Territoriet New Mexico

Sju skott vid Chama Crossing
På andra sidan vadstället väntade en lika obehaglig som oväntad syn. Det orakade råttansiktet med guldtanden var inte att ta miste på. Buddy och de andra hade hittat mig, till slut. Han tog omedelbart till orda - det verkade som han hade väntat på mig med en noga inövad harang:
- Hallå, Curtis. Det tog oss ett tag att hinna ikapp dig. Man nästan skulle kunna tro att du inte ville träffa oss. Man skulle nästan kunna tro att du inte vill betala dina skulder, att du är en så’n där lushund som skulle blåsa dina gamla vänner på vad du är skyldig dem utan att blinka. Heh. Gamla vänner.
Buddy gjorde en konstpaus, tydligt avsedd att inskärpa att han hade tre av våra gemensamma bekanta med sig medan jag var ensam. Jag insåg med ens att slusken på palominon till vänster om Buddy var Brock McMahon, nästan oigenkännlig nu i sitt täta, svarta skägg, och jag förstod hur Buddy och mina andra forna kamrater hade kunnat genskjuta mig och hinna till Chamitas norra strand innan mig. Brock och Zeke hade rånat diligenser mellan Springer och Elizabethtown för tio år sedan och hållit sig undan i bergen i över tio månader innan uppbåden började komma för nära. Brock som vägvisare - min flykt hade varit dömd att misslyckas från början, det var snarare förvånade att jag lyckats hålla mig undan ända sedan jag stack från Roswell. Inte för att den insikten spelade någon roll, men nu behövde jag i alla fall inte vara förvånad längre.
Han fortsatte:
- Vet du, Zeke sa faktiskt att om du bara lämnar tillbaka pengarna så kunde vi låta dig gå. Den sentimentale gamle idioten. Otroligt att han fortfarande är så svag för dig.
- Jag har en känsla av att du inte har någon lust att låta mig gå. Det har väl alltid känts tufft för dig att Zeke litade mer på mig än på dig.
Inte för att jag behövde göra Buddy mer arg på mig än han redan var, men jag slängde ur mig förolämpningen ändå för att vinna lite tid. Jag hade precis märkt hur tätt Buddy, Brock och de andra hade ridit upp på motsatta sidan vadstället. Så länge de hade en knapp armslängd emellan sig skulle de få det knepigt att dra sina gevär snabbt - och pistolerna hade avsevärt sämre träffbild även på de ynka tio-tolv meter vi hade mellan oss, på varsin sida vadstället. Det fanns en chans.
- Och se hur det gick för honom, den dumme jäveln! Buddy hade höjt sin röst ett par steg. Han var irriterad, det märktes.
- Han litade på dig, och du stack med hela bytet! Han är en jävla mjukis, det är vad han är.
- Äh, kom igen. Du vet lika väl som jag att du inte tänker åka tillbaka till Roswell när du tagit tillbaka pengarna från dig. Sjutusen dollar är mycket pengar, det skulle täcka för att kunna starta en nätt liten rörelse någonstans - eller kanske som en grundplåt för att rekrytera ett nytt gäng, utan mjukisen Zeke som ledare utan med en hårding som dig i spetsen.
Brock reagerade - underbart. Klart att Zekes gamle vän hade tänkt samma tanke som jag, kanske hade till och med Zeke skickat med honom för att hålla ett öga på Buddy. När Buddy kastade en (skyldig?) blick på Zeke för att ta in hans reaktion passade jag på. Jag hade Winchestern uppe i en blinkning, och knallade ned Toby och George innan de ens hunnit fatta vad som hände - de satt så tätt att jag knappt behövde flytta pipan. Sedan blev det svårare. Samtidigt som George föll brann Buddys Schofield av - och jag kunde inte fatta varför jag inte var död. Men min häst, kära gamla Rio, hade överraskats av gevärsskotten och höjt huvudet en aning - och Buddys skott tog mitt emellan ögonen på hästkraken. Vilken tur jag har, hann jag tänka innan jag dråsade ur sadeln, knäckte stortån när den vreds ur stigbygeln, och rullade klumpigt undan för att undvika att hamna under Rio. Men jag behöll greppet om geväret, och lyckades ostadigt rulla vidare och komma upp på fötter.
Tur igen - det tog Buddy och Brock en halv sekund att fatta att jag inte var död utan på väg upp med höjt gevär. Ännu ett skott från min Winchester kastade Buddy ur sadeln, men hans skott tog i min vad och jag sjönk ihop - och Brocks Spencerkula for genom luften där mitt huvud nyss varit. Tur som en tokig, som sagt, eller så kanske Brock inte var så entusiastisk. Men han hade såklart gjort allting rätt - dragit Spencern och siktat, skit samma att det inte gick fort. Nu satt han stadigt i sadeln med mig på kornet. Jag låg med Winchestern klämd under mig - men med pipan fortfarande rakt mot Brock.
- Jag har aldrig gillat den där pratmakaren, sa Brock, utan att sänka Spencern. Du vet att jag håller ord, du vet att jag håller med Zeke. Ge mig pengarna och du kan sticka.
Min vad domnade bort snabbare än en Texascowboy på en presbyteriansk högmässa. Stortån kändes tre gånger så stor som normalt - det skulle bli svårt att få av sig högerstöveln ikväll. Om jag fortfarande levde ikväll.
- Det går inte, Brock. Jag måste ha de där pengarna.
Mitt inklämda pekfinger fann Winchesterns avtryckare.
- Jag ska säga till Zeke att du ångrade dig. Att du var ledsen att du svikit honom. Brocks Spencer flyttade sig inte en millimeter.
- Om du får träffa honom igen.
- Jag säger det bara en gång till, grabben - pengarna.
Varför hade jag inte knäppt Brock först? Så dags att ångra sig nu, förstås. Så dags att ta ett beslut. Sex skott hade avlossats hittils. Det sjunde skulle bli det sista - för mig eller Brock.

Illustration ur New Mexico