Text: Tove & Anders Gillbring
Bild: Åke Rosenius
Det ryms många ruskiga historier i Western, situationer som kan få den mest hårdhudade rollpersons nackhår att resa sig på ände. En del för att de är så kusliga och märkliga att man måste misstänka övernaturlig inblandning, andra för att de visar prov på sådan oerhörd mänsklig grymhet. I denna artikel kommer vi att ta upp en skrämmande episod ur Colorados historia. I slutet på artikeln följer ett äventyrsuppslag.
Händelserna i denna artikel utspelar sig i värsta tänkbara vinterväder. Vädrets makter är en ofta underskattad faktor i rollspel. Den verklighet som väntade många, inte minst förhoppningsfulla guldgrävare i Klippiga Bergen, var ofta skoningslös. Då vädret är bra kan man färdas i vildmarken, även om det blir tungt och svårframkomligt främst för vagnar. Då vädret vänder måste man dock snabbt hitta skydd. Den isande kylan kan orsaka förfrysningsskador och tätt snöfall gör det svårt att orientera sig. Har man otur kan det dåliga vädret hålla i sig i dagar och veckor. Under tiden gäller det att hålla sig vid liv, att hålla sig torr och varm, samt att få tag på mat. Med lite tur finns en stuga av något slag i närheten, annars gäller det att snabbt bygga ett vindskydd. Ett större problem blir värmen, att få tag på ved som är torr nog att elda kan visa sig problematiskt. En hård vinter slår hårt mot djurlivet också, och det kan bli besvärligt att få tag på mat.
Rollpersoner
ute i kylan
Trots att dessa faror är kända finns det alltid folk som är
beredda att trotsa vädrets makter, för att leta efter guld,
eller för att snabbare hinna fram på sin långa resa.
Är rollpersonerna ute i vildmarken då vintern närmar
sig så försätt dem gärna i en situation där
de å ena sidan kanske kan hitta det de söker om de stannar
bara lite längre. Samtidigt som du som spelledare bör varna
dem för riskerna, låt kylan bita ännu lite hårdare.
Om rollpersonerna själva är gröngölingar kanske
de har hyrt en vägvisare och jägare för sin färd.
Är det en vettig person kommer vederbörande naturligtvis att
i tid upplysa dem om att de borde bryta upp för vintern, alternativt
snabbt söka och finna skydd. Har de å andra sidan otur kan
vägvisaren visa sig vara en skojare utan minsta aning om vad som
egentligen krävs för att överleva i vildmarken…
Tänk på att använda den isande kylan, som skär
genom märg och ben. De riskerar att tillbringa mycket av sin tid
frusna, utmattade och hungriga.
Röster
i den vinande vinden?
Använd gärna vinden, låt hungriga, frusna och trötta
rollpersoner ana röster som viskar eller skriker till dem därute…
Vinden kan både användas för att lura ut dem på
hemska utflykter, där någon kanske drar iväg och övriga
rollpersoner får ge sig ut på räddningsexpeditioner.
Skulle rollpersonerna vara usla på överlevnad, och behöva
hjälp för att överleva, kan vinden istället hjälpa
dem. Den kan visa dem vägen till en pälsjägares gamla
övergivna timmerstuga, en vänligt sinnad indianstam, eller
rentav en militär postering i området. Oavsett hur de skrikande
rösterna används går de lätt att knyta till myter
om de dödas andar; människor som själva ertappats ute
i kylan och inte hann söka skydd hjälper nu andra, alternativt
hämnas på de levande. Rösterna i vinden kan också
tillskrivas offer för massakrer från indiankrigen.
Det
godaste jag ätit…
Då hungern sätter in som värst, och ingen mat finns
att tillgå ställs frågan om priset för överlevad
på sin spets. Då valet står mellan att äta en
medmänniska eller dö hemfaller en del åt kannibalism.
En av dessa var Alferd Packer.
Alferd
Packer var jägare och guide åt 19 ömfotingar på
jakt efter silver i San Juan Mountains, i Utah. Innan de gav sig av
skröt han om sina stora vildmarkskunskaper, och hur bra han hittade
i området. Sanningen var en annan. De gav sig av mitt i vintern
med otillräcklig proviant. Packer hittade inget byte och ledde
männen vilse. Gruppen vandrade rakt in i ett av Ute-indianernas
vinterläger. Det räddade livet på flera av dem.
