En dagbok från Texas 1866

av Anders Blixt

Anteckning i rabbi Asher Levs dagbok, nedtecknad på småtimmarna den 8 maj 1866 på Hotel Texas i El Paso.

Introduktion
Våren 1991 genomförde mitt spelgäng en kampanj som utspelade sig i Texas och New Mexico 1866. En rollperson, baron St Ives från England, förde dagbok och nedtecknade sina upplevelser under några grymma veckor.

Kärngruppen kom från 3rd Louisiana Cavalry, ett sydstatsregemente som stred i Mississippi-dalen och 1864 retirerade in i Texas. Efter konfederationens kapitulation i april 1865 upplöstes regementet av sin chef. Några medlemmar beslöt 1866 att resa via El Paso och Albuquerque till Californien för att söka en ny och förhoppningsvis bättre framtid. Allteftersom man färdades västerut anslöt sig ytterligare äventyrare.

Till en början bestod ressällskapet av brigadgeneral Henry Denison, överstelöjtnant Anthony DesRosiers, regementspastorn Jeremiah Thaddeus Connor (bättre på poker än kristendom), regementsläkaren Paul Lacave, korpral Simon Caine, trosskusken Robert Earmann och kocken Ronny Tanaka (dessa två reste med en kokvagn), baron St Ives, prisjägaren Jack Boulton, de mexikanska äventyrarna Miguel Marras och Manuel Gómez, samt bordellmamman Louisiana Lulu och hennes rullande bordell med fem fala damer.

Dagboksutdrag

13 april 1866
Vi nådde Sweetwater och tog in på dess hotell. Sedvanligt kortspel i saloonen. Pastorn och Earmann gjorde sitt gemensamma bästa för att skinna några stadsbor och en resande försäljare.

Boulton slog sig i slang med en Sebastian Drake som tipsade att en belöning på $500 var utfäst för postrånaren och mördaren Lawrence Snodgrass. Denne hade fått tag i $20 000 i ett rån i New Mexico och flytt mot Texas.

En anonym man undrade om vi hade sett en gambler vid namn Reeves, som, enligt den anonyme, hade skjutit hans bror. Tyvärr hade vi inte gjort det.

14 april
Vid frukost inträffade Västerns andra bankrån. Ryttare kom västerifrån och försökte råna stadens enda bank. Detta kunde givetvis inte tolereras, utan vi ingrep. Den dumdristige Boulton red in i banklokalen och blev nedskjuten och lindrigt sårad. Pastorn fick benpiporna i vänster underarm avskjutna. (Han blev inte särskilt bekymrad, ty han kunde fortfarande spela kort med spjälad arm.) Rånarna bet i gräset till sista man.

Samtidigt, av slump eller med avsikt, kom ett annat gäng inridande från öster. De öppnade också eld och vi sköt tillbaka. Det gick rätt bra, ty vi stod huvudsakligen inne i hotellet och sköt på folk på gatorna. Några undkom och flydde västerut. Överlevande sade sig tillhöra ett konfedererat regemente som numera var marodörer.

15 april
Jag, DesRosiers, Earmann och Tanaka lämnade Sweetwater på morgonen. Drake undrade om han kunde slå följe och vi samtyckte. Under eftermiddagen passerade vi den man som 13/4 hade frågat efter Reeves. Jag tror att de hade mötts, ty mannen hade ett kulhål i pannan och utgjorde middag för några gamar. Han torde ha varit död i ett dygn.

Mot kvällen, när vi sökte lägerplats, träffade vi en man som grillade en nyskjuten antilop. Vi slog läger där och samspråkade. Han var en major Ashley Wilkes, en georgiabo som hade tjänstgjort vid Stuarts stab. Han hade återvänt hem 1865, funnit sin herrgård nedbränd av Shermans trupper och upptäckt att hans hustru hade försvunnit. Nu sökte Wilkes efter henne; spåren han förde västerut. Wilkes är en drömmare och filosof, knappast en jag hade trott vara soldat.

