I en vit vinter

Barberaren Graham, tillika ägaren av den skeva byggnaden, vände sig mot pojken.

-Nämen hej, Jim!

-Goddag, farbror Graham!

De pigga ögonen föll på barberarens nuvarande kund, som var den tredje personen i rummet. Dennes rakning hade kommit lite mer än halvvägs. Barberaren fortsatte arbetet.

-Mr Boyd, började grabben. Jag tror att det är några som letar efter dig. De red in stan för bara en liten stund sedan.

-Verkligen? Hur såg de ut?

-Alla hade långa rockar. De var skitiga, rockarna alltså. Det var en som var kortare än de andra. Han hade skägg... ett stort svart skägg! De gick in på Ramsey's.

Mannen stoppade handen i sin västficka och grävde efter något.

-Det är bra. Jag känner dem. Väntade att de skulle komma, men inte så snart. Här, Jim. Varsågod!

Handen kom fram igen, hållandes ett mynt. Han kastade det till pojken som enkelt tog lyra. Grabben lös upp när han insåg vad han hade fått.

-Åh, tack Mr Boyd! Hejdå, farbror Graham!

Grabben vände sig om och gick ut, lika kvickt och smidigt som han kommit in. Ett par minuter senare hade barberaren rakat klart och han torkade av Boyds ansikte med en handduk.

-De där männen. Är det vänner till dig? frågade Graham. Du förstår, man är ju nyfiken. Det händer ju inte så mycket här i stan, förstår du.

Boyd sa först ingenting. Han betalade vad rakningen kostade och drog sig sin rock och sin hatt. Först när han var halvvägs genom dörren svarade han:

-Nej. De är inga vänner. Och snart kommer något att hända... det kan du lita på.

Russell Boyd slog igen dörren bakom sig. Det var så ljust ute. Den vita snön gjorde den lilla staden alldeles vit och det stack smärtsamt i Boyds ögon. Det var värre med kinderna. Nyrakade som de var, var de mycket känsliga för de flertaliga minusgraderna som försökte tränga sig in i dem. Det smärtade riktigt ordentligt men man vänjer sig snart, tänkte Boyd. För övrigt tänkte han inte vara ute så länge.

Han vek upp kragen på rocken så att de i viss mån skylde kinderna. Han började gå gatan uppåt. Den kalla snön knarrade under stövlarna. Man fick gå försiktigt, för var som helst kunde snön dölja en isfläck och där man kunde slå sig fördärvad. Men Boyd hade inte bråttom. Han var snart framme ändå.

Stadens enda nöjesetablissemang, Ramsey's, skilde sig inte nämnvärt till utseendet från de andra byggnaderna i samhället. Det fanns inte en vägg eller ett fönster som satt rakt. Skorstenen lutade så mycket att den såg ur att kunna falla omkull vilken sekund som helst. På de flesta andra orter hade man reagerat på hur fult det timrade huset var, men inte här. Alla hus var byggda i samma amatörlika fula stil i den här staden. Boyd funderade på vad det kunde bero på, men kom fram till att det inte fanns anledning att lägga någon större vikt vid frågan. Han tänkte ändå inte stanna länge här. Bara över natten, men det berodde på hur mötet med hans förföljare artade sig.

Boyd drog fram sin sexskjutare och kollade så den var i gott skick. Han anade att han snart skulle kunna få användning för den. Ner i hölstret med den igen. Han kände en extra gång på revolvern för att försäkra sig om att den satt löst och smidigt i hölstret. Sedan öppnade Boyd dörren och klev in.

Ramsey's var i princip lika enkelt på insidan som på utsidan. Golvet var lagt med sneda, torrspruckna plankor var ojämnt slitna. Möblerna var lång ifrån några hantverksmässsiga storverk, möjligen med undantag av bardisken, som väl såg ganska hyfsad ut. Bakom den stod den relativt stolte ägaren till stället, Sean Ramsey, och smuttade på sin egenhändigt tillverkade sprit. Det var den enda dryck som såldes, trots sin tvivelaktiga kvalitet, av den simpla anledning att det var det enda Ramsey sålde till sina kunder. Han hade ingen konkurrent i stan, så varför skulle han anstränga sig i onödan för att göra bra sprit när folk ändå kom till hans ställe när de ville supa och roa sig?

I denna stund då Boyd kom in hade Ramsey endast fyra kunder. De satt vid ett rangligt bord med varsitt glas och försökte få i sig lite av huset dåliga brännvin. Det tog emot, även för härdade män som dessa, men långsamt härdades deras strupar till att kunna ta emot den otäcka drycken.

