Uppgörelsen
- en episod ur den amerikanska västerns blodiga historia

Det var två år sedan han senast såg Raven, och minnet av den gången framkallade fortfarande en kall smärta i högra axeln. De hade träffats på en saloon i Santa Fe. Wolf hörde av bartendern att en prisjägare sökte medhjälpare och om han var intresserad skulle han tala med mannen som satt i hörnet, därborta. Mannen som bartenderna hade pekat på med sin smutsiga trasa var klädd i svart skjorta och svarta byxor. En svart rock hängde ned till knäna. Till och med stövlarna var svartglänsande. Någon hatt syntes inte till. Wolf trängde sig självsäkert fram genom trängseln, ignorerande de ilskna blickar han fick. Han försökte uppskatta mannens längd, men eftersom denne satt ner var det svårt att bedöma. Medellängd, bestämde Wolf sig för. Han satt med ryggen mot folksamlingen.

- Jag hör att du söker folk.

Mannen vände sig sakta om och särskådade Wolf där han stod framför bordet. Ett par runda glasögon med mörka bågar låg framför honom på bordet. Med van hand placerade främlingen glasögonen på näsan och tittade avmätt på ynglingen framför sig.

- Vad säger att du kan klara av det jobbet?

Frågan var självklar och Wolf hade väntat på den, men han blev förvånad över det öppna föraktet i mannens tonfall. Han kände hur ilskan steg inom sig. Svaret blev oavsiktligen kort.

- Vad säger att jag inte klarar av det?

Föraktet förbyttes mot något som påminde om intresse, och Wolf kunde se hur mannen rynkade pannan, som om han tänkte djupt. Först nu kunde Wolf uppskatta hans ålder. Han såg ovanligt ung ut, men han utstrålade sådant självförtroende att han genast verkade åtskilligt äldre och erfaren. Tankebanorna avbröts då han insåg att mannen talade till honom.

- ...sätter dig ned här så kan vi diskutera saken. Raven, var namnet. William Raven.

Wolf tog den utsträkta handen samtidigt som han presenterade sig.

- Thomas Wolf, från New York.

Raven. Passande namn. Eller passande klädsel kanske man skulle säga. Wolf satte sig på stolen mitt emot den svartklädde. På nära håll kunde han urskilja det svarta hölstret och den svarta armecolten placerad i det. Svart. Mannen har mani på svart, tänkte Wolf. Återigen missade han Ravens inledande ord.

- ...mycket farligt uppdrag, och kan involvera skottlossning mot människor, i syfte att döda eller lemlästa.

Proffisionellt var Wolf's intryck. Mannen talade otroligt kallt och opersonligt om möjligheten att människoliv skulle kunna krävas. Wolf kände på sig att han var skyldig en replik.

- Och vad finns det för mig?

Raven log, nästan på gränsen till sataniskt, men upptäckte sedan tydligen att hans ansikte bedrog honom, och leendet breddades till ett charmerande flin.

- Du får en tredjedel av prispengarna de inbringar. Det kan bli uppåt 2000 dollar. Ingen dålig betalning för ett par tre dagars slitgöra.

2000 dollar. Så mycket pengar tjänade han inte på fem år. För de pengarna kunde han köpa nya kläder, sprit, kvinnor, en biljett hem... Raven måste ha sett det beräknande uttrycket i hans ögon för han satt fortfarande och log brett.

- Men det finns förstås en del krav som måste uppfyllas innan jag bestämmer mig för att ta med dig.

Med ett leende som var bredare än Ravens lutade sig Wolf fram samtidigt som hans hand obemärkt sökte sig mot hans egen colt som hängde vid hans sida.

- Det tror jag nog att jag kan garant...

Ravens leende försvann som en blixt och Wolf uppfattade en virvlande rörelse vid mannens vänstra sida. Klicket från den spända hanen var för Wolf lika högt som ett pistolskott. Han stirrade längs med pipan på en väloljad svart armecolt.

- Var glad att du inte är snabbare än så, annars hade du varit död vid det här laget.

Svetten bröt fram på Wolf's panna. Den här mannen var snabb, otroligt snabb. Snabbare än någon han sett förut. Snabbare än honom själv, vilket inte många var. Med ett nervöst leende lät han sin egen colt sakta glida tillbaks i hölstret. Jävlar, tänkte han desperat, nu har jag förstört alltihop. Med en virvlande rörelse hölstrade Raven sin revolver. Sedan såg han tankfullt på Wolf innan han vände sig om för att gå. Wolf uppfattade knappt hans avslutande ord.