16 april
Under förmiddagen passerade vi en död mexikan som hängts i träd. Hans bröst hade brännmärkts med ett ranchmärke, vilket antydde att han varit boskapstjuv. När vi diskuterade detta blev vi ikapphunna av Denison. Han berättade att Boulton försökte ordna en belöning från banken för att vi förhindrat rånet.

Under eftermiddagen nådde vi staden Colorado och tog in på Palace Hotel. Den eftersökte Reeves spelade poker i hotellsaloonen med bland annat en mexikansk general Raminez från kejserliga sidan i deras inbördeskrig. Där fanns även señora Raminez och en mr McMorris Jr, son till den lokale stormannen. Generalen var i Texas för att köpa vapen.

Tanaka förevisade det japanska spelet "go" för mig och Drake. Man placerar stenar enligt vissa regler på en spelplan. Definitivt svårare att bemästra än schack. Två fulla bondtölpar muckade gräl med Tanaka, men han och Drake spöade dem utan att bli träffade. Tanaka slogs med två träkäppar som han kallade "tonfa". De japanska adelsmännen på hans hemö Okinawa har förbjudit allmogen att äga vapen, så istället har de lärt sig slåss med allehanda redskap.

17 april
I gryningen red mexikaner in i staden och anföll hotellet. Vi och Raminez’ folk drev dem på flykten. Två fångar förhördes. De tillhörde banditen El Lobos gäng. Denne var känd som anti-kejserlig och generalen utfäste därför på stående fot ett pris på $200 för hans huvud. Vi försökte under förmiddagen jaga ikapp de flyende, men fick endast tag i två som nedgjordes. Generalen sa att belöningen för El Lobos huvud kunde utkvitteras hos advokat Ruiz i El Paso om vi skulle lyckas senare.

Efter lunch lämnade jag, Drake, Tanaka och Earmann staden. Under eftermiddagen blev vi ikapphunna av dr Lacave och Marras.

18 april
Klockan 11 mötte vi diligensen från Big Spring. Vi fick höra att rånaren Jim Dawson hade skjutits ihjäl. 1859 skulle han ha rånat en diligens på en postförsändelse med $20 000 dollar, vilka aldrig hade återfunnits.

Om eftermiddagen anlände vi till Big Spring och såg Dawsons jordfästning på avstånd. Vi samspråkade med hotellpersonal, några stadsbor och den synnerligen tölpaktige sheriffen John St John. Det visade sig att Dawsons skuld var omtvistad. Någon hävdade att diligensrånet hade begåtts av en mr James och att Dawson därefter hade falskeligen anklagats för att ha gömt bytet på sin farm. Hur som helst hade Dawson blivit fredlös. Han och hans son flydde ut i vildmarken för att överleva. Igår hade Dawson skjutits av en Terry Boyd som ingen verkade tycka om.

Nu skulle sonen återvända till staden och överta familjens gård. Om kvällen anordna en logdans för att välkomna honom. Vi deltog och dansade polka och squaredans. Vi fick då också höra att skatten sades vara nedgrävd i en grotta i en floddal med två kullar, söder om vägen — en vag beskrivning. Någon var helt övertygad om att mr James’ gäng hade begått rånet och att Terry Boyd hade med dem att göra.

19 april
På morgonen fick vi höra att Jeff Dawson och hans fästmö Connie Brighton hade kidnappats. Förövarna hade sänt en budbärare som begärde $10 000 i lösen. Vi talade med budbäraren innan han fick gå. Marras spårade honom sedan på säkert avstånd. Till slut hittade vi kidnapparnas läger. Marras och Tanaka visade sig duktiga på strid i vildmark. Vi lyckades, utan egna förluster, besegra gänget och befria de unga tu som var fångna i en grotta i en floddal med två kullar, belägen söder om vägen. Däremot såg vi inga spår av skatten. Skurkarna hade letts av en viss Stokes, tidigare medlem av James’ gäng. Vår belöning blev att sälja kidnapparnas hästar, sadlar och vapen, samt allas tacksamhet.

