Ett liv för ett liv

KAPITEL ETT

Hålan Bartonville i Wyoming hade inte så mycket mer att erbjuda än en saloon, ett nedgånget horhus, en kämpande General Store, ett tiotal träkåkar i varierande skick och en barberare. Så här på vårkanten var det mycket att göra ute på åkrarna, det var utmärkt väder för att bruka jorden och följaktligen skulle man kunna tro att det var en spökstad man kommit till. Detta passade Jethro Samson alldeles utmärkt. Han hade alltid haft svårt att lita på vita, inte så underligt när man var uppväxt på en plantage med en sadistiskt lagd ägare. Han visste inte själv hur gammal han var och hade aldrig gått i någon skola, men för en utomstående föreföll han att vara runt fyrtio. Han var något över medellängd och muskulöst byggd efter alla år av kroppsarbete. Huvudet hade varit renrakat, det underlättade för att man inte skulle få löss, men håret hade börjat växa tillbaka. Det hårda livet hade satt sina spår och ansiktet var märkt av alla vedermödor, ingen kvinna hade någonsin tittat två gånger efter honom, till och med de kvinnor som tog betalt för sina tjänster hade krävt extra betalning. Han ägde egentligen bara kläderna på kroppen bestående av håliga skinnstövlar, ett par urtvättade kostymbyxor och en en gång vit skjorta som numera var grådaskig. Resten av de få tillhörigheterna, inklusive långrocken och slokhatten hade han stulit vid ett eller annat tillfälle, den magra kraken till häst hade nog inte långt kvar och Colt armérevolvern som han bar i ett Crowhölster på höger sida hade han knappt använt sedan inbördeskriget som låg mer än tio år bort i det förgångna. De fåtaliga innevånarna i Bartonville tittade förskrämt på ryttaren, det var inte långt bort att kunna dra paralleller till Uppenbarelseboken, och några höns rusade kacklande omkring hästens ben. Han satt av utanför saloonen och kliade sig i skäggstubben, det var länge sedan han hade rakat sig och övervägde att gå till barberaren istället, men mat var viktigare än utseendet. Saloonen såg ganska städad ut och var tom på folk så när som en tanig och sjukligt blek åldrig bartender med långt snövitt hår och en magnifik mustasch. Denne tittade upp när Jethro steg in och återgick sedan till att putsa glasen utan att visa något större intresse för gästen.
”En öl tack och någonting att äta om ni har”, sade Jethro till bartendern. Bartendern såg upp och uppvisade en näst intill tandlös mun, bara några stumpar hängde kvar.
”Självklart mister, vi har köttgryta idag och det dröjer bara någon minut.” upplyste denne käckt med sin tandlösa mun, och tappade upp ölen i ett förvånansvärt rent glas.
”Är du bara här på genomresa eller skall du söka jobb, jag har hört att det finns arbete för händiga karlar på rancherna här omkring.” sade bartendern medan han tappade upp ölen.
”Eftersom jag inte har någonting bättre för mig just nu så skulle jag kunna söka jobb hos någon som städslar folk, jag har arbetat med både boskap och hästar förut, tack för upplysningen Sir”, sade Jethro lite avvaktande, han var inte van att bli så bra bemött.
Bartendern upphov ett skratt och fick en våldsam hostattack på köpet. Han slog sig för bröstet och det lät som om han skulle till att dö när som helst, men rätade på sig efter en kort stund.
”Inte behöver ni Sira mig inte, jag är kort och gott Dingus så länge jag nu har kvar. Kom hit ut efter kriget för hostan se, doktorn sade att stadsluften skulle ta kål på mig en vacker dag, och jag tror banne mig att han hade rätt.”
”Han borde ju veta”, yttrade Jethro och drog sig tillbaka till ett bord inne i lokalen.
I väntan på maten tände han en cigarillstump, den enda lyx han kunde unna sig och tänkte tillbaka på sitt liv som han gjort så många gånger förr. Han var född och uppvuxen på en plantage i South Carolina och livet hade varit hårt där. Ägaren hade ordnat illegala matcher mellan slavarna och så snart Jethro var mogen för det så hade han skickats in i dessa spektakel som mest påminde om gamla Roms gladiatorstrider, även om Jethro aldrig hade hört talas om vare sig Rom eller gladiatorer, allt för att förnöja ägaren och de övriga gästerna. Det var det enda som han någonsin varit riktigt bra på, han hade aldrig förlorat en enda match, men sen såg ansiktet ut som det gjorde också. Han hade försökt fly flera gånger men hade alltid blivit infångad och straffad, det kan piskärren på ryggen vittna om och ibland om det var dåligt väder kunde dessa plåga honom. När inbördeskriget brutit ut lyckades han genom abolitionisternas försorg att ta sig ifrån plantagen och tog värvning i ett Buffalo Soldier-kompani. Många av hans kamrater dog eller blev invalidiserade, men Jethro hade envist hängt sig kvar vid livet. När kriget tog slut och man inte längre behövde hans tjänster blev han avskedad med hedersbetygelser, ett fint papper som han inte kunde läsa och fortfarande hade kvar, men som i praktiken var värdelöst. Därefter hade livssituationen mer eller mindre återgått till det förgångna. Han hade haft svårt att få tag på riktigt arbete, det var nog utseendet som skrämde de flesta, och hankat sig fram så gott det gick. Ibland hade han varit tvungen att bryta mot några lagar för att överleva, men han betraktade sig själv inte som någon riktig brottsling, bara en individ som ville kunna få se en dag till. Det var inte några allvarliga brott som någon skulle göra sig stora besvär med att reda ut, och definitivt ingenting som skulle rendera en efterlysning, det skulle möjligtvis vara hästen då, men den hade han haft i flera år nu.
”Här är köttgrytan som du beställde”, sade Dingus och satte ner en välfylld tallrik med ångande varm köttgryta och till och med en väl tilltagen bit mörkt bröd. Maten såg riktigt inbjudande ut och Jethro kände hur det vattnades i munnen.
”Jo, Dingus. Jag måste tala om för dig att jag tyvärr inte har pengar att betala för maten med, men du kanske har någonting som behöver göras istället?” sade Jethro eftersom han kände att han borde vara ärlig mot denne äldre och vänlige man. Han tittade lite spänt på Dingus och väntade på dennes svar.
”Ha ha,”, skrattade Dingus och drabbades av en ny hostattack.
”Jag menar ingen brist på respekt, men jag antog det så fort du klev in genom dörren. Du såg så hungrig ut att du skulle kunna äta en hel buffel själv. Om du tar hand om disken ute i köket och sopar av golvet är vi kvitt. Kom bort till baren när du ätit upp, det är inte precis rusningstrafik här”, och med dessa ord gick han tillbaka till sin plats bakom baren och visslade på en låt som Jethro inte kände igen.

