KAPITEL ETT
Piskan landade med samma hårda snärt som de föregående piskrappen på Jethros rygg, blodet strömmade från de djupa såren nerför kroppen, men han var oförmögen att göra någonting åt situationen då händerna var bundna med rep av hampa kring en trädstam. Huvudet snurrade av utmattningen från flykten, blodförlusten av bestraffningen och besvikelsen över att än en gång ha blivit infångad av Massa Rayfields mannar och blodhundar. Tydligen hade även piskandet tagit på förman Jennings krafter för han väste som en otät blåsbälg i en smedja. För sitt inre öga kunde Jethro se hur den fetlagde Jennings drog tillbaka piskan än en gång med den sedvanliga svetten rinnande i strida strömmar nerför dubbelhakorna och polisongerna.
”Det räcker så Jennings, det finns ingen mening med att piska niggern mer just nu,” sade Daniel Hendrix med en antydan till darr på rösten. En del av dem hade inte riktigt vant sig vid denna brutala straffmetod. Jethro mindes Hendrix som en medelålders karl med en vaggande gång, det sades att han varit mycket på sjön förut.
”Håll käften på dig Hendrix. Ingen slavjävel skall få göra mig till åtlöje och det här är en riktig bråkmakare. Det är andra gången i år som han har försökt att sticka norrut till Negerälskarlandet, och vi är bara framme i april.” Jennings älskade att vara den som bestämde och hatade den som satte sig upp mot honom, vare sig han var vit eller svart.
”Men Hendrix har rätt. Kommer du inte ihåg vad herr Rayfield sade? Negern skall vara klar för kampen i helgen och herr Rayfield kommer säkerligen inte att bli glad om det visar sig att niggern inte kan uppträda tillfredsställande.”
”Det har du rätt i Williams, fan det verkar som om du har någonting i den där kålroten till huvud i alla fall .” Jennings lät besviken, men Jethro visste att Jennings inte skulle våga gå emot sin herre.
”Lasta upp djuret på vagnen och ta honom tillbaka till plantagen, jag rider i förväg och underrättar herr Rayfield om att vi har infångat rymlingen och är på väg tillbaka med honom.”
Omtöcknad kände Jethro hur någon skar av repen han var bunden med vid träden, starka armar släpade och kastade upp honom på en vagn för transport till plantagen, som man kastar upp en säck mjöl. Ryggen sved av spöstraffet och snart förlorade Jethro medvetandet men han hade fortfarande inte givit upp hoppet om att fly en gång för alla. Rayfield och hans mannar kunde ta allting ur honom utom hoppet, det kunde de aldrig komma åt. Just nu var det bara att bida sin tid för att försöka senare när tiden var mer passande, och den skulle nog komma. Det viskades t.o.m. bland slavarna om att ett krig var förestående, där Nordstaterna ville befria slavarna i söder.

Jethro var född i fångenskap på Horatio Rayfields plantage i South Carolina och hade haft det varken sämre eller bättre än de andra slavarna på plantagen, Rayfield var jävlig mot dem alla vare sig de var kvinnor, barn eller män. Jethros fulla namn var Jethro Samson, hans moder var djupt troende och han fick namnet efter Samson i bibeln, kanske var det även en inre önskan att han skulle riva plantagen såsom Samson hade rivit templet. Eftersom det var illegalt att lära slavar att läsa, skriva eller räkna, egentligen all form av utbildning, så hade han ingen aning om hur gammal han var, men folk hade sagt att han var omkring tjugofem. Det hårda arbetslivet med bomullsplockning och annat jordbruk hade givit honom en muskulös kropp, men av naturen hade han aldrig fått något vackert anlete. Saken hade inte blivit bättre av att den sadistiske Massa Rayfield anordnade kamper med jämna mellanrum, oftast ett par tillställningar i månaden. Kamperna var ungefär som tuppfäktning, med den enda skillnaden att det var slavar från plantagerna i området som slogs. I dessa kamper så motiverades ”deltagarna” med kanske en fridag på plantagen utan att behöva jobba, eller bättre måltider. Vägrade man att slåss väntade grava replissarier, och förloraren fick oftast påökta arbetsuppgifter som straff för att denne bringat vanära över ägaren och kostat denne stora summor pengar i vadslagningen. Genom dessa arrangemang kunde de rika vita förvissa sig om att få en riktigt god ”underhållning”, ingen av kombattanterna ville förlora och uppbära förlorarens lön för mödan. Jethro hade stor förståelse för att Massa Rayfield ville ha honom i stridbart skick till helgen, i egenskap av regerande mästare i området så var förväntningarna höga på hans prestation.

Han vaknade till när kroppen slog i backen, tydligen hade mannarna bara rullat hans kropp över baklämmen på vagnen och tippat honom över kanten. Han låg på mage och en blandad smak i munnen av jord och blod fyllde munnen, innan piskbestraffningen börjat hade mannarna roat sig lite med att avreagera sina frustrationer på honom, han hade även några hundbett att visa upp.
”Kan någon jävel se till att han får vård, Massa Rayfield vill ha honom i form inför helgens kamp,” röt Hendrix till några församlade åldriga slavar.
”men tro inte att ni kommer att slippa era ordinarie sysslor för det, kalla det för ett litet extraknäck.” Han lämnade platsen tillsammans med resten av mannarna.
”Så de har tilltygat dig Jethro,” pustade Simona när hon med visst besvär knäböjde vid hans sida. Hon var en av de äldre slavarna på plantagen som fortfarande levde, hennes hår var snövitt och ansiktet fårat av det hårda arbetet. Trots sin höga ålder var hon fortfarande tvungen att göra sin beskärda del av arbetet på åkrarna.
”Är din frihetstörst verkligen värd all den här smärtan som åsamkas dig? Hur många gånger har du inte försökt att fly nu, och de har fångat dig varenda gång. Du vet vad som händer när Massa Rayfield blir varse att du är tillbaka. Det kommer att bli precis som de andra….” Jethro höjde sakta handen och log mot henne med blödande läppar.
”Jag vet Simona. Jag vet precis vad han kommer att göra för att bestraffa mig, och jag har full förståelse för att du är orolig för mig. Men jag har inga planer på att tillbringa resten av min tid kvar här på jorden med att vara slav. Det är för sent för din del, men så länge jag är förmögen så kommer jag alltid att leta efter en väg bort härifrån. Och det är ingenting som varken Massa Rayfield eller hans underhuggare skall kunna ta ifrån mig, det enda som kan stoppa mig är att de dödar mig. Även om Massa är en ond människa så vill han undvika att döda sina slavar, detta innebär att han måste köpa nya och de kan vara ganska dyra, har jag hört.”
”Du pratar som du har förstånd till Jethro, jag säger då det, du har alltid varit en styvnackad pojke. Och inte har du blivit bättre med åren,” suckade Simona uppgivet. De hade haft den här diskussionen många gånger förut och resultatet var alltid detsamma. Men än hade hon inte gett upp om att få honom på bättre tankar.
”Ge mig ett handtag här så att vi kan få in honom i hyddan och lägga om såren. Vi vet allesammans vad som kommer att hända om Massa inte får sin underhållning i veckoslutet,” ropade Simona till de församlade slavarna och spottade föraktfullt i marken.
Med förenade krafter bar de in Jethro i ett av rucklen, och under överinseende av de som var kunniga inom örtmedicin så förbands såren, men ärren kom för alltid att kvarstå.
Det Jethro tänkte den kvällen innan han slutligen somnade, omtöcknad av dekokterna och strapatserna var inte på hämnd gentemot dem som hade gjort detta mot honom, Gud skulle straffa dessa förr eller senare, utan på att få röra sig fritt och inte vara hänvisad till att följa andras direktiv. Han skulle hemskt gärna vilja se havet, det som hans föräldrar hade kommit över på en skumpande trång lastbåt, och mer av landet han befann sig i. Men mest tänkte han på en klarblå himmel som han skulle ha som tak över sin egen boning, där han levde som en fri man.