Boyd kände genast igen dem. Det var Midge Hurn och hans män. De tre som fortfarande var vid liv. Att vara prisjägare var minst sagt ett riskfyllt arbete.

De avbröt sig genast då Boyd kom in, och de vände sig och tittade på honom. Under Hurns vildvuxna och flottiga skägg kunde Boyd ana att hans läppar formades till ett leende.

-Nämen, ser man på! Russell Boyd! Det var väl en trevlig överraskning! sade Hurn ironiskt.

Boyd var dock inte upplagd på sådant humör. Han ville få det överstökat så fort som möjligt.

-Skippa skitsnacket, Midge! Tala istället om varför ni följt efter mig, hela jävla vägen från Virginia City!

-Ta inte illa upp Russ, men vi gör bar vårt jobb. Du har ett pris på ditt huvud. Visste du inte det?

-Jag har så fan heller! Jag har aldrig gjort något olagligt.

-Nej, det är möjligt, men du har retat många. Stött dig med många. Och nu är en man redo att betala tvåtusen picks till den som fångar in dig. Gissa vem?

Boyd tänkte. De senaste åren hade han nog varit en vagel i ögat på många män under sina strapatser. Men det var inte många som han stött sig med så mycket att de skulle ge tvåtusen för honom och samtidigt hade råd till det. Men det var ju klart. Det fanns ett namn som var sannolikare än de andra.

-C. G. Powdersnow, gissade Boyd.

-Jackpot, Russ! Han vill att vi tar dig med oss till Wyoming, till honom. Levande, har han uttryckligen sagt. Synd. Jag har en känsla av att du kan komma att vara bråkig på vägen dit.

-Midge, aldrig att du får mig till Wyoming!

De fyra männen vid bordet skrockade. Om de varit fyllda av självsäkerhet förut, så hade Ramseys hembrännda gift i deras glas gjort dem än mer sturska.

-Och hur tänker du stoppa oss? frågade Hurn.

-Ni lyckades ju aldrig fånga min bror, och han var ju ändå verkligen laglös.

-Lyssna noga nu, Russ. Din brorsa David var speciell. En envis jävel. Vi hade tagit han om det inte varit för att Lawrence hann före. Men han sköt bror din i ryggen. Russ, en sak ska du veta, och det är att jag inte har många skrupler, men aldrig att jag skulle skjuta någon i ryggen bakifrån. Aldrig!

-Men ni möttes en gång, vill jag minnas. Och det slutade med att Dave gav dig en rejäl käftsmäll.

Hurn nickade motvilligt.

-Det har jag inte glömt. Men var nu vänlig att ge dig frivilligt. Mr Powdersnow vill ha dig levande, men han sa aldrig oskadad. Du är chanslös mot oss. Inse det!

-Far åt helvete, Midge! utbrast Boyd.

Det såg prisjägarna som en tändade signal, och de drog sina revolvrar där de satt. De var inte så smidiga i sina tunga rockar. Boyd var med tillräckligt god marginal snabbast med revolvern.

Guy Thompson hade oturen att vara näst snabbast. Därför betraktade Boyd honom instinktivt som det största hotet mot sin hälsa, och sköt mot Thompson. Kulan träffade med stor kraft. Thompson föll bakåt och slog i huvudet hårt mot golvplankorna. Boyd trodde att han träffat i axeln, men det var utan betydelse. Nu var det av stor betydelse att han kom ut i det fria.

Han slängde upp dörren och backade raskt ut samtidigt som han avlossade ett par skott mot prisjägarna. Väl ute började han springa mot ett träd på andra sidan vägen. Det skulle ge bra skydd tänkte han. Om han skulle hinna dit.

Bakom Boyd ven kulorna genom den gamla trädörren. Stora hål bildades och flisorna for genom luften. Det gormades och svors innanför.

Boyd hann till trädet, precis innan Hurn och hans män kom ut ut från saloonen. De var bara tre. Boyd förmodade att Thompson inte längre var i stridbart skick. Han satte sig bakom trädet, knästående. Kvickt laddade han om sitt vapen samtidigt som han bevakade vad prisjägarna gjorde. De hade tydligen inte sett honom ännu. När skjutaren var laddad satt Boyd blick stilla, för att undvika att röja sin position. Det hjälpte dock inte.

Andy Jacks fick syn på honom, pekade och upplyste sina kamrater om Boyds position. Trion splittrades. Jacks rundade den bortre knuten. Hurn stack in i huset igen. Den tredje, Alfred Spring, hann inte göra mycket. Ett skott från Boyd borrade sig in i hans lår, någon decimeter ovanför knäskålen. Spring föll. För ett kort ögonblick tappade han sin colt. Precis när han skulle plocka upp den small ett nytt skott. Boyd träffade denna gång Springs revolver, som gled flera meter utanför prisjägarens räckvidd.

