Free Haven

En svettpärla rann långsamt ner från tinningen mot kinden, bara för att stoppas av de orakade skäggstrån som prydde ansiktets nedre regioner. Sadeln knarrade då han sträckte sig ner mot sadelväskan, tog upp en näsduk och torkade sig i pannan. Han visste att folk betraktade honom mer än de visade där han kom ridandes in i staden. Han hade i annat fall blivit besviken. De senaste fem åren hade han kämpat för att få sitt artistnamn. Han var ju faktiskt Michael Cruz a.k.a ”Cupido”, och med det värde han i dagsläget hade, kunde folk gott unna sig att lyfta på ögonbrynen en sekund eller två.

Det var tydligt att man visste vem han var i den här staden. En stad som för övrigt var ovanligt stor för att ligga så avlägset till i västra Texas som den gjorde. Men han gissade att fler passerade staden än bosatte sig här. Den var endast en utpost på ”leden”. Stadsskylten som han tidigare passerat löd: ”Free Haven - Staden innan Santa Fé”. En motsägelse i ord, tänkte Michael och kostade på sig ett blygsamt leende. Denna stad innebar ingen frihet för honom alls, snarare tvärtom. Han hade hört att ”The Nightinggale” var efter honom, och Free Haven var egentligen den sista möjligheten. I morgon skulle han korsa gränsen till New Mexico, och därmed lämna ”Wanted”-affischerna bakom sig.

Han satt av hästen och fastgjorde den vid ett vattentråg, med vatten som såg allt annat än drickbart ut. Skylten ovanför honom förtäljde saloonens namn; Whiskey Barn. En mindre text strax nedanför saloonens namn, stoltserade med orden; ”- Den mest besökta Saloonen mellan Austin och Santa Fé”. Konkurrensen var heller inte särskilt hård. Ryan kostade på sig ännu ett leende, denna gång var det nästan ett hånskratt. ”Den mest besökta saloonen mellan Austin och Santa Fé”, för tusan, det var antagligen den enda saloonen mellan Austin och Santa Fé…

Michael skakade snart bort leendet, öppnade långsamt svängdörrarna och lät blicken göra en snabb vandring runtom i lokalen. Solstrålarna fångades upp och blev tydliga av dammet och cigarettröken som utgjorde större delen av luften inne på saloonen. Saloonen var i stort sett tom, men eftersom det var mitt på dagen så hade han inte antagit annat. De få som fanns där fyllde de roller som varje ärbar saloon bör ha. Vid ett bord nära fönstret satt dagdrivarna. Två äldre män som antagligen spenderade större delen av sina liv just vid saloonbordet. Antagligen kände de bartendern mycket väl. Bartendern såg för sin del väldigt prydlig ut där han i en stilig kostymväst och med välfriserat svart hår, stod och putsade ett glas. En annan som antagligen spenderade större delen av sitt liv vid saloonbordet, var den vitklädde spelaren som satt och lade en patiens vid ett bord långt bak i lokalen. Antagligen förberedde han sig för de storvinster som kvällen skulle bjuda på. Strax bredvid fanns dock en person som bröt mönstret. En man med en slokande hatt och en gammal trasig poncho, som stod och betraktade de tavlor som var upphängda på den bakre väggen. Närmast bardisken satt tre kofösare, varav en var en äldre skäggprydd herre och två var yngre pojkar, antagligen i inlärningsprocessen. På bordet låg en karta utvecklad och på den stod en whiskeyflaska, men bara ett glas. Ovanför trappen, längsmed ett räcke stod två av husets damer och konfererade, samtidigt som de viftade bort röken med sina solfjädrar. En tredje dam stod nere vid bardisken.

