Elkhorn

In genom dörren kom två trötta och smutsiga män, täckta av flera veckors resdamm.De båda männen beställde var sitt rum och begärde att snabbt bli serverade kall öl och något att äta. Den yngre av dem var i tjugo- tjugofemårs åldern och mycket artig och verkade allmänt trevlig. Han presenterade sig som Jeff, med kraftig texasdialekt. Den äldre av dem var förmodligen i fyrtioårsåldern, och var mycket lång och mager som en nötskrika. Det föreståndarinnan lade märke till allra tydligast, var hans skiffergrå, nästan färglösa, känslokalla ögon. En dråpares ögon, tänkte den gamla damen. Bäst att ta det varligt.

I samma ögonblick öppnades dörren åter igen och en blond, blåögd, yngre man steg in.

Där dök han upp igen. Samme man som helt fräckt och utan varning ridit rakt in deras läger några dagar tidigare. Det syntes på Cairn att han var mer än lovligt irriterad. Jeff tittade oroligt på sin följeslagare. Cairn flyttade på stolen en aning.

- Vad fan är du ute efter?, utbrast han.

- Ingenting, svarade den blonde mannen nonchalant.

- Du dyker upp på samma plats som jag lite väl ofta. Är du ute efter mig, så säg det rakt ut, människa.

Den blonde skruvade lite på sig.

- Jag ska äta något bara, fortsatte han.

Han rörde sig inte, stod bara där strax innanför dörren, med högerhanden lite väl nära kolven på sin revolver.

Veckor av återhållen vrede sjöd inom Cairn. Vrede över att återigen vara jagad som ett djur, vrede över att alltid behöva vara på sin vakt, dag som natt, och aldrig kunna slappna av, vrede över att i hela livet ha varit missförstådd. Vrede som förr eller senare måste ut…

Cairn var spänd som en fjäder där han satt i stolen. Han reste sig våldsamt, så att stolen tippade, och den solbrända, långsmala handen var som en gripklo över Colten, som hängde lågt vid hans högra sida. Hans vänstra öga slöts, och det högra stirrade vansinnigt, som ett sikte, mot den blonde mannen. Den blonde stod kvar, förhållandevis lugn, på samma ställe som förut.

- Sitt då ner och ät, eller dra ditt helvetes kräk, vrålade Cairn, som nu verkade helt förryckt.

Tiden stod stilla. Pensionatsföreståndarinnan gav ifrån sig ett förskräckt pipande ljud, och försvann in i köket. Två blå ögon stirrade nonchalant tillbaka in i Cairns grå. En ung, orutinerad revolverman stirrade rakt in i en ärrad, förhärdad dråpares ögon. Den blonde mannen gjorde en minimal, nästan omärkbar rörelse. Det var tillräckligt. Cairn drog sin tunga Colt Army blixtsnabbt och den spydde ut en lång eldstunga. En tung .44 Colt projektil slog rakt igenom den blondes högra sida, högt upp mot axeln, och han snurrade ett halvt varv av anslagskraften. Cairn siktade omsorgsfullt och placerade en kula mellan skulderbladen på sin motståndare. Den blonde slog tungt i golvplankorna med ett dovt ljud. Cairn stoppade tillbaka den rykande Colten i hölstret och rullade snabbt en cigarett med vana fingrar. Han kände det välbekanta illamåendet välla upp inom honom, han kände den sura lukten av krutrök i näsborrarna, han kände ett våldsamt sug efter alkohol. Han såg ner på sitt offer, och såg de två brutala, gapande hålen genom den blondes kropp, och han kunde knappt hålla tillbaka maginnehållet. Plötsligt önskade han sig långt, långt bort från allt. Till sin barndoms Arizona, till varma sommarnätter, till fisketurerna han och de andra pojkarna brukade göra till Gila River. Han drömde sig tillbaka till en tid när allt verkade enkelt och man alltid hade vinden i håret och mer vänner än man kunde önska sig.

Vad hade hänt med honom? Hur gick det till? Var det för att fosterföräldrarna ljugit för honom? Var det det hårda arbetet efter Santa Fé trail? Var det alla blodiga strider i Mexico, där han fick ett pris på sitt huvud för första gången? Var det för att han fick sparken från alla jobb, inklusive sheriffjobbet i Kansas City?

Eller var det allting kombinerat med en enorm vilsenhet och rädsla?

Cairn tänkte tillbaka på den första kyssen han fått bakom den stora ladan på Nielsens farm, strax utanför byn, all fisk han drog upp ur Gila River. Han blev abrupt och brutalt väckt ur sina drömmar, tittade upp, och såg rakt in i de dubbla piporna på sheriffens hagelbössa.

Craig Nolan, som den blonde hette, hade knappt hunnit få upp sin revolver, trots att han ansågs som relativt snabb. Vem vet?, kanske Craig Nolan varit i livet om han inte gått in genom den lilla dörren till pensionatet i Elkhorn/ Wyoming just den torsdagen, torsdagen den 10 juli 1873. men nu föll det sig så att ännu en man föll offer för Robert Michael Cairns vrede och ångest.