Bröderna Stevenson

Cairn hade skjutit ner mellanbrodern, Patrick, på en gata utan namn i en liten håla i Colorado.

Nu var de nära att få hämnas brodern, och de var inte ensamma. De hade samlat ihop ett gäng, bestående av fem före detta gränsridare, den typen av härdade, utstötta män som gör vad som helst för några få dollar…

Robert Cairn satt på en halvtrasig pall inne på en sjaskig cantina. De övriga som satt runt bordet var Jeff, den sävlige unge texasbon, och den nyblivne postrånaren "Bob" (han kallades bara Bob, eftersom det ställer till problem att ha två Robert i en grupp), utanför cantinan befann sig gamle Eli, som tog hand om sin älskade gamla mula.

De hade suttit på den här cantinan i tre dagar för att diskutera åt vilket håll som det var lämpligt att fortsätta åt. De visste inte att bröderna Stevenson och deras kumpaner var efter dem, men Robert hade sina aningar, och om detta hade han berättat för gamle Eli….

En främling kom in genom de amerikanskinspirerade svängdörrarna på cantinan. Det som skilde honom från mängden var det tunga revolverbältet som hängde kring hans breda, kraftiga höfter.

Cairn hade nu en hopkrupen ställning på pallen, och hans ögon glittrade som hos ett rovdjur, som fått nys om ett byte. Mördaren inom honom hade vaknat, och de andra lade märke till detta.

Jeff reste sig upp från sin plats, och tog plats vid ett annat bord, längst in i det dåligt upplysta hörnet av cantinan. Bob satt kvar, till synes kolugn, men de andra visste att han när som helst kunde få ett, näst intill, sinnessjukt utbrott. Eli var fortfarande kvar utanför, med sin mula, som nu hade blivit väl omhändertagen.

Plötsligt, uppenbarade sig sex män, till häst, utanför cantinan. De stannade till, på rad, alldeles utanför…

Cairn reste sig upp, gick mot mitten av rummet, och började dra sin tunga Colt Army- revolver. Då reagerade främlingen vid baren, och rörde sin högra hand neråt och framåt. Cairn sköt mot honom, samtidigt hörde han dånet från Bob's Peacemaker, snett bakom sig. Mannen vid baren sjönk ihop, men han var inte död…

Eftersom att Cairn hade uppfattat Bob's inblandning i striden, riktade han sin uppmärksamhet mot männen på gatan som nu var raskt på väg av sina hästar. Han såg hur en av männen där utanför sparkade omkull Eli i vägdammet. Cairn tog sikte och sköt mot honom, samtidigt som han tog ett långt språng mot väggen, för att snabbt komma i skydd. Eftersom han var i rörelse fick han inte någon "ren" träff. Skottet sårade bara mannen lätt i vänstra sidan.

Männen utanför intog snabbt positioner för att inte bli alltför lätta måltavlor. De visste vem de hade att göra med.

Bob hade nu skjutit ihjäl mannen vid bardisken och hade nu sjunkit ner på knä, och skjöt ut mot gatan.

Sporadisk skottlossning utbröt…

Eli hade nu hämtat sig från sparken och linkade iväg bortmed gatan.

Cairn satt i ganska bra skydd, men å andra sidan hade han inget bra skottläge på någon utanför heller. Han hade, i stridens hetta, glömt bort fönstret som var beläget snett bakom honom, och utan förvarning stacks en arm med en revolver in där och sköt på måfå mot Cairn's oskyddade rygg. Men Cairn hade instinkter som ett djur, och lyckades i den sista tiondelen av en sekund flytta sig lite åt höger, och skottet svedde hans skjorta på den vänstra sidan. Cairn vände sig snabbt om, satte pipan direkt mot armen och tryckte av. Samtidigt som armen snabbt drogs ut genom fönstret igen, hörde han ett ohyggligt, smärtfyllt vrål där utanför.

Då smällde det till som om en kanon blivit avfyrad inne i cantinan; gamle Eli hade, när han blivit omkullsparkad, placerat en dynamitgubbe i den lösa sanden, alldeles där hästarna stod. Boom! Det small ännu en gång, bara en sekund efter den första smällen. Kaos är det enda uttryck som lämpar sig för vad som hände där utanför just då…

Hästkadaver, människor, blod, sand och delar av träverandan flög omkring där ute, och alla i närheten var halvdöva av den fasansfulla smällen. Den andra laddningen, som Eli kastat mot överfallarna, hade träffat riktigt snett, och studsat in mot väggen på framsidan av cantinan.

Nu brakade en tredjedel av framsidan ihop, och stora delar av övervåningen var på väg ner. Ett stort hål hade uppstått på väggen vid sidan av bardisken, och där tog en av överfallarna chansen att rusa in och ta skydd bakom bardisken. Damm och krutrök började nu fylla cantinan, och det var svårt att se klart där inne nu.

Bob hade uppfattat att någon sprang in bakom bardisken och sprang nu mot bardisken i hög fart. Cairn trodde inte sina ögon när Bob hoppade upp på bardisken, gled över den och försvann på andra sidan.

