Efter många långa år

Svängdörrarna öppnades och in på saloonen steg en lång mörk främling. Det kraftiga regnandet utanför hade knappast behandlat honom mildare än någon annan som varit tvungen att vistas ute den här förmiddagen. Han huttrade och snörvlade. I ena handen bar höll han en Winchester, den andra var tom. Vattnet rann av honom utmed hans långa överrock men det hade för länge sen trängt igenom. Han var genomblöt. Hans slitna gamla filthatt hade slokat för det fallande vattnet, och den påminde om ett dränkt djur som låg på hans huvud. Främlingen tog av sig hatten och la den på bardisken brevid sig och med geväret gjorde han detsamma.

-Bartender, ge mig ett glas whisky som jag kan värma mig med. Kvickt! Det är så satans kallt idag!

Bartendern plockade snabbt fram ett glas och fyllde det med husets finaste whisky, som knappt alls var utspädd. Främlingen tog glaset och svepte det i ett enda drag.

-Ahh! Inte illa. Jag tror jag tar ett glas till.

Glaset fylldes på nytt men den här gången tömde det inte främlingen direkt. Han tittade allvarligt på bartendern.

-Kan du tala om för mig var John Graingers gård ligger?

Bartenderns uppsyn blev misstänksam mot främlingen.

-Vad vill du honom?

-Man kan säga att han har något som tillhör mig. Något jag har mycket kärt och som jag hoppas kunna få tillbaka.

-Grainger är en hederlig karl. Jag kan inte tänka mig att ha har tagit något...

-Vem har sagt att han tagit något? Jag håller med om att han är hederlig. Bland de hederligaste jag träffat.

Främlingen tog en paus och drack ur whiskyn. Han ställde ner glaset på bardisken snabbt och hårt, så bartendern ryckte till reflexmässigt.

-Nå? Tänker du tala om var Grainger bor? Annars går jag bara och frågar någon annan. Jag är övertygad om att någon i stan kommer att tala, så för att bespara mig en massa besvär kan du beskriva vägen redan nu.

Han visste inte riktigt vad han skulle göra, bartendern. Vanligtvis var han en god människokännare, som nästan alltid kunde läsa vad folk hade för egentliga avsikter och personlighetsdrag. Men den här mannen kunde han inte läsa. Det enda han visste var att främlingen gav honom ilningar längs ryggraden, men han visste inte varför.

-Jag har väntat länge på att få träffa Grainger igen, sa främlingen med ett tonfall som var betydligt hårdare och kallare än förut. Det ska du veta. Det har inte varit lätt att spåra honom hit till Colorado. Men nu vet jag säkert att han bor här i trakten och du tjänar ingenting på att tiga.

Främlingen stirrade bartendern rakt i ögonen. Det blev för mycket för honom. Han vände bort blicken och mumlade bara precis så högt och tydligt så att främlingen lyckades höra:

-Följ vägen norrut mot Julesburg. Efter någon mile kommer vägen att dela sig vid en ensam stor ek. Ta den högra vägen. Den första gården du kommer till tillhör Forbes familj. Det är i gården bortom den som John Grainger bor.

-Tack för informationen! Vad blir jag skyldig?

Med förvåning i blicken tittade bartendern på främlingen.

-För whiskyn, alltså!

-Ah... jaha... öh... det blir åttio cent, mister.

Främlingen grävde fram en silverdollar och la den på disken. Han satte hatten på huvudet och tog sitt gevär.

-Det är jämt så, sa han och lämnade saloonen för ovädret utanför.

Det var inga svårigheter att hitta till gården efter bartenderns beskrivning, men det var minst sagt obehagligt att rida i störtregnet. Det var mitt på dagen nu men sådana här dagar var himlen ovanligt mörk, där tjocka tunga höstmoln täckte den så långt man kunde se. Vägen var alldeles uppblött och lerig, men med en bra häst var det inga större problem. Graingers gård syntes på långt håll, det fanns inte många träd här, även om det växte en liten dunge nära gården. I huvudsak bestod gården av två byggnader, ett timrat boningshus och en liten lada. Det rök hemtrevligt från skorstenen på huset. Det värmde bara man såg det.

Främlingen red fram till huset. Han steg av hästen och band den vid en påle väl lämpad för ändamålet. Hans stövlar plaskade i leran då han gick fram till dörren. Det var en stadig dörr, minst lika stadig som resten av huset. Grainger hade alltid varit en duktig snickare. Främlingen knackade på. Det gjorde ont i knogarna, de var så frusna.

