Santa Fé Trail/New Mexico - Kansas

Indianöverfall, banditgäng, brännhet sol, slagregn som gjorde vägen, om möjligt, ännu mindre framkomlig och våldsamma snöstormar; allt detta fick muldrivarna, som ledde karavanerna på sina vagnståg, dragna av mulor, klara sig igenom.

Många klarade sig inte alls, medan andra faktiskt kunde överleva fram till pensionen.

En del dog på sin första resa och några gav upp, och sökte sig andra jobb så fort de kunde.

För Robert Michael Cairn, som var 14 år och hade rymt från sina fosterföräldrar året innan, fanns det inget val. Han måste ha pengar för att kunna klara sig själv. Senaste året hade han haft turen att bli bjuden på mat hos en del farmare och ibland, när hungern var som värst, hade han stulit. Han kände sig smutsig när han var tvungen att stjäla, men han intalade sig själv att han skulle återvända och återgälda det på ett eller annat sätt senare, när han hade pengar. Den 5:e augusti 1855 kom den unge mannen fram till Santa Fe´.

Ungefär ett år tidigare hade han fått reda på att de människor som han i hela livet sett som sina föräldrar, inte var det. De var fosterföräldrar, Stephen och Martha Cairn, och de hade inte tid att ödsla någon kärlek på Robert, som förmodligen bara var en horunge.

Sanningen skulle Robert Michael Cairn själv aldrig få veta. Hans riktiga föräldrar var nybyggare från Wales. Hela vagnståget med nybyggare utplånades på väg västerut av sjukdomar och svält, men genom en ödets nyck överlevde en liten, nyfödd, svarthårig krabat. Han hittades av en förbipasserande trapper och lämnades in hos prästen i Gila Bend, Arizona.

Robert hatade sina fosterföräldrar så intensivt att han redan vid tolv års ålder hade bestämt sig för att rymma. Vid tretton stack han. Strax efter det att han fått sin första kyss bakom Nielsens lada.

Och nu var han, efter en lång resa i Santa Fe´, där han visste han måste söka ett jobb för att klara sig. Det var när han såg den brokiga skaran av järnhårda män på väg till saloonen efter flera månaders slit som han bestämde sig.

Han hade växt alldeles för fort och såg ut som en mager fågelskrämma, och männen som arbetade som muldrivare ville inte ha en så ung grabb, som dessutom såg ut att knappt kunna hålla reda på sina långa ben. Detta gjorde att Robert bara blev mer beslutsam att bli muldrivare. Bara för att visa någon att han dög något till, dessutom var han okristligt tjurig när han väl bestämt sig för någonting, en tjurighet som skulle sitta i hela livet igenom.

Han lyckades efter mycket tjat och bedjan få ett jobb, efter att en av muldrivarna hade supit och slagits och hamnat i fängelset. En äldre man, vid namn Jonah, tog honom under sina vingars beskydd. Jonah var en mycket väderbiten man som såg ut att vara sextio, men var förmodligen tio år yngre.

Robert kämpade genom knähög lera, genom snöoväder medan han frös som en hund, och genom dagar när solen var så het att man förlorade fattningen. Han lagade vagnshjul medan slagregnet piskade sönder den leriga marken och han skrek åt mulorna för att de skulle fortsätta framåt... ...framåt. Alltid framåt.

I september 1856, någonstans i bergen öster om Dodge City dödade han en annan människa för första gången. Ett band av laglösa slog plötsligt till mot karavanen, men det gick inte riktigt lika lätt som de hade tänkt. De mötte ett våldsamt motstånd från muldrivarna, som var härdade efter åtskilliga indianöverfall.

Robert gömde sig först bland lasten i en av vagnarna, rädd som aldrig förr.

En av de yngre muldrivarna föll död ner, med tre kulor genom kroppen, alldeles bakom vagnen där han gömde sig, och han såg att en av banditerna, en tanig, ful man, som såg oförklarligt skrämmande ut, kom emot vagnen, snett bakifrån, med en stor revolver i näven. Nu stod mannen alldeles bakom vagnen och Robert förbannande sin feghet, tog spjärn mot en stor låda, gav upp ett vrål och kastade sig ut ur vagnen, rakt mot banditen.

Hans högra stövel landade tungt på mannens knä och hans högra armbåge slog revolvern ur händerna på honom. Robert och den tanige mannen tumlade omkring och brottades, enda tills banditen lyckades skicka tillbaka Robert mot vagnen med en våldsam knytnäve i magtrakten. Robert slog tungt emot vagnens baksida, tappade luften och blev sittande på ena knät. Banditen började rycka i sitt bälte för att få upp sin kniv.

Det var då Robert upptäckte den döde muldrivarens revolver på marken, bara en halvmeter framför sig. Banditen hade fått upp kniven ur bältet och var med raska steg på väg mot den unge Robert, som satt bakom vagnen, till synes helt utelämnad åt sitt öde.

Robert slet upp revolvern från marken, reste sig upp, spände klumpigt hanen och avfyrade en kula mot banditen, som bara var fem meter ifrån honom. Kulan träffade den framstormande banditen mitt i ansiktet, och hans huvud kastades med en brutal knyck bakåt. Mannen landade med ett dovt klaskande ljud mot den leriga marken.

Robert darrade i hela kroppen och han stirrade från revolvern till den döde på marken framför honom.

När allt var över, och alla banditer var dödade eller jagade på flykten hittade de andra muldrivarna honom. Han stödde sig mot ett vagnshjul och tårarna rann ur hans ansikte och han hostade och kastade våldsamt upp, gång på gång.

Någonting dog inom Robert Michael Cairn den dagen, något som alla människor har, men som några förlorar när de dödar en annan människa. Kanske en del av hans själ, kanske en bit av mänskligheten, vem vet…..

En sak är säker, Santa Fé Trail förhärdade en ung man och ingenting skulle bli som det varit igen för den unge mannen.

Robert Michael Cairn lämnade Santa Fé Trail, vagnstågen och muldrivarna bakom sig när han, 1861, var 20 år gammal. Han hade då sett mer och upplevt hårdare tider än vad som var nyttigt för en ung man. Han ville inte bli inblandad i kriget som just startat, och stack därför söderut. Han hade haft råd att köpa en bra ridhäst och en halvrostig gammal revolver. Robert korsade snart gränsen mot Mexico, men det är en annan historia…