Den som söker skall finna

På bordet framför mannen låg ingen duk och väl var väl det, för istället låg det utspritt på bordet en komplett uppsättning delar till en isärplockad revolver samt en urdrucken whiskyflaska. Boyd tyckte sig känna igen revolvern, en American. Några delar var omsorgsfullt rengjorda och inoljade medan andra delar ännu inte fått någon omvårdnad. Mannen vid bordet torkade för tillfället på trumman med en skitig trasa, och hade ännu inte lagt märke till Boyd som sakta och diskret gått fram till bordet.

Boyd väntade några sekunder. Utan att lyfta blicken fortsatte mannen att torka med trasan. Boyd bestämde sig för att utnyttja situationen och drog sin revolver. Ögonblicket senare stirrade den vapenputsande mannen in i en pipa, och först nu släppte han all uppmärksamhet på revolvertrumman i sin hand, utan fick på bråkdelen av en sekund klart för sig att någon hade riktat ett vapen mot hans ansikte. Mannens reflexer fick hans hand att släppa trumman och blixtsnabbt söka sig till hölstret, men det var ett lönlöst företagande. Revolvern låg ju isärplokad på bordet. Han var helt utlämnad åt Boyd.

Hade den försvarslöse mannen under sin uppväxt anammat sin ömma moders kristerliga förmananden att aldrig svära hade kanske uttryck som "Aj då!" eller "Nedrans!" farit genom hans hjärna i denna stund. Men han hade istället ärvt sin fars sinne för svordomar, så ur mannens mun slank ett impulsivt: -Jävlar!

Russell Boyd skrattade till och förde ner revolvern i hölstret. Den minst sagt spända atmosfären i Heaven 'n' Hell Saloon släppte.

-Tänk om morsan hade hört dig nu, sa Russell. -Då hade du verkligen varit illa ute!

Därefter räckte Russell fram sin hand och mannen vid bordet tog den och skakade den, nu i all vänlighet.

Känslor av förvåning överväldigade de övriga i lokalen. Ingen förstod någonting. Morgan Jackson krävde oblygt en förklaring av de båda männen. Svaret han fick förklarade en hel del:

-Vi är bröder, svarade Russell. Mitt namn är Russell Boyd och jag är alltså äldre bror till David här.

-Vi har faktiskt inte setts på över två år, tillade David. Jag har inte varit hemma, av förklarliga skäl.

Jackson nickade. Han föstod. Han visste att David Boyd var efterlyst i både Nebraska och Kansas, bland annat för mord. Prislappen på hans huvud hade växt till flera tusen vid det här laget. Men det var ingenting som bekymrade Jackson, snarare tvärtom. Det var kriminella element som David Boyd som fick Jackson lilla stad Purgatory att gå runt. Det var liksom hans affärsidé.

-Vad trevligt, sa Jackson. Jag måste erkänna att jag är lite svag för familijära återföreningar, åtminstone idag. Låt mig därför bjuda på husets allra finaste whisky.

Russell och David såg på varandra. Båda hade de sin fars sinne för sprit, så de tvekade inte att tacka ja. Samtidigt som Jackson letade reda på en flaska gjorde David klart sin revolver. Han var inte lika noggrann som han varit förut. Han torkade de resterande delarna fort men ändå inte slarvigt. Det var ingen nybörjare som hanterade trasan. När David ansåg sig vara klar plockade han smidigt ihop vapnet och kontrollerade dess funktion. Han hittade inga fel, utan stoppade i patroner. Slutligen lät han vapnet falla ner i hölstret. Därefter lade han koncentrationen på sin bror Russell och det glas med väldoftande whisky, som hade fyllts för flera minuter sedan. Ögonblicket senare var glaset tömt.

Bröderna började sitt språkande lite lätt. David undrade hur det var med dem där hemma och Russell svarade att det bara var bra sist han red hemifrån, men det var ju förvisso ett tag sedan.

-Vad har du för planer nu? frågade Russell efter ett stunds kallprat.

Davids ansikte blev direkt allvarligt. Han knöt handen hårdare kring glaset. Knogarna vitnade en aning. Ögonen blev en smula livlösare och Davids orakade och skitiga ansikte fick en något mer rödblossande nyans.