Snart öppnades en liten lucka i dörren och två ögon tittade ut. Plötsligt fick de ett chockat tillstånd, nästan som om de sett ett spöke, men sekunden efter återgick de till mer avslappnat tillstånd. Luckan stängdes och dörren öppnades.

-Marcus! utbrast John Grainger, vilken överraskning! Men kom in för Guds skull! Det här är inget väder att vara ute i.

-Det är det minsta man kan säga John, men jag ville inte vänta med att komma hit på grund av vädret. Det är roligt att se dig igen.

-Detsamma, detsamma. Det var länge sedan. Men du är dig lik. Åren i fängelse verkar knappt ha påverkat dig alls.

Marcus var tyst. Plötsligt passerade minnena framför honom. Minnen från helvetet. Ett helvete som han nu var fri från, men minnena bestod.

-De har nog påverkat mig mer än du anar, sa han stilla.

Mer hann han inte säga för Johns hustru Margaret kom in i rummet.

-Har du sett, Margaret? sa John. Det är Marcus som har kommit.

-Välkommen, Marcus, sa Margaret blygt.

Marcus tackade och gav henne en artig komplimang. Han insåg att John hade haft tur. Margaret var verkligen en grann kvinna. Marcus kom ihåg henne som klok och förståndig men också blyg och tillbakadragen. Hittills var det inget i hennes sätt som antydde att han mindes fel.

-Var är Lucy? frågade han.

-Hon sover, svarade John, hon har varit sjuk.

-Vad är det du säger?

-Lugna dig, Marcus! Hon hade hög feber, men doktorn har varit här och han säger att febern är på väg att släppa. Men jag förstår att du vill se henne. Kom! Hon sover härinne.

De gick in i ett rum bortom köket. Rummet var litet och sparsamt möblerat. I ett hörn stod en liten säng och i den sängen låg en liten flicka, Lucy. Marcus gick sakta fram och ställde sig på knä bredvid sängen. Hans ögon började tåras. Flickan sov djupt och hon andades lätt, knappt märkbart, bara en väldigt svag vissling hördes från näsborrarna. Försiktigt, försiktigt strök hans kalla fingrar hennes lena rågblonda hår. Han ville inte väcka henne. Han skulle ha tålamod. Han visste att hon skulle vakna snart, kanske om någon timme, och då skulle han få träfffa henne ordentligt. Träffa sitt livs största skatt. Sin dotter, sin Lucy.

Hon var så lik sin mor, tänkte han, då han gick ut ifrån rummet och stängde dörren tyst efter sig. Kinderna var våta av tårar. Han torkade av dem med ärmen på sin dyngsura rock, som han ännu inte kommit sig för att ta av, förrän nu.

John bad honom sätta sig vid köksbordet och gav honom en kopp rykande hett kaffe. De började prata om allt möjligt som hänt sedan de senast träffades. De försökte tala om det positiva även om vissa sorgliga saker inte gick att undvika. Därför var det mest John som pratade medan Marcus lyssnade. Han berättade hur deras gamla farm i Missouri gamla drabbades av missväxt fem år tidigare och att det upprepades säsongen efter. De blev tvungna att flytta och fick idén till att flytta till Colorado, eftersom Margaret hade en kusin som bodde där och som rekommenderade området. John fick låna lite pengar av sina föräldrar som hade det ganska gott ställt hemma i Missouri. När de kom hit insåg de genast vilket paradis de kommit till. De älskade Colorado redan från början. John byggde huset och sedan dess hade det bara rullat på. Graingers kunde leva gott på det de odlade.

Margaret avbröt männens språkande. Han upplyste dem om att regnet nu slutat falla, åtminstone för en stund. Molnen verkade lite lättare.

John frågade vad Marcus hade för planer för framtiden.

-Jag vet inte, svarade Marcus. När jag satt i fängelset hade jag bara som mål att klara mig levande därifrån, så att jag skulle få träffa Lucy igen. Nu har jag nått det målet. Jag vet faktiskt inte. Jag har inte planerat längre än till den här dagen.

-Slå dig ner här, vet jag! I stan kan du säkert få jobb. Trakten här är underbar och människorna väldigt trevliga.

-Det är inte som Missouri, upplyste Marcus.