-Jag ger mig, skrek Spring jämrande. Skjut inte! Jag ger mig!

Det gjorde däremot inte Midge Hurn. Med sin revolver slog han ett hål i fönstret mot gatan och sköt mot Boyd. Kulorna träffade trädet så att stora barkbitar slets loss, men Boyd förblev oskadd. I detsamma uppenbarade sig Jacks vid husknuten. Även han avlossade ett par skott i snabb följd innan han åter tog skydd. Resultatet var detsamma. Endast trädet tog skada. Boyd avvaktade bakom sitt skydd. Hurn och Jacks fortsatte att skjuta med jämna mellanrum mot honom. Jämna mellanrum ja, tänkte Boyd. Där fanns kanske lösningen på problemet. Han började räkna, tyst. Mycket riktigt. Efter precis samma korta tidsintervall som mellan de föregående två eldskurarna så dök Jacks åter upp vid knuten.

Nu var Boyd beredd, avlossade ett skott mot Jacks och tryckte sig mot trädet. Han kunde höra hur Jacks gav ifrån sig ett märkligt ljud, en blandning av förvåning och smärta. Boyd kunde höra hur kroppen föll till marken. Då han försiktigt kikade fram såg han Jacks kropp ligga livlös och raklång i snön, som till viss del hade fläckats rött av blod.

Boyd uppenbara skjutskicklighet verkade inte avskräcka Hurn det minsta. Han fortsatte att skjuta mot trädet. För det mesta träffade han. Ibland ven kulorna förbi. Boyd träffades dock aldrig. Men så här kunde de inte fortsätta tänkte han. Det började bli kallt i snön där han satt. Han huttrade.

-Är det verkligen värt det här? ropade han till mannen inne på Ramsey's. Är jag verkligen värd tvåtusen dollar?

-Ja. För mig är du det! Du är en utmaning, någon man tar för nöjes skull. Jag ska nog ta dig!

-Så dina män är skjutna för nöjes skull? För att du ska få högre status som prisjägare? Midge, du är sannerligen ett värre svin än jag trodde. Knappt bättre än den satans Lawrence!

Hurn verkade inte höra det sista Boyd sa. Eller så låtsades han inte om det. Istället ropade han:

-Ge upp, Russ, så slipper du vara en jagad man. Vad tror kommer att hända om jag kommer tomhänt tillbaka till Powdersnow? Han kommer bara att höja belöningen för dig. Han har råd, ska du veta.

-Dra åt helvete, Midge!

Det verkade vara dödläge. Ingen av parterna skulle ge sig. Boyd frös mer nu. Han skulle inte klara så länge till. Att dö av lunginflammation var inte bättre än att skjutas ihjäl. Han ställde sig upp bakom trädet och trampade på stället för att försöka få upp lite värme. Det hjälpte inte mycket.

-OK, Midge! Jag ger mig! skrek han. Hör du? Jag ger mig!

-Jag visste väl det! Släng revolver och håll dina händer väl synliga och rör dig hitåt, men långsamt. Väldigt långsamt!

Boyd gjorde som Midge befallde. Han slängde revolvern. Den landande mitt på den hårdfrusna gatan. Sakta steg han fram. Han höll händerna så att Midge verkligen kunde se dem. Ett långsamt steg i taget tog han. Mot Ramsey's. När han kommit till gatan röt Midge från fönstret.

-Stopp! Stå kvar där, alldeles stilla, annars skjuter jag!

Ett par sekunder senare visade Midge Hurn sig i dörröppningen. Hans skjutjärn pekade hotfullt mot Boyd. Han började gå mot Boyd.

Under tiden hade Spring rivit loss en bit från sin skjorta och bundit runt låret för att försöka stoppa blödningen. Han var inte särskilt framgångsrik. Han försökte kravla sig in till Ramsey's och när han kommit till tröskeln möttes han av ägaren, som hjälpte honom in.

Hurn gick fram dit den slängda revolvern låg, fyra-fem meter ifrån Boyd. Utan att släppa Boyd med blicken plockade prisjägaren upp vapnet. Sedan lade han det i rockfickan. Han log hånfullt.

-Jag visste väl att jag skulle få dig, sa Hurn. Du ska veta en sak. Jämfört med din bror är du en riktig mes.

Boyd besvarade inte förolämpningen. Istället funderade han på han skulle komma ur den här knipan. Det verkade inte som han skulle få någon hjälp utifrån, för invånarna i staden höll sig inomhus, rädda för att blanda sig i. Fega kräk. Och någon stadssheriff var förstås inte i staden. Nej, Boyd kom fram till att om han skulle klara sig så måste han ha en omåttlig tur, eller att ödet grep in i handlingen. Boyd trodde inte på något av de båda.