-Hämnd! var Davids svar.En jävel kallad Dale Grain har skrivit under sin dödsdom.

Russell insåg med ens att David menade allvar. Brodern var mycket målmedveten, och när han bestämt sig för något var det omöjligt att stoppa honom. Russell hade också hört talas om Grain, och dennes rykte var minst sagt av tvivelaktig natur och efterlysningssumman var väldigt generöst tilltagen. Russell trodde sig kunna minnas ett efterlysningsanslag som han sett i Trinidad, med Grains namn och alldeles därunder värdet $10.000. Men det var inte för pengarna som David jagade Grain, det visste Russell. Han kände sin bror väl.

-Vad har han gjort? Jag menar, förutom det han är efterlyst för?

-Det är en ganska lång historia, men jag ska försöka göra den kort.

David var inte någon särskilt god berättare, och därför blev egentligen inte det som hänt speciellt bra refererat. Det berodde också till viss del på att David var djupt upprörd av det han talade om. Russell lyckades trots dessa negativa faktorer få en ganska bra bild av bakgrunden till broderns hämndlystnad.

För någon månad sedan hade David Boyd förälskat sig i en viss Catherine Pennett, i San Antonio. Hon hade något år tidigare haft en het affär med den ökände Dale Grain, men sedan blivit lämnad och inte hört ett ljud ifrån honom. Men Grain hade tydligen inte glömt Catherine. En dag när David kom för att hälsa på sin kärlek hittade han henne mördad. Rättare sagt slaktad. Omänskligt stympad. Där fanns också ett brev direkt riktat till David från Grain. Där stod det att ingen ostraffat fick ta något från Dale Grain, det kunde han aldrig tolerera. Sedan dess hade inte David Boyd tvekat en sekund. Han skulle hämnas. Dale Grain skulle dö. David hade ryktesvägen blivit underrättad om att Grain skulle finnas i trakten.

Mot slutet av historien talade David mer och mer otydligt. Morgan Jackson hade ställt fram ännu en flaska och David hade konsumerat minst tre fjärdedelar av innehållet själv. Nästan samtliga saloonbesökare hade ställt sig runt bordet för att lyssna på den ohyggliga historien. Alla var förstående för Davids inställning och de beundrade hans mod. Dale Grain var en väldigt farlig man.

Sedan blev det tyst på Heaven'n'Hell Saloon. Stämningen var på sitt sätt ganska lustig, och samtidigt tryckt. Det var Russell som hade kurage nog att sätta stopp för tystnaden.

-Du är inte rädd för att ta risker i alla fall!

-Va? David tänkte inte så klart just nu.

-Du tar en jävla risk. För det första är Grain och hans killar livsfarliga. För andra är du själv efterlyst och tveklöst eftertraktad av flertalet prisjägare. Du måste för fan inse att du aldrig är säker, inte ens på en plats som denna, Purgatory! Du kan aldrig gå obeväpnad. Vad fan hade du gjort om det varit en prisjägare som dragit mot dig som jag gjorde förut? Du måste vara medveten om att du bara är en hårsmån från att hamna i galgen. Skärp dig, brorsan!

-Nog fan är jag medveten om de risker jag tar, men jag är bara så fruktansvärt trött på att hela tiden fly gång på gång!

Härpå följde någon minut där David beklagade sig och med diverse olika oanständiga kraftuttryck försökte beskriva för sin bror vilket evigt lidande det var att vara efterlyst. Därefter började han svamla om lite allt möjligt men mest pratade han om den diaboliske Grain, och om den stackars Catherine Pennett, som mördats av densamme.

David hade nu fått mer whiskey i sig än vad som var nyttigt för honom. Han gäspade med jämna mellanrum och pratade ännu mer sammanhängande. Snart skulle han somna.

Russell orkade inte längre lyssna. Istället frågade han Jackson om han visste var Grain kunde tänkas hålla till.

-Jag vet faktiskt inte, men några killar som sägs tillhöra hans gäng var här för bara några dagar sen. Men kanske...

Morgan Jackson gjorde en kort paus. Han tittade ner i golvet, kliade sig i mustaschen och såg verklgt fundersam ut.

-Om jag inte har fel så är det fredag idag, inte sant?

