Sarah

Sarah, som just var på väg hem, blev först rädd. Mannen som kom in var uppenbarligen svårt skadad, ändå hade han gått hit för egen maskin, för sjukstugan låg i utkanten av staden. Det sade en hel del om hans helvetiska tjurighet. Hans ögon var nästan färglösa och utstrålade både hat och rädsla på samma gång. Sarah ryggade först tillbaka från den hemska synen, men sedan ropade hon till sig Dr. Kallahan, som skyndade från kontoret till hallen på sina korta ben. Robert fördes in i "opertationssalen", där Dr. Kallahan med vana händer opererade ut kulan ur hans kropp. Därefter lades Robert i något slags rekreationsrum, som innehöll tre enkla sängar och ett litet bord, samt två slitna fåtöljer. Eftersom det var ganska sent på kvällen somnade Dr. Kallahan ganska omgående, efter operationen, på en soffa på sitt kontor.

Sarah, som var en mycket omtänksam kvinna, satt uppe hela natten och vakade över den skadade främlingen, som presenterat sig som Bob Michaels. Medan hon satt där och såg på hans ansikte, som inte ens i sömnen verkade lugnt och fridfullt, utan snarare oroligt på sin vakt, lade hon märke till att hans ansikte inte alls var så skrämmande som hon först hade trott, utan snarare hade han ganska vackra om än hårda drag. För Sarah, som aldrig varit ute i världen, knappt ens från Colorado Springs, var han en mycket spännande och ovanlig man. Hon satt där och fantiserade om var han kom ifrån, vad som fört honom hit och vilka äventyr han måste ha upplevt. Sakta började hans anletsdrag mjukna, medan hans sömn blev allt djupare. Han svettades ymnigt, på grund av den begynnande febern, och hon torkade försiktigt hans panna med en fuktig näsduk, medan hon mycket tyst nynnade på en melodi.

Kanske var det hennes nynnande som väckte honom nästa morgon.

- Var är min revolver?

När hon vände sig om, efter att ha stått vid fönstret och sett solen gå upp, satt han upp i sängen. Han var våt av svett och verkade nästan hotfull.

- Ursäkta, mr…

- Michaels. Var är min revolver och mina kläder?

- Mr. Michaels…. Hon smakade på namnet en stund. - Mr Michaels, jag tror att ni behöver nya kläder, och vad beträffar er revolver och era stövlar tror jag de ligger kvar i operationssalen.

- Ge mig dem!

- Men… men, ni tänker väl inte ge er av. Ni är knappast i form för det, mr Mi….

- Ge fan i det du! Se till att jag får hit dem genast.

- Ja, ja, ni behöver väl inte vara otrevlig m..

Hans blick sade att det var bäst att hon inte sade något mer, utan gjorde som han sade. Hon skyndade in i operationssalen och hämtade hans nötta stövlar och hans tunga revolverbälte med vackra nitar i silver, som avslöjade att det var tillverkat i Mexico.

Hon kom tillbaka med det hon hämtat och han slet nästan hölstret ur händerna på henne, rev upp den tunga revolvern ur det och kontrollerade snabbt att den var fullt laddad. Han kom inte ihåg att han hade laddat om efter den våldsamma skottlossningen inne på den sjaskiga saloonen kvällen innan. Han ställde sig upp, med revolvern i handen, som att han inte ens tänkte på att den var där….

- Var är läkaren? Jag vill betala honom för att han tog ut kulan och för att jag fick stanna här i natt.

- Men, du kan väl inte ge dig av nu. Du är inte frisk.

Robert kände hur det började snurra i huvudet.

- Jag…. måste ge mig av innan…… innan… Han föll handlöst ner på golvet. Revolvern gled iväg efter golvplankorna och han föll in i en djup medvetslöshet.

Sarah gav ifrån sig ett förskräckt tjut, och Dr. Kallahan kom inskyndande i rummet, uppenbarligen bakfull. De hjälpte varandra att få tillbaka den de trodde hette Mr. Michaels i sängen igen. Några dagar senare mådde Robert lite bättre, och åt som en häst av alla de läckerheter som Sarah serverade honom. Han visste inte om att hon tagit ledigt från sitt jobb för att kunna sköta om honom dygnet runt. Efter en vecka hade febern försvunnit och han verkade under omständigheterna må väldigt bra. Det var även då han blev medveten om vilken vacker kvinna som tog hand om honom, något som han inte reflekterat över i feberyran. Under sänkta ögonlock såg han hennes runda, kvinnliga former, och han blev plötsligt förlägen, när han kom på att han inte hade några kläder på sig under täcket.

