I närvaron av livet
tills döden skiljer er åt
ska ni få brinna
utan vetskapens ljus
Jag kan skänka er tro
jag kan skänka er hopp
jag kan skänka er kärlek
men aldrig...
kan jag skänka er evig tröst
aldrig...
kan jag ge er ro
Finns det något vackert i dödandet? Är det estetiskt tilltalande
att se en man falla en meter för att sedan bli hängande i en snara,
spasmiskt sprattlande medan livet ebbar ut? De sista skälvande sekunderna,
från en vital tänkande människa till ett livlöst stycke
kött…
Tankarna malde lugnt och metodiskt genom huvudet. På torget
utanför fönstret där jag stod pågick just en hängning,
bevittnad av en månghövdad skara människor. Jag såg
på dem när de stod där, tysta eller lågmält talande
med varandra, hur de insöp varje rörelse hos bödeln när
han trädde på snaran över det säckbeklädda huvudet.
En morsk man höjde näven och skrek något om rättvisa,
en äldre kvinna slog ner blicken och gjorde korstecknet. Jag tittade
på dem; |
|
|
 |
|
| föraktade dem för frosseriet, föraktade mig själv
för min egen fascination. Hur kan döden vara så attraherande?
I en del ansikten kunde jag skönja rädsla, oro och kanske skam,
men det mest synbara var ändå spänd förväntan och
upphetsning. Ingen föreställning i världen, inte ens den mest
begåvade Shakespearuppsättning, kunde få människor
så gripna och engagerade som de var nu på torget. Smaken av
döden, tabun i att döda, väckte känslor vars rötter
låg djupt begravda i själva livet, i excistensen; att få
vara i dess närhet är som att få hålla handen mot porten
till himmelen eller helvetet, att få ana det slutgiltiga Okända.
Bödeln öppnade luckan och kroppen föll. Jag höll
andan, folkmassan blev stum. Kanske skulle något oförutsett
inträffa, som att repet brast, eller att någon kom rusande till
undsättning, eller att mannen helt enkelt gjorde sig fri från
sin snara och förklarade sig oskyldig? Men ingenting sådant. Han
blev hängande, kämpade instinktivt några sekunder och gav
sedan upp för gott. Precis som Jesus dog på korset i Golgata för
våra synder, dog denne man för sina egna på Plaza Militaire,
den 4:e Maj 1873, i Tucson, Arizona.
Jag dröjde mig kvar vid fönstret. Människorna började
sakta ta sig bort från torget till sina hem, eller troligare till stadens
salooner för att prata om upplevelsen. Tre ungar i tio-
tolvårsåldern stannade till framför fönstret och |
|
|
|
|
| dividerade om några småmynt efter en vadslagning,
en kvinna tittade förfärat på dem och skrek åt dem
att försvinna varpå de snabbt rusade iväg. Några minuter
senare var torget tomt. Kvar var bara den döde mannen, som skulle få
hänga där till skymningen i avskräckande syfte.
Jag arbetade vid tillfället på tidningen Tucson Tribune,
och det var min plikt som reporter att bevaka denna makabra tillställning.
Hela historien med den hängde mannen var allt annat än munter.
Rättegången hade varit en parodi på rättvisa, där
ett enda vittnes goda minne fått fälla avgörande. Den
avrättade hade anklagats för boskapsstöld, ett allvarligt
brott i och för sig, men som sällan straffades med döden ens
om bevisningen stod utom alla tvivel. Vad som helt klart spelade en viktig
roll i sammanhanget var, att han inte kom från trakten och, framför
allt, att han hade tydliga spår av indianblod i sig. Apachernas hårda
härjningar den senaste tiden hade skrämt och retat upp Tucsons
befolkning, och den unge hängde mannen råkade hamna i vägen
för deras vrede. Jag vill inte försvara en boskapsstöld -
än mindre försvara de ogudaktiga apacherna - men skolad av en far
inom domaryrket kunde jag inte blunda för att lagen hanterades så
godtyckligt. Det ska inte få finnas känslor och tyckande inom
ett lagsystem, för det är just avsaknaden av det som är dess
styrka.
Fortsättning |
|
