Nu när jag återhämtat mig från min svåra chock finner jag tiden lämplig att här publicera detaljerna kring Nat Graingers olycksaliga fritagning. Senast ni såg någonting från min penna var ju då jag precis lämnat uppbådet som satt efter bankrånarna. Nat Grainger föll av hästen i flykten och det föll på min lott att återvända till staden med honom.

Bob Grainger och hans kumpan lyckades hålla uppbådet på avstånd hela dagen. Rock Nolan visade varför just han är vår stadssheriff genom att aldrig förlora bankrånarna ur sikte under dagen. Portis, Brian och Wade från Rocking H ranchen sade till de andra att när de lyckats hålla jämna steg med rånarna så här långt var det inga problem, för att rånarnas tyngre packning säkert skulle leda till att deras hästar inte skulle orka rida lika fort. Pete hade varit lite mer nervös, men hans anlete hade lyst upp inför de andras självsäkerhet.

Så självsäkra borde de aldrig ha varit. Bob Grainger har inte blivit så berömd som han blivit genom att enkelt gå i några fällor. Han och hans ännu okände kumpan slog läger en bit upp. Uppbådet svor på att de innan mörkret

I gryningen tog de sig fram till rånarnas läger, bara för att upptäcka att de blivit lurade. Den ”vakt” de bevakat hela natten visade sig vara en hatt på en sten och ett ensamt gevär. Rock Nolan förbannade sin dumhet, men tog sedan upp förföljandet igen. Nu hade de dock nackdelen att behöva göra det tidskrävande arbetet att finna spår efter desperados som gjort sitt bästa för att dölja sina spår... Rock Nolan gjorde dock skäl för sin lön och lyckades så småningom få upp spåret igen. Uppbådet fick fortsatta sin jakt, nu i makligare takt.

Bob Grainger nöjde sig dock inte med att att få ett försprång från uppbådet. Under natten lyckades han och hans kumpan stjäla tre hästar av syskonen Perry på deras gård strax norr om staden. Därefter smög de tillbaka hit, för att frita Nat Grainger.

Det är nu jag måste medge att mitt ingripande inte blev så hjältemodigt som jag hoppats. Jag hade låst in fången

Det inte bara knackade, utan jag hörde också unge Billy som bor i stallet sedan hans föräldrar dog snyfta högljutt och böna mig om att öppna dörren. Man kan tycka att jag borde ha tänkt på risken att det var Bob Grainger som återvänt för att befria sin bror, men det gjorde jag inte. Då jag öppnade dörren till sheriffkontoret för Billy var jag övertygad om att några fulla kofösare gjort sig rolig på hans bekostnad igen. Det finns en del hjärtlösa råa sällar som jag gärna skulle köra ut ur staden för gott, men det vet ni ju redan.

Nåväl, så fort jag öppnat dörren stod Bob Grainger där med en revolver riktad mot unge Billys huvud. De tvingade mig att öppna cellen och slog sedan ner mig. Mitt huvud känns fortfarande som det sprängts i bitar trots att tre dagar gått.

Uppbådet kom tillbaka en halv dag efter fritagningen. Rock Nolan tycks mer besluten än någonsin att ta dem.

– Otis Wilson
Sidan 3