Michael lät medvetet blicken vila kvar lite längre på kvinnorna som stod på övervåningen. Han såg att det var honom de pratade om. En av dom lutade sig, utan att ta blicken från Michael, och viskade något i den andres öra. Fastän de var långt bort kunde han se på läpparna vilket ord som viskats. ”Cupido”. Det öknamn Michael hade fått på grund av sin förkärlek för glädjeflickor och bordeller. De flesta personerna i hans bransch hade någon typ av gimmick eller ”trademark”. I Michaels fall var det kvinnorna. Faktum var att många kvinnor i östra Texas hade gjort sig berömmelse genom att ha delat lakan med Michael ’Cupido’ Cruz. Det var väl ett yrkesprivilegium, antog Michael. Ville man ha upplysningar om ’Cupido’ så gjorde man bäst i att höra sig för på stadens bordeller. Michael visste att han ibland var lite för frispråkig i sängen, men han visste även att de flesta kvinnor han varit med, helst såg att ’Cupido’ förblev på fri fot och vid liv. Av gammal vana trummade Michael på sin revolver varje gång han såg en vacker flicka. Michaels revolver, en colt, hade liksom många andra laglösas, ett antal skåror för varje liv som den tagit. Till sina vänner hade han sagt att han hellre hade ristat en skåra för varje kvinna han varit med, men att kolven helt enkelt inte var tillräckligt stor.

Ögonkontakten mellan kvinnorna på övervåningen och Michael avbröts av bartendern, som ställde ner det glas han putsat framför Michael, och frågade; ”Whiskey…”? Det lät mer som ett antagande än en fråga och Michael svarade inte utan lade bara handen på bardisken och tog i glaset, som genast fylldes av bartendern. Michael slängde en blick mot honom. Bartenderns ansikte gav Michael intrycket av att han visste vem det var han serverade, men att han antagligen inte var helt ovan vid situationen. Michael smakade på whiskeyn samtidigt som han tog upp ett mynt och betalade bartendern. Till sin förvåning var det väldigt gott. Visserligen skulle det mesta smaka bra efter hans dagsritt genom det torra landskapet, men han kunde förstå att ”Whiskey Barn” var den mest besökta saloonen mellan Austin och Santa Fé. Michael log för tredje gången denna dag och drack lite till.

Kvinnan på nedervåningen gick långsamt och satte sig på barstolen bredvid Michael.
- ”Kan jag få ett glas, Ben?”
Bartendern tog fram ett glas under bardisken och ställde framför henne. Han skulle just fylla det med samma flaska som fyllt Michaels glas när hon plötsligt hejdade honom med handen.
- ” Har du något starkare?”
Utan ett ord ställde bartendern ner whiskeyflaskan på disken och grävde fram annan flaska under disken. Det såg ut som en Tequílasort, men Michael kände inte igen den.
- ”Passerar du bara eller har du ärenden i sta’n?” frågade hon sedan.
Det tog någon sekund innan Michael uppfattade att frågan var till honom. Hon hade ju inte ens vänt blicken åt hans håll.
- ”Jag passerar.” Sade han efter ett tag. För att behålla sin säkerhet tittade inte han heller åt hennes håll. Men när han kollade upp från glaset märkte han att hon såg på honom genom barspegeln som bredde ut sig framför dem. Han gav med sig och betraktade även henne. Hon hade långt mörkbrunt hår, blåaktiga ögon och en ganska neutral min. Kroppen pryddes av en medellång klänning som inte dolde bysten mer än absolut nödvändigt, samt en stor sjal som täckte en stor del av axlar, armar och rygg, men som skickligt undgick att dölja klänningens urringning. Med tanke på den utbjudande klädseln antog han att hon antingen var saloonflicka eller prostituerad. Men det kunde man anta om de flesta kvinnor som befann sig i en saloon mitt på dagen.
- ”På väg västerut antar jag? …som resten av världen.” Sade hon och såg ner i sitt eget glas. Michael kunde se hur mannen i ponchon vände sig om och kastade några blickar mot bardisken. Ponchon kunde lätt dölja en laddad revolver. Tanken gäckade Michael i någon sekund.
- ”Mmm-hmm” svarade han sedan lite frånvarande. ”Och du själv?” frågade han efter några sekunder. Hon vände sig för första gången mot honom för att svara, men avbröts av saloonens svängdörrar, som slog mot väggen när de öppnades. I dörröppningen stod en man klädd i svarta byxor, en svart väst och vit skjorta. En låg stetsonhatt dolde en kort frisyr och en liten svart mustasch prydde ansiktet. Han gav intrycket av att vara en mycket skötsam herre, om det inte vore för en smyckad Colt Lightning som stack upp ur ett patrontätt crowhölster.