Robert började prata med henne om vardagliga ting, något som han gjorde av ren artighet och inte för att han var intresserad av småprat, och hon lyssnade och svarade med ett i hans tycke väl överdrivet intresse.

Han hade sett sådana som henne förut. Kvinnor som ville uppleva det stora romantiska äventyret med en mystisk främling. Han visste också hur det brukade sluta för sådana kvinnor. Endera blev de våldtagna och ihjälslagna av någon alkoholiserad småbrottsling eller också slutade de som glädjeflickor i någon av de otaliga, dammiga gruvbyarna.

Robert ville inte att det skulle hända henne. Han hade börjat fatta tycke för henne. Hon var otroligt vacker, och han funderade hur det kom sig att hon inte var gift, och hon verkade väldigt intelligent, något som fick honom att känna sig lite underlägsen, med tanke på sina egna misslyckade skolår. Hon verkade tycka om att sjunga och nynna på psalmer, vilket fick honom, som var fullständigt omusikalisk, att känna sig barbarisk.

Sarah tyckte att Mr. Michaels var en omåttligt spännande person, som hade sett så mycket, skaffat så många riktiga erfarenheter och som dessutom var en snygg karl.

Någonting som kunde kallas romans började ta form, även om de såg på varandra ur väldigt skilda synvinklar. Hon på honom, som den mystiske främlingen som hade så mycket större erfarenhet än andra män som hon hade träffat, och han på henne för att hon var en vacker kvinna. Inte för något annat. Var det något som Robert Cairn inte var, så var det romantisk.

Efter tre veckor var han så pass frisk att han kunde flytta ut från sjukstugan och in hos henne.

Hon ville ha honom där, "under observation", som hon sade, i några dagar. Han kände det bara som om han trängde sig på. Därefter följde veckor där de inte en gång vek från varandras sida. De åt god mat, talade långt in på natten framför öppenspisen, älskade och tog långa ridturer i det blöta höstvädret. Robert talade om sitt riktiga namn, och precis som han hade hoppats så kände hon inte till hans rykte. Han hade nästan glömt bort allt elände som hade hänt honom och några dagar glömde han bort att plocka med revolvern och kolla att patronerna var ok. Robert började smälta in i hennes trevliga värld, fylld av kärlek och skratt, och hade inte en tanke på att ge sig av in i sin egen mörka, hårda och känslokalla värld.

Inte förrän gamle Eli och den unge Texanen kom för att hämta honom. Det var dags att sticka fort som fan. Bröderna Stevenson var dem på spåren, och de hade ett stort antal män med sig.

Så kom det sig att Robert försvann ur Sarahs liv, och flydde hals över huvud från Colorado Springs. Några veckor senare fick hon ett telegram från Rawlins uppe i Wyoming, där Robert berättade kortfattat att allt var bra, och att han skulle komma tillbaka så fort han kunde.

Åren gick och Sarah väntade troget på honom. Varje kväll satt hon vid fönstret och spanade ut i mörkret tills hon somnade. Efter tre års tid hade hon gett upp hoppet. Hon hade inte fått flera telegram än det enda hon fick från Rawlins, inga brev och inga livstecken. Hon började så smått träffa en annan man, vid namn Joel Davenport, som arbetade som advokat, men hon var inte övertygad om att det var rätt man för henne. Hennes arbete både på skolan och hos Dr. Kallahan fortgick som vanligt.

Så, en sen sommarkväll, knackade det försiktigt på hennes bakdörr. Sarah smög försiktigt dit från sitt sovrum. Hon stod tveksamt vid dörren ett tag, innan hon med mycket tyst, nästan viskande, röst sade:

- Ja, vem är det

- Det är jag, Rob…

Han hann inte avsluta meningen förrän hon slitit upp dörren och kastat sig i hans famn. Robert släppte blombuketten han hade med sig till henne och tog emot henne. De kysste varandra med ett våldsamt, hungrigt begär, och gjorde det länge.

- Kan vi gå in?, frågade han efter ett tag.

- Ja, förlåt, naturligtvis, kom in. Åh, blommorna är alldeles förstörda.

- Ja, ja, bry dig inte om det. Det finns fler blommor.

Nu följde naturligtvis ett långt "förhör" framför öppenspisen, och Robert berättade det han tyckte att hon kunde få veta, men behöll de blodiga partierna för sig själv.