KAPITEL TVÅ
Dagarna fram till helgen gick fortare än Jethro tyckte var lämpligt, och han hade blivit undersökt dagligen av Massa Rayfields hantlangare för att de ville förvissa sig om att han skulle vara i tillräckligt bra skick för att kunna kämpa, och att de skulle slippa replissarier från en uppretad husbonde. Trots sina skador slapp han inte från sina sysslor, men han hade blivit begåvad av naturen med ett utmärkt läkkött, så även om skadorna fortfarande kändes inverkade de inte menligt på hans dagliga liv, det var bara på morgonen som de stela och uttröttade musklerna värkte.
Han hade fått ledigt ett par timmar innan matchen för att han inte skulle vara helt utmattad och kunna bjuda på god ”underhållning” under kvällen. Jethro visste att det stod två beväpnade vakter utanför hans ruckel, ifall han skulle komma på andra tankar. Under minst en timme hade han hört vagnar och hästar anlända till godset, ibland hade något skratt letat sig in mellan springorna i rucklet, av både manlig och kvinnlig karaktär. Horatio Rayfields spektakel var alltid välbesökta och uppskattade av många vita inom överklassen, det ingjöt dem väl med en viss maktkänsla. Musik från en orkester på godset letade sig ut genom natten och blandades med skratt och klingandet i glas. Klockan närmade sig åttatiden på kvällen när det hördes fotsteg på grusgången utanför.
”Är han klar för kvällens underhållning Hendrix?” hördes en mansröst utanför dörren.
”Absolut herr Rayfield, han verkar vara i toppform i kväll om jag får lov att säga så.” sade Hendrix inställsamt.
”Lämna det avgörandet till mig Hendrix, ni må vara en bra karl, men jag vill förvissa mig om att min investering kommer att ge utdelning. Jag vill se niggern innan matchen.”
”Men herr Rayfield, är det verkligen klokt…”
”Ni skall inte komma och tala om för mig vad jag kan och inte kan göra på mina egna ägor, din förbannade fähund. Stå inte där och stamma karl, lås upp nu annars kan ni omedelbart se er efter om ett annat jobb,” röt Rayfield agiterat.
En nyckel rasslade i låset och dörren öppnades. In steg en lång karl klädd i en vit kostym med tillhörande vit hatt. I vänster hand höll han en spatserkäpp med guldbelagd krycka och i höger hand en gigantisk revolver, den riktade han mot Jethro. Jethro hade sett sin ägare ett fåtal gånger men aldrig så här nära förut, det skrämde honom faktiskt en smula. De flesta slavarna trodde att han var djävulen själv, och Jethro hade ingen orsak att misstro ryktet. Horatio Rayfield var något över fyrtio och ansedd som en stilig karl av många damer, håret var fortfarande svart och det välansade pipskägget passade honom väldigt bra.
”Sitt ner för all del, inte behöver du resa dig för min skull. Och jag kan försäkra dig om att den här Colt Walkern i min hand är inte bara till för syns skull, jag är en duktig skytt så inga förhastade rörelser om jag får be,” revolvern satt stadigt i högerhanden och Rayfield talade lågmält men ändå hördes hans röst tydligt.
”Jag ville bara komma hit i enlighet med det gamla Romarrikets traditioner. När gladiatorerna skulle utkämpa sina strider kunde det hända att någon högt uppsatt potentat behagade att besöka dem för att ge sin välsignelse, och du har tjänat mig förtjänstfullt nu i flera år,” Jethro såg tydligt att dessa ord betydde väldigt mycket för Massa Rayfield, han såg väldigt nöjd ut med sig själv. Men Jethro själv förstod enbart andemeningen i dem, de flesta orden sade honom ingenting.
”Därför har jag i min storsinnlighet beslutat att om du vinner den här kampen så skall du få en hel veckas ledighet från dina sysslor, och inte nog med det. Du skall även få äta bättre än de andra slavarna under tiden, nå vad säger du slav?” Nu strålade nästan hela Rayfields anlete av hans egen förvridna bild av godhet.
”Vad är haken då Massa?” sade Jethro och höjde långsamt på huvudet.
”Om du förlorar så kommer du att hängas i gryningen. Jag har satsat en betydande summa pengar på den här kampen och dessutom har du ett alldeles för rebelliskt sinnelag för min smak,” Rayfields ansikte hade i ett trollslag förvandlats till sten och hans leende var iskallt
”Jag skall göra mitt bästa Massa.”
”Nej slav, du skall göra det för mitt bästa, vad du vill är irrelevant.”
Och med dessa ord öppnade Rayfield dörren igen och gick ut. Jethro hörde hur nyckeln än en gång sattes i låset och klicket när kolven gled in i sitt läge tycktes lika hög som ett gevärsskott.
Jethro visste mycket väl vad som stundade framöver, så han började göra sig i ordning för kvällens begivenheter. Han klädde av sig alla kläder utom byxorna och plockade fram några bomullslindor som han virade runt nävarna såsom han gjort så många gånger förr. Han satte sig på golvet med de lindade händerna över knäna och ryggen mot väggen och slöt ögonen för en liten tupplur.
Efter drygt en halvtimme vreds nyckeln om i låset och dörren öppnades igen.
”Upp på fötterna nigger, det är dags nu,” yttrade Hendrix.
”Jag kommer herr Hendrix,” Jethro reste sig upp från den sittande ställningen och gjorde några uppmjukningsövningar samt några snabba springsteg på stället.
”Jag är redo för matchen nu herr Hendrix, jag kommer ut nu.”
Månen hade gått upp och musiken i huset hade tystnat men gästerna var fortfarande kvar. Lyktorna på ägorna var tända och vägen upp till ladan där Rayfield hade inrett sin ”arena” var kantad av tända facklor. Här och var syntes gestalter, både män och kvinnor som var på väg till ladan. Jethro kom ut ur rucklet och blev belagd med både hand- och fotbojor.

