Ciudad Juarez/
Mexikanska- Amerikanska gränsen

Längst in i det vänstra hörnet av en svagt upplyst, halvsömnig cantina satt en lång, mager man, iklädd smutsiga, trasiga jeans, en alldeles för stor, väl använd poncho och en sombrero som var lagad med ståltråd. Hans ansikte låg i skuggan under brättet och i den svaga belysningen var det omöjligt att urskilja hans anletsdrag. På bordet framför honom stod ett stort antal tomma vinflaskor och alldeles på bordskanten låg en revolver i ett hölster som var så nött och trasigt att det nätt och jämt höll ihop. Hans långa, smala ben låg nonchalant uppslängda på en pall, och man kunde se att den ena av stövlarna saknade en klack. Gringon hade suttit här i tre dagar i sträck utan att röra sig ur fläcken. Han hade vid ett tillfälle skickat iväg en liten pojke att fylla på tobakspungen på en liten handelsbod intill.

Mannen var Robert Michael Cairn.

- Camarero! Una botella con vino, por favor. Mismo! Pronto!

- Un momento, señor!

Värden närmade sig försiktigt bordet, med en nyöppnad flaska rött vin i ena handen och en smutsig trasa i den andra. Roberts ansikte lystes upp i skenet av en tändsticka. Värden ryggade nästan tillbaka. Ansiktet såg härjat och jagat ut, men det han mest lade märke till var ögonen. De ljust grå, kalla ögonen som många gånger tidigare skrämt vettet ur folk. Värden ställde ned flaskan på bordet.

Robert mumlade ett Gracias, camarero, och viftade med en avvärjande gest iväg bartendern.

Så småningom, ju närmare kvällen det blev, började allt fler människor samlas här. Robert såg att tre stycken soldater ur federales hade kommit hit. Ja, ja, han tänkte minsann inte skylta med att han var här. Robert tänkte sitta här till fram på småtimmarna, för att sedan avlägsna sig till bakgården och det lilla skjulet han hyrt av bartenderns familj.

En ung man med gitarr, förmodligen en mariachi, och två mycket vackra, unga kvinnor med korta, typiska mexikanska kjolar, steg in i den lilla cantinan. Folket därinne sken upp. Lite underhållning var ju aldrig fel.

Vad de sömniga byborna inte visste, var att den här kvällen skulle det talas om flera år senare. Det var inte de dansande flickornas förtjänst, men de var den indirekta orsaken till det.

Mannen med gitarren började spela, och han spelade så vackert att till och med Robert reagerade och tittade upp. Flickorna började dansa. De var strax under tjugo bedömde Robert. De virvlade runt så att kjolarna blottade gyllenbruna lår och deras unga bröst vaggade under djupt urringade blusar. Deras långa hår piskade rytmiskt och doften av billig parfym nådde de närmaste. Deras dans var helt förtrollande vacker i den här fula, trista omgivningen. Robert kom på sig själv med att stirra. Han lutade sig tillbaka mot väggen och tände en cigarett.

En av de unga kvinnorna virvlade förbi hans bord och han kände sitt hetsiga begär välla upp inom honom. Hur i helvete kunde han tänka så! Han hade för inte så hemskt länge sedan begravt sin fru. Fan också! Han hällde i sig det sista ur ännu en vinflaska, rullade en ny cigarett och tände den. Han fick ta det försiktigt nu; han började känna sig ganska full.

Då hände det.

En av soldaterna tog ett fast grepp om armen på en av de unga kvinnorna som nyss dansat och nu var på väg därifrån. Soldaten drog ned henne i sitt knä och stoppade med ett flin ned handen innanför urringningen, medan en annan av soldaterna klämde på hennes lår. Kvinnan såg inte direkt ut att trivas och började skruva på sig för att komma loss och svor åt dem på spanska. Den tredje av soldaterna såg till att den andra kvinnan och gitarristen höll sig på avstånd. Robert uppfattade situationen och tittade sig omkring. Ingen gjorde något; vågade inte göra något. Helvete!

- Släpp henne!

Soldaterna hörde den hesa, lite skrovliga rösten och tittade överraskade upp. Någon hade vågat sagt emot dem. De såg en lång, sjukligt mager man, klädd som en fågelskrämma stå bakom ett av de inre borden. På bordet låg en tung, nyoljad revolver, nu utan hölster. Den långe mannen stod med ett trasigt vapenbälte i vänster hand och hade den högra armen utefter sidan, med handen i höjd med bordet. Folk började flytta sig och lämnade utrymme mellan soldaterna och gringon. Soldaterna kastade sig upp nästan samtidigt och den stackars flickan for i golvet med ett brak. Sedan började det eka av våldsamma skottsalvor.

Först kom ett kort, snärtigt ljud från en .36a, som helt dränktes av det häftiga dubbelskottet från Cairns revolver. Cairn kände att han var träffad, men inte vart. Den förste av soldaterna träffades mitt i näsroten och föll handlöst till golvet, stendöd. Den andre, som hann få iväg ett skott mot Cairn, träffades mitt i vänstra bröstfickan, kastades bakåt , återfick balansen och sjönk ned på ena knät. Den tredje hann precis rikta sin revolver mot Cairns huvud, när det andra dubbelskottet ekade i den lilla lokalen. Soldaten tappade sitt vapen och kastades ända ut på gatan av de våldsamma anslagen från kaliber .44 kulorna. Det ena skottet träffade honom mitt i bröstet och det andra gick rakt genom magen och skickade en skur av blod över de närmaste åskådarna. Soldaten som satt på knä, hade åter riktat sitt vapen mot Cairn, men denne stod bredbent som på en skjutbana och satte kallt en kula mitt i huvudet på honom.

Flickan som låg på golvet fullkomligt badade i blod och skrek och grät. Byborna ojade sig, grät, spydde eller försökte bara komma ut från cantinan. Krutröken låg tät och luktade surt.

Bara en kula kvar. Bara en kula kvar. Ladda om. Ladda om, tjatade Cairns undermedvetna, och han lydde. Cairn hade på ett ögonblick blivit ganska nykter.

Han knuffade brutalt undan några som stod i hans väg, mot bakdörren. Han tog sin sadel och de viktigaste ägodelarna ur skjulet på baksidan, hästen fick han lämna. Efter tio minuter var han nästan nere vid båtbryggan. Inte en människa att åka över med. Satan! Han såg en gisten gammal roddbåt lite längre bort. Han såg årorna sticka upp ur den. I ögonvrån såg han fyra män i vita uniformer komma springande ut från en bakgata. Federales! Robert Cairn sprang mot båten, och kulorna ven omkring honom och piskade upp sanden runt hans ben. Han kom i båten och slet upp årorna. Fan! En av årorna hade gått av. Han slängde ursinnigt iväg den trasiga åran och började staka sig ut i floden med den hela. Soldaterna var nere på stranden nu, och de sköt hela tiden medan de sprang. Han kom ut fem…. tio… tjugo meter. Då slog en kula rakt genom aktern och in i hans sadel, som han hade framför sig. Sadeln räddade kanske hans liv, men det hade han inte tid att reflektera över just nu. Så kom han utom räckhåll för soldaternas kulor och det hela var över. Nu kände han smärtan i vänstra sidan. Han hade, precis som han trodde, blivit träffad där inne på cantinan. Kulan hade rivit upp ett långt sår efter sidan och det blödde ganska kraftigt. Han tog hand om såret så gott han kunde och rodde vidare mot USA med sin enda åra.