Ett parti poker

De var sex stycken, de som satt vid pokerbordet i Big Saloon den kvällen.

Melvin Cage hade nog haft mest oflyt hela kvällen. Han hade i alla fall svurit mest under kvällen, men det berodde inte på att det gick dåligt. Han svor nästan jämt. Gamle Melvin var som ett levande uppslagsverk av svordomar, där alla sidor rivits ut och hängts upp på en vägg för allmän beskådan. Det var nästan en sensation de få gånger då Melvin sa tre hela meningar utan att få med en svordom eller ett på annat sätt vulgärt ord.

Till vänster om Melvin satt Eric D. Lowskey, begravningsentreprenören i Dusty. Inte heller han var någon vidare vän med fru Fortuna den här kvällen, men ändå svor han inte. Det gjorde han aldrig och det var väl en av anledningarna till att han var så populär bland damerna. Han uppträdde alltid artigt och var alltid välklädd. Vid sidan av begravningsbyrån skötte han även skrädderiet, vilket var den mer lönsamma verksamheten av de två.

Båda bröderna Ken och Andy Willow skötte sina kort bättre. De var skickliga pokerspelare, även om de inte var bäst.

Den femte spelaren var en främling. Han hade kommit med diligensen på eftermiddagen och skrivit in sig på Big Hotel. Han bröt på ett utländskt språk. Inte spanska. Bartendern Geoff påstod att främlingen talade med fransk brytning, men ingen var riktigt säker. Han hade presenterat sig med sitt namn, men det var ingen som kunde uttala det korrekt. Den här kvällen fick främlingen heta Fransmannen, för enkelhetens skull.

Säkert var dock att främlingen kunde spela kort. Han hade hittills gått plus under kvällen.

Big Neil Pearson hade aldrig haft något pokeransikte att tala om. Många hade påpekat det för honom, men han brydde sig inte. Han hade aldrig riktigt förstått de stora fördelar som det kan ge kan ge vid ett pokerparti om man kan hålla masken. Han brukade vinna ändå. Förlorade han någon kväll så gjorde det inte så mycket. Vinnarna brukade göra av med det mesta de vunnit direkt på saloonen, som Big Neil råkade äga, så i princip gick han alltid med vinst, eller åtminstone inte med förlust.

Big Neil var stadens starke man, även om stadens var en liten okänd håla kallad Dusty. Han ägde det mesta i trakten: den största ranchen, två salooner och ett hotell och tidningen. Dessutom hade han lånat ut pengar till många nybyggare och lånat det mesta till kyrkbygget som snart skulle bli klart. I praktiken ägde Big Neil Dusty.

Han hade aldrig haft några större motgångar i sitt snart fyrtioåriga liv. I princip lyckades han med allt han företog sig och det hade med tiden gjort honom till en dålig förlorare. En riktigt dålig förlorare, det var allmänt känt. Det bidrog lite till hans framgångar vid pokerbordet. Ingen ville komma på kant med Big Neil. Då kunde det istället vara värt att förlora ett par hundra dollar för undvika att reta upp Big Neil. För det kunde gå illa. Riktigt illa.

Big Neil kunde inte föreställa sig att hans skulle förlora ikväll, för han satt med riktigt bra kort på handen. Han kunde inte dölja det, hans välbekanta sneda leende som nästan alltid belyste hans nuna då han kände sig självsäker, som kunde få folk att känna sig hånade och värdelösa bara de såg det.

I potten på bordet låg brickor för ett värde av cirka åttahundra dollar. Det skulle nog bli kvällens största pott, det började bli sent, så det var av desto större vikt att vinna just detta parti. De flesta hade lagt sig. Det var bara Big Neil Pearson och fransmannen kvar. Big Neil skulle lägga ut korten först.

Stämningen var hög. Många nyfikna åskådare stod runt bordet och följde med spänning det som skedde. Det var många av dem som ville se Big Neil förlora, men ingen ville säga det högt och få trodde att det var möjligt. När Big Neil log på det där speciella sättet så hade han bra kort, det tvivlade ingen på.

Om Big Neil hade ett dåligt pokerfejs så hade fransosen mitt emot honom ett desto bättre. Inte en min rörde han, annat än naturligt regelbundna blinkningar med ögonen. Han sa inte mycket och allt han sa rörde pokerspelet. En sådan koncentration hade man väl aldrig beskådat i Dusty. Åtminstone inte vid ett spelbord.