Flankerad av Hendrix och en annan man så tågade Jethro den korta biten upp mot ladan, fotsulorna var härdade så stenarna på marken bekom honom inte alls. När de kom in i ladan så tittade Jethro sig omkring som så många gånger förr och allting var sig likt. Golvet var bestrött med ett tjockt lager sågspån, det skulle suga upp blodet som föll under kamperna. Högt upp på väggarna satt det tända facklor som skulle strö ljus över kamperna, och längs väggarna uppe under takstolarna hade man satt upp en läktare för åskådarna som på bekvämt avstånd skulle kunna åse kampen som ägde rum nedanför, huvudsätet på ena kortändan var givetvis reserverat för Horatio Rayfield, detta kunde inte missförstås då det istället för en bänk stod en guldfärgad tron där, och i vanlig ordning ockuperade Rayfield stolen. Bänkraderna på läktarna var i det närmaste fulla och publikens sorl överröstade alla andra ljud. På strategiska platser på läktaren stod gevärsbeväpnade vakter för den händelse att någon av kombattanterna skulle få för sig att fly. Det som verkligen fångade Jethros ögon den här gången var den färgade mannen som stod på golvet i andra änden av ladan, och han var klädd på samma vis som Jethro, med bar överkropp och lindade händer. Han hade sett stora män förut, men den här mannen var inte stor utan gigantisk. Nästan två meter lång, gott och väl huvudet högre än Jethro själv och kroppen verkade bestå helt och hållet av muskler. I likhet med Jethro hade han rakat huvud, det underlättade för att man inte skulle få löss, men också i kamperna så man inte skulle kunna få tag i håret. Mannens näsa hade den karaktär som många slagsmål ger, den hade varit bruten flera gånger och hade läkt snett åt vänster. Jätten stod bara där med korslagda armar över bröstet och tittade vaksamt på Jethro.
”Lycka till i kväll nigger, för vad det nu kan vara värt,” viskade Hendrix så tyst medan han låste upp bojorna, att Jethro nästan inte uppfattade detta. Det lät faktiskt som om han menade vartenda ord.
Hendrix begav sig sedan skyndsamt uppför trappan till läktaren, någon stängde ladudörrarna bakom Jethro och sorlet började lägga sig.
”Kära grannar och gäster. I vanlig ordning vill jag hälsa er hjärtligt välkomna till mitt eget Colosseum, och det är en stor ära för mig att så många har bemödat sig med att ta sig hit. Vi vet ju alla att kriget kan starta när som helst och ingen när väl något tvivel om att södern kommer att avgå med segern. De där nordborna vet väl inte ens vad som är fram och bak på ett gevär,” gästerna skrattade högt åt detta och Rayfield lät dem fortsätta en stund innan han äskade tystnad igen.
”men vi är inte här för att diskutera kriget, utan för att förnöja oss ett slag. I kväll kommer kampen att stå mellan två riktiga kämpar, herr Stewards främste gladiator, den gigantiske Quale och min förkämpe Jethro.” Gästerna applåderade och hurrade som besatta, Rayfield stod upp och tog emot folkets jubel. Ovationerna verkade inte vilja ta slut så Rayfield blev tvungen att tysta församlingen igen.
”Alla här vet hur det går till så jag känner mig inte nödgad att gå igenom reglerna,” han stoppade handen i innerfickan på kavajen och tog fram en vit spetsnäsduk.
”Låt spelen börja,” och med dessa ord släppte Horatio Rayfield näsduken som singlade ner mot golvet. Både Jethro och jätten Quale visste att det var signalen för att kampen skulle börja. Ingen av dem rusade fram mot den andre utan båda närmade sig den andre försiktigt, i syfte att utröna motståndarens svagheter och styrkor. Oavsett om Quale var en duktig eller dålig brottare så ville Jethro inte att denne skulle kunna få tag i honom, Quale vägde gott och väl fyrtio kilo mer än honom. Efter en liten stunds cirklande utan några egentliga attacker så verkade Quale tycka att tiden var mogen för lite allvar. Han fintade med vänstern och följde upp med en mer dedicerad höger, Jethro brydde sig inte om finten utan sköt fram båda händerna för att ta udden av attacken, sänkte huvudet mot axlarna och sparkade ut med vänsterfoten mot Quales högra knä, sparken hade träffat om inte Quale hade varit så snabb med att flytta över kroppsvikten på vänster ben. Åskådarna ropade upphetsat till kämparna och eggade dem.
Kampen fortsatte och Quale och Jethro gav och tog smällar, de visste att ingen nåd fanns och ingen nåd gavs. En pugilist skulle bli uppretad över avsaknaden av regler, de använde alla medel som stod till buds. Det var inte enbart nävarna som talade, hela kroppen var ett vapen i kampen. Jethros högra öga var igenmurat, näsan bruten, blodet forsade nerför ansiktet och han haltade på höger ben, men Quale var i lika dåligt skick. En av Jethros slagserier hade slagit ut en tand, möjligtvis två på honom, hans näsa var lika illa däran som Jethros och även Quale haltade på höger ben. Publiken var i extas, men varken Jethro eller Quale hörde på, för dem existerade bara kampen. I närkampen som följde brast Jethros koncentration för ett ögonblick och Quale var inte sen att utnyttja tillfället att ta ett livtag på Jethro, det kändes som om en grizzlybjörn skulle till att vagga honom till sömns och det gjorde ont i hela bröstkorgen. Jethro kämpade febrilt med både händer och fötter och lyckades skaka loss den vänstra armen, samtidigt som Quale gjorde sig redo att kasta omkull honom. Med den fria armen så slog Jethro in några armbågar i sidan på Quales huvud, men Quale vägrade fortfarande att släppa taget. De föll ihop i en hög på golvet och Jethro kände att det blev allt svårare att andas, inget under med tanke på att Quale hamnade överst. Det var just då som dörrarna rycktes upp utifrån och flera av gårdskarlarna rusade in.
”Herr Rayfield, herr Rayfield, ni måste komma omedelbart. En budbärare har just meddelat att kriget har brutit ut och han uppmanar alla vapenföra män att samlas under söderns fana. Kom fort, han är på godset men måste snarast vidare för att berätta nyheten.” Männen lät både upprymda och lite rädda.