Han tog god tid på sig att äta upp maten som var det bästa han hade ätit på en väldigt lång tid, han var själv ingen vidare kock, och skrapade upp de sista resterna med brödkanten. Efter måltiden diskade han upp och började sopa golvet som Dingus hade bett om. De småpratade lite under arbetets gång och Jethro började slappna av i den gamle uvens sällskap. Dingus hade varit gift men hans fru hade dött för flera år sedan, hans fyra barn levde sina liv på östkusten men brevväxlade med sin åldrande far ganska ofta. Innan sjukdomen slog till hade han varit skollärare i New York och sadlat om till bartender. Dingus och Jethro stod och rökte tillsammans när de hörde flera hästar som var på väg in i bebyggelsen.
”Undrar vem det kan vara, säkert några utsocknes, de bofasta har sina jobb att sköta vid den här tiden”, sade Dingus och veckade pannan.
”Kanske några som vill ha sig någonting stärkande innan de fortsätter sin färd, lite extra i din magra kassa Mr. Dingus” svarade Jethro och fortsatte sopa golvet.
Det verkade som om Jethro hade haft rätt, för ryttarna stannade till och satt av utanför saloonen. Genom de öppna fönsterluckorna kunde Jethro se fyra män och deras riddjur. Sadelväskorna såg välfyllda ut och de bar på den sorts packning som man behöver för att klara en längre färd. Några av sadelväskorna såg anmärkningsvärt tunga ut. Samtliga fyra män var klädda i hela långrockar och bar hela hattar, detta fick Jethro att sucka till och tänka på hur han själv såg ut, som den luffare han var.
”Bartender, en hela whisky, fyra glas och låt flaskan stå kvar”, röt en av männen till så snart de stegat in genom dörren. Den som talade var av medellängd, i Jethros egen ålder och kraftigt byggd, ansiktet pryddes av ett mörkt helskägg och han spottade ut en stor loska tobakssaft på golvet och torkade sig om munnen med handen. En av männen var lång, smal och ganska ung, överläppen pryddes av en fjunig mustasch och de andra två männen var slående lika varandra, troligen tvillingar. Under långrockarna kunde man skymta revolvrar i sina hölster, den långe smale ynglingen bar två stycken i bältet. Det kändes som om temperaturen sjönk flera grader inne på den lilla saloonen. Den storvuxne mannen blängde irriterat på Jethro och röt till Dingus:
”Och se till att få bort niggern, han stör mitt goda humör”. De andra tre skrattade rått.
”Naturligtvis Sir, som ni önskar”, sade Dingus och pekade ängsligt med huvudet åt Jethros håll mot köksregionen. Jethro kände sig spänd som en fiolsträng på bristningsgränsen, en kall kåre gick genom ryggraden som ett förebud om någonting hemskt skulle komma. Ute i köket hade han dörren öppen så att han skulle kunna både höra och se vad som försiggick ute i saloonen. När männen fått sin whisky slog de sig ned vid ett bord och började dricka. Konversationen var relativt högljudd och Jethro hade inga svårigheter att följa den.
”Så Slim, du har skött dig fin-fint så här långt. Det var en jävla tur att jag fick tag i dig, för att vara nybörjare är du inte så pjåkig”, bullrade den storvuxne och svepte whiskyn i ett enda drag.
”Well, Taylor. Jag sa ju att jag lär mig fort, och det här var ju en baggis. De gjorde ju knappt något motstånd, det var som på skjutbanan helt enkelt, jag tror att den där gamla gubben har mer stake än de andra”, ynglingen hade faktiskt anständigheten att rodna lite över berömmet, men försökte se cool ut.
”Det kanske han har, och så håller han sig med en förbannad nigger också. Jag tycker att vi skall ta ett litet snack med honom, eller hur pojkar?” Taylor garvade till åt sig eget lilla skämt och de andra föll in. Whiskyglasen tömdes igen och medan tvillingarna rörde sig mot dörren så gick Taylor och Slim fram till bardisken och Dingus. Dingus kunde inte heller undgått att ha hört konversationen och av hans kroppsrörelserna att bedöma så var han lika rädd som Jethro, men han stod kvar. Vad skulle Jethro ensam kunna göra mot fyra stycken välbeväpnade människor? Även om han tyckte om Dingus så satte han inte så stort hopp till den sjuke åldringen i en knepig situation. Kallsvetten började krypa fram i pannan, händerna kändes fuktiga och hjärtat dunkade fortare. Den välbekanta smaken av metall i munnen bröt fram. Han drog sakta fram sin gamla Colt och kontrollerade den i fall den tvunget skulle användas. Han hoppades inte det.
”Bartender, vi skulle vilja tala lite med dig om arbetskraften du har här på stället”, sade Taylor jovialiskt till Dingus. Slim lutade sig mot bardisken och tvillingarna hade fattat posto vid dörren.
”Nog för att det här är den värsta håla jag någonsin har sett, men det borde väl i alla fall finnas någon annan som skulle kunna ha nytta av det jobbet som niggern där ute i köket skötte.”
”Men han gjorde det för att betala för maten, han ger sig nog av snart mister”, sade Dingus lågmält och skrämt, samtidigt som han undvek att se Taylor i ögonen och torkade av bardisken lite håglöst.
”Så du bedriver en välgörenhetsinrättning, så nobelt och gulligt. Det är nästan så att man kan spy åt det”, tog Slim till orda med förakt och upphetsning i rösten.
”Nåväl, jag skall inte vara omöjlig. Jag och pojkarna har bara ett litet annat sätt att se på saker och ting, och vi ser det som vår skyldighet att se till att folk inser sina felsteg, Slim om du vill vara så vänlig”, skrockade Taylor och vände sig inbjudande mot Slim.
Slim var snabb, Jethro hann knappt uppfatta rörelsen. Och med ett otäckt krasande ljud slog Slim revolverpipan i ansiktet på Dingus, blodet sprutade från den sönderslagna näsan och Dingus segnade ned. Även Taylor hade dragit sin revolver och riktade den med ett leende på läpparna mot Jethro där han stod i köket.
”Spring, nigger, spring. Är du snabbare än en kula klarar du dig, annars är det kört”, sade Taylor med ett spjuveraktigt leende men ögonen var fyllda hat. Jethro gjorde det enda som var möjligt, han rusade mot bakdörren och kulorna ven omkring honom när både Taylor, Slim och förmodligen tvillingarna också öppnade eld. Den rangliga trädörren förmådde inte att stå emot när Jethro kom springande som ett expresståg och slets från båda gångjärnen och landade i en hög utanför, utan att sakta ned farten hoppade han över ett litet staket som ledde till en trädgård och tog skydd bakom ett utedass en bit bort från saloonen. Där satte han sig ned för att pusta ut efter tjurrusningen. Han hörde ett ensamt skott och snart red de fyra ryttarna ut ur Bartonville med eld i baken. De sköt i luften under hela färden längs hela gatan och trampade ihjäl en uppskrämd höna under vansinnesfärden.