Det självsäkra flinet fanns kvar, då Big Neil Pearson långsamt lade ner sina kort på bordet. Kåk. Tre kungar och två tior. Mycket bra kort. Inget sensationellt men det var ingen större risk att Fransmannen skulle ha något bättre. Hans ansikte var fortfarande stelt och uttryckslöst. Åskådarna började surra som om partiet redan var avgjort.

- Kom igen! Visa korten! sade Big Neil med sarkasm i sin djupa röst. Vad är det för kort du försökte bluffa med?

Fransmannen svarade inte. Istället lade han ner det första kortet, klöver tio. Det blev åter tyst runt bordet.

Nästa kort var en tia till, i hjärter.

De två kommande korten lade Fransmannen ut samtidigt. Det var två stycken ess, som fick Big Neils leende att blekna betydligt. Men Fransmannen hade fortfarande oddsen emot sig. Hans måste vara ett ess om han skulle vinna. Hur stor chans var det?

- Roligt att du försöker hålla spänningen vid liv så länge som möjligt, men du kan sluta nu, för du ha ju knappast det ett tredje ess.

Big Neil kunde inte dölja att han var lite skakad av stundens allvar. Skulle han förlora inför Dustys invånare med så stor insats så skulle han förlora ansiktet och de tappa sin respekt för honom. Det var ju respekt och pengar han levde för.

Nu låg det femte kortet på bordet. Ruter ess.

Fransmannens tidigare så uttryckslösa ansikte vaknade till liv. Hans mungipor drog uppåt en aning. Han verkade tycka lika mycket om att vinna som Big Neil gjorde. Frågan var om han också hatade att förlora, som Big Neil. Han håvade snabbt in högen av brickor som låg mitt på bordet.

- Turen har varit på min sida ikväll, mes amis, sade han. Jag tror jag drar mig tillbaka innan turen vänder.

- Turen har redan vänt för din del, din sabla bluffmakare!

Big Neil Pearson röt ordentligt. När han lät sådär var det inte många som sade emot honom, och de som gjorde det brukade ångra sig senare tio gånger om.

- Pardon?

- Du är inget annat än simpel jävla falskspelare och nu ska du ut min min stad. Lämna brickorna där på bordet och packa dig ut ur min saloon innan jag måste ta till handgripligheter!

Big Neil var ursinnig. Han kunde inte minnas när han hade blivit så här förödmjukad senast, om det någonsin hade hänt.

- Mon Ami, vad du tar i! Jag tycker inte om när jag blir anklagad för att fuska. Det är mot min heder att spela falskt. Jag kan väl inte rå för att alla kortpelare i den här lilla hålan är lika värdelösa som du är, desolé!

-Menar du att jag att är dålig spelare? Din ruttna lilla djävul!!

-Det menar jag! Att påstå att du är usel på poker ligger betydligt närmare sanningen än att påstå att jag spelar falskt. Vi kan ju fråga vad de andra herrarna runt bordet tycker.

Fransmannen betraktade männen som satt och stod runt borden. Alla teg. De väntade på vad som skulle hända. Många tänkte att oddsen för att Fransmannen skulle komma levande ur Dusty bara blev mindre och mindre. De gillade att se när någon satte sig upp mot Big Neil. De gillade dock inte när denna någon gjorde sin sista resa till kyrkogården i träkista, vilket var det som oftast hände uppstickarna.

- Owen! vrålade Big Neil så att det skar i trumhinnorna på de flesta.

Åskådarna runt bordet backade undan. Nu började det dra ihop sig. Snart skulle hälsotillståndet för någon markant bli till det sämre. Big Saloons vida beryktade utkastare stegade fram och ställde sig bredvid Big Neil.

Owen var inte vacker. Ansiktet var fullt av ärr. Hans klädsel var desto bättre. Owen var klädd i en stilig mörkgrå kavaj av god kvalitet som passade hans långa välbyggda kropp ypperligt. På huvudet bar han ett plommonstop i svart. Under kavajen kunde man skymta hans käraste ägodel, en Colt som hade gjort honom ett oräkneligt antal tjänster. Revolvern hade följt honom de senaste tio åren, den hade varit med honom i kriget, i samma krig som han förlorade ena ögat. Det krig som gav honom fula ärr i ansiktet och djupa sår i själen.

- Yup, boss.

- Owen, den där mannen har spelat falskt men vägrar erkänna det. Jag har varit generös mot honom och sagt att jag ska glömma allt om han lämnar pengarna och staden omedelbart. Tyvärr förstår han inte vad som är bäst för honom själv, så han vägrar gå utan pengarna. Owen, se till att han omedelbart lämnar stan! Jag bryr mig inte om hur, bara han försvinner och att han försvinner nu.

- Yup, boss.