20 april
Vi lämnade Big Spring och nådde Stanton i kvällningen. Där blev vi ikapphunna av bordellvagnen, Denison och Boulton. De berättade att banken i Sweetwater hade varit bedräglig. Dess kontanter var till största delen värdelösa konfederationssedlar. Direktören hade gripits av sheriffen och vi kunde glömma en belöning.

21 april
Vi lämnade Stanton och nådde Midland i kvällningen. Där beslöt Drake för att stanna ett slag.

22 april
Vi lämnade Midland i gryningen. Under eftermiddagen passerade vi en karavan på väg till Californien. De var konstiga religiösa människor ledda av en pastor Mudd. I fjärran såg vi cirka 20 indianer, kanske från den fruktade commanchehövdingen Svarta Ormens stam.

Till kvällen kom vi till Odessa och tog in på Hotel California. De sedvanliga kortspelet vidtog i saloonen. Åtta mexikaner kom in. En våldsam eldstrid utbröt när de skulle döda oss. Vi var duktigare än de anat och endast en av dem lyckades fly. Marras, Boulton och Lulu blev illa träffade men överlevde. Mexarna hade hyrts av Snodgrass för att döda en svartklädd man och hans följeslagare. Signalementet stämde både på dr Lacave och Drake, men jag tror att Drake, som nog är en US Marshal, var den avsedde. Mexarna skulle träffa Snodgrass på Hotel Sirius i El Paso för att få betalt efter dådet.

23 april
Före gryningen slog en grupp indianer till mot stadens hyrstall för att stjäla hästar. Eldstrid utbröt och några av dem nedgjordes. Vi förföljde resten, ty vi ville ha tillbaka våra riddjur. Vi lyckades, samtidigt som vi sköt ihjäl ytterligare några, däribland Svarta Ormen själv.

Under dagen kom Drake och några andra vänner till Odessa.

1 maj
Vi, d v s jag, Lulu med sina damer, Marras, Boulton, Drake, dr Lacave, Earmann, Gómez och Tanaka, lämnade Odessa 24/4 och passerade några trista byhålor där inget särskilt hände.

Under eftermiddagen 1/5 nådde vi en plats där indianer skjutit många pilar. Möjligen hade de nyligen jagat en ensam vit ryttare (avtryck från en skodd och många oskodda hästar).

Strax därefter omringades vi av en enögd vit man och några banditer. De hävdade att de representerade den konfedererade exilregeringen och krävde våra ägodelar till sin krigskassa. Efter en eldstrid utan egna förluster drevs de på flykten. Vi hade då fällt den enögde, två soldater i sydstatsuniformer och en apache. Boulton torterade apachen som, innan han dog, avslöjade att de jobbade för en överste Travis. Den enögde visade sig vara tvåögd; hans lapp dolde ett friskt öga. Konstigt.

Vi anlände så småningom till staden Kent och tog in på dess hotell. På dess begravningsplats fann vi en grav tillhörig Jacques "One-Eyed Jack" Rocheteau. Saloonens bartender vägrade att diskutera denne. Staden visade sig vara kontrollerad av den lokale stormannen Henry Gaultier.

Om aftonen dök sonen Gaultier upp med några kofösare. Han var en motbjudande tjugoåring. Han hade ingen framgång i poker och hyrde då en av Lulus damer för att trösta sig. När han började misshandla henne i ett av saloonens smårum, kom Drake till undsättning och sköt slyngeln i benet. Vi lyckades avhålla kofösarna från att ingripa och de avtransporterade slyngeln till ranchen.

Vi räknade med hämnd från Henry Gaultier och förskansade oss i saloonen. Stadens begravningsentreprenör kom för att undersöka behovet av kistor. Han berättade att One-Eyed Jack påstods ha haft ett förhållande med Elizabeth Gaultier, hustru till Henry. 1856 skulle Jack ha skjutit kvinnan och blev därför hängd. Han bedyrade sin oskuld och lovade att hämnas. Numera påstår folk i trakten att Jack går igen. (Det var nog därför rånaren hade försökt verka enögd.) Överste Travis sades vara en välorganiserad skurk med syfte att "återupprätta konfederationen".