Hövding
Ouray övertalade 10 män att återvända till civilisationen.
Indianerna gav dessa män hjälp med proviant och hur de skulle
hitta. Packer hånade avhopparna och sade att de missade sin stora
chans i livet att bli rika. De andra nio trodde honom och följde
honom åter ut i vildmarken. Indianerna gav dem en del proviant,
men hövding Ouray varnade dem uttryckligen för att provianten
var otillräcklig för att klara hela vintern och att deras
resa bara kunde sluta med döden om de inte höll sig till floden.
De lyssnade inte, utan gav sig av upp mot bergen igen. Rakt ut i snöstormen.
Fyra
veckor senare började förråden åter tryta. Fyra
av männen gav då upp sökandet efter rikedom och lämnade
gruppen för att ta sig till närmsta bebyggelse. Efter att
hungriga ha stapplat omkring i vildmark och snöstorm i dagar kom
två av dem fram till indianagenturen i Los Pinos, nära Saguache
i Colorado.
Packers
decimerade skara fortsatte vidare upp i bergen. Packer misslyckades
åter totalt som jägare, han spårade inte upp och sköt
ett enda djur. Då ovädret rasade som värst hittade han
en övergiven timmerstuga en trapper byggt flera vintrar tidigare.
Där kunde de söka skydd undan ovädret, men maten tog
obönhörligen slut. Stämningen i gruppen blev allt sämre,
de var utmattade och på svältgränsen.
Då
de övriga somnat tog Alferd Packer fram sitt gevär. Shannon
Bell, James Humphrey, George Noon och Israel Swan avrättades i
sömnen med varsitt skott i bakhuvudet. Frank Miller tycks däremot
ha vaknat och kämpat för sitt liv, men utan framgång.
Packer sköt även honom. De döda männens kroppar
blev Packers skafferi över vintern, han skar ut rejäla köttstycken,
framför allt från bröstpartiet. Packer stannade i stugan
länge nog för att tillreda och frysa människoköttet.
Han stal männens värdesaker och började den långa
vandringen mot Los Pinos indianagentur, då vädret hade blivit
lite bättre. Efter några veckor kom han fram.
Maten
från de döda räckte hela vägen fram till indianagenturen
för honom. Alldeles innan han gick in slängde han undan de
sista resterna av människokött, han försökte dölja
det vid sidan av vägen. Till en början klarade han inte att
äta, men han drack desto mer whiskey. General Adams, indianagenturens
befälhavare, visste att Packer lett en expedition som letat silver,
men då han frågade om vad som hänt de andra svarade
Packer undvikande att männen vandrat iväg på egen hand
och frusit ihjäl. Då Packer började spendera stora summor
pengar blev Adams dock misstänksam och lät arrestera Packer.
Han misstänkte att han dödat sina kamrater, men trodde att
det var för att stjäla deras tillhörigheter. Den brutala
sanningen kunde han aldrig ana.
Några
veckor senare hittade två Ute-indianer det människokött
Packer försökt gömma utanför agenturen. Packer hävdade
då att stämningen blivit outhärdlig då provianten
tog slut. Männen började bråka inbördes och dödade
varandra för att äta de dödas kött. "Kött
som skurits ut ur en människas bröst är det sötaste
kött jag någonsin ätit", sade Packer. "Efter
att ha levt på det i snart två månader har jag blivit
väldigt förtjust i det."
Packer erbjöd sig att hjälpa till att hitta de dödas kroppar, men försökte istället fly ute i vildmarken. Han sattes i fängelse och sökandet fortsatte utan hans inblandning. John Randolph, en konstnär anställd av Harpers Weekly, hittade några månader senare resterna av de fem männen. Fyra av kropparna låg intill varandra, men den femte låg en bit därifrån och saknade huvud. Kött hade skurits ur bröstet från flera av liken, och ur höften på en. Även det som fanns kvar av de dödades tillhörigheter låg i närheten av detta gömställe ute i skogen.