KAPITEL TRE
Tumult uppstod på läktaren där nyheten spred sig som en löpeld och åskådarna rusade ut ur ladan, utan att bry sig om vem de råkade trampa omkull eller knuffa. Kvinnorna skrek och männen röt. Ingen hade en enda tanke på Jethro och Quale, det var som om de helt plötsligt blivit osynliga för omvärlden, därför hade de slutat upp med att slåss och nöjde sig med att betrakta kaoset.
”Undan, ur vägen, släpp fram mig era idioter,” röt och gormade Rayfield, men han skrek för döva öron.
Han slog på människorna framför sig med spatserkäppen men det verkade inte heller hjälpa, någon i folksamlingen stod inte ut med att bli behandlad som sina egna slavar, utan vände sig om och knuffade till Rayfield. Ett förvånat uttryck spred sig över Rayfields ansikte när han tappade balansen och ramlade över kanten till läktaren, han sade ingenting under hela färden neråt, men Jethro och Quale hörde det torra knastret när Rayfields nacke bröts, han hade fallit med huvudet före. Kämparna tittade på varandra och Jethro tog först till orda.
”Och vem tror du får skulden för hans död då?”
”Det lär väl bli vi i vanlig ordning, det kommer inte att spela någon roll vad vi säger.”
”Exakt, så låt oss sticka härifrån medan vi ännu har chansen, de springer som yra höns och ingen tittar åt vårt håll. Förresten heter jag Jethro,” sade han och sträckte fram handen. Quales stora näve inneslöt Jethros.
”Quale, och du är minsann ingen dålig kämpe för din storlek. Jag tror att jag skulle kunna ha fått stryk av dig om vi fortsatt.”
”Tack för berömmet, men vi har inte tid med sånt nu.”
De såg sig omkring och det fanns inget spår av vare sig åskådare eller vakter längre, de upprörda rösterna rörde sig i riktning mot godset och det skulle bara dröja några minuter innan någon upptäckte att Rayfield saknades. De haltade försiktigt ut på gården och stötte varandra, nu när adrenalinet började gå ur kroppen gjorde skadorna sig påminda. Kusten verkade klar så de tog sig så snabbt och tyst det gick mot gårdsplanen där hästarna och vagnarna fanns. Med bultande hjärtan och beredda på att bli upptäckta när som helst kom de fram till hästarna efter vad som verkade vara en evighet. Hästarna skyggade lite för dem, de var inte förtjusta i bloddoften, men Quale lyckades lugna dem så pass att de kunde sitta upp.
”Hallå där, vad tar ni er till?” ropade plötsligt en mansröst.
”Ta fast dem, hästj…” längre hann han inte innan han plötsligt tystnade.
Jethro vände sig om i sadeln och såg en finklädd herre med skorstenshatt ligga medvetslös av allt att döma på gårdsplanen. Över honom stod Hendrix lutad och höll en revolver i pipan, han hade uppenbarligen klubbat ner mannen bakifrån. Det var föga troligt att gästerna på godset hade hört mannens utrop, de förde ett fasligt liv själva därinne.
”Jag tar hand om det här, stick ni bara. Det är inte det att jag är överdrivet förtjust i negrer, för min del får ni gärna knega på plantagerna, men man får inte behandla dem som Rayfield behandlat er. Lycka till, stick nu innan jag ändrar mig.”
”Tack så mycket Hendrix, det här skall jag inte glömma. Sköt om dig.”
Och med dessa ord satte Jethro och Quale av i galopp, måna om att lägga så stor bit mellan sig och förföljarna som möjligt. Det sista de såg innan de lämnade godset var hur Hendrix släppte lös alla hästarna på gårdsplanen.

”Så Jethro, vad gör vi nu när vi verkar ha kommit undan?” undrade Quale flera dagar senare då de red fram under en klarblå himmel i ett skogsparti, fåglarna kvittrade i träden och de tidigare upplevelserna tedde sig mer som någonting man drömt. Rädslan över att bli infångade hade blivit mindre och mindre för varje dag som gick, och troligtvis hade de flesta av gästerna annat i tankarna än två slavar på rymmen nu. Men de höll sig borta från bebyggelse så långt det gick, det skadade inte att vara försiktig. Under sin framfart hade de råkat på en obevakad skogsstuga och funnit lite kläder därinne, ingenting i Quales storlek men de dög, lite proviant och en revolver med lite ammunition, ingen av dem hade någonsin skjutit ett enda skott med något vapen, men de hade listat ut hur vapnet fungerade. Jethro bar revolvern i byxlinningen, Quales händer var för stora för vapnet. Quale visade sig vara en kompetent vildmarksmänniska, och i likhet med Jethro hade han rymt från plantagen ett flertal gånger, en gång hade han varit på flykt i närmare en månad innan han blev upphunnen och under den tiden hade han lärt sig mycket om hur man klarar sig i vildmarken.
”Tja, jag antar att ju fortare vi kommer till Nordstaterna desto bättre. Är vi kvar här nere så skulle det inte förvåna mig om de skjuter oss på fläcken, nu när kriget har börjat på allvar. Men vad skall vi göra däruppe egentligen? Jag har svårt att föreställa mig att vi kommer att få ett paradis serverat på silverfat, oavsett vad de andra har sagt om abolitionisterna. Det enda jag är bra på är att odla bomull och slåss, och så värst mycket bomullsodling har de väl inte där uppe i norr, så jag antar att det enda val vi har är att gå med i kriget, om de vill ha oss vill säga.”
”Jag håller med dig, även om jag skulle vilja att det var på annat sätt. Men för folk med vår minimala utbildning så är valmöjligheterna
väldigt begränsade. Fast drömma kan man ju, jag skulle vilja äga en saloon, tänk dig att få vara en vanlig medborgare och kanske till och med ha några anställda.” Quale hade fått något drömmande i blicken och log med hela ansiktet.
”Quale,” Jethro stötte till honom i sidan och han vaknade till, ”visst får man drömma, men det är varken rätt tid eller rätt tillfälle nu. Vi måste ta oss norrut och när vi är i säkerhet kan du få drömma, det lovar jag,” sade Jethro skämtsamt men blev snabbt allvarlig igen.
”Och en sak till, jag vill att du fortsätter mot Nordstaterna även om jag skulle bli infångad, skjuten eller på något sätt förhindrad. För det skall jag ärligen säga, att jag kommer att göra detsamma om du åker dit.”
För ett kort ögonblick såg de varandra allvarligt i ögonen och utan att ett enda ord utbyttes visste de att överenskommelsen var beseglad lika väl som om den varit ristad i sten.