-Det är klart att det inte är som Missouri. Det är bättre här. Du kan väl stanna ett tag i alla fall. Åtminstone för Lucys skull, så hon hinner vänja sig vid omställningen att hennes riktiga far är tillbaka. Självklart får du bo här hos oss så länge du vill.

-OK, jag stannar väl då. Ett tag i alla fall. Men då ska jag skaffa ett jobb snabbt. Jag rider till stan ikväll och hör mig för.

Tiden gick och vännerna fortsatte att prata. Nu kretsade det mest kring kriget och det de upplevde på den tiden. Det hemska. Den onödiga blodspillan. Det var sjukt, kriget, från början till slut men det insåg de inte förrän nu, tio år efteråt.

Under tiden bakade Margaret en paj av kött och grönsaker. När den gräddades i ugnen spreds en ljuvlig doft av hemlagad mat i huset. Underbar. Kanske var det pajdoften som väckte Lucy där hon låg i sin säng.

-Mamma, mamma! ropade hon.

Margaret skyndade in i flickans rum. John vände sig mot Marcus.

-Vi har berättat för henne att vi inte är hennes riktiga föräldrar men hon har väl inte riktigt förstått det än. Hon har ju inga minnen av varken dig eller Claire.

-Jag förstår, sa Marcus och nickade.

De kunde båda höra röster ifrån rummet, men eftersom dörren var stängd kunde de knappt urskilja några ord. De hörde dock att Margarets röst hade ett lugnt tonfall.

Efter en stund öppnades dörren långsamt och den lilla flickan steg över tröskeln men där stannade hon. Margaret stod bakom henne med händerna på Lucys axlar. Flickan tittade blygt men ändå nyfiket på den främmande mannen som satt vid köksbordet brevid mannen som hon alltid tidigare kallat pappa.

-Pappa? viskade hon tyst.

Ändå kunde Marcus höra det. Det värmde hans hjärta många gånger mer än whiskyn gjort på Saloon of Sods tidigare på dagen. Han skrattade.

-Min lilla flicka! Min lilla Lucy!

-Det är han, intygade Margaret, det är din riktiga far.

Lucy var inte riktigt övertygad. Hon hade fått ett fotografi som skulle föreställa far. Där var han klädd i uniform som stolt kapten i armén. Den här främmande karln hade ju smutsiga kläder och var dessutom orakad och okammad. En sån far kunde man väl inte ha? Men det var någonting med honom som var bekant, och även om hon inte hade en aning om vad intuition var eller om hon själv hade någon sådan, så fick hon omedvetet ett förtroende för mannen. Det var FAR!

-Pappa! utbrast hon och rusade rakt i hans famn.

-Lucy, Lucy, min älskade Lucy!

John och Margaret tittade på varandra. De var förvånade över hur enkelt det hade varit. I flera år hade de väntat på att Marcus skulle komma men de kunde inte föreställa att Lucy skulle acceptera sin riktiga far så snabbt. Nästan direkt. Det var väl sånt som kallades för blodsband.

Pajen i ugnen hade blivit bortglömd, men Margarets känsliga näsa påminde henne om den. Hon rusade och tog ut den. Pajen var lite övergräddad, men den skulle säkert gå att äta. Sådana här lyckliga dagar hade det knappast någon större betydelse vad man åt. Under middagen frågade Lucy fadern vart han varit under alla år.

-Det, min flicka, är en lång historia, började Marcus. För många års sedan var det ett otäckt krig i vårt land. Det kanske du har läst om i skolan?

-Ja, pappa.

-Jag var med i kriget och stred på nordstaternas sida. När kriget slutade var jag kapten i Unionens armé. Kapten Marcus Davidson. När kriget var över reste jag hem till min hemstad och där träffade jag din mor, din riktiga mor Claire. Vi blev mycket kära i varandra och gifte oss. Knappt ett år senare föddes du, vår skatt. Vi hade kunnat bli en så lycklig familj, men Guds vilja var en annan. En man vid namn Ender var svartsjuk på oss. Han hade tidigare varit förlovad med din mor och svartsjukan gjorde honom ond, så ond att han dödade din mor.

Marcus gjorde en paus. Det var mycket för en nioårig tös att höra, men sanningen var ju tvungen att komma fram. Varför inte nu, direkt? Lucy sa ingenting där hon satt i stolen brevid sin pappa. Hon var en stark flicka. Det hade hon efter Claire, tänkte Marcus.