De föll tillbaka in i samma härliga liv de hade levat tillsammans under så kort tid för nästan tre år sedan, och Robert blev sakta den där trevlige, charmerande mannen han kunde vara. Den här gången glömde han dock inte bort att sköta om sin revolver med pedantisk noggrannhet stå framför spegeln och dra revolvern hundratals gånger varje dag. Han försökte göra det när han trodde att Sarah inte såg på, men det gjorde hon ibland. Det faktum att han verkade nästan besatt av sin revolver och sitt välskötta hölster, skrämde henne en aning, men hon yppade aldrig ett ord om det, eftersom det verkade vara en del av den natur hos honom som hon aldrig skulle komma att förstå och som han aldrig skulle säga ett ord om.

Naturligtvis skulle det härliga som de hade tillsammans inte vara särskilt länge den här gången heller. Robert Cairns förflutna hann alltid ikapp honom förr eller senare.

Robert och Sarah hade varit på en trevlig liten restaurang i Colorado Springs lite finare kvarter, och promenerade sakta genom staden, när Sarah fick för sig att göra ett litet ärende på handelsboden. Robert stannade utanför på gatan, rullade sig en cigarett och lutade sig makligt mot en av de smala pelarna som höll upp taket ovanför planktrottoaren utanför handelsboden.

- Cairn!

Robert stelnade till.

- Cairn! Vänd dig om och dra!

Cairn vände sig olidligt sakta om. Tjugo meter längre ner på gatan stod en man i tjugoårsåldern, barhuvad, med en jacka med många fransar och dubbla revolverbälten. Den unge mannen stod med händerna utefter sidorna och hade ett självsäkert leende på läpparna.

Två andra unga män stod uppe på planktrottoaren en bit därifrån, och den ena sade:

- Kom igen Kid, du klarar honom. Du är bäst!

Cairn kände igen fenomenet. En ung man som var snabb med revolvrarna, och ville bevisa det genom att skjuta en känd revolverman. Han tog några långsamma steg ut på gatan.

- Kom igen grabben, du vill inte göra det här…

- Fel, mister…. Kom igen och dra Cairn.

- Du måste ha blandat ihop mig med någon annan, grabben.

- Nej, då, du är Robert Michael Cairn, och jag är den som skall skjuta dig, din djävul. Du sköt bröderna Stevenson, och jag skall hämnas.

- Du snackar för mycket.

- Ok, slutsnackat. Dra då Cairn!

Cairn tog sakta ut cigaretten ur munnen med vänster hand, samtidigt som han höll den högra avslappnat efter sidan.

- Du vill inte det här. Det kan bara sluta på ett sätt.

- Snack. Du är rädd, Cairn. Rädd för att jag skall vara snabbare än dig.

Cairns vänstra öga stängdes sakta, medan det högra stirrade som ett sikte på den unge mannen, som hade kallats för Kid.

- Fan för dig, väste Cairn. Fan ta dig ditt djävla yngel.

"Kid" drog hastigt sitt vapen. Cairn såg, genom röken från sin egen revolver hur den unge mannens skjorta färgades röd av blod. Cairn sköt igen. Skottet träffade hans motståndare mitt i pannan, och han föll stendöd ned på gatan.

De två ungdomarna, som uppenbarligen var bekanta med "Kid" hade fått upp varsin revolver och var på väg mot Cairn utefter planktrottoaren. Sarah kom rusande ut från handelsboden och skrek om och om igen.

- Neeej, neej.

De två unga männen kom ut på gatan och Cairn avlossade två snabba skott. Den ena träffades mitt i halsen och dog omedelbart, den andra träffades i magtrakten, föll ihop på gatan och höll sig för magen. Cairn var redan på väg mot honom, med långa kliv. Den unge mannen försökte snyftande finna sin revolver i vägdammet, och gjorde det. Då stod Cairn två meter ifrån honom. Han sänkte revolvern mot den skadade och sköt honom kallt mitt mellan ögonen. Med ett dovt klaskande ljud föll den unge mannens huvud till marken. Cairn vände sig om mot Sarah. Hon kände inte igen honom. Hans ögon hade nästan helt förlorat färgen och ett hatiskt grin speglade över hans mun. Han hade blodstänk i ansiktet och på kläderna.

- Jag försökte…… Jag ville inte… , nästan snyftade han fram, mellan sammanbitna tänder.

- Robert.

- Jag…

Cairn vände sig om, gick sakta mot Sarahs hus, medan hon bara stod kvar mitt på gatan, med tårar i ögonen och en obeskrivlig smärta i bröstet. Cairn plockade snabbt ihop sina få ägodelar, sadlade hästen och red sakta ut ur Colorado Springs.

Kropparna efter tre unga män låg kvar i vägdammet…