-Jo... men vad har det med saken att göra? undrade Russell.

Jackson plockade fram ett fickur ur bröstfickan. Den var lite mer än fem. Han stoppade tillbaka klockan i fickan.

-Så här är det, mr. Boyd: Eftersom det är fredag idag, så förväntar jag mig en speciell gäst ikväll. Han brukar komma hit på fredagar, förstår du. Inte för att han själv är medveten om det, men han följer mönstret. Fast det händer ju såklart att han komer andra dagar också, men det är ovanligt...

-Vem är det du talar om?

-Han heter Adam Kowalka. Han är en ensling som bor i ett ruckel några miles härifrån, uppe i bergen. En förbaskat skicklig spårare! Dessutom känner han trakten bra, bättre än många infödingar. Honom kan ni ha nytta av, om ni ska leta efter Grain.

-Och varför tror du att han skulle hjälpa oss? frågade Russell.

-Han är en tragisk människa, och han har en last som kan uttnyttjas; sprit!

Russell gillade inte tanken på att dra in utomstående, men om han och David skulle ha chans att hitta Grain inom den närmaste tiden så behövde de hjälp. Det fanns inte mycket att välja på.

David Boyd var väldigt dåsig, halvt sovande då Russell tio minuter senare släpade honom från saloonen, över det torra gruset, till Angels Rest Hotel, även det ägt av Morgan Jackson. Det var knappt tjugo meter dit, men det var ändå ansträngande. David var betydligt tyngre än han såg ut. In på hotellet kom bröderna likväl, och Russell placerade David på sängen i hans rum. Lillbrorsan sov djupt. Inombords skrattade Russell åt sin bror. Han tyckte brodern såg lite barnslig ut där han låg. Russell hade alltid tyckt att David såg barnslig ut, men det skulle han aldrig säga högt, för att bevara familjefriden.

Han lämnade rummet och stängde dörren efter sig. Snart var han tillbaka på saloonen och språkade lite med några av de andra gästerna där. De var inte särskilt många, men de var intressanta på sitt sätt. Mitt under ett samtal med två mexikaner blev Russell diskret avbruten av Morgan Jackson.

-Han är här nu, sade Jackson och pekade på en man som stod just satte sig ensam vid ett bord i ett hörn. Det där är Adam Kowalka!

Med uppmärksamma ögon betraktade Russell den nyanlände. Han såg gammal ut, där han satt. Kläderna var minst sagt slitna och repiga och smutsiga. En hatt satt på Kowalkas huvud. Den var av gammal modell och var grå av sand och damm, och Russell hade ingen möjlighet att bedöma om vilken färg den haft förr, även om han faktiskt för en kort sekund verkligen funderade på det. Mannens ansikte var smalt och mestadels täckt av ett skitigt, stripigt skägg. Blicken var trött. Om näsan var rak så var munnen under desto snedare.

Russell gick fram och frågade om han fick slå sig ned vid bordet. Kowalka ignorerade honom, så Russell tog en stol och satte sig. Fortfarande fanns det ingen ögonkontakt dem emellan och Russell tyckte det kändes lite besvärande.

-Det är du som är Adam Kowalka? började han lite trevande.

Inget svar. Ingen blick. Ingen synbar reaktion. Kowalka stirrade på sin flaska. Den verkade vara allt för honom just nu.

-Jag behöver din hjälp, fortsatte Russell. Rättare sagt, jag och min bror behöver din hjälp.

Kowalkas ögon var fortfarande låsta på flaskan, men hans hans sneda mun öppnades.

-Vad helvete vill ni mig? väste den.

Russell drog ofrivilligt huvudet tillbaka. Om han tyckt Kowalka luktat illa redan innan så var det ingenting mot den intensiva spritstank som nu attackerade Russells luktorgan då Kowalka talade. Russell övervägde snabbt vad han skulle svara.

-Man har sagt att du känner trakten väl.

-Det kan väl hända.

-Så här ligger det till; vi letar efter en speciell man, men vi har tappat spåret på honom. Därför undrar vi om du kan hjälpa oss?