Mirakulöst nog hade Jethro klarat sig oskadd undan, det var bara hatten som hade fått sig några törnar. Den var inte precis i sämre skick än innan och hålen kunde man alltid laga. Han tog sig tillbaka samma väg som han kommit och såg ett sönderskjutet kök, hela stället stank av krutrök. De hade haft så bråttom att skjuta honom att det enda de träffat var de oskyldiga kastrullerna och övriga köksutensilierna. Flera tillskyndande innevånare, både män, kvinnor och barn hade nyfiket samlats inne i saloonen och när de fått syn på Dingus hade en kvinna nästan svimmat och varit tvungen att sätta sig ned. Kvinnorna tittade sig nyfiket omkring på saloonen, ett ställe där de nästan aldrig var, detta var männens värld. Två män hjälptes åt med Dingus och det verkade som om de visste vad de gjorde, Dingus hade ett sår i bröstet, med största sannolikhet orsakat av den ensamma kulan som avlossades sist. Jethro ställde sig nervöst med hatten i handen och frågade:
”Hur är det med honom, kommer han att klara sig?”
”Det är för tidigt att säga någonting om det här ännu. Men hade det varit en yngre och starkare man så hade det inte varit så farligt, nu rör det sig ju om gamle Dingus, så jag vet inte. Men vi måste ta honom till doktorn i Rock Springs, om han klarar den resan vill säga,” svarade en kostymklädd herre i medelåldern utan att titta på Jethro, han var fullt upptagen med Dingus.
”Jag vill gärna följa med honom om det går för sig, på sätt och vis är det mitt fel att han blivit skadad. Hade det inte varit för att han varit vänlig och hjälpsam hade det här aldrig hänt,” han kände sig förlägen och väldigt sårbar inför folkets blickar. Vissa såg förebrående ut medan andra såg på honom med medlidande. En svarthårig kvinna i trettioårsåldern tittade nästan stint på honom, håret var relativt kortklippt och hon velade inte med blicken som de andra. Hon var lång och såg ut att ha mexikansk påbrå. Ansiktet var inte direkt vackert, men hela hennes varelse utstrålade en intigritet och ett oberoende, en kvinna som är sin egen herre och inte går i någons ledband.
”Vi kan använda min vagn och ta Dingus till Rock Springs med”, upplyste kvinnan med en lågmäld, mörk och fyllig röst som ändå hördes klart och tydligt.
”Det uppskattar vi Dolores. Vi andra här har lite svårt att slita oss från sysslorna, det är mycket att göra med jorden nu.,” sade mannen i kostym och verkade vara klar. Han hade förbundit Dingus så gott det gick och det verkade som om denne kom till sans nu. Mannen reste på sig, lade handen på Jethros axel och sade:
”Han är er nu, jag kan inte göra mer för honom. Det är upp till läkaren.”
”Jag skall bara spänna för vagnen och hämta lite extra kläder så kommer jag tillbaka,” sade kvinnan, snodde om på klacken och gick ut med snabba steg.
Jethro visste inte riktigt hur han kände sig. Han borde vara lättad över att ha blivit accepterad så snabbt, men samtidigt var det en ovan situation och han var otränad. Därför kom han inte sig för att säga någonting till de församlade människorna, även om många tankar for genom huvudet. Efter en stund hördes skramlet av en vagn och den stannade till utanför saloonen. Med förenade krafter hjälptes Dingus upp i vagnen, han var fortfarande omtöcknad. Jethro tog sina få tillhörigheter från sadeln och satt upp på kuskbocken vid sidan om Dolores, han var noga med att få så gott om mellanrum mellan sig och henne att han nästan satt utanför kuskbocken, sakerna lade han på flaket och stoppade om Dingus så gott det gick. Sedan begav de sig av.

KAPITEL TVÅ

Under en lång stund färdades de bara utan att någon yttrade ett enda ord. Det hade blivit sen eftermiddag och de hade fortfarande några timmars dagsljus kvar. Dolores framförde vagnen med säker hand och Jethro höll ett vakande öga på Dingus som vilade oroligt på flaket.
”Vad heter du?” frågade Dolores plötsligt.
”Jethro, Jethro Samson madam,” svarade han.
”Själv heter jag Dolores Conchita Ramirez,” man kunde inte missta sig på stoltheten i rösten, ” men de flesta kallar mig för Des. Och jag är inte någon madam, bara en kvinna, varken mer eller mindre.”
”Förlåt att jag frågar, men hur kommer det sig att ni har hamnat så här långt norrut?” och med ens slog Jethro sig mentalt i huvudet, vilken dum fråga.
”Jag kom hit för flera år sedan, hade hört att det fanns gott om betesmarker och då jag är uppvuxen med hästar tyckte jag att det skulle vara en utmärkt idé att bedriva hästuppfödning här. Tyvärr slog inte planen så väl ut, pengarna räckte inte riktigt till. Någon ranch blev det inte, men jag klarar mig och har två anställda som ser över gården medan jag är borta. Och du själv då, mister Samson,” han tyckte om sättet hon pratade på, fyllt av karaktär och ingen hade någonsin kallat honom för mister.
”Det har blivit lite av varje under årens lopp,” sade han generat och tittade ner på händerna.
”Mestadels har jag spenderat tiden på att bege mig från den ena eller andra platsen i jakt på arbete om sanningen skall fram. Ibland fick jag anställning någonstans, men den varade aldrig särskilt länge. Det var alltid någon som fattade ogillande mot mig, och då fick jag gå. Jag säger inte att jag alltid varit oskyldig man skall stå för det man gjort, vare sig det är rätt eller fel. Det är därför stackars Dingus ligger där nu. Hade jag inte vandrat in på hans saloon idag, och hade han inte….,” där blev han avbruten.
”Om inte om hade varit. Det här var i alla fall ingenting som du kunde rå för. Bara en av dessa händelser som inträffar på fel plats vid fel tidpunkt. Om det är någons fel så är det de där männens. Det är de som har skadat Dingus, och om det fanns någon rättvisa här i världen skulle de betala för det här och inte du. Hursomhelst var det mycket vänligt av dig att erbjuda dig att följa med.”
Efter denna trevande inledning så blev konversationen mycket enklare, även om det gick långa tider mellan dessa. De båda verkade vara nöjda med varandras sällskap och talade när de ville, inte för att de måste. Jethro började sjunga lite lågmält på en negro-spiritual som de sjungit på plantagen.
”Vad är det du sjunger? Det låter ganska bra, lite oborstat men ändå bra,” frågade Dolores.
”I promised the Lord that I would hold out, hold out, hold out. I promised the Lord that I would hold out, until He meets me in the Promised Land…,” började Jethro sjunga med djup basröst.
”Jag instämmer helt och hållet med sången,” sade Dolores när han sjungit klart.
Det tog dem nästan två dagar att nå Rock Springs, och Dingus tillstånd verkade ha blivit sämre, troligtvis av allt skumpande ombord på vagnen. Det var en ganska stor stad och Jethro kände sig obehaglig till mods när de närmade sig, han hade undvikit de stora bebyggelserna under lång tid, det var alldeles för mycket människor. På något sätt verkade Dolores känna på sig att någonting var på tok och lugnade honom.
”Du behöver inte vara orolig, det här kommer att gå bra, inga problem alls.”
”Jag hoppas att du har rätt,” sade Jethro men han kände tvivlet gnaga inom sig.
”Stanna vagnen,” ropade han plötsligt till och Dolores höll in hästarna.
”Vad är det mister Samson? Du höll på att skrämma vettet ur mig.”
”Fortsätt till doktorn du, jag kommer efter sen. Jag har inga pengar att betala för läkarvården med, men jag skall ordna dem. Jag kommer om en stund.”
Och med dessa ord hoppade han av vagnen och försvann i folkvimlet. Hon förstod inte alls vad han menade, men kände förtroende för honom, det var inte hennes sak att lägga sig i. Såtillvida han inte gjorde någonting brottsligt. Hon visste var läkaren fanns och körde dit.