Men ändå var det kanske ödet, eller tur, att en till synes galen hund plötsligt kom springande längs gatan mot Boyd och Hurn.

-Han har säkert rabies, sa Boyd.

Det var knappast det Hurn ville höra. Han log inte längre. Blicken var stel och antydde en viss fruktan för byrackan. Han svor, riktade revolvern mot jycken och avfyrade ett skott.

För Boyd passade det bra. Nu måste han göra något. Han hade bara någon sekund på sig, innan Hurn kunde få iväg ett nytt skott. Nu fick det bära eller brista. Han kastade sig framåt och tog emot sig med armarna så han inte slog sig helt fördärvad. Underlaget var halt, snö som packats under otaliga hjul, hovar och fötter. Därför gled Boyd med ganska god fart mot Hurn, rättare sagt mot hans stövlar.

Tacklingen fick den effekt Boyd hoppats på. Hurn föll omkull. Revolvern brann av, men endast mot den klarblå vinterhimlen. Genast var Boyd över sin fiende, och innan denne hann reagera slog Boyd honom så hårt att han förlorade medvetandet.

Nästa morgon, efter frukosten äntrade Boyd det ruckel som kallades stadens stadskontor. Han hälsade på stadssheriffen Baker, och bad att få en kort pratstund med Midge Hurn.

Stadssheriffen hade kommit till staden sent på eftermiddagen, och då häktade han prisjägarna. De tre av dem som levde, vill säga. Jacks hade träffats i bröstet och dött ganska omedelbart. Då Boyd frågat var Baker hållit hus svarade han att han varit på ett viktigt tjänsteärende, men hans starka andedräkt avslöjade en stor spritförtäring, så sannolikare var att lagmannen legat hemma på sofflocket och druckit. Det spelade mindre roll, tyckte Boyd. Huvudsaken var att Hurn och hans män sattes bakom lås och bom.

Där satt de nu, när Boyd och sheriffen Baker kom till cellen. Den var ett litet och illa murat kvadratiskt rum som var som sammanbyggt med sheriffkontoret. Det senare var timrat. Utrymmena skildes åt av en tämligen rostig gallerdörr som fortfarande var tillräckligt robust för att inte kunna brytas upp med mänsklig handkraft.

Hurn och Thompson satt vakna på det frusna jordgolvet. Det fanns en brits i cellen och på den låg Spring och sov. Han sov bra, förmodade Boyd, för han snarkade högljutt. Hurn svor när han fick syn på Boyd.

-Ni har besök, upplyste sheriffen.

Hurn reste sig upp och gick fram till gallret. Ilskan i honom verkade kunna välla fram när som helst, men än så länge behärskade han sig.

-Hur hittar jag Powdersnow? frågade Boyd allvarligt.

Hurns ansikte lyste av förvåning.

-Va? Vad säger du? Varför vill du veta det?

-Jag har tänkt och kommit fram till att om jag ska få ett slut på alla korkade prisjägare som är ute efter mig måste jag göra upp med Powdersnow personligen.

-Du hade kunnat gett dig igår, förklarade Hurn, så hade du garanterat fått träffa honom.

-Jag ska hitta honom, Midge, och jag vill att du hjälper mig. Var är han?

-Befria mig, så ska jag tala om var han är.

-Glöm det! Äsch! Jag hittar honom ändå, men det tar kanske några dagar längre tid.

-Under de dagarna kan många prisjägare få upp spåret efter dig. I synnerhet när du kommer till Wyoming.

-Åt helvete med dig, Midge!

Boyd vände sig om och gick ut. Baker följde efter. Utanför sheriffkontoret väntade Boyds häst som stod färdigpackad för avresa. Boyd band loss den och slängde sig upp i sadeln.

-Vart tänker du rida, frågade stadssheriffen.

-Wyoming! svarade Boyd kort.

Baker betraktade honom med en viss beundran i sina dimmiga ögon. Mannen på hästen var som den man han själv kunde ha blivit, en gång för länge sedan, om inte alkoholen fördärvat hans liv.

-Lycka till då, grabben! Vi ses!

Boyd gjorde en vinkande gest med armen och började sakta rid längs huvudgatan. Söderut. Mot Wyoming. Han tänkte på sheriffen sista ord. "Lycka till". Jo, nog behövdes det alltid, för C. G. Powdersnow var en hänsynlös man, och det fanns flera än han som var ute efter Russell Boyd...