När upptäckten blev känd var dock Packer inte längre kvar i fängelset i Saguache. Han hade lyckats muta sheriffens 16-årige son att släppa ut honom, då lagmannen gett sig upp i bergen för att undersöka brottsplatsen. Packer lyckades hålla sig undan rättvisan i över 20 år, innan han till slut greps. Under en tid bodde han i Arkansas, men därefter tog han sig söderut till Arizona och New Mexico innan han begav sig till Wyoming. Det var en av de ursprungliga medlemmarna i expeditionen som kände igen honom. Efter gripandet kom han med nya bekännelser, som denna gång gick ut på att det var Shannon Bell och inte han som dödat de andra. Då Bell försökte döda honom sköt han Bell. Att han därefter levde på människokött under en lång tid skyllde han på att det var en fråga om överlevnad.
Packer fälldes för morden, men en teknikalitet gjorde att han undgick dödsstraff. Det finns en skröna om att domaren skulle ha skällt ut Packer vid domslutet och sagt: "Det fanns bara sju demokrater i countyt, och du din jävel åt upp fem av dem." 19 år senare lämnade han fängelset som en fri man. Sina sista år tillbringade han i Littleton, Colorado, där han blev väldigt populär hos barnen. Flera av dem var övertygade om att han var oskyldigt dömd. Ett av "bevisen" de anförde var att han inte längre åt kött…
Rollpersonerna
kliver in i handlingen
Uppdraget
I början på februari år 1874 blir rollpersonerna kontaktade
av Ariel Shearingham, en välklädd mörkhårig kvinna
med blå ögon som verkar vara omkring 20 år gammal.
Hon är väldigt bekymrad över hur hon skall få tag
på sin fästman, Douglas Farrington, som har en inmutning
uppe i Klippiga Bergen i ovanför Lake City. Hon förstår
att det är riskabelt att bege sig dit, men är beredd att betala
dem bra. De kan få 200 dollar var i förskott och ytterligare
800 dollar var om de återvänder tillsammans med Douglas Farrington
till New York före april månad.
Hon kan berätta ungefär var inmutningen ligger. Hon ger dem
också ett foto på Douglas Farrington, en ömfoting som
då familjeföretaget gick i konkurs bestämde sig för
att söka lyckan som guldgrävare. Han har begett sig upp i
bergen för att leta efter ädla metaller. Nu har hans rika
farbror Archibald Farrington avlidit, och testamenterat hela sin förmögenhet
(värd 300.000 dollar) till Douglas. På ett villkor: han måste
upphöra med dumheterna och återvända till New York senast
den förste april.
Om rollpersonerna vill ha mer pengar kan de pressa upp ersättningen till sammanlagt 2000 dollar per person, men Ariel kommer under inga omständigheter att ge dem mer än 200 dollar var i förskott.
Överraskade
av ovädret
Då rollpersonerna påbörjar sin resa är vädret
kallt, men klart. Snön ligger vit, men det är tungt att ta
sig fram genom snömodden. Det går nästan snabbare till
fots med snökängor än till häst… Låt
vägen genom vildmarken bli hård och besvärlig. Då
och då slår dåligt väder till och tvingar dem
att söka skydd. Och varje gång de tvingas söka skydd
går ännu lite mer av deras proviant åt… Planerade
de trippen illa kanske de tvingas slakta någon av sina hästar
för att få mat. Även om de planerat väl bör
de ha problem med sinande matförråd. Då de varit ute
i vildmarken under ett par veckor, och bara befinner sig några
dagar från Douglas Farringtons inmutning, blir de överraskade
av ett väldigt snabbt omkast i vädret. Från att ha varit
riktigt hyggligt blåser en rejäl snöstorm upp. Vädret
blir fruktansvärt uselt, och de behöver söka skydd snabbt.
Någonstans att värma sig, få kläderna att torka
och kanske vila upp sig en tid innan deras resa fortsätter. Det
är då de får syn på en timmerstuga mitt ute i
ödemarken, och det ryker inbjudande ur skorstenen.