”Var inte blyga mina herrar. Jag ger er möjligheten att för endast tio dollar kunna vinna upp till etthundra dollar. Så mycket pengar antar jag att de flesta av er inte ser till under en månad. Det enda ni behöver göra för att gå hem rikare än ni kom är att besegra Laramie Jack. Matchen kommer att gå över tre ronder, varje rond är två minuter lång, och man har en minuts vila emellan. Om ni fortfarande står upp efter en rond så vinner ni trettio dollar, om ni klarar två ronder vinner ni femtio dollar och klarar ni alla tre ronderna får ni sjuttiofem dollar. Besegrar ni Laramie Jack vinner ni hela etthundra dollar, inte en oföraktlig summa pengar.” Mannen i hög hatt och skräddarsydd ljusblå kostym visste hur han skulle hantera publiken. Han höll en strut framför munnen som förstärkte hans redan avsevärda rösttalanger. I andra handen höll han en spatserkäpp. Han stod mitt i en provisoriskt upprättad boxningsring. Vid hans sida stod en barbröstad storväxt herre. Man såg tydligt musklerna, ansiktet var slätrakat och han hade en riktig tjurnacke. Händerna var lindade och han struttade omkring lite i ringen och visade upp sig. Jethro bedömde honom och kom fram till att denne förvisso var stark och säkerligen stryktålig också, men även ganska långsam. Vidare så hade Laramie Jack inte någon vidare teknik, mer av en slugger än boxare. De flesta som samlats här var unga män, men även en del kvinnor. Detta var ett utmärkt tillfälle för ungtupparna att bevisa för damerna hur tuffa de var, och medan Jethro trängde sig framåt mot ringside så äntrade en fräknig yngling ringen. Ynglingen tog av sig skjortan och blottade sitt bleka bröst. När matchen satte igång gick det knappt halva ronden innan Laramie Jack landade en präktig höger på ynglingens haka som hördes flera rader bort, slaget lyfte ynglingen en bit från golvet och han landade i en hög. När domaren räknat till tio låg han fortfarande kvar, och fick hjälpas ur ringen.
”Finns det någon mer hugad herre bland er, man får vara beredd på att arbeta lite för pengarna. Som sagt var, en insats på tio dollar och en vinst på etthundra dollar till den som besegrar Laramie Jack,” fortsatte mannen i hög hatt.
”Sir, jag vill gärna försöka, men är lite kort om pengar just nu. Kanske ni skulle kunna tänka er att kunna ta några av mina saker i pant i stället. Om jag vinner kan ni ju dra av de tio dollar som jag är skyldig er, och om jag förlorar kan jag arbeta av skulden,” sade Jethro högt och tydligt till mannen och tog av sig hatten.
Mannen lutade sig lite irriterat ner och tittade på trashanken, men verkade inte avfärda honom med en gång, kanske kände han att Jethro skulle kunna hjälpa hans affärer. Efter en kort stunds köpslående fick Jethro lämna de få dollar han ägde, revolvern och hölstret i pant. Han äntrade ringen och tog av sig skjortan samt stövlarna och fick händerna lindade. De åskådare som stod närmast drog efter andan när de såg de gamla piskärren på Jethros rygg. Han gjorde några uppmjukningsövningar så han inte skulle vara helt stel.
”Mina damer och herrar, vi har en ny utmanare. Låt matchen börja.”
Tydligen hade Laramie Jack stående order om att avsluta matcherna så fort som möjligt, och därigenom se till att så lite pengar som möjligt betalades ut, för han kom rusande med en väldig fart och slog efter Jethro. Men denne duckade under Jacks armar och klippte in en hård vänster i magtrakten. Jacks magmuskler var hårda och han verkade inte bry sig så mycket om smällen utan satte efter Jethro, dock lite mer avvaktande. Jethro var inte säker på att han skulle kunna slå ner Laramie Jack innan tredje ronden var slut, men han tänkte i alla fall stå så länge som det var möjligt. Jethro dominerade hela första ronden, Laramie Jack slog efter honom som en besatt, men antingen var Jethro inte där Jacks nävar var eller så kom inte Jack genom Jethros gard. Jethro kontrade ibland och fick in några riktigt hårda smällar på Jack, men inte tillräckligt hårda. I andra ronden hade Jack bytt taktik och gick på defensiven, mannen i den höga hatten hade haft ett långt samtal med honom, Jethro kunde inte höra vad de sade, men de hade båda tittat bort mot Jethro. Mot slutet av andra ronden fick Jack in en riktig pärla som tog på Jethros hakspets, för ett kort ögonblick förlorade han medvetandet, men han vaknade till av smällen när han slog i backen.
”1, 2, 3, 4, 5,” hörde han omtöcknat domaren räkna. Benen kändes tunga som bly och han försökte dra sig upp, men det gick sakta.
”6, 7, 8,” fortsatte domaren.
”Kan du fortsätta boxas?” frågade domaren när han kommit upp i knästående.
”Jag kan fortsätta,” svarade Jethro trots att han hade lite svårt att fokusera blicken. Han ruskade lite på huvudet för att klarna blicken och gick ut för att möta Jack igen. Publiken ropade och hojtade av upphetsning, men Jethro stängde ute oväsendet och fokuserade sig på uppgiften.
De hamnade i en kort slagväxling och gong-gongen gick. Jethro var tacksam för det, han behövde ta igen sig lite efter den där smällen.
Laramie Jack började se trött ut, han hade fått hårdare motstånd än han trott och Jethros slag hade ruskat om honom i alla fall. Båda kämparna äntrade ringen för tredje ronden, och för åskådarna var utgången oviss, de såg lika illa tilltygade ut båda två. Någonstans hittade Jethro lite extra krafter och gick på offensiven, han kände på sig att Jack skulle försöka golva honom innan tredje rondens slut, och detta skulle nog inte Jethro kunna stå emot. I stället tvingade han Jack på defensiven och slog där det fanns en lucka, om Jack hade garden vid huvudet slog Jethro kroppsslag och tvärtom. Det var lite besvärligt när det var regler inblandade, annars hade han utan tvivel besegrat Jack för länge sedan.
Han kunde inte undgå att imponeras av Jacks stryktålighet, för trots Jethros hårda slag hade denne inte fallit än. Gong-gongen signalerade slutet på tredje ronden och kämparna gick tillbaka till sina ringhörnor.
”Vi har en vinnare, mina damer och herrar. Denne man har klarat sig alla tre ronderna mot Laramie Jack och har vunnit sjuttiofem dollar,” mannen lät extatiskt och publiken hurrade och tjoade, matchen hade varit riktigt god underhållning.
”Men jag drar av de tio dollar som du var skyldig,” viskade mannen till Jethro och gav honom en påse mynt i olika valörer. Jethro hade aldrig lärt sig att räkna så han visste inte om summan stämde, men han hoppades det. Han klädde på sig, tog de saker han lämnat i pant och begav sig för att leta upp läkaren.