2 maj
Gaultiers kofösare stal några av våra hästar under natten, trots försök att hindra dem. Vi tog en tillfånga och dödade en.

Två av oss såg senare under natten en person som motsvarade beskrivningen av One-Eyed Jack. Han sa till dem att "än är det inte tid", varefter han spårlöst försvann upp på taket. Saker och ting blir ännu konstigare.

När dagen hade grytt sände vi ett brev med budbärare till Henry Gaultier och erbjöd att byta fången mot våra hästar. Han svarade att vi skulle möta honom vid Rocheteaus gruva mitt på dagen 3/5.

Vi beslöt att genast bege oss dit och fick en vägbeskrivning av saloonägaren. När vi var nästan framme fann vi en stuga där Rocheteaus dotter bodde. Hon berättade att Elizabeth Gaultier hade varit ute efter Jacques, men blivit avvisad. Hon hade dock skjutits av sin svartsjuke make som sedan hade fått Jacques fällt för dådet. Innan han hängdes lovade han att alltid vaka över sin dotter. Hon blev inte förvånad när vi beskrev spöksynen. Hon sa också att gruvan inte hade givit något guld.

Tanaka och Boulton rekognoscerade gruvan under eftermiddagen och såg att Gaultiers kofösare kommit. Under natten försökte de två fixa ett bakhåll ovanför gruvan, men upptäcktes av en kofösare. Tanaka sköt ihjäl honom. Boulton, beväpnad med pilbåge, satte en pil i liket ge intrycket av ett indiandåd. Sedan stack de innan fler kofösare dök upp.

3 maj
Vi begav oss till gruvan under förmiddagen. Misstanken att Gaultier ville döda oss besannades, men han hade inte räknat med Tanakas och Boultons otroliga förmåga att smyga sig på folk. Tanaka är en dödsmaskin under rätt omständigheter. Han använder metallstjärnor som kastvapen och kan avvfyra dem i ett otroligt tempo. De dödar sällan men slår ofta ut sina mål. Dessutom är de ljudlösa.

Jag tror inte så mycket på det övernaturliga, men under eldstriden med Gaultiers folk hände något otroligt. På den räls som kom ut ur gruvan rullade en gruvvagn med One-Eyed Jack ombord. Han vinkade mot oss och försvann bakom en krök. När vi hade nedkämpat Gaultiers folk, hittade vi högst densamme överkörd på rälsen inne i gruvan. Vi hörde också en stubin fräsa, så vi flydde raskt med de hästar som fanns där. Gruvan skakades av en explosion och kollapsade delvis. I sprängstenen såg vi spår av guld. En bit bort hittade vi den tomma gruvvagnen, men inga spår efter One-Eyed Jack.

Vi red till miss Rocheteau för att ge henne nyheterna. Hon blev som mycket väntat glad. Vi föreslog att hon skulle nita sonen Gaultier och red sedan vidare västerut. Vi kom till ett skjutshåll, där doktorn träffade en gammal bekant, förre plantageägaren Billy Bob Ledermeyer och hans negertjänare Luther Washington. Lulu med damer, Marras (illa åtgången i striden) och dr Lacave beslöt att stanna för att vila. Jag, Boulton, Drake, Earmann, Gómez och Tanaka fortsatte med våra nyfunna reskamrater.

4 maj
På förmiddagen hittade vi den västgående diligensen. Dess besättning och passagerare hade mördats och hästarna stulits. Två mexikanska banditer hade stupat under dådet. Señora Raminez verkade ha rövats bort, då hennes bagage fanns på platsen. Vi fann en papperslapp som tycktes anspela på generalens vapenaffärer. Fortet Salvatierra och den mexikanske översten Santo Domingo omnämndes tillsammans med en vapenlista. Gärningsmännen hade flytt västerut och hade kanske ett dygns försprång.