Även i Sydstaterna fanns det människor som tyckte illa om slaveriet, och dessa var inte rädda för att ge Jethro och Quale en hjälpande hand, dessa människor kallade sig för abolitionister och ansåg att befriandet av slavarna var deras kall. Genom deras försorg blev Jethros och Quales skador omskötta och sakta men säkert så närmade de sig den nästan magiska skiljelinjen mellan Nord- och Sydstaterna. Under sin flykt hade de vid något enstaka tillfälle hört skottlossning, men det var antingen någon som övade målskytte eller jagade och inget krig. En dag hörde de sång och musik, och då de kunde få skydd av skogspartiet som de befann sig i bestämde de sig för att ta en titt på vad det var för folk. Där de låg väl skyddade av träden och buskarna och tryckte kunde de se en stor folkmassa på avstånd, längst fram gick en musikkår med trumslagarpojkar, flöjtister och violinister, vid sidan om den marscherande massan red några män och över kolonnen vajade den välkända flaggan i rött, vitt och blått, människorna var klädda i mörkblått från topp till tå och bajonetterna på gevären blänkte i solskenet.
”Vad säger du Quale? Jag tror knappast att vi får en bättre chans än nu, vi kan i alla fall fråga om vägen åtminstone.”
”Okej, jag har inget bättre förslag. Jag tror knappast att de kommer att ta oss för sydstatsspioner,” de skrattade båda hjärtligt åt skämtet och satte upp igen. Jethro kände hur hjärtat surrade omkring som en fjäril och huvudet kändes lätt som en fjäder. Han skulle aldrig få någon annan chans att bli helt fri, det var som om han skådat ljuset i slutet på en nattsvart tunnel. Under ritten framåt skrattade Jethro och Quale av glädje. Tre ryttare lösgjorde sig från kolonnen och sprängde framåt mot dem, just i detta ögonblick såg de ut som räddande änglar från himlen i Jethros ögon. Ryttarna höll in sina hästar på ett avstånd under femtio meter på tecken av mannen i mitten. Han bar en ljusblå filthatt, en sabel på vänster sida, revolver på höger sida och var ganska ung, överläppen pryddes av en blond mustasch.
”Halt mina herrar,” sade ynglingen och för att understryka allvaret höjde hans två följeslagare sina gevär och siktade på Jethro och Quale, varpå de genast höll in sina hästar.
”Mitt namn är Löjtnant Ashford och jag undrar vad ni två har för er här. Av klädseln att döma har ni varit på väg en längre tid och jag betvivlar starkt att ni är härifrån trakten, rätta mig gärna om jag har fel,” det lät som om Ashford hade minst ett dussin viktigare saker för sig än att ta hand om två negrer på flykt och han verkade inte bry sig så värst mycket om vad svaret blev.
”Mitt namn är Jethro Samson, Sir.”
”Och jag heter kort och gott Quale, Sir.”
”Vi har tagit oss hela den långa vägen från South Carolina, men just nu är vi vilse, skulle ni vilja vara så vänlig att tala om för oss var vi är, Sir?”
”South Carolina säger ni? Det var inte den lilla biten ni har tagit er. Just nu befinner ni er i Virginia och det här är delar av Marylands 12:e Infanteri,” indikerade han med handen bakåt mot kolonnen som hade gjort halt. Ashford såg lite mer uppmärksamt på dem nu och det fanns en antydan till respekt i hans anlete.
Jethro och Quale skrattade högt av den glädje som nyheten gav, de hade klarat det de hade föresatt sig nu till slut. Alla strapatser de hade varit genom hade fört dem hit. De upphov ett tack till Gud för att han hade hållit en vakande hand över dem. Löjtnant Ashford såg märkbart irriterad ut.
”Jag förstår att ni känner en stor glädje mina herrar. Men ifall ni inte har hört det så har det just utbrutit ett krig här i landet mellan Nordstaterna och Sydstaterna, och jag misstänker att det inte kommer att gå riktigt som de höga herrarna tänkt sig, det kommer att bli ett veritabelt blodbad och jorden kommer att få mer av den varan än regn. Det var ju för Guds skull folk som hade picknickkorgar med sig när de åsåg den stora drabbningen vid Bull Run nyligen mellan Nord- och Sydstaterna, så jag undrar över om det verkligen var ett så klokt beslut av makthavarna att gå i krig.” Han lät väldigt bitter när han talade och tittade sig hela tiden otåligt om i sadeln.
”Sir, jag och min kamrat har talat om det här ofta under vår färd, om vad vi skall ta oss till när vi når friheten en dag. Vi har enats om att det enda rätta och riktiga vore att själva ta del i kriget för att det är en av de få sakerna vi känner till, förutom bomullsodling då. Det finns ingen möjlighet att få slå följe med er trupp, Sir?” yttrade Jethro hoppfullt. Han hoppades innerligt att Ashford skulle ta honom med, men blev besviken över dennes svar.
”Tyvärr inte,” svarade denne genast och bestämt på förfrågan.
” Jag vet inte vad ni har för idealiserad bild av Nordstaterna, men det finns ingen armé, vare sig inom infanteriet, artilleriet eller kavalleriet som skulle ta emot er, även om ni skulle vara villiga att betala för det. Skälet är mycket enkelt, även om ni har erfarenheter från slagsmål så är det ett faktum att de flesta slavar aldrig har hållit i ett skjutvapen förut och det är faktiskt ett krig vi talar om där dessa används. Ens överlevnad hänger till viss del på hur skicklig du är med ditt vapen, det skulle helt enkelt vara ett slöseri med liv att sätta in slavar i organisationen, både svarta och vita liv,” Jethro och Quale kände det som ett knytnävsslag i ansiktet. Här hade de trott i sin enfald att de skulle få det bättre så snart de var i säkerhet, men det verkade som om även Nordstatarna betraktade dem som mindre värda och kompetenta människor.
”så mitt råd till er är att ni slår alla tankar ur hågen på att deltaga i kriget och söka anställning inom någon annan verksamhet. Men om ni fortfarande är fast beslutna att slåss för er frihet så skall ni bege er till Washington. Vad jag hört så finns det en person där som har försökt sätta ihop ett svart regemente för slavar som är villiga att slåss. Min personliga åsikt är att det är dömt att misslyckas på förhand, men vad ni själva väljer är faktiskt i slutänden helt och hållet upp till er. Adjö mina herrar.” Och med dessa ord satte han hälarna i sidan på sin häst och red tillbaka med eskorten till kolonnen utan att se sig om.
”Jaha du Jethro, det verkar mer eller mindre som om vi är tillbaka på ruta ett igen. Armén vill inte ha oss, och det kan nog bli ganska tufft för oss att få tag på något kneg.” Sade Quale lakoniskt och hängde över sadelknappen.
”Då får vi väl göra som Ashford sade. Jag tänker i alla fall ta mina chanser i Washington och söka upp den där personen som skall sätta upp ett svart förband, det är min enda möjlighet att få slåss i det här kriget och jag vill banne mig vara med. Vad tänker du själv göra Quale?” Jethro blickade bort mot öster, där borta någonstans låg Washington visste han.
”Egentligen skulle jag vilja ha den där saloonen som jag drömt om, men vi har ju inga pengar. Vad jag förstår så får man lön som soldat, och när kriget är slut kanske de räcker till att förverkliga den drömmen. Så jag tror att jag hänger med dig, jag ser ingen annan utväg.”
Konversationen var slutförd och de red iväg med en mer utstakad väg än de kommit med, mot Washington.