Huset med vitt trästaket och en liten trädgård där doktorn hade sin praktik var inte svårt att hitta, och han steg in i tamburen. Han fick syn på Dolores och gick fram.
”Hur är det med honom, har doktorn sagt någonting än?”
”Jag vet inte, de körde ut mig ur salen och bad mig vänta här ute och de har varit där inne en bra stund nu, både doktorn och en sköterska. Men vad har hänt med dig själv, du ser ut att ha råkat ut för någonting? Du behöver nog vård du med,” hon såg oroligt på Jethro.
”Det är ingen fara med mig, det kommer att läka av sig självt. Ömheten går ur kroppen om några dagar, och jag har nu pengar att betala Dingus läkarvård med. Tror du att det räcker?” Han höll blygt upp pengapungen.
Dolores tog den, hällde ut mynten och räknade dem. När hon var klar såg hon upp på Jethro med bekymrad blick.
”Det är nästan sextiofem dollar här, vad har du gjort för att få så mycket pengar på så kort tid?”
”Jag…”
Jethro blev avbruten när dörren till mottagningen öppnades och en äldre, lite rundlagd herre med kal hjässa och runda glasögon kom ut. Han hade en ljushårig medelålders kvinna i släptåg. Av de långsamma stegen och mannens hängande axlar att döma så hade de inga goda nyheter att komma med. Mannen som uppenbarligen var läkaren putsade sina glasögon, drog en djup suck, vände sig till Dolores och tog till orda:
”Tyvärr fanns det ingenting jag kunde göra för honom. Skadorna var för allvarliga för en sådan gammal man, och han vaknade aldrig riktigt till utan somnade in lugnt och stilla under operationen. Det är alltid ledsamt när man förlorar en patient, men man kan bara göra så mycket, man är inte Gud för att man är läkare. Finns det någon anhörig som ni kan underrätta om hans frånfälle eller…?”
”Han talade om att han hade några barn som levde på östkusten och att han brevväxlade ganska ofta med dem, men mer vet jag inte,” Jethro kände sig bedövad. Trots att han bara känt till Dingus en kort stund så kände han sig skyldig till dennes död.
”Nåja, ni vet säkert bättre än jag. Vem kommer att ombesörja begravningen? Jag kan ordna detta om det inte finns någon annan anhörig som vill ta sig an det.”
”Om ni sköter detta så skall vi se till att han kommer hem igen, han verkade trivas där. Hoppas detta räcker för era tjänster,” Jethro överlämnade penningpungen och gick ut. Han var tvungen att få en nypa luft och rensa huvudet, det kändes som om han skulle kvävas.
Ute på verandan slog han sig ned i hammocken och tände en av de två cigarillerna han hade kvar. Efter en liten stund kom Dolores ut och gjorde honom sällskap.
”Doktorn säger att pengarna räcker och det blir till och med en liten slant över när vi har betalt läkararvodet och begravningsentreprenören. Men vill du tala om hur du fått tag på pengarna? Missförstå mig inte, det var mycket vänligt av dig att följa med för Dingus skull och jag skulle själv ha haft svårt att uppbringa pengarna att betala räkningarna med, men jag hoppas att du inte begått något brott för att betala för det här, ett rätt hjälper inte ett fel.”
”Jag ställde upp i en boxningsmatch och vann prispengarna för att jag klarade av att stå upp alla tre ronderna. Jag har deltagit i sådant förut, det är ingenting jag direkt tycker om att göra, helst vill jag syssla med hästar, de är inte svekfulla som människor, men man måste överleva och då får man ta vad som står till buds,” Jethro snurrade slokhatten mellan fingrarna.
”Du försatte dig i medveten fara för att rädda en främling? Jag antar att det än finns hopp om mänskligheten,” Dolores log när hon sade det och det värmde Jethros hjärta.

De fick vänta till nästa dag på att ta med sig den enkla kistan innehållande Dingus kvarlevor och bodde på ett billigt pensionat. Jethro hade fattat ett beslut under natten och gick ut så snart affärerna hade öppnat. Han köpte flera askar patroner till revolvern och lite nya kläder för pengarna som blivit över. När de kom tillbaka till Bartonville begravde de Dingus under äppelträdet i hans trädgård och en bybo ordnade ett träkors. Trots att alla innevånare var närvarande så var inte mer än ett tjugotal människor på begravningen. För att understryka den sorgsna stämningen så föll ett lätt regn under hela ceremonin, men när den var slut så bröt solen fram och spred sitt värmande sken. En genomgång av Dingus ägodelar visade inte så mycket, men man fann en stor hög brev skrivna av hans barn, en skrivkunnig i byn skickade meddelande om deras fars bortgång, men det skulle ta många dagar, kanske veckor innan något svar kom tillbaka. Direkt efter begravningen hade Jethro begett sig ut en bit från byn och övat målskytte med revolvern. När han kom tillbaka stod Dolores och väntade på honom utanför den stängda saloonen.
”Du tänker ge dig efter dem eller hur? ”
”Ja det skall jag. Dingus behandlade mig som en människa, en jämlike och för det så dog han. Det var kanske inte meningen att han skulle dö, men då skulle de heller inte ha slagit honom. Jag är skyldig honom det,” sade Jethro sammanbitet.
”Om du är så säker på din sak kommer du inte så långt med den stackars krake till häst du har. Jag kan låna dig en bättre häst som du kan lämna tillbaka om du kommer tillbaka, annars kan du behålla den och betrakta den som en gåva. Och du är alltid välkommen tillbaka närhelst du önskar.”
Förutom en vacker skäck prackade Dolores på honom lite extra kläder, lite proviant och ett Winchestergevär trots Jethros protester. De sade adjö och Jethro red ut. Han vände sig om en gång och blickade bakåt, Dolores stod fortfarande kvar och vinkade när han stannade till, han vinkade tillbaka och fortsatte.