Michael hade utan att han märkt det, lagt handen på sin egen colt, och betraktade främlingen med en undersökande blick. Han visste ju att ”The Nightinggale” var efter honom, men han visste inte hur han såg ut. Det var inte många som hade sett ”The Nightinggale” men ryktena hade spridit sig långt utanför Texas gränser. Vad Michael och de flesta andra visste om honom, var bara att han var en skoningslös men skygg prisjägare, som endast tog sig an efterlysningar som inkluderade ordet ’dead’ och endast de högt inkomstbringande lagbrytarna. Michael borde känna sig stolt över att vara tillräckligt ’känd’ för att få ”The Nightinggale” på halsen, men han tänkte i alla fall vänta med att känna stolthet tills han nådde New Mexico. En annan detalj som alla kände till om ”The Nightinggale” var hans ”trademark”. Efter det att han har skjutit den efterlyste, har han alltid tagit den patron från motståndarens revolver som var ämnad åt honom. Detta var möjligt eftersom motståndarens första kula aldrig hunnit bli avfyrad. Ingen visste vad han sedan gjorde med den, men alla förstod att han vid det här laget torde ha en ansenlig samling patroner.

Eftersom ingen lämnats vid liv att vittna om ”The Nightinggale’s” utseende och då hans underhuggare alltid hämtat ut belöningarna, så visste egentligen ingen hur denne ökände prisjägare såg ut. Därför kunde det mycket väl vara ”The Nightinggale” som just stigit in i lokalen och som sakta gick mot den del av bardisken där Michael och saloonflickan satt. Det var också möjligt att ”The Nightinggale” stod nere vid bakre väggen, och just nu spände sin hane under ponchon. Det kunde till och med vara den vitklädde spelaren som då och då hördes blanda sin kortlek. Det kändes som om Michael hade tusen revolvrar riktade mot sig och han behöll därför handen på revolvern, men dolde sin överspändhet så gott han kunde.

Mannen med mustaschen lutade sidan mot bardisken och kollade mot bartendern, men med resten av kroppen vänd mot Michael och kvinnan. Samtidigt reste sig de tre kofösarna och lämnade saloonen under tystnad. Michael fick en olustig känsla av att något var konstigt med den här mannen. Vad gör en sådan välklädd person i västra Texas, och med den typen av beväpning?
- ”Jag tror bestämt att detta är ett lämpligt ställe för att svalka strupen.” Sade han med ett litet leende åt bartendern.
- ” Det mest lämpliga stället i Texas”, svarade bartendern och fyllde med flinka fingrar ett glas whiskey, som han ställde fram åt mannen.
Michael betraktade genom spegeln hur mannen tömde glaset i ett svep och ställde ner det på bardisken ganska våldsamt. Han tittade upp i spegeln och mötte Michaels blick. De höll kvar sina blickar där i vad som verkade mycket längre än de få sekunder det faktiskt var. Mannen vände sedan huvudet mot kvinnan bredvid och fick sig en bättre bild av hur hon såg ut. Sedan vände han sig åter mot bartendern.
- ”Skulle man kunna få ett glas av samma dryck som damen här dricker?”
- ”För all del” svarade bartendern med en något konfunderad min.
Mannen lyfte det nyfyllda glaset till munnen och smakade. Efter att ha svalt första gången hostade han till några gånger och satte handen för munnen. I ögonvrån kunde Michael se hur kvinnan leende lyfte sitt glas till munnen och drack ur det utan att ens blinka. Mannen tystnade och kände sig nog lite illa till mods. Men sedan kostade han på sig ett litet leende åt sin egen tafflighet och vände sig mot Michael och kvinnan.
- ”Är ni också på genomresa?” frågade han, men frågan var nog mest menad åt Michael, eftersom vem som helst skulle antagit att kvinnan jobbade på saloonen. Det verkade som om kvinnan också tyckte att frågan var menad åt Michael för hon sade inget utan hällde upp ännu ett glas.
- ”Ja, jag är på väg västerut”, svarade Michael.
- ”Samma här,” sade mannen och trummade med fingrarna på kolven till sin revolver. Det var en obetydlig liten rörelse, men den brände till i Michaels ögon och han uppfattade den direkt. Hade mannen dragit där så hade inte Michael hunnit dra först, och han förbannade tyst att han för en sekund slappnat av. Lyckligtvis var det inget mer än en enkel trumning. För den här gången åtminstone. I ögonvrån såg Michael hur mannen i Ponchon sakta kom närmare för att sedan slå sig ner på en barstol några meter bakom honom och med en dov röst be bartendern om ett glas.