- Om du visar likadan kurage när vi når målet så duger du bra. Möt mig på hotellet över gatan imorgon vid soluppgången så får vi se om du bara är snabb med revolvern eller om du kan träffa någonting med den också.

Gripande efter flaskan som stod på bordet satte sig Wolf tungt ned på stolen, torkande svetten från pannan med sin slitna näsduk.

Ett felsteg av hästen gjorde att Wolf abrupt rycktes ur sina funderingar. Trettio meter framför honom skymtade en skylt bakom ett välvuxet träd. Wolf hade aldrig varit bra på träd och blommor och annat och för att vara helt ärlig så brydde han sig inte. Han steg av hästen och ledde den fram emot skylten. Det var då han uppfattade figuren som stod lutad mot stammen. Väl på sin vakt lossade Wolf på remmen som höll hans colt på plats. Mannen vände sig om och Wolf uppfattade ett sjukt leende.

- Alright boy, längre än så här kommer du inte.

Wolf studerade mannens gluggar i tandraderna. Att döma av färgen på de kvarvarande stumparna hade de inte länge kvar de heller. Mannen talade igen och nu kände Wolf en stank av billig sprit.

- Vem är du och vad har du för ärende i stan?

Wolf lyfte hånfullt på hatten och svarade i kylig ton.

- Mitt namn är Wolf, och jag är här för att träffa en man vid namn Raven.

Mannens reaktion förvånade inte Wolf. Det var självklart att Raven placerat vakter kring staden, för att kolla förbipasserande slödder. Han släppte hästens tyglar och knäppte sakta upp sin långa rock. Mannen vid trädet hade under tiden dragit fram en gammal sliten colt som han nu viftade med framför Wolf's solbrända ansikte.

- Händerna i vädret, släpp alla vapen, lägg dig ned...

Wolf sköt honom en gång, mitt mellan ögonen.

Skottet ekade i den trånga ravinen. Wolf fick en känsla av att en häst hade sparkat honom i bröstkorgen och föll handlöst till backen. Han tappade colten som studsade iväg ett par meter innnan den landade framför fötterna på Raven. Den svartklädde prisjägaren stod bredbent en bit ifrån Wolf med sin svarta revolver i vänstra handen. En tunn rökslinga slingrade sig ur pipen. Först då insåg Wolf vad som hade hänt. Han hade blivit skjuten, av Raven, skjuten bakifrån, av den man han samarbetade med. Runt omkring dem låg resterna av Halston-ligan, sönderskjutna kroppar, väntande på att gamarna skulle göra sitt. Och nu skulle han, Thomas Wolf från New York göra dem sällskap, för han hade litat på en skallerorm, och det betalar sig i längden.

- Ta det inte personligt, grabben.

Ravens röst var lika platt och opersonlig som alltid. Sakta sänkte han revolvern.

- Det ligger trettio tusen dollar i stulet guld inne i den där timmerkojan. Trettio tusen. Och jag vill inte ha någon att dela med. Så du måste tyvärr försvinna ur bilden. Tro mig, grabben, det gör mig ont att lämna dig här alldeles ensam. Kanske inte lika ont som det gör dig, men tro mig. Jag har en känslig själ.

Skrattet ekade i den trånga ravinen och Wolf gled längre in i medvetslöshetens varma mörker.

Han satte sig sakta ned bredvid den döda kroppen. Han hade tid att vänta. Efter att ha väntat i två år spelade en kvart mer eller mindre ingen roll. Han var övertygad om att Raven hade hört skottet och även om han kanske inte skulle komma på en gång skulle han dyka upp när Wolf dödat fler av hans män. Trädet kastade en lång, svalkande skugga över vägen, och Wolf höjde sin vattenflaska till munnen. Då skymtade han en ryttare som lämnade Johnston. Mannen red i sakta trav, och det behövdes ingen kikare för att gissa vem det var. Lika svartklädd som alltid red Raven ut från sin håla, för att möta sitt öde. Raskt reste sig Wolf upp och ställde sig mitt i vägen, fortfarande i skuggan. Han lade mjukt sin högra hand på colten.