Cairn hörde ett skott gå av där bakom, samtidigt som han skjöt en av männen ute på gatan mitt i bröstet, och sedan blev allt tyst…

Han kikade försiktigt ut genom en liten glugg, och såg att Eli låg livlös längre upp på gatan. Tidigare hade han sett Jeff bli träffad i bröstet av en förlupen kula, och han låg nu inne i hörnet och blödde ymnigt från skottsåret. Bob hade aldrig visat sig igen heller, så Cairn visste att han kunde vara helt ensam nu. Han var oskadd, bara några skråmor och blåmärken hade uppstått under striden.

Hur många kunde vara kvar av de okända överfallarna? Han visste inte, men det kunde inte vara många.

Någon kom springande från bakdörren, bakom bardisken, och Cairn slängde upp revolvern och tryckte av. Träff! Han såg att personen snurrade runt och segnade ner bakom bardisken. Cairn tog chansen att springa rakt över hela rummet och kasta sig ner bakom bardisken.

Där låg barflickan, blödande!! Han hade skjutit barflickan! Var var mannen han hade sett springa in där bakom för en stund sedan. Bob låg livlös, inslängd i hörnet och Cairn kunde se kulhålet i hans kropp, långt ner mot svankryggen. Jaha, då var han ensam. Igen! Cairn lade ett snabbt första förband med hjälp av sin scarf, och hoppades innerligt att barflickan skulle få leva. Han ville inte ha hennes liv på sitt samvete. Inte hennes också….

När han, som hastigast, sett över barflickans skador hörde han ett ljud från trappan mot övervåningen. Blixtsnabbt hukade han sig ut genom den lilla dörren med dragen revolver och började tyst, men snabbt arbeta sig uppför trappan. Där tittade någon ut genom en dörr på övervåningen! Cairn sköt med utsträckt arm, och mannens ansikte upplöstes i en blodig massa. Cairn skyndade över liket, för att snabbt kunna undersöka resten av övervåningen. Han hade hört ljudet av ett bord, eller liknande, som flyttades i rummet intill. Han sökte snabbt igenom alla rum på övervåningen. Tomt!

Cairn stod och stirrade mot gatan, genom den raserade väggen, och kunde se att Eli låg kvar där nere på gatan. Det blödde från den gamle mannens huvud. Något rörde sig i Cairns själ och det gjorde ont. Eli hade varit ett bra ressällskap och ibland hade Cairn nästan haft känslan av att den äldre mannen hade varit som den far han aldrig haft.

Pang!! Kulan slog rakt genom Cairns högra sida, och han kastades brutalt ner på golvet. En man klättrade ovigt in genom ett av fönstren i rummet intill. Han stod utanför, på den smala kanten nedanför fönstren, tänkte Cairn, samtidigt som han kände en enorm smärta i sidan. Cairn riktade sin revolver mot dörren som hans eventuelle baneman snart skulle titta in genom. Han hörde mannen gå omkring i rummet intill, och han drog även sin extra revolver från byxlinningen.

Cairn spände båda hanarna och ställde in sig på sin sista strid, för han var övertygad om att han var dödligt sårad.

Han såg brättet på en hatt och tryckte av två rungande dubbelskott. Någon sprang snabbt förbi dörren och in i nästa rum.

Han flyr!, tänkte Cairn överraskat. Fan, han var på väg mot trappan! Cairn glömde smärtan när han snabbt ryckte sig upp från golvet och sprang efter. Där var dörren mot trappan! Några få språng till!

Då tittade ett par bruna ögon ovanför pipan på en revolver in, och Cairn kastade sig fram och välte ett bord, samtidigt som skottet brann av.

Han kom snabbt upp på knä, och besvarade elden med ett enda dånande skott. Den kraftiga .44:an slet bort en del av dörrlisten och träffade mannen i bröstet. Cairn hörde hur mannen rullade nerför trappan, och han sprang ut på trappavsatsen för att sätta den sista dödande kulan i honom. Nu var det mördaren som hade vaknat helt till liv inom honom. Han såg mannen ligga i en onaturlig ställning vid foten av trappan, och började lugnt gå ner mot honom, samtidigt som han laddade om alla sex kamrarna i sin revolver.

Cairn höjde sin revolver och skulle precis blåsa skallen av mannen, när en man med stjärna på bröstet kastade upp bakdörren. Cairn var på vippen att skjuta honom i stället, och skulle nog ha gjort det, om han inte hade haft tid att lugna sina nerver en stund.

Cairn sänkte revolvern och gick ut på bakgatan.

Efter ett klurigt förhör försökte Robert övertyga sheriffen om att han var oskyldig till att ha varit den som startade det hela, men det var inte nödvändigt. För en gångs skull hade han alla vittnen på sin sida, något han inte var van vid. Dessutom hade barflickan klarat sig, och Robert blev mer eller mindre hjälteförklarad av ortsbefolkningen i allmänhet och flickans familj i synnerhet.

Skadan han fått var egentligen bara en skråma; kulan hade bara gått igenom lite hud och orsakat en ganska ofarlig blödning.

Till hans stora glädje, vilket han inte visade utåt, överlevde gamle Eli, men hade ett fult sår i huvudet som påminnelse om händelsen. Även Jeff och Bob klarade sig med livet i behåll, även om det krävdes en lång tids vård av båda två.

Robert och Eli lämnade den här staden, för att resa till Santa Fé och ta igen sig.

Åter igen hade Robert Michael Cairn lämnat en blodig och sönderskjuten stad efter sig…