Owen tittade på Fransmannen. Denne verkade ovanligt lugn, med tanke på situationen. Insåg han inte vilken skör tråd hans liv nu hängde på? Var han så dum att inte insåg vad som skulle hända? Eller var det bara spel? Låtsades han bara vara dum, för att Owen kanske skulle tycka synd om honom och inte vilja döda honom? För Owen spelade det ingen roll längre. Han hade två kriterier som avgjorde om han skulle döda någon eller inte. För det första skulle han ha betalt. Han mördade inte för nöjes skull. Han kände nämligen ingenting när han sköt någon. För det andra så ville han inte att lagen skulle kunna jaga honom. Därför passade en liten håla som Dusty utmärkt, här fanns ingen annan lag än den starkes. Dessutom betalade Big Neil honom bra. Owen var fullständigt lojal mot Big Neil. Det lönade sig.

- Snyggt emaljöga du har, sa Fransmannen plötsligt. Det ser nästan levande ut. Sådana skickligt gjorda ögon har jag aldrig sett hemma i la France.

- Komplimanger hjälper dig inte! Du hörde vad bossen sa. Jag räknar till tio. Är du inte på väg ut då så tar inte jag ansvar för konsekvenserna.

Nu var det tyst i saloonen. Tyst som i en grav. En grav som Fransamnnen förmodligen skulle läggas i, imorgon. Endast Owens hesa röst trotsade tystnaden.

- Ett!

- Jag säger det igen, mon ami! Jag går inte utan mina pengar som jag förvärvat på ärligt spel!

- Två!

Owen sländge bak kostymen så att Colten i hölstret blottades. Den hade aldrig svikit honom i viktiga lägen och den skulle knappast svika honom nu heller.

- Tre!

- Mon Dieu! Ni tänker väl inte skjuta en obeväpnad! Se, jag har båda händerna på bordet. Mina revolvrar är ju under bordskivan. Hur skall jag kunna dra dem när jag sitter här? Det är ju mord!

- Fyra!

- Fem!

Fransmannen teg nu. Han började för första gången se nervös ut. Hans vänstra hands fingrar trummade sakta och ljudlöst på bordskivan och högerhandens fingrar likaså, fast med kortleken som underlag.

- Sex!

Owens handflata vilade avslappnat på Coltens kolv.

- Sju!

- Åtta!

Big Neil Pearson log igen, om möjligt ännu mer självsäkert än förut.

- Nio!

Owen och Fransmannen såg varandra i ögonen. Ingen kunde ana vad de tänkte, om de alls tänkte. Fransmannens gröngrå ögon var det sista Owen någonsin skulle få se.

- Tio!

Owen drog och han var snabb, men inte tillräckligt snabb.

Med en obeskrivlig snabbhet och smidighet handlade Fransmannen. Han tryckte tummen mot kortleken och drog den framåt så att det översta kortet sköt ut utanför de undre. Med pek- och långfingret på undersidan och tummen på ovansidan greppade han kortet. Armen gjorde en snabb rörelse och tillsammans med en spänstig snärt i handleden skickade den iväg kortet i en rak bana mot Owens ditintills friska öga. Ett i allra högsta grad olustigt ljud uppkom då kortet träffade sitt mål.

Owen och hans Colt ljöd i korus. Ett smärtfyllt skrik och ett avlossat skott, som inte trätfade något annat än golvplankor. Owen släppte revolvern och lade händerna över sitt nyskadade öga. Det rann blod nerför hans kind.

- För helvete! Hjälp mig! skrek han.

Ingen gjorde något, utom en av saloonflickorna som gick fram till Owen med en trasa för att stoppa blodflödet.

Alla stirrade häpet på Fransmannen som nu åter verkade vara lika lugn som han varit i princip hela kvällen. Han log igen.

Big Neil log inte. Han bara stirrade rakt fram, in i tomheten. Vilken chock. Vilken förnedring.

- Mes Amis, sade Fransmannen, finns det fortfarande något hinder för att jag ska kunna växla mina brickor?

Det fanns inga hinder längre. Big Neil sa ingenting. Han hade ingenting att säga. Han stirrade fortfarande, då Fransmannen fått sina kontanter. Det blev drygt tusen dollar. En synnerligen givande kväll.

Fransmannen drog sig mot utgången, då reportern Barnett hejdade honom.

- Ursäkta mig, men jag kommer att skriva en artikel det här. Får jag fråga vad du heter?

Fransmannen sa inget. Istället log han mot Barnett, skakade på huvudet och lämnade saloonen.

Nog hade det varit en givande kväll...