-Om man letar efter folk är sannerligen Purgatory rätt ställe att börja leta på. Men ni misstar er angående mig. Jag är ingen männ'skojägare. Jag jagar bara djur, för min egen överlevnads skull. Och det tänker jag banne mig fortsätta göra när jag rider hem imorgon bitti. Ledsen, mister, men jag är inte intresserad.

Nu tittade Kowalka på Russell för första gången. Plötsligt ryckte han till, som om han sett ett spöke. Han återfick dock behärskningen över sig själv. Han tog en svälj från flaskan, innan Kowalka frågade efter Boyds namn.

-Boyd. Svarade Russell lite förvånad. Russell Boyd heter jag.

-Och vad heter din far?

-Wilbur. Men vad har det med saken att göra?

-Det har med mitt jävla samvete att göra! Fan, jag hade nästan glömt bort det, men jag en skuld till Wilbur Boyd att betala.

Innan idag hade Russell aldrig hört talas om någon Adam Kowalka, och han var säker på att han aldrig heller hört sin far prata om honom. Hade denne Kowalka förväxlat Russells far med någon annan Wilbur Boyd? Knappast troligt.

-Jag tjänstgjorde under din far under kriget, upplyste Kowalka. Sedan dess har jag inte sett honom, och jag trodde aldrig att jag skulle få tillfälle att betala tillbaka.

-Hur mycket är du skyldig farsgubben? frågade Boyd.

-Det handlar inte om pengar. Men din far räddade mig från att bli avrättad en gång. Det glömmer jag inte, även om jag just nu faktiskt insåg att jag nästan gjort det. Jag lovade att återgälda skulden om jag någonsin fick möjlighet och tillfälle till att göra det.

-Skulle du hjälpa mig och min bror för det vår far gjorde för dig?

-Ja. Jag ska hjälpa er hitta mannen men mer än så gör jag inte!

-Då har vi ett avtal! konstaterade Russell.

För att bekräfta detta skakade de hand. De kom överens om att ge sig av tidigt nästa morgon, för att spilla så lite tid som möjligt.

-Förresten, vem är det vi letar efter? frågade Kowalka sedan.

-Han heter Dale Grain.

-Herredjävlar! svor Adam Kowalka, blundade och hällde i sig spurten av flaskan i ett enda svep.

Nästan fyra dagar hade gått. Det var sen tisdagsmiddag och solen gjorde luften het och torr. Det var en sådan dag som man helst skulle vilja ta det bara lugnt och knappt göra någonting alls, men det alternativet var inte aktuellt för bröderna Boyd.

I snart fyra dagar hade de under Kowalkas vägledning följt spåren efter Grains män. Många gånger hade de tvivlat på att Kowalka skulle kunna hitta dem. Själva kunde inte bröderna se några spår alls, utom vid några enstaka tillfällen. Ändå kunde de, åtminstone Russell, spåra hjälpligt under normala omständigheter.

Tecknet på att de var på rätt väg låg alldeles framför dem. En skjuten häst med brutet ben. Kroppen var fortfarande varm och de hade själva hört skottet bara två timmar innan de kommit hit, en tidsuppskattning som grundade sig på Davids dyra fickur från Chicago.

-De har inte bråttom, sa David. Om vi rider på kan vi vara ikapp dem till skymningen.

-Vad gör vi då? undrade Russell.

-När de slagit läger för natten övermannar vi dem och frågar dem var Grain håller till. Svårare än så är det inte!

-Du kan verkligen få saker att låta enkla, David. Tror du verkligen att det blir så enkelt?

-Varför inte? De vet inte om att de är förföljda. De förväntar sig inte det. Jag tror att de är ganska avslappnade.

Russell tittade på Kowalka för att få veta vad han tyckte om saken, men denne sa ingenting, bara muttrade lite för sig själv. Kowalkas kära fickplunta hade tagit slut redan första dagen och sedan dess hade Kowalka varit på dåligt humör. Riktigt tjurig. Men hittills hade han ändå gjort vad han lovat, men man visste inte hur länge det skulle förbli så.

Och det blev afton, den fjärde dagen...

Gerald Blisk hade precis börjat slappna av och börjat resa in i sömnens behagliga tillvaro, då ett ljud fick hans nerver att darra igen. Han såg på de andra där de låg runt brasan. Ingen verkade ha hört något, de verkade sova lugnt. Det var inte ovanligt att Blisk hörde ljud, han var alltid på helspänn och det kunde irritera de andra. Men nu var det verkligen något han hade hört, det var han säker på. Lät det inte som om något smög sig närmare?