Plötsligt hördes en smäll och Michael ryckte till. Revolvern satt dock kvar i hölstret. Både hans egen och den mystiske främlingens.
- ” Jag ber om ursäkt!” hördes från baren. Michael vände sig och såg hur bartendern böjde sig ner för att plocka upp glaset som han tappat då han skulle ge det till mannen med ponchon. Alla satt förstenade ett tag och beskådade bartendern rygg som rörde sig bakom disken. Sedan vände sig mannen med mustaschen mot Michael igen.
- ” Ursäkta min herre, men ni ser väldigt bekant ut. Har ni månne ursprung i Indianola?”
Michael tittade upp på mannens ansikte. Visst hade han haft sejourer i Indianola. Visserligen bara en gång, men det var sannolikt inte hälsosamt att återvända dit. Michael betraktade mannen med osäkerhet, Kan det vara ”The Nightinggale” som sitter där? Kan han vara så kall så att han bara sitter där helt lugn för att invagga falsk trygghet? Men varför skulle han då erkänna att han kände igen Michael… var det en list för att få honom att tro att mannen var någon annan? Situationen kändes obehaglig och på sätt och vis okontrollerbar. Tusan också! Här satt han, en dagsritt från New Mexico och friheten, och ändå kände han sig allt annat än säker.
- ” Jo, jag har en syster där, som jag hälsar på ibland” ljög Michael till svar.
- ” Jaså” sade mannen, något förvånat ” någon man känner”?
- ” Det tror jag inte, hon bor utanför staden.”, svarade Michael. Han var nu väldigt frustrerad. En del av hans sinne var ständigt koncentrerat på rörelser kring mannens revolver. Plötsligt kände han en svettdroppe rinna nerför pannan. ”Jäklar” tänkte han. ”Nu ser han att jag är nervös, att jag anar något. Då kanske han stressas till att skjuta.” Michaels hand som låg på den egna colten ryckte till en gång. Ingen reaktion kom från mannen, istället reste han sig och ställde sig bredvid kvinnan. Hon vände sig mot Michael men kollade på mannen.
- ”Är det hon som bor uppåt Tooms Mill? Sade han och kollade undrande på Michael, med båda händerna på hölstret.
Vad skulle han svara nu? Försökte mannen lura honom att svara ja, för att sedan säga att det inte fanns något Tooms Mill? Hur hade han hamnat i denna situation?! Han mindes inte att han hört talas om något Tooms Mill när han befann sig i Indianola, det måste vara en fälla…
- ” Nej, hon bor åt andra hållet” fick han ur sig.
- ”Jaså?” sade mannen och sänkte ögonbrynen, ”…det har jag svårt att tro”.
”Tusan också!” Michaels hand greppade om kolven på sin revolver, handflatan var svettig. Ögonen var ansträngda av koncentration både på mannens revolver och hans ansikte, och hela bilden kändes som fastetsad i hjärnan. ”Nu avslöjar han mig!”

Då avbröts all tankeverksamhet av en plötslig rörelse i bilden. En mantelrörelse. En rörelse som föranledde ett draget vapen. Michael hade sett den rörelsen otaliga gånger förut och handlade nu instinktivt. Han drog sin colt och riktade den mot mannen. Under en bråkdel av en sekund uppfattade han att mannen stod med vidöppna häpnade ögon och inte alls var den som dragit vapen. Kvinnans sjal hade fallit till marken och avslöjat en gömd revolver som nu var riktad mot Michael. Han försökte rätta till sitt misstag och föra sin revolver mot kvinnan, men ögonblicket senare kände han en tryckande stöt i bröstet, och föll hjälplöst bakåt, ner på golvet, utan att ha kramat avtryckaren.

Smärtan spred sig snabbt ut i armar och ben och han kunde inte röra sig. Under sina sista förvånade ögonblick såg han hur kvinnan sakta reste sig utan att se honom i ögonen och plockade upp hans colt från den blodstänkta handen. Hon öppnade med van hand trumman och ett leende uppenbarade sig på hennes läppar då hon tog ut patronen han aldrig hunnit avfyra…

…sedan försvann kvinnan, mannen och saloonens interiörer i ett mörker som Michael ’Cupido’ Cruz aldrig mer skulle återvända ifrån…