-Den sorg jag kände när din mor dog är det värsta jag någonsin upplevt. Jag kunde inte tänka klart. Jag började tänka på hämnd. Ender hade tagit din mor ifrån dig. Du var bara två år då. Jag bad John och Margaret att ta hand om dig medan jag var borta. Jag skulle snart återvända tänkte jag. Red in till staden och hittade Ender på en saloon. Vad som hände sedan minns jag inte riktigt klart. Vi sköt på varandra. Ender dog. Jag blev gripen omedelbart. Jag var inte frisk i skallen då. Jag kunde inte tänka klart. Jag dömdes till sex års fängelse, ett milt straff, mycket på grund av att jag hade ett gott rykte i Missouri sedan kriget. Sedan dess har jag suttit i fängelse tills för bara några månader sedan. Och varje dag har jag tänkt på dig, min flicka. Det var du som fick mig att överleva fångenskapen. Å, jag ångrar så mycket att jag övergav dig. Att jag lät tanken på hämnd svärta mitt hjärta. Men nu ska jag aldrig lämna dig mer. Nu ska vi hålla ihop, i evighet!

Efter middagen beslutade sig Marcus för att rida till staden för att söka jobb. Det kanske var lite sent men han var ivrig att hitta något, om han skulle stanna i trakten. Han kysste sin dotter farväl och lovade att han snart skulle vara tillbaka.

Marcus visste inte var han skulle börja söka när han red in staden. Först då insåg han hur dumt det egentligen var att han red hit ikväll. Det hade lika gärna kunnat vänta till imorgon. Men nu var han här i alla fall, så nu fick det gå som det ville.

Staden var ganska lugn. Det var väl bara borta i Saloon of Sods som det verkade vara någon aktivitet att tala om. Därifrån hördes skratt, skrik, sång och i bakgrunden ett illa stämt piano som trots det verkade spelas av ett proffs. Marcus bestämde sig för att gå in på in på saloonen. På en saloon kan man alltid knyta kontakter, tänkte han.

Där inne var det minst lika stojigt som det lät utanför. Marcus förvånades över att det fanns så mycket folk i det här lilla samhället som hade ork, pengar och vilja att roa sig lite en vanlig vardagskväll. Det var i princip fullt på saloonen. De flesta såg ut som bönder, och det var väl inget annat att vänta i en jordbrukstrakt som denna.

Marcus visste inte var han skulle börja. Han funderade dock inte länge på det för nu kom det tre män in i lokalen. En var ganska tjock. De andra två var betydligt smärtare och den ena var kort, minst ett huvud kortare än Marcus. Det var inga vanliga bönder, det kunde vem som helst se. Deras kläder var gamla och nötta och gav intrycket av att de inte brydde sig om det. Marcus kände instinktivt igen typen från sin tid i fängelset. De här männen hade kommit för att få bråk, helt klart.

-Ro hit en flaska av det bästa du har! Och tre glas! Och fort ska det gå!

Bartendern ställde fram en flaska och glas till busarna. Den kortaste av dem tog sitt glas och höll upp det i ljuset, och granskade det noga.

-För helvete! utbrast han, det här glaset är ju inte diskat. Vill du göra mig sjuk, din förbannade barfjolla?

Han släppte glaset i golvet och tusen bitar spreds över detsamma. De andra två skrockade.

-Det är bra Joe! Låt honom inte lura dig, sa den kraftiga till kortisen.

Joe tittade med en hård blick på bartendern. Denne såg lite osäker ut, fylld av respekt för dessa bråkmakare.

-Jag kan tänka mig att glömma det hela, på villkor att du bjuder mig och mina vänner på drickat under kvällen. Det låter väl bra i dina öron, eller hur? Jag har en vag känsla av att både du och din hälsa tjänar på det i längden.

Den korte flinade hånfullt åt bartendern då denne plockade fram ett nytt glas och pustade det noga innan han ställde det på bardisken. På nytt synade Joe glaset noggrant.

-Bravo! Du lär dig, sa han spydigt. Fram med några whiskyflaskor så ska det här nog bli en trevlig kväll.

De tre skumma männen tog glasen och ett par flaskor och satte sig vid ett bord i andra änden av lokalen. Marcus som hade iakttagit deras kontrovers med bartendern gick fram till denne vid baren och hälsade.

-Jaså, svarade bartendern, hittade du till Graingers gård?