Blisk satte sig upp. Han tittade sig noggrannt omkring men såg ingenting särskilt i det fallande mörkret. Colten låg inom räckhåll och han greppade den så tyst och försiktigt som han kunde. Så väntade han. En lång stund satt han och spanade genom mörkret, kanske femton. tjugo minuter. Ingenting hände. Han puls började gå ner mot normal nivå igen. Långsamt lade han revolvern brevid sig och kröp ner under filten för att försöka sova. Blisk blundade och gjorde ett försök att med sina mycket knappa matematiska kunskaper försöka räkna får, de dumma djur som en gång fått honom att lämna bondeyrket för att istället syssla med något betydligt mer spännande; bankrån.

Knappt hade Blisk stängt ögonen, då han kände något kallt och hårt mot kinden. Han tittade, och fick syn på en ganska spinkig man, som stod lutad över honom och tryckte sin revolver mot ansiktet på Blisk. Mannen gjorde tecken åt Blisk att vara tyst men denne hade inte självkontroll nog för att behärska sig. Följdaktiligen, Blisk skrek till av rädsla och hans tre kumpaner väcktes.

David Boyd svor till och slog snabbt och beslutsamt med revolvern över banditens tinning. Blisk tuppade av med en suck.

De tre andra banditerna försökte få klarhet i vad som hände. Egentligen var de för trötta för att fatta någonting, men instinktivt sträckte de sig efter sina skjutjärn. David tog ingen risk utan sköt en av dem i axeln. Ett skrik av ögonblicklig smärta skar sig ut i natten.

Om det funnits några utomstående betraktare av denna scen hade dessa blivit imponerade av den snabbhet och effektivitet David visade då han riktade sin revolver mot nästa nyvakne laglöse. Ett skott brann av, och brottslingen kastades bakåt.

Sekunden senare pekade Davids vapen mot den sista av Grains män. Mannen insåg sin chanslöshet och släppte direkt revolvern ur sin hand. Ändå ryckte det i Davids finger och han var nära att trycka av, men han hejdades.

-Det räcker nu, David! sa Russell och lade sin hand på broderns axel. Vi har dem i vårt våld. Snyggt jobbat, brorsan!

David mindes inte när han senast fått en komplimang av storebror, men det hade knappt hänt sedan skolåren. Trots det visade han inte hur han tog den uppmuntrande komplimangen. Istället såg han på den försvarslösa banditen och röt:

-Var är Grain? Tala om var i helvetet han håller hus!

När natten svävade bort visste bröderna betydligt mer än de visste innan natten fallit. Davids förhörsmetoder hade varit effektiva och om inte Russell hindrat honom hade det varit sannolikt att ingen av banditerna hade fått leva länge nog att uppleva denna morgon. Nu var faktiskt alla fyra vid liv, mer eller mindre. Adam Kowalka hade förbundit de svåraste såren, men knappast på ett övertygande bra sätt.

Den information som läckt ur de till en början tigande männen var följande: Grain på väg mot Texas, eller så var han redan där. Vad han skulle göra där han visste ingen, bara att han hade "stora planer" på gång. Bara hans två närmaste män, Nick Dreyden och Romeo Carbaza, hade fått följa med. Under tiden skulle resten av Grains gäng få klara sig själva här i Colorado.

David var på bättre humör nu när han visste ungefär var Grain var. Han var ivrig att direkt fortsätta jakten. Men Russell lugnade honom.

-Först måste vi ta med de här kräken och överlämna dem till lagen. Sedan behöver vi proviant, och Adam behöver säkert fylla på sitt spritförråd, inte sant?

För första gången på flera dagar log Adam Kowalkas sneda mun.

-Men vi får inte tappa bort Grain nu, när vi är så nära, invände David.

-Det kommer vi knappast göra! Vi har ju för sjutton Colorados bästa spårare med oss!

Den sneda munnen log en gång till.

Ja, nog skulle de hitta Dale Grain alltid, tänkte Russell Boyd. Frågan var väl bara när, och vem som skulle överleva det mötet...