Vi fortsatte till byn Sierra Blanca, befolkad av mexikaner. Där blev vi ikapphunna av Denison. I cantinan satt Reeves och spelade kort med El Lobo och hans hejdukar. Reeves hade berättat om oss och den belöning general Raminez utfäst på El Lobos huvud. Banditen kontrade med att generalens huvud var värt $2000 hos överste Santo Domingo. Det visade sig att översten är chef för ett republikanskt fort en bit in i Mexico. Här försiggår uppenbarligen något slags dubbelspel.

5 maj
El Lobo avsåg att mörda oss under natten. Cantinavärdens son tipsade oss så vi var förberedda. En våldsam strid utkämpades och El Lobo och hans fem hejdukar dödades. Gómez stupade också, medan Denison, som sköt El Lobo på nära håll, fick tre kulor i kroppen. Drake och Washington blev illa träffade av hagelkärvar. Tanaka konserverade El Lobos huvud i en kruka med saltlake.

Reeves red vidare i gryningen. Han berättade då att El Lobo hade överlämnat señora Raminez till några okända gringos före vår ankomst till Sierra Blanca.

Vi stannade kvar i byn under dagen för att vila. Pastor Connor, Ashley Wilkes, Marras och Lulu med bordellvagnen anlände framåt kvällen.

6 maj
Om eftermiddagen nådde vi El Paso. Staden står under militär förvaltning och är ockuperad av 6th Ohio Cavalry under en överste Browning. Vi tog in på Hotel Texas och sålde de vapen och hästar vi erövrat sedan bråket med Gaultier.

Reeves fanns på hotellet när vi kom och berättade att advokat Ruiz hade skjutit sig den 5/5. Han satt död med sin revolver i handen när Reeves kom till hans kontor. Historien har förmodligen fler bottnar än så; allt kring Raminez stinker och jag litar inte en sekund på Reeves.

Drake träffade en bekanting vid namn Smith i hotellrestaurangen. Han ser ut som en bokhållare, men var tidigare Pinkerton-detektiv och är numera prisjägare. Lulu träffade samtidigt Rick O’Shatt, en vän och f d cirkusartist från New Orleans.

Vi träffade också en mr Durand som hade en hum om vilka vi var. Han berättade att postrånaren Snodgrass inte hade kunnat få med sig bytet från Albuquerque utan att det förmodligen hade gömts någonstans nära staden. Han undrade om vi ville samarbeta i ärendet. Jovisst.

Drake visade sig, mycket riktigt vara US Marshal och begav sig till regementssjukhuset för att läggas in och få läkarvård.

Om aftonen spelade pastorn kort med Reeves, en mexikansk löjtnant Mendoza (en riktig sprätt) och en amerikansk löjtnant Cooper i hotellets saloon. Coopers följeslagare, en ung fänrik, kände igen Ashley Wilkes, men vi förstod inte riktigt varför.

7 maj
När vi åt frukost kom en kapten Verhoeven och arresterade Ashley Wilkes för krigsförbrytelser. Vi tillbringade dagen med att försöka reda ut spörsmålet. Wilkes anklagades för att under Gettysburg-fälttåget 1863 ha beordrat soldater att plundra en Amish-by, döda invånarna och bränna byn. Ett kompani ur 6th Ohio Cavalry, lett av Browning, hade kommit till byn på morgonen efter dådet. De hade talat med en överlevande som sa att gärningsmännen hade refererat till en major Wilkes som sin chef. Det fanns endast en major Wilkes i general Lees armé vid detta tillfälle. Wilkes hävdade sin oskuld och sa att han hade varit stabsofficer under fälttåget. Han hade inte haft några soldater under sitt befäl.

Pastorn besökte Wilkes för samtal. Denne sa att det hade funnits en major Wilkinson i ett Georgia-regemente i Lees armé. Wilkinson hade varit ett brutalt svin och Wilkes hade tyckt illa om honom. En namnförväxling är sålunda rimlig. Smith begav sig till countyts sheriff för att granska efterlysningar. Det visade sig att en f d major Wilkinson var efterlyst i Georgia för mord på två unionsofficerare i augusti 1865. Drake telegraferade till Atlanta för ytterligare information. Lagen gör att Wilkes ska sändas till Pennsylvania för rättegång. Vi måste därför fria honom innan han skickas iväg.