KAPITEL FYRA
”Rör på benen era slashasar, jag har sett min gamla mor marschera bättre än er,” röt fanjunkare Wilkinson, för vilken gång i ordningen hade de tappat räkningen på.
”Herre jösses, jag har aldrig sett en sorgligare samling människor. Jag vet inte vad kapten Conway har fått för griller i huvudet med att göra soldater av niggers, men det är mitt jobb. Och då skall jag förbanne mig göra soldater av er, om det så skall ta till dess att helvetet fryser.”
Wilkinson var en storväxt karl med dåliga tänder, ett vildvuxet skägg och över femtio. Det sades att han hade deltagit i alla krig som funnits sedan han var tonåring, och det ryktet var nog sant. Jethro och Quale hade tagit sig till Washington som förutsatt och accepterats i förbandet efter en flyktig medicinsk undersökning. Quale hade fått de två utslagna tänderna ersatta med en stålbrygga och i rätt vinkel så reflekterades solen i dem. Av kvartermästaren hade de fått nya blåa uniformer med guldfärgade knappar, en ränsel, ett Springfieldgevär, begagnade stövlar och en kepimössa. De tyckte att de såg overkliga ut i sina nya uniformer, renskrubbade och i rena kläder, det var en helt ny känsla för de flesta svarta i regementet. I nära en månads tid hade de övats flera timmar varje dag av fanjunkare Wilkinson och dennes mannar i konsten att gå på led, vända sig på kommando, göra honnör för överordnade (vilket inbegrep samtliga vita i förbandet), och annat som uppenbarligen var ”soldatmässigt”. En av mannarna, Davis, hade stora svårigheter att skilja på höger och vänster, därför hade Wilkinson frustrerat målat en vit prick på den högra stöveln och sagt till honom att den högra var den med pricken, och efteråt så var detta lilla problem avhjälpt. Wilkinson både lät tuff och var tuff, men Jethro visste att han var tvungen till det för att alla skulle förstå att det inte var någon lek längre utan blodigt allvar. Trots detta kom Wilkinson relativt bra överrens med de svarta mannarna och verkade faktiskt bry sig om att de skulle bli dugliga soldater. Därför gjorde det inte så mycket att han röt och gormade så att han höll på att få slag. Ett annat karaktärsdrag hos Wilkinson som uppskattades oerhört mycket bland de svarta var att han ytterst sällan utövade någon form av fysisk bestraffning när man gjorde fel, han kunde skälla ut en så huvudet ringde i ett par dagar framöver förvisso. Då var vissa andra befäl betydligt råare i den bemärkelsen.
”Avdelning… Halt!” Vrålade Wilkinson och kolonnen stannade på dennes kommando. Jethro tyckte att det gick ganska bra numera att marschera, han behövde inte längre koncentrera sig helt och hållet på vad han gjorde utan det mesta gick per automatik.
”Vänster… Om!” truppen svängde vänster och befann sig vända gentemot fanjunkare Wilkinson som stod med händerna vilande i ryggslutet.
”Rättning… Vänster! Lediga!” efter att ha kollat armbåges lucka till vänster föll ljudet av gevärskolvarna som sattes vid fot gevär.
”De flesta av er inte har en aning om vem chefen över denna miserabla samling är, och hur mycket jag än skulle vilja att han inte gjorde det, så har kapten Conway begärt en inspektion av trupperna nu i eftermiddag på exercisplatsen . Därför kommer ni att få ledigt fram till klockan två i eftermiddag för mat och persedelvård. Jag vill att ni ser så rena och snygga ut som möjligt mannar. Några frågor?”
Jethro räckte upp handen och blev erkänd av Wilkinson som kunde namnen på alla i truppen.
”Soldat Samson, varsågod.”
”Sir,” Jethro gick upp i givakt med en smäll när stövelklackarna slog ihop.
”det förekommer vissa rykten som säger att vi skall bege oss ut i strid snart, är dessa sanna, Sir?” han stirrade hela tiden rakt framåt som han blivit instruerad, och inom sig kände Wilkinson en stolthet över att en av de svarta soldaterna hade lärt sig att uppträda som en riktig soldat, det var få vita soldater som han hade tränat som blivit så duktiga så fort som Jethro. Men självklart visade han ingenting utåt.
”Soldat, tills vidare är detta just vad ni själv sade, rykten. Om dessa rykten blir sanna är inte min avdelning hur som helst, kapten Conway kommer i så fall att informera er om detta. Fler frågor?”
”Nej Sir,” Jethro återgick till ledigställning.
”Vänster höger… Om!” och mannarna spred ut sig över området, vissa för att ställa sig i kö till bespisningen och vissa begav sig till sina tält för persedel- och vapenvård.

