Caborca/Sonora

Det var tidigt på morgonen, Måndagen den artonde juli, 1864.

- Mira!, Robert. -El pueblo de Caborca.

- Si, miro, svarade Robert Michael Cairn den unge mannen vid sin sida och vände sig om mot de övriga ryttarna.

- Vamanos, Coyoteros!

Det var ett ganska typiskt mexikanskt banditgäng, bestående av fem personer, varav en skilde sig från mängden eftersom han var minst trettio centimeter längre än de övriga. I övrigt var det bara denne långe mans skiffergrå ögon som avslöjade att han inte var mexikan. Alla var klädda i poncho och sombrero, hela och rena, men väldigt dammiga och tungt beväpnade. På Cairns kommando red de alla rakt ner mot byn.

De fem banditerna stannade på rad framför banken, och flera bybor tog det säkra före det osäkra och gömde sig. Den långe mannen klev av hästen och tittade sig noggrant omkring.

- OK, vamanos!

Cairns fyra compañeros satt av sina hästar och slöt upp bredvid och bakom honom.

De klev raskt in genom dörren till banken, med Cairn i spetsen.

- Arriba los manos!, röt Cairn och vände sig om mot en ung man som satt i kassan och sade med en något lugnare ton:

- Deme los dineros! Han vände sig raskt mot en "bankvakt" som gjort en minimal rörelse:

- Oiga! Los manos en la cabeza, pronto!

Den unge mannen i kassan började försiktigt fylla säcken, som en liten kort bandit slängt åt honom, med pengar. Vakten, egentligen en ung farmare med vapen, låg nu tryckt mot golvet med händerna på huvudet. Hans vapen, en rostig gammal Walker Colt hade en av banditerna tagit hand om. De övriga kunderna, tre fårfarmare, stod skrämt upptryckta mot väggen med händerna överdrivet sträckta över huvudet. Bankdirektören, Altamirano, hade även han kommit ut från sitt kontor. Nu stod han, med ett skrämt och upprört uttryck bakom den unge banktjänstemannen. Banktjänstemannen hade nästan tömt kassan, när ett rop från gatan fick banditerna att reagera.

- Bandidos en el banco!

- Vamos, coyoteros! , ropade Cairn, slet säcken ur händerna på banktjänstemannen och tog täten ut mot gatan. En liten tropp soldater ur Guadia Civil kom springande ner för gatan.

Guardia Civil ska för fan inte vara här, tänkte Cairn. Någon måste ha förvarnat dem.

Robert Michael Cairn höjde sin revolver och började skjuta och hans fyra compañeros följde hans exempel…

Dammet yrde kring hästarnas hovar när de tre banditerna saktade in. Cairn hoppade av hästen och drog i väg en svavelosande harang svordomar. Juan och Pablo låg kvar på den dammiga gatan i Caborca tillsammans med åtta Guadia Civil och Miguel var svårt sårad och kunde knappt hålla sig kvar på hästen. Under flykten hade Miguel blivit träffad mitt i magen och Cairn visste att ingen kunde hjälpa honom nu.

Miguel föll av hästen med ett svagt -Madre de Dios, på läpparna. Frederico fångade upp honom och lösgjorde hans ena fot från stigbygeln.

Så dog Miguel i Fredericos armar medan Cairn sparkade i sanden och svor högljutt.

Han tyckte inte om att behöva tala om för Coyote att de förmodligen fanns en förrädare ibland dem. Han tyckte än mindre om att ha förlorat tre compañeros under en och samma dag, särskilt som banken i Caborca skulle vara en lätt match, sas det.

Cairn bestämde sig för att han skulle spåra upp en eventuell förrädare, men först skulle han hämta Juan och Pablo i Caborca. han visste att de förmodligen redan var döda, men om de inte var det skulle inte Guadia Civil få ha dem i förvar särskilt länge. De skulle faktiskt förmodligen avrätta dem efter en kort rättegång. Cairn förklarade allt detta för Frederico, som tyckte att Cairn var loco om han företog sig ett räddningsförsök.

- Vaya con Dios, Robert, var det enda Frederico sade när Cairn återigen hoppade upp på hästryggen.

- Hasta la vista, Frederico!