När vi återkom till hotellet om aftonen hade Reeves rest iväg. Löjtnant Mendoza dök upp igen och spelade kort med pastorn och Durand. Hans sprättighet var nog bara en mask. Han förlorade visserligen pengar, men snappade upp en del information istället. Han frågade pastorn om denne kände till en viss bandit Gómez. Signalementet passade väl in på vår framlidne reskamrat. Pastorn nekade. Jag undrar vem Gómez egentligen var; förmodligen en suspekt indvid.

Under aftonen fick dr Lacave ta på sig sin yrkesroll. En hotellgäst, änkan mrs Mary Sheehan, födde en välskapt son med segerhuva. Denna irländska bodde för sig själv i ett enkelrum.

8 maj
Strax efter midnatt väcktes vi av ett skri från mrs Sheehans rum. Vi rusade dit och fann henne i hysteriskt tillstånd. Tre okända personer — en vit kvinna och två mexikanska män — hade just störtat in i hennes rum och rövat bort hennes son. Kvinnan hade sagt att mrs Sheehan inte skulle tro att hon skulle kunna komma undan. Lulu försökte trösta mrs Sheehan och ta reda på bakgrunden. Det visade sig att hon inte alls var gift. Barnets far var pater McCauley, katolsk församlingspräst i Brownsville. När Mary hade upptäckt att hon var gravid hade hon rest bort för att föda sitt barn i hemlighet. Vilka förövarna var begrep hon inte, men hon var uppskrämd då barnet var odöpt.

Samtidigt fick vi höra att tre av våra hästar hade stulits ur hotellets stall. Jag, Smith, dr Lacave, Lulu, O’Shatt, pastorn, Caine och Durand tog upp förföljandet. Vi galopperade mot gränsbron samtidigt som staden skadades av stormvindar och moln drog över natthimlen. Tullstationen på norra stranden stod i ljusan låga. På sydsidan fann vi två omtöcknade soldater på marken. De sa att tre ryttare hade galopperat över som en stormvind och att de två hade fallit chockade till marken.

Vi red vidare genom gränsstaden Paso del Norte. Smith fick upp ett spår på landsvägen söderut. Efter några timmar mötte vi tio ryttare på väg norrut. De var visserligen civila, men hade militär stil. En halvtimme senare hörde vi skottlossning i norr.

I gryningen gjorde vi paus för att äta frukost. Då såg vi hur de tio civila kom norrifrån samtidigt som en pluton republikanska kavallerister närmade sig från söder. De civila försvann ut i terrängen. Republikanerna bivackerade för frukost och vi samtalade med deras chef. Han sa att det fanns kejserliga spejare i trakten och att han något tidigare hade mött de tre ryttare vi förföljde. Vi sa inget om de tio, utan packade bara ihop och red söderut. Efter en kvart hördes skottlossning norrifrån.

En halvtimme senare såg vi ett dammoln i norr. Vi drog oss av vägen och sökte skydd. Strax passerade åtta civila ryttare i trav förföljda av ett något decimerat kavalleriförband. Vi avvaktade tills alla hade passerat innan vi fortsatte. Efter en timme nådde vi byn San Pablo. Det visade sig att de tre vi följde hade ridit genom byn som en stormvind. Hundarna hade ylat och folk hade korsat sig och åkallat den Heliga Jungfrun. Vartåt de hade fortsatt visste det ingen. Eftersom cirka trettio ryttare därefter hade passerat genom byn, var alla spår förstörda.

O’Shatt, Lulu och Smith fortsatte söderut mot nästa by, Villanueva. Resten stannade kvar för att tala med byborna, men de visste inte så mycket. Vi red västerut mot Santa Clara, en lite större by. Där språkade vi med byprästen, padre Ignacio, som sa att det fanns ett gäng gringo-banditer i trakten. Dess ledare kallades generalen. Vi övernattade på byns värdshus. Vid kvällsvarden fällde tre mexare kommentarer om oss. De återvände under natten för att döda oss, men misslyckades. Doktor Lacave och jag fällde dem. Den överlevande sade, efter övertalning, att de tillhörde banditen El Toros gäng och att de hade trott vi tillhörde generalens gäng. Vi förstod inte varför.