KAPITEL TRE

Det tog Jethro närmare fyra månader att hitta någon av de fyra männen. De han fann först var tvillingarna. Det som hade gjort dem svåra att finna var det att de hade tydligen legat lågt ett bra tag, men sedan började pengarna att bränna i deras fickor, och nere i Kansas fick han höra talas om ett tvillingpar som arbetade som kofösare, och de hade spenderat en hel del pengar på sistone, mycket mer än de skulle kunna ha råd med på en kofösarlön. De hade själva sagt att de hade fått ett arv efter en släkting, men ingen visste huruvida detta var sant eller falskt. Han hade även fått reda på att den man som kallats för Taylor hade troligen hängts för häststöld en månad tidigare. Resan hade också hindrats av att Jethro var tvungen att ta ströjobb då och då för att överleva och detta sinkade givetvis hans framfart. Han hade övat flitigt med både geväret och revolvern och kände att de gamla kunskaperna hade kommit tillbaka, han hade knappt skjutit ett enda skott sedan inbördeskriget. Han hade även övat upp snabbheten med dem, han var ingen yrkesskytt, men det dög i alla fall och man kunde inte förvänta sig att han skulle vara lika snabb som en tjugo år yngre människa. Det var högsommar och gassande solsken när han red in i Rose Hill, Kansas. Han tyckte fortfarande inte om stora samhällen, men om han skulle få det uträttat som han kommit för var det bara att ta skeden i vacker hand. På gatorna rådde det full kommers, och många stadsbor var ute på en promenad eller skötte sina ärenden. Några hundar slogs i en gränd om något byte och några ungar rullade tunnband på gatan. Jethro satt av utanför den närmaste saloonen och klev in. Saloonen var försedd med några vackra glasfönster och det såg riktigt ombonat ut där inne. Flera män satt där inne, antingen i grupper eller för sig själva och verkade tillhöra stadsbefolkningen, tre saloonflickor skötte serveringen och vandrade från bord till bord med ölglas och flaskor. I ett hörn satt en liten man klädd i kubb och spelade på ett piano, och bardisken sköttes av en korpulent och välklädd herre runt de trettio. Det var bara ett fåtal av gästerna som verkade lägga märke till när Jethro gick fram till baren.
”En öl tack och några minuter av er tid bartender,” sade Jethro till bartendern när han kom fram till disken. Han plockade upp några mynt ur fickan och lade dem ganska nonchalant på disken, han visste inte hur mycket det var men det borde vara mer än väl för att täcka kostnaden för ölen flera gånger om.
”Naturligtvis,” svarade bartendern och stoppade med en van handrörelse ner några av mynten i en metallåda och några i byxfickan.
”Vad är det ni önskar veta?”
”Jag skulle vilja prata med ett tvillingpar som enligt uppgift skall finnas här i trakten, de är bröder och relativt unga. Båda har långt blont hår och skägg. Den ena av dem har ett födelsemärke på vänstra kinden, säger det er någonting? Jethro tog en klunk av ölen och inväntade bartenderns svar.
”Jodå, jag vet mycket väl vilka ni menar. Det är Bob och Joseph Anderson ni söker. Jag har inte sett till dem sedan igår, men ni kan antingen pröva Desert Rose, det är det lokala ”lustans palats”, eller ranchen Broken T, den ligger ett par kilometer i sydvästlig riktning från staden.”
Och med detta vände sig bartendern om och tog upp beställningen från en annan kund.
Jethro lämnade kvar den nästan fulla ölen när han gick, skulle det bli trubbel dög det inte att vara påverkad, utan sinnena måste vara skärpta.

Han frågade sig fram till Desert Rose och fann den på en tvärgata, horhuset låg vägg i vägg med ett bageri och var byggt i två våningar. På en överhängande balkong stod tre kvinnor och rökte och skrattade. Emellanåt ropade de ut erbjudanden till de förbipasserande, och några män hade stigit in och några hade stigit ut från etablissemanget under de minuter som Jethro hade rökt och bevakat stället, men ingen var någon av tvillingarna Anderson. Han förvissade sig om att revolvern skulle kunna dras lätt ur hölstret och steg sedan in.
Salongen pryddes av tavlor på väggarna och en röd matta på golvet, över hela stället låg en stark doft av billig parfym och tobaksrök. Några män blev kurtiserade av kvinnorna och Jethro blev insläppt av en storvuxen karl som uppenbarligen skulle hålla ordning här ifall någon gäst blev för ivrig eller våldsam. Nästan genast kom en blond kvinna fram till honom, kläderna mer avslöjade formerna än dolde dem och hon var hårt sminkad.
”Vad kan jag stå till tjänst med främling?” Leendet hon gav honom nådde inte ögonen.
”Jag letar efter två män, Bob och Joseph Anderson. De är tvillingar och jag blev ombedd att söka dem här.”
”De ni söker finns här men de är lite upptagna just nu, om ni förstår vad jag menar, men ni kan få bjuda mig på ett glas under tiden ni väntar.”
Jethro avböjde hennes erbjudande och gick istället ut på gatan igen. Där ställde han sig att vänta, ett flertal hästar fanns bundna här utanför och bröderna Anderson skulle säkert inte ge sig av utan dem. En lång stund förflöt och tiden verkade krypa fram, folk kom och gick på Desert Rose och det verkade nästan vara lönt för dem att installera sådana svängdörrar som fanns på en del salooner. Men Jethros tålamod bar frukt till slut, två välkända ansikten strosade ut från Desert Rose. De verkade ha haft en riktigt trevlig stund där inne då de skrattade och gick lite ostadigt på benen.
”Hallå där, Bob och Joseph Anderson, jag skulle vilja tala med er,” ropade Jethro tillräckligt högt för att de skulle höra, men inte av full röststyrka. Han lade handen på revolverkolven, man kunde aldrig veta hur folk skulle reagera. Tvillingarna stannade till och tittade sig lite förvirrat omkring innan de såg vem det var som hade ropat på dem.
”Känner vi dig?” undrade den ene och såg mer förbryllad ut än hotfull.
”Vänta lite Bob, påminner han inte om den där negern uppe i Wyoming?” sade den andre, den med födelsemärket.
”Ja, jävlar i det, du har rätt Josh.”
De började båda att treva efter sina revolvrar, och sannolikheten var lika stor att de skulle skjuta sig själva i foten som att träffa någonting annat.
”Nej det där är fullständigt onödigt. Jag vill bara prata med er,” nästan röt Jethro, och det verkade som om budskapet gick fram, för tvillingarna slutade att fumla med sina skjutvapen. Jethro gick framåt en bit så att de inte skulle behöva skrika åt varandra längre.
Han såg rädslan i deras ansikten och visste att han såg förmodligen likadan ut själv, ingen ville komma till skada om det inte var absolut nödvändigt.
”Som sagt var jag vill bara prata med er, inte ställa till med en skottlossning.”
”Vad vill oss då? Vi har slutat och är bara vanliga kofösare numera,” frågade Bob.
”Jag vill veta vart jag kan hitta Slim, vi har en ouppklarad skuld förstår ni. Gamlingen som Slim slog in ansiktet på dog av skadorna, och han hade aldrig gjort honom något.”
”Du säger att gamlingen kolade,” sade Joseph och båda blev bleka i ansiktet. Han svalde hårt och fortsatte:
”Det hade vi ingen aning om. Vi hade bara lite skoj med dig och menade ingenting illa.”
”Jag förstår det, för köket fick ta emot allt stryk istället för mig, det var ingenting som var helt där efter det att ni var klara. Men nu vill jag veta vart Slim är.”
”Senast vi såg honom jobbade han för Mr. Strucker på Long Line Ranch i nästa county, men vi vet inte om han är kvar där.” Jethro vände sig om för att gå när bröderna ropade efter honom:
”Vi är verkligen ledsna för gamlingen, tro oss.”
”Jag tror er,” han gick och hämtade skäcken, satte upp och red ut ur Rose Hill.