-Jodå, det var inga problem. Men det var ett himla dåligt väder, men nu har det blivit bättre förstås.

Bartendern nickade. Han var fortfarande lite misstänksam mot Marcus.

-Mmm. Vill du ha något att dricka?

-Nja, inte riktigt. Så här ligger det till. John frågade mig om jag ville stanna ett tag här i trakten. Jag svarade ja men för det behöver jag ett jobb. Jag vill inte leva på andras pengar och välvilja om jag inte måste. Så vad jag undrar nu är om du vet någon i stan som skulle kunna ge mig ett arbete?

-Inte vad jag kan komma på just nu. Fast det är ju klart...

Bartendern böjde sig fram mott Marcus och viskade:

-...jag skulle ju kunna behöva en utkastare som kan handskas med svin som de där.

Han tittade menande på de tre männen som nu satt och skålade och skrålade för fulla muggar vid sitt bord. Sedan blinkade han menande åt Marcus.

Marcus vände sig om och sträckte på sig lite. Han var lång, nästan sex och en halv fot. Det hade alltid varit en bidragande del till hans ofta så goda självförtroende. Han hade bra koll på sina begränsningar, oftast.

-Det kan vara värt ett försök, sa han och började gå mot bråkstakarna.

Bartendern blev förvånad. Det här hade han ju inte räknat med. Hade karln ingen ironi?

-Vänta! ropade han till Marcus. Det var ju bara ett skämt!

Marcus brydde sig inte. Han var väl knappast övertygad om att bartendern varken skulle vilja eller ha råd att anställa honom, men lyckades han köra ut dessa svin skulle han få gott rykte i staden, och det hjälper mycket om man söker jobb.

De olustiga männen tittade upp när Marcus ställde sig vid deras bord.

-Vad vill du? röt tjockisen.

-Ni har inte betalat för whiskyn. Vi har inga krediter på den här saloonen, svarade Marcus.

Busarna skrattade. De tog varsin klunk ur varsin flaska.

-Det menar du verkligen? sa tjockisen. Men vi är nog ett undantag. Vet du inte vilka vi är?

-Nej. Jag väntar med spänning på att få veta det.

Männen betraktade Marcus. Han var tydligen inte från trakten. Han menade allvar när han sa att han inte kände igen dem. Kanske skulle de bli tvungna att visa honom vilka de var. Banka in lite vett i hans skalle.

-Jag är Fat Floyd Thompson. Det här är Joe Vermin och Mack Miller. Ringer det kanske en liten klocka nu?

-Inte alls! Jag har aldrig hört talas om er men jag vet det att ni ska betala er whisky nu eller också måste jag hjälpa er att plocka fram pengarna.

Mack Miller ställde sig upp. Han drog en lång smal kniv som såg ut att ha både fläckar av rost och blod på bladet.

-Du gör så fan heller! Dra härifrån annars strimlar jag dig!

Marcus tog ett steg bakåt. Han hade respekt för denne Mack. Killar som viftar med knivar måste man alltid ta på allvar, annars går det illa.

Mack tvekade några sekunder. Vad var det för typ som stod framför honom och inte stack när Mack viftade med kniven. Men nu skulle han åtminstone få lära sig att Mack Miller inte var den man retade upp ostraffat.

Mack gjorde ett snabbt utfall. Han tog ett steg framåt och sträckte samtidigt fram armen för att sticka Marcus mitt i bröstkorgen, men Marcus stod inte kvar. Han hade tagit ett steg åt sidan så Macks kniv skar endast genom luften. Marcus tog ett stadigt grepp om Macks handled och vred den så det knakade. Det gjorde riktigt ont på Mack som skrek till och släppte kniven. Marcus nästa aktion var att utdela ett tungt slag mot Macks käke som träffade bra. Macks kropp blev matt. Han var nu kraftigt omtöcknad, om än inte medvetslös. Marcus knuffade till honom lätt så att han landade på bordet framför Joe och Fat Floyd.

Marcus hade lärt sig en hel på de sju år har suttit i fängelse. Med fega slödder som dessa kunde man inte slåss ärligt om man ville klara sig helskinnad. Man fick inte ge dem en chans.

Fat Floyd och Joe reste sig upp. De verkade inte vara ett dugg avskräckta av den behandling Marcus just gett deras polare Mack, istället verkade den elda på deras redan så spritpåverkade bråkhumör.