Wolf vaknade av en intensiv smärta i benet. Han satte sig häftigt upp, och hörde i sitt dunkla sinne ett flaxande ljud. Försiktigt öppnade han ögonen och såg hur ett par gamar skuttade omkring i hans närhet. En av dem hade färskt blod droppande från näbben och Wolf kastade en snabb blick på sitt ben. En stor reva hade slitits upp och från det breda såret blödde det ymnigt. I axeln malde en tung värk och Wolf kunde för några ögonblick inte fatta var han var och vad som hade hänt. Sedan strömmade minnena tillbaks och Ravens förräderi högg som en kniv i hans mage.

- Måste leva, måste leva.

Hans sträva röst skrämde de två gamarna vilka snabbt flaxade därifrån, i säkerhet. Själv rev han sönder sin bruna skjorta och började göra provisoriska förband. En enda tanke malde i hans huvud och han upprepade den oavbrutet för sig själv så att han skulle hålla sig vaken.

- Varför?

Varför hade Raven låtit honom leva, varför hade han inte sett till att han var död eller döende. Mannen var alldeles för självsäker, bestämde sig Wolf för, men han hade ändå en gnagade känsla av att Raven visste att han levde. I alla fall spelade det ingen roll nu, det enda som betydde något nu var hans överlevnad, och hämnden. För detta svek skulle William Raven dö.

Raven steg av hästen ett tiotal meter från Wolf. Han granskade honom noga och Wolf såg hur igenkännandet återspeglade sig i det renrakade ansiktet. Svett glänste i solen.

- Raven, jag har kommit tillbaks. Det är tid att betala din skuld.

Rösten föll platt i den tunga atmosfären, men Wolf visste att Raven insåg vad som skulle hända. Sakta knäppte han upp sin svarta rock och förde den åt sidan så att det svarta hölstret blottades.

- Wolf, min gamle vän! Vilken skuld talar du om? Dina 2000 dollar? Du kan få tredubbelt så mycket. Följ med mig in till staden, till saloonen, så kan vi ta en drink och diskutera gamla tider...

- Håll käft för fan!

Raven avbröt sig snabbt vid Wolfs utrop.

- Din jävla förrädare, det är dags för uppgörelsen, från och med idag kommer Raven att upphöra att existera. Aldrig mer skall du skjuta någon i ryggen.

Den svartklädde mannen log ett snett leende.

- Du är väldigt melodramatisk, min vän. Minns du inte att jag alltid var snabbare än du? Du har inte en chans.

Wolf rättade till hölstret och såg med tillfredställelse hur Raven nervöst ryckte till.

- Det var för två år sedan. Sedan dess har jag blivit snabbare och bättre. Snabbare än någon annan.

De två männen ganskade varandra noga, beredda att reagera på minsta rörelse. Wolf slappnade av och lät adrenalinet strömma till, öppnade sig för rädslan. För rädslan att bli dödad är den bästa medhjälparen i en revolverduell, utan den möter man snart sin baneman. Wolf hade låtit rädslan att bli skadad styra de fåtal dueller han hittills hade varit inblandad i, och han hade gått segrande ur dem alla. Och han tänkte gå segrande ur denna konfrontation. Svepande förde han handen mot revolvern, greppade den välbekanta kolven, drog den snabbt upp ur det väloljade hölstret och spände hanen med tummen. Han lyfte den mot målet och hörde knallen som från ett långt håll. Plötsligt blev armen väldigt tung och han insåg att det inte var han som hade avlossat skottet. Wolf kände hur revolvern blev tyngre och tyngre. Han sjönk ned på knä och revolvern föll ur hans slappa hand. Med den vänstra handen försökte han stoppa blodflödet från magen där Ravens tunga kula hade träffat. Sakta sjönk han ned tills han låg blödande i det torra vägdammet. Mörkret slöt sig omkring honom.

Sakta sänkte Raven sin svarta armecolt, väntande tills Wolf tappat sin revolver innan han hölstrade den. Grabben hade varit snabb, jävligt snabb. Den här gången hade det varit nära ögat. Synd egentligen, han hade gillat grabben, han hade visat kurage och framåtanda. Det var därför han hade låtit honom leva förra gången, men tydligen kunde inte grabben glömma det. Hämnd, en lyx som Raven aldrig tillät sig. Sakta gick han fram mot den livlösa kroppen. Ett par meter från Wolf stannade han och lade handen på sin revolver. Han funderade en halv minut innan han vände sig om och gick mot sin svarta häst. Solen stekte lika obarmhärtigt som alltid på den uttorkade marken.

Copyright © 1991 Magnus Seter