9 maj
Vi red mot San Pablo för att fortsätta söderut. På vägen mötte vi åtta mexikanska kavallerister som var övertygade om att pastorn var den fruktade generalen. Våra repetergevär var dock bättre än deras mynningsladdare och de flydde. Den siste nedgjordes inne i San Pablo. Där omringades vi av en styrka i konfedererade uniformer. De "eskorterade" oss till generalen, en viss Travis Connor, äldre bror till pastor Connor och självutnämnd ledare för den konfedererade exilregeringen. Bröderna var slående lika till utseendet, vilket förklarade de förväxlingar som hade drabbat oss. Vi "enrollerades" i generalens armé. Pastorn berättade att han hade skjutit sin bror när båda var i övre tonåren, men att Travis tydligen hade överlevt. Travis hade försökt sätta dit sin lillebror för en våldtäkt som han själv hade begått.

På kvällen bjöd generalen på middag och orerade mycket om sina planer. Karlen var uppenbarligen storhetsvansinnig. Däremot verkade hans adjutant, "major" Armstrong, vara betydligt mer skärpt.

10 maj
En republikansk styrka lämnade denna morgon El Paso med en penningtransport. Under natten 10-11/5 stannar den i San Pablo. Generalen avsåg att stjäla den. Vi tog oss tillsammans med Armstrong och några andra exilkonfedererade in i San Pablo strax efter månens uppgång. När vi smög in i cantinan utsattes vi för ett bakhåll från El Toros mannar. Under kaoset som följde dödade vi Armstrong och resten av generalens män hos oss. Därefter förskansade vi oss bakom bardisken och sköt alla vi såg. Blodbadet var fruktansvärt. Efter någon timme upphörde skjutandet och vi var mirakulöst oskadda. Vi hittade penningkistan på övervåningen, men den innehöll bara sten.

11 maj
Vi lämnade San Pablo strax efter midnatt på jakt efter generalen. Han hade flytt tillsammans med sin bror. Jag spårade och efter ett tag hann vi ifatt dem. Vi såg på avstånd att generalen skulle skjuta sin bror. Denne tog då fram sin bibel för att läsa en sista bön. (Pastorn är inte särdeles gudfruktig. Han hade flera år tidigare preparerat boken genom att skära ut ett hål med plats för en Derringer.) Nu lurade han sin storebror, slet fram vapnet och sköt först. Generalen dog omedelbart.

16 maj
Vi är nu åter i El Paso, säkra i USA. Vad som har hänt sedan pastorn sköt sin bror kommer jag alltid att minnas, men jag vägrar pränta ner det i sin helhet. Vem skulle tro mig? Dr Lacave, Denison, Durand och jag har räddat unge John Alexander Sheehan undan ett öde som bokstavligt talat var värre än döden. Hans kidnappare var djävulsdyrkare, men de är nog oskadliggjorda nu. Vi har gått genom onämnbara fasor i övertygelsen att vi skulle gå under. Trots detta lyckades vi till slut. Kanske Gud beskyddade oss i skräckens hemvist.

Ashley Wilkes har släppts ur fängelset. Wilkinson var den skyldige och han har redan avrättats i Georgia för sina många illdåd.

Nu ska vi bege oss norrut till Albuquerque för att leta efter pengarna.

Epilog
Fann äventyrarna någonsin bytet från Snodgrass’ rån? Det vet man inte säkert, ty baron St Ives och några av hans vänner hittades några veckor senare ihjälskjutna invid en övergiven gruva strax utanför Albuquerque. Där fanns också Snodgrass’ lik; han visade sig vara identisk med Durand. Dödsfallen utreddes av sheriffen i Albuquerque med hjälp av de reskamrater som inte följt med på den sista utfärden. Man misstänkte att Sebastian Drake hade begått morden och sedan dragit vidare med rånbytet, men detta blev aldrig slutgiltigt bekräftat.

Copyright © 1991 Anders Blixt