Sonora/Mexiko

Han visste inte själv, och just nu tänkte han bara på den fruktansvärda hettan som obarmhärtigt hade börjat bearbeta hans hjärna. Vatten! En hel brunn med färskt, kallt vatten!

Han skulle kunna dricka i dagar utan att bli otörstig.

Nu får jag för helvete skärpa mig, tänkte han, ruskade på sig där han satt på en ihjältörstande häst, och red vidare i sakta mak in i Sierra Madres gulaktiga berg.

Det var den 3 juli 1862, någonstans bland solheta berg på gränsen till delstaten Sonora i Mexiko.

Ett fyrtiotal ryttare närmade sig, snett bakifrån. De kom närmare och närmare och Robert kunde inte undvika dem, inte här i bergen.

- Oiga, hombre!

Robert saktade in för att se vad de ville. En mexikansk man i fyrtioårsåldern red fram i täten för ryttarna. De andra stannade lite på avstånd. Mannen fortsatte ända fram till honom.

- Eres un bandido yanki?

- Soy no bandido. Soy un vaquero que buscar un trabajo.

- Aaah, hablas español. Bueno!

Mannen verkade mycket överraskad av Roberts språkkunskaper. Robert lät nästan som en infödd.

- Si, hablo un poco español, pero tengo mucho calor. Tengas agua?

- Si, aqui, tomas.

- Gracias, muchos gracias!

- Cómo te llamas, vaquero?

- Se llama Robert.

- Y tu buscar un trabajo, OK?

- Si.

- Acompañar me. Tengo mucho agua y mucha comida.

- Gracias.

Så kom det sig att Robert träffade El Coyote, en ökänd mexikansk bandit, som bjöd honom att dricka av sitt vatten och äta av hans mat. El Coyote tog hand om Robert som en son och han blev mycket snabbt en i gänget. Robert förändrades mycket under kort tid. Han trivdes så ofattbart bra bland dessa rövare och mördare…

El Coyote lärde honom att dra, snabbare och snabbare.

Robert rövade och stal tillsammans med sina vänner, för första gången hade han vänner! Han levde som en kung, eller snarare som en prins, son till kungen…. El Coyote! Många människor ur arbetarklassen hjälpte dem, beundrade dem, såg alltid åt andra hållet när något brott begicks. Federales jagade dem ständigt, men de kom alltid undan. Robert kallades El Gringo Negro, den svarte amerikanen, eller El Gringo Diabolo, den svarte djävulen. Namnet fick han efter sitt långa korpsvarta hår. Efter två år var han efterlyst för över trettio mord, ett tjugotal bankrån och ett stort antal boskapsstölder. Han tog vad han ville ha, behövde aldrig betala på någon cantina i de små bergsbyarna, folket endera fruktade eller beundrade honom, det berodde på var man stannade, och stod någon i hans väg skickade han dem till helvetet.

Han var skicklig med revolvern, mycket skicklig för en så ung man, och han hade förmodligen slutat sina dagar i Sonora med kroppen full av kulor, om han inte träffat den underbara Maria VillaLobos Sanchez. Hon med de underbaraste ögonen, med det vackraste håret och kyssar som smakade som sötaste vin. Robert lovade henne himmel och jord och mer därtill, och på hans 26 års dag gifte de sig. Maria var 19 år och skulle bara få leva i två år till.

Bröllopet skedde i hemlighet i en liten bergsby utan namn och inte ens El Coyote visste om Maria. De byggde sig ett litet hus och Robert jagade de lilla som fanns, byggde sig en liten inhägnad och ett stall för hästuppfödning. Maria odlade de som gick att odla i den karga marken. Robert hade aldrig varit så lycklig, och skulle aldrig bli så lycklig igen.

Året var 1869, på sensommaren, och Robert var på väg hem med geväret hängande i ena armvecket. Han hade inte haft någon tur med dagens jakt. Han såg ner mot sitt hem.

Vad var det där för rött bylte som låg mot den förvridna gamla trädstammen? Hade någon annan jägare skänkt honom lite av sitt byte?

Sen såg han Marias blå klänning, sönderriven upp till halsen, de blodiga låren, de bedjande, vidöppna ögonen, de två gapande skotthålen mellan hennes bröst. Maria var död.

Ett hest, desperat, snyftande rop ekade i dalen, och det tog Robert flera minuter innan han uppfattade att ropet kom ur hans strupe. Han sjönk viljelöst ned på sina knän och tårarna rann i floder ned för det unga, men härjade, ansiktet. Han satte revolvern mot sin egen panna och förbannade sig själv för att han inte kunde trycka av och göra slut på sitt eländiga liv. Fortfarande, efter allt helvete, var viljan att leva starkast hos Robert Michael Cairn.

Den här sensommardagen var den sista dagen Cairn grät. Han hade inga fler tårar efter detta.

Det tog honom mindre än fem veckor att spåra upp Marias baneman. Han fann mannens häst utanför en liten cantina i en av de otaliga små bergsbyarna. Han gick in, tittade mannen rakt i ögonen, väntade på en reaktion, drog revolvern och tömde den i mannens mage.

Mannen hade sagt

- Aaaah, Robert…pero…porque? Yo no se…

Cairn hade inte väntat sig att bli igenkänd under sitt kristna namn, inte heller att mannen skulle vara en av El Coyotes närmaste män…

Cairn tog tag i mannens ben, drog ut honom ur cantinan, band honom vid ett träd och lämnade honom åt fåglarna. Han hoppade upp i sadeln och styrde kosan mot sitt hemland igen. Hur var det i USA nu? Robert Michael Cairn hade varit i Mexiko i åtta år och nu var han på väg dit han kom ifrån.