-Så du tror att du är tuff, pysen? sa Fat Floyd. Mack är vild men han är också oförsiktig. Det fick han för. Men du ska veta att både jag och Joe är bättre än Mack var för sig, och nu är vi två mot en.

Joe drog en stor kniv. Det var en bowievariant som till skillnad från Macks kniv inte hade ett spår av fläckar. Den verkade vara helt ny och oanvänd där bladet glänste i saloonbelysningen.

Fat Floyd hade ingen kniv. Istället tog han en spritflaska och slog sönder den mot bordet så att det återstod en hals med vassa skärvor. Det var nog så obehagligt.

Marcus backade sakta. Han ville bort från borden där det var trångt och begränsat svängrum. Han drog sig långsamt mot baren. Joe och Fat Floyd följde efter. Helst ville Marcus komma ut på gatan, men han trodde inte att Joe och Fat Floyd skulle låta honom komma så långt. Han visste också att hans försiktighet skulle ge dem nytt mod och förhoppningsvis göra dem lite mer självsäkra och mer oförsiktiga. Marcus stod med ryggen mot bardisken och Joe och Fat Floyd stod någon meter utanför hans räckvidd. De började gå åt sidan från varandra, så att de skulle kunna attackera från två håll samtidigt.

Nu var Marcus verkligen tvungen att vara skärpt. Ingenting fick gå fel. Han var tvungen att komma hem igen. Hem till Lucy.

Joe och Fat Floyd stod nu vid varsin ände av baren. Marcus stod i mitten, med Joe till höger och Fat Floyd till vänster. Vad skulle han göra? Han var tvungen att improvisera, något han var bra på och som hade varit en stor tillgång för honom under kriget när han ledde sina mannar i egenskap av kapten i Unionsarmén. Vid Marcus högerfot stod en spottkopp av mässing. Försiktigt tryckte han benet mot den så att den nästan tippade över, men bara nästan, för sedan förde Marcus in tårna under spottkoppen och lät den vila på dessa. Varken Joe eller Fat Floyd verkade märka något.

Så kom deras anfall, så gott som samtidigt. Nu gällde det. Marcus gjorde en snabb manöver med benet, så att spottkoppen flög iväg mot Joe och verkade träffa honom i skrevet.

I samma sekund var tjockisen över Marcus. Hans vänstra hand greppade Marcus hals. Med den andra försökte Fat Floyd skära upp Marcus ansikte. Marcus hann dock blockera, han greppade handen som höll i flaskan. Han kunde inte andas. Tjockisen höll hårt om hans hals. Det började bli bråttom nu. Marcus måste göra något. Dels skulle han snart vara kvävd, dels skulle snart Joe också vara på honom med sin kniv.

Marcus slog med sin fria arm mot Fat Floyd mage. Det var som att träffa en kudde. Den fete verkade inte känna något. Samtidigt kände Marcus hur krafterna i andra armen börja tryta och flaskan började åter närma sig hans ansikte.

Så här får det inte sluta, tänkte Marcus och gjorde en sista kraftansträngning. Desperat tryckte han så hårt han kunde runt Fat Floyds hand. Flaskan krossades och många många sylvassa skärvor bosatte sig i näven på tjockisen. Denne tjöt och greppet runt halsen lättade väsentligt. Marcus tog tag om axlarna och med full kraft skallade han Floyd i ansiktet. Denne föll och landade tungt på golvplankorna.

Plötsligt kände Marcus hur det brände till i ryggen. Han vände sig om. Där stod Joe och flinade. I handen höll han sin bowiekniv som nu var blodig. Först då förstod Marcus att hade blivit stucken. Det började mörkna för honom, kroppen blev matt och han sjönk ner på knä. Han orkade knappt titta upp mot sin baneman.

-Nu din jävel, sa Joe, är det godnatt för dig.

Då fick Joe en flaska i huvudet. Det var bartendern som slagit med den. Joe Vermin föll ihop, medvetslös. Inte heller Marcus orkade hålla ögonen uppe. Han kände hur hans kropp ramlade ihop på det kalla trägolvet. Han sista tankar föll på Lucy, hans underbara dotter.

Min Gud, skall det sluta så här?...

När Marcus vaknade upp var han i himlen, tänkte han. Snart ändrade han dock uppfattning. Det första han såg var förvisso en ängel, men det var hans ängel på jorden, hans Lucy...