”Jethro,” ropade Quale efter honom en bit bort och Jethro saktade in stegen för att denne skulle hinna ikapp. De gick sedan sida vid sida, en vanlig syn på området.
”det är ju idag som vi skall få reda på våra tjänstebefattningar, var tror du att du hamnar?” Redan första dagen hade de blivit indelade i grupper och Jethro och Quale hade hamnat i olika grupper, men de umgicks när tillfälle gavs. Quale lät förväntansfull.
”Det hade jag nästan glömt bort, jag antar att jag kommer att hamna i det vanliga infanteriet, ingenting speciellt med det. Gabriel är den ende i vår grupp som har skytteerfarenhet och han är helt klart den bäste i vår grupp, så jag tror att han hamnar hos skarpskyttarna.”
”Jag önskar att jag också kunde hamna hos skarpskyttarna, men de här förbaskade gevären är inte riktigt gjorda för mig. Efter mycket tjat fick jag ta bort varbygeln på min Springfield, bara för att kunna få in fingret och skjuta. Mest på grund av detta tror jag att jag kommer att hamna i artilleriet, där är det i alla fall väl tilltagna avfyringsmekanismer.” De skrattade gott åt skämtet. Quale var redan beryktad på förläggningarna för just detta.
De gick förbi de andra förläggningarna mot sina egna, en del soldater rökte, spelade kort eller spelade musik. Samtliga soldater hade blivit informerade om samlingen och en ogripbar känsla av förväntan blandad med oro låg över hela området.
”Jag skall göra lite vård först så syns vi borta vid bespisningen om ett slag Quale.”
”Vi synes. Hej så länge.”
I tältet som Jethro delade med fem andra soldater fanns hans tillhörigheter, inte så mycket när allting kommer omkring, men de var ändå hans. Tältet luktade surt av gammal svett, vapenfett och tobaksrök. Gabriel satt på sin brits och gjorde omsorgsfull omvårdnad på sitt Springfieldgevär. Han var i Jethros egen ålder, strax under medellängd och senigt byggd. En ansiktsskada han fått som liten grabb gjorde att han hade ett permanent snett leende. Han tittade upp när Jethro steg in och återvände till sitt bestyr.
”Vad tror du om ryktet själv Jethro?”
”Jag tror att det är sant. Du har kanske själv märkt att vi har övat nästan hela dagarna den senaste veckan, från tidig morgon till sen kväll. I och för sig har man oftast varit så utmattad vid dagens slut att man kanske inte tänkt på det. Jag tror att vårt förband snart kommer att få sitt elddop.” Jethro talade medan han plockade fram vapenvårdsutrustningen, borstar och skokräm.
”Jag tror att du har fullständigt rätt. Jag hoppas sannerligen att Wilkinson följer med, han är inte så illa och verkar ha koll på läget.”
”Instämmer, utan honom kommer det att bli totalt kaos i leden.” Detta markerade slutet på konversationen och för ett slag hördes bara ljudet av borstviskare och ibland en hostning från tältet där de satt och tänkte på vad framtiden skulle bära i sitt sköte för dem.

På slaget två stod alla soldaterna uppställda gruppvis bakom sina gruppbefäl på exercisplatsen sedan minst fem minuter. Solen gassade och svetten rann i strida strömmar på alla församlade. Soldaterna hade aldrig sett bättre ut i sina uniformer och nyputsade stövlar, de bajonettförsedda gevären blänkte i solen, och officerarna var klädda i full regalia med revolver i hölster på höger sida och sabel i balja på vänster sida. Tre ryttare nalkades och solen reflekterades i de blankpolerade knapparna, den ryttare som red längst fram var en äldre man kring de femtio med grånat skägg och han satt rak som en eldgaffel i ryggen, han flankerades av två yngre män och den ene bar på en trumpet, den andre höll en fana.
De tre ryttarna höll in sina hästar och befälen ropade givakt. Ett samfällt eko av hundratals stövlar och gevär rungade över fältet.
”God eftermiddag soldater.”” ropade mannen med grått skägg.
”God eftermiddag kapten.” svarade soldaterna.
”Jag har begärt den här samlingen av en enda orsak. Om fyra dagar skall förbandet vara marschfärdigt. Detta betyder att från och med nu är vårt regemente officiellt involverade i stridigheterna. Era kompanibefäl kommer att underrätta er om era respektive befattningar när den här samlingen är avklarad. Jag ville bara se med egna ögon vad era kompanibefäl har berättat för mig. Många höga befäl och högt uppsatta män skrattade åt mig och trodde att jag hade förlorat förståndet när jag kom med förslaget att sätta upp ett svart förband. De sade att det skulle aldrig gå, negrerna är för dumma helt enkelt. Men när jag står här och ser på er så ser jag varken svarta eller vita män, jag ser bara soldater. Det var allt som jag kom för att säga, vi ses ute i fält mina herrar.” Han avlade en snärtig honnör som besvarades av alla, några soldater fällde tårar av dessa rörande ord och sedan marscherade de gruppvis för att bli indelade efter befattning.