Efter lite frågande kom han fram till Long Line Ranch, som mycket riktigt ägdes av Mr. Strucker. Så här långt stämde alla uppgifter som tvillingarna Anderson lämnat. På gården fick han prata med förmannen som upplyste honom om att Martin ”Slim” DeShane hade mycket riktigt varit anställd där fram till för en dryg månad sedan. Då hade han fått sparken på grund av försummelse och fylleri i tjänsten vilket han hade fått varningar för förut och Mr. Strucker hade tvingat honom att sluta arbetet. Det senaste förmannen hade hört om Slim var att han bodde i en liten stuga strax utanför stadsgränsen, men han verkade inte bry sig så mycket om dennes öde. Jethro tackade så hjärtligt för upplysningarna och red sin väg igen.
”Vem var det där boss?” frågade en av kofösarna förmannen.
”Han presenterade sig aldrig, men han hade definitivt någonting otalt med den där bråkstaken Slim. Och som vi känner Slim hade han säkert gjort sig förtjänt av det.”
Jethro hittade fram till stugan under eftermiddagen, det hade inte varit så svårt. Den låg i en sänka och var i behov av reparation, vilket gliporna mellan brädorna vittnade om, det gick säkert an att bo här under sommaren och kunde säkert vara behagligt svalkande när solen låg på, men det skulle bli ett helsike under vintern. Ingen rök syntes från skorstenen, och det var anmärkningsvärt lugnt, bara några fåglar som kvittrade i en dunge en bit bort störde tystnaden.
”Hallå, är det någon här?” ropade Jethro när han fortfarande hade en bit bort till stugan, men fick inget svar.
Han förde hästen en bit bort från stugan och in en skogsdunge, drog Winchestergeväret ur sadelhölstret, band hästen vid ett träd där och gick in i stugan. Där inne möttes han av en sorglig syn, smutsiga kläder låg kastade lite varstans, köket var fullt av smutsig disk, sängen såg ut som ett slagfält och det låg en stor mängd tomma spritflaskor här. Jethro satte sig med geväret över knäna och väntade.
Efter lite drygt en timme hörde han ryttare på ingång och någon skrattade högt. Han ställde sig vid en av fönstergluggen och spanade ut. Det var två ryttare, en lång smal man och en kvinna, avståndet var för långt för att han skulle kunna se deras ansikten, men ingen man skulle rida damsadel. Då och då hörde han skratt och de var båda delaktiga i det, förmodligen hade flaskan som de delade på någonting med saken att göra. Ryttarna stannade till ute på gårdsplanen, bara ett tjugotal meter från där Jethro stod, och mannen som Jethro nu positivt kunde identifiera som Slim satt av och hjälpte kvinnan av hästen. De båda skrattade och nojsade lite med varandra, kvinnan såg inte ut som en prostituerad, hon var förmodligen någon hemmafru som sökte lite spänning. Nu var det dags att göra det han hade kommit hela vägen för. Jethro steg ut i dörröppningen och gjorde mantelrörelse på geväret. Både Slim och kvinnan ryckte till och kom helt av sig i det de höll på med.
”Vem i helvete är du, och vad fan håller du på med?” undrade Slim surt.
”Kommer du inte ihåg mig alls, Slim?”
”Jag kan väl för fan inte komma ihåg varenda nigger som jag sett heller,” svarade Slim trotsigt.
”Miss, det här är en sak helt och hållet mellan mig och Slim här, jag råder er verkligen att sitta upp på hästen, rida härifrån och aldrig komma tillbaka hit igen,” sade Jethro utan att ta ögonen ifrån Slim.
Orden fick den avsedda effekten i alla fall, kvinnan bestämde sig för att det här var lite mer spänning än hon ville ha och satte av i vild galopp tillbaka samma väg som de hade kommit.
”Vad fan menar du med att komma hit och hota mig och dessutom köra bort min kvinna, vad vill du nigger?” Slim skakade nästan av raseri men gjorde ingen ansats till att försöka dra sina revolvrar, just nu hade Jethro alla triumfkort på hand.
”Du kommer verkligen inte ihåg mig eller hur? Låt mig friska upp ditt minne, för flera månader sedan var du, tvillingarna Anderson och en man vid namn Taylor på genomresa uppe i Wyoming. I en liten håla vid namn Bartonville beslöt ni er för att ha lite skoj. Detta inkluderade att först slå ner en gammal bartender, och det gjorde du. Sedan sköt ni efter en svart man, nämligen mig. Hade det inte varit för en enda liten sak hade jag inte tagit mig hela vägen ner hit för att träffa dig. Den gamle mannen dog nämligen av sina skador, och jag var den ende som såg dig slå revolvern i hans ansikte. Det kallas för mord Slim. Han hade visat vänlighet mot mig och var bara en åldring som ville väl, varför måste han dö Slim?”
Slim hade blivit några märkbara nyanser ljusare i ansiktet, näst intill vit som ett lakan.
”Du… du säger att han dog, men det var inte meningen att klippa till så hårt, vi ville ju bara ha lite kul. Inte skulle vi döda någon inte.”
”Det spelar ingen roll vad du säger Slim, jag vet att det var du och jag tror nog att du vet varför jag är här nu.”
”Därför att du vill… du vill döda mig?”
”Just det Slim, om jag trodde att jag skulle ha haft någon chans i en rättssal skulle du istället ha fått besök av någon lagman, men jag tror att mina chanser är väldigt små, nästan inte alls skulle man kunna säga. Det är väl knappast någon som skulle ta en svarting och lösdrivares ord på allvar. På så sätt vet du varför du skall dö, en chans som Dingus aldrig fick, han dog utan att veta varför.”
Med dessa ord höjde Jethro Winchestergeväret i en enda flytande rörelse, Slims blundade inför det som komma skulle och Jethro kramade av skottet. Det blev bara ett torrt och högt klick. För ett långt ögonblick stod de bara och såg på varandra, en avgrund verkade skilja dem åt.
”Ha, eldavbrott,” snyftade Slim triumfatoriskt till, han hade faktiskt gjort i byxorna.
”Dö, neger, dö”.
Slim grep efter sina revolvrar samtidigt som Jethro släppte det obrukbara geväret. Slim var helt klart den snabbaste och han sköt ett skott med vardera revolver medan Jethro fortfarande höll på att dra sin. Men både spriten och nervositeten hade gjort sitt, så det enda Slim träffade var stugväggen.
”Hoppas bara att Colten fungerar bättre än geväret,” tänkte Jethro och kände sig anmärkningsvärt lugn. Han fick upp revolvern och kröp ihop för att utgöra en mindre måltavla, precis som han blivit lärd en gång i tiden, när Slim avlossade de båda revolvrarna igen, den här gången kände Jethro en brännande smärta i vänster höft och han ramlade omkull av anslagskraften. Som i ett töcken såg han Slim avancera, samtidigt som denne sköt gång på gång och han skrek någonting som Jethro inte kunde höra. Ingen av kulorna fann sitt mål utan tog antingen i stugväggen eller i sanden runt honom. Med en viljeansträngning fick Jethro armen att röra på sig, men det tedde sig oerhört långsamt och under tiden närmade sig Slim. Det fanns ingen tid för finlir, så Jethro fick upp revolverpipan i linje med bröstkorgen där Slim var som bredast, stötte upp handen med den andra och kramade av skottet, samtidigt som Slim sköt sina sista två skott, sedan blev allting svart och Jethro förlorade medvetandet.
När han kom till sans igen var marken klibbigt våt under honom, det tog en liten stund för den omtöcknade Jethro att inse att han låg i en pöl av sitt eget blod. Bara ett par meter bort låg Slim livlös, med revolvrarna fortfarande i händerna. Jethro kände en bultande smärta i både magtrakten och i låret, uppenbarligen hade ett av Slims sista skott träffat honom i magen. Av erfarenhet visste han att det kunde dröja ett tag innan man avled av skador i buken men det var alltid en plågsam och smärtfull död, han hade sett många sådana under kriget. Mödosamt reste han sig upp till knästående och tog sig fram till Slim som låg med öppen mun och öppna ögon. Jethros enda skott hade inte kunnat ta bättre, ett hål i Slims skjorta på framsidan avslöjade att skottet tagit precis i hjärttrakten och döden torde ha varit ögonblicklig för honom.
Mödosamt började han ömsom gå och ömsom krypa bort mot hästen, fortfarande med revolvern i handen. Ibland svartnade det för ögonen och det var bara med de sista krafterna som han lyckades ta sig upp på den trilskande skäcken, det var förmodligen blodlukten som skrämde henne. Han förlorade snart medvetandet igen och gled in i ett mörker.