Vid ett bord satt fanjunkare Wilkinson assisterad av två korpraler. Framför honom låg en hög med papper och plutonen hade ställt upp framför bordet på ett led.
”Soldat Gabriel,” Wilkinson läste på papperet och tittade upp när Gabriel tog ett steg fram.
”Skarpskyttarna.” Gabriel kunde inte hejda sin glädje utan gav upp ett riktigt glädjetjut.
”Soldat Davis, sjukvårdare.”
”Soldat Carson, infanteriet.”
Och så fortsatte det till bara Jethro var kvar, han började undra lite smått om han blivit bortglömd. De andra hade tågat iväg för att leta upp sina nya befattningar. Fanjunkare Wilkinson reste sig upp från stolen och höll i en smal vit remsa.
”Soldat Samson,”
”Närvarande Sir.”
”Jag vet inte om någon driver med mig eller om det verkligen skall tas på allvar, men det har tydligen behagat kapten Conway att befordra dig till korpral, soldat.”
”Tack så mycket Sir.” Jethro kunde inte komma på någonting annat att säga, han var bedövad av nyheten.
”Tacka inte mig, korpral, utan tacka kapten Conway. Ni har blivit placerad vid spaningsenheten.”
Jethro tog emot korpralsvinkeln med darrande händer, lade av en snärtig honnör och var beredd att gå därifrån.
”En sak till korpral. Låt mig inte någonsin ångra att jag gav er korpralsvinkeln, gör er förtjänt av den.” Ett leende spred sig över Wilkinsons läppar och ögon, det var ganska uppenbart att han hade rekommenderat Jethro till graden.
”Det skulle aldrig falla mig in att göra er besviken, fanjunkare. Jag lovar att göra mig förtjänt av den.”
Med huvudet svävande bland molnen styrde han stegen tillbaka mot förläggningen, och var knappt medveten om omvärlden förrän någon grep tag i hans axel och fick honom att stanna upp. Först då vaknade han till.
”Har du gått och blivit heldöv Jethro? Hörde du inte att jag ropade på dig?”
”Jag är ledsen Quale, men jag gick och tänkte på annat just då.”
”Som det såg ut hade du just blivit välsignad av Jesus själv, men så är väl inte fallet? Hursomhelst blev jag placerad vid artilleriet, precis som jag sa.” Han höll stolt upp de nya röda axelklaffarna.
”Var hamnade du själv?”
”Hos spaningsenheten. Har du sett vad fanjunkare Wilkinson gav mig.” Fortfarande lite omtumlad höll Jethro upp korpralsvinkeln så att Quale kunde se den.
”Det var som fan Jethro, du kanske blir en höjdare så småningom.” Quale dunkade honom lekfullt i ryggen och båda skrattade.
”Det tror jag inte. Kom nu så bjuder jag på ett glas dricka, det kanske dröjer länge till innan vi ses igen. Du vid artilleriet och jag i infanteriet.”
Och sida vid sida tågade de bort mot marketenteriet för att fira sina nyvunna positioner. Tre dagar senare tågade de ut i kriget.

EPILOG
I nära fyra år slogs Jethro i inbördeskriget, sida vid sida med sina svarta bröder. Trots de näst intill heroiska insatserna som de svarta soldaterna gjorde, var de sällan accepterade bland de vita soldaterna som jämlikar. Oftast sattes de in där striderna var som hårdast och där Nordstaterna hade en näst intill hopplös situation. Av de trettiotvå man som utgjorde den ursprungliga spaningsplutonen vid uttåget var endast Jethro och två man kvar i livet, resten hade stupat, deserterat eller blivit invalider. De övriga i spaningsplutonen utgjordes av nya rekryter eller av folk som blivit förflyttade. Bara två månader innan krigsslutet fick Jethro motta den sorgliga nyheten att Quale hade stupat i ett bakhåll då hans batteri anfölls av Sydstatstrupper, han hade tappert försvarat kanonens position och dog med sju kulor i kroppen. Jethro hade sårats flera gånger under kriget men alltid överlevt och han drogs inte med några större krämpor som så många andra veteraner. Gabriel som hamnade hos skarpskyttarna var saknad i strid, men Jethro trodde själv att Gabriel helt enkelt gett fan i allt vad krig hette och deserterat. Davis hade avancerat och blivit assistent till fältskären, och det senaste som Jethro hört om honom var att han skulle utbildas till läkare. Det hade varit fyra fruktansvärda år där människor dog som flugor runt omkring honom, han hade blivit helt förvissad om att krig var vansinne. Ohyggliga gärningar utfördes, och han själv hade varit varken bättre eller sämre än sin nästa. Han hade träffat på Wilkinson en enda gång till under hela kriget, och då hade Wilkinson blivit befordrad till underlöjtnant. Dennes trupper hade varit hårt trängda av Sydstatstrupperna när förbandet Jethro tillhörde ingrep. När fienden under bittra och blodiga stridigheter blivit bortdriven för tillfället stod två män, en svart och en vit, sida vid sida i krutröken, dammet och skriken från de sårade och delade på en cigarett.
”Jag ser att du inte har gjort mig besviken ännu, snarare tvärtom. Jag anade att du skulle bli en utmärkt soldat redan efter de första dagarna, men ville inte att du skulle bli för kaxig.” Wilkinsons krutbestänkta ansikte klövs av ett leende som gick från öra till öra. Han accepterade cigaretten från Jethros hand och tog ett djupt bloss.
”Det må vara som det vill med det, men man skall hålla vad man lovar, Sir. Och jag lovade att inte göra er besviken.” Jethro borstade av den vänstra axeln på jackan som numera pryddes av en fanjunkares gradbeteckning.
”Det verkar som om vår major börjar samla ihop folket igen. En bra karl, även om han fortfarande är lite för ung för ansvaret, men en bra karl är han i alla fall vår major Ashford. Ta väl hand om er fanjunkare Samson, sådana som ni växer sannerligen inte på träd.” Och innan Jethro kom sig för att göra honnör så gick Wilkinson upp i givakt, drog av en honnör direkt från instruktionsboken, vände på klacken och tågade tillbaka till sitt förband utan att invänta en honnör från Jethro. Han stod kvar ett par sekunder med halvhöjd hand, ruskade på huvudet och återvände till sitt förband. De skulle bege sig ut senare under kvällen för att rekognocera, så han behövde få all den vila han kunde få.

När kriget officiellt var över behövde armén inte Jethros tjänster längre. De gav honom en summa pengar, mycket mindre än han trodde att det skulle var, ett fint papper med en stämpel, de talade om att det var ett avgångsbetyg med hedersbetygelser eftersom han inte kunde läsa det, uniformen, stövlarna, ränseln och vapnen var det enda övriga som han fick med sig efter dessa fyra år. Solen sken i den nästan molnfria himlen och han kunde äntligen höra fåglarna kvittra och känna andra dofter än blod och krutrök. Han föll in i marschtakt av gammal vana och sjöng för sig själv och tänkte:
”Nu är jag äntligen helt och hållet fri att göra som jag själv behagar. Synd att Quale inte fick uppleva det bara.”
Steg lades till steg och han hade påbörjat den första biten i sitt helt och hållet eget liv, det kändes som om hela världen låg öppen för honom, det var bara att ta för sig.

SLUT.

Copyright 2004-09-18 Ove Boman.