EPILOG

Nästan på dagen åtta månader efter det första besöket red Jethro in i Bartonville igen, det var dagarna efter nyår och den lilla byn låg fridfullt inbäddad i ett täcke av snö. Han hade haft turen att bli funnen av en förbipasserande familj, och svävade länge mellan död och levande, men livsviljan var stark och läkeköttet gott. Han hade kommit lindrigt undan, bortsett från en haltande gång och stundtals besvär med matsmältningen så var han oskadd. Det hade lidit mot kväll och det lyste i fönstren på alla kåkarna, någon hade flyttat in i Dingus gamla hus eftersom det lyste där med. Han red in på Dolores gård, satt av och tvekade en stund framför dörren. Inifrån kunde han svagt höra både fiol- och dragspelsmusik.
Han tog dock mod till sig och knacka på dörren.
”Ett ögonblick bara, jag kommer snart,” svarade en kvinnlig stämma som han kände igen som Dolores.
Efter en kort stund öppnade hon dörren och var klädd i en vacker blå klänning som verkligen klädde henne. Först såg hon undrande ut och verkade inte känna igen honom, men så for en blixt av igenkännande över hennes ögon.
”Mister Samson, är ni tillbaka? Stå för Guds skull inte där ute och frys människa utan kom in i värmen istället,” hon verkade glad över att se honom igen.
”Det verkar som om ni har en tillställning därinne och jag vill inte vara till besvär miss Ramirez. Jag har bara kommit för att återlämna skäcken. Jag behöver den inte längre, och tänkte bege mig av i morgon igen.”
”Prat, inte är ni till besvär inte. Glöm inte att det här är mitt hus, och det finns ingen som bestämmer över vilka gäster jag kan ha eller inte ha. Nu är ni så god och kliver på.”
”Om ni säger det så skall inte jag sätta mig på tvären, det är ingen mening med att säga emot, jag skulle förlora i alla fall,” och för första gången på mycket länge log Jethro Samson.
Han steg in och deltog i den lilla festen, han kände igen några av gästerna, de hade varit på saloonen när Dingus blev skadad och alla hälsade och betedde sig som anständiga människor, det kändes på något vis som om Jethro kommit hem. De verkade inte heller ha glömt honom och han fick noggrant redogöra för sina förehavanden sedan sist. Festen höll på ända fram till småtimmarna och Jethro blev även ombedd att sjunga någonting. När de sista gästerna hade begett sig hemåt, blev han ombedd av Dolores att stanna kvar på gården.

Deras vänskap växte och blev någonting mycket starkare som ingen kunde ta ifrån dem, inte bara kärlek utan även tillit och respekt för den andre. Och följaktligen stod de brud och brudgum några år senare, ingen av dem ville ingå giftermål innan de var säkra på att det skulle fungera. Alla innevånarna i Bartonville var närvarande och lyckönskade brudparet. De levde inte i misär och hästaffärerna gick lite plus, på det hela taget var de mycket nöjda med sin tillvaro. Så länge de fick sköta sig själva och ingen talade om för dem vad de skulle göra. I början hade Jethro skämts över sin analfabetism, men då hade en av grannarna varit honom behjälplig och han lärde sig fort, han var inte mogen för någon av de tunga klassikerna ännu, men han läste så fort han fick tillfälle och kunde numera räkna bättre än de flest räknekunniga i bygden, han var speciellt duktig på huvudräkning. Dolores och Jethro passade varandra som hand i handske, två fria själar. På vägen hem från bröllopet frågade Jethro sin hustru:
”Du har aldrig berättat varför du tackade ja till mitt frieri, inte för att jag ångrar det en enda sekund, men det måste ju ha funnits fler som var intresserade.”
”Självklart fanns det andra friare. Men jag tycker om en man som slutför det han åtar sig, även om det kan vålla problem och smärta. Detta betyder inte att han behöver vara speciellt tuff och modig av sig, jag kommer ihåg som igår hur ledsen du var över att Dingus hade blivit skadad, bara för att du råkade befinna dig på fel plats vid fel tidpunkt. Ändå följde du med honom hela vägen till läkaren, och man skulle till och med kunna säga att du slogs för hans överlevnad. Man skall inte döma folk efter utseendet utan efter vad de uträttat i livet, sedan må de se ut hur som helst på utsidan. Och du min make är någonting av det fulaste jag sett på utsidan, men insidan är vackrare,” hon skrattade sitt fylliga skratt som Jethro tyckte så mycket om och han började också att skratta. Det här var den lyckligaste stunden i hans liv och han skulle aldrig glömma detta ögonblick förrän han lades till den eviga vilan.

SLUT.