Brottsplatsen
Rollpersonerna har råkat snubbla på den timmerstuga där
kannibalen Alferd Packer och hans fem reskamrater sökte skydd undan
ovädret någon vecka tidigare. Nu finns bara Packer kvar i
livet. De andra fem har han dödat några dagar tidigare. Han
stal deras pengar och en del tillhörigheter. Därefter har
han gömt kropparna ute i granskogen, en bit från stugan.
De fyra män han sköt i bakhuvudet i sömnen ligger uppradade
bredvid varandra. Den femte kroppen ligger huvudlös en bit därifrån.
I närheten av männen finns även resten av deras utrustning.
Det mest makabra är dock att kropparna är styckade. Packer har skurit ut kött ur männens bröst, men även från höften på en av dem. Nu håller han på att tillvarata köttet. Hittills har han ätit sig rejält mätt några dagar, och nu har han precis lagat i ordning en stor gryta. Han vill dock inte ha rått kött liggande i stugan, utan går ut i skogen och skär ut nya bitar allt eftersom. Packer har inte tänkt stanna för alltid i timmerstugan, men har heller ingen större brådska därifrån. Inte så länge han har fyllda förråd…
Ett
gott skrovmål
Då rollpersonerna kommer fram till stugan blir Packer väldigt
förvånad över att se dem. Han verkar först lite
nervös och stingslig, men efter en kort stund återfår
han fattningen och hälsar dem välkomna till stugan. Han presenterar
sig som Shannon Bell (ett av hans offer, som han senare beskyllde för
att vara den egentlige mördaren) och ger ett sympatiskt intryck
Han välkomnar dem in i stugan och han bjuder på en varm nylagad
köttstuvning. Och det smakar gott, det är nog det godaste
kött rollpersonerna någonsin ätit… Skulle rollpersonerna
bjuda på någonting starkt att dricka till maten blir Packer
väldigt glad.
Skenet
bedrar
Snöovädret fortsätter rasa utanför stugan. Det är
inget väder att ge sig av i, utan rollpersonerna blir mer eller
mindre insnöade med Packer under någon veckas tid. Packer
är hela tiden oerhört trevlig, nästan lite för inställsam…
Och han har ingenting emot att de stannar, utan fortsätter generöst
att bjuda på mat som om han hade oändliga resurser. Det de
äter är naturligtvis Packers tidigare ressällskap…
Packer trivs med rollpersonernas sällskap, hans döda kamrater
var rätt upprörda på honom under den sista tiden innan
de dog. Hans avsikt är dock att döda även rollpersonerna
för att fylla på sina förråd. Så långt
bör det dock inte hinna gå innan rollpersonerna börjar
bli misstänksamma mot honom…
Saker
som inte stämmer
Det finns små oroande tecken på att allting inte står
riktigt rätt till. Alferd Packer ger sig ensam ut i skogen för
att "jaga" en stund varje dag, trots ovädret. Och han
vill inte ha sällskap, försöker rollpersonerna följa
med blir han mycket irriterad och fräser åt dem att han vill
vara i fred. Sällskap är väl trevligt, men inte hela
tiden. Han är väldigt vaksam, och försöker upptäcka
om någon smyger efter honom…
Då han återkommer från sina jaktturer lagar han dagens mat, och det bjuds alltid generösa portioner kött. Trots att det inte finns några matförråd över huvudtaget inne i timmerstugan, eller alldeles i närheten av den.
Undersöker de stugan ser de att Alferd Packer har mycket packning, nästan i mesta laget för en ensam vandrare som kommit hit utan häst eller andra packdjur…
Det bästa sättet att upptäcka liken i skogen är att följa efter Packer på långt avstånd någon dag då snöfallet lugnat sig och hans spår är tydliga. Packer bör upptäcka rollpersonerna i tid för att försvinna från platsen innan de upptäcker hans hemska hemlighet. Och vad de själva levt på de senaste dagarna…
Jägare
eller byte?
Då Packer förstår att han är avslöjad beger
han sig ut i vildmarken, men först efter att ha stulit eller dödat
de hästar rollpersonerna har. Eftersom rollpersonerna är fler
tänker han undvika rena duellsituationer. Istället tänker
han avverka dem en i taget. Han ser till att hålla avstånd,
letar gärna upp bra bakhållspositioner, skjuter ett skott
nästan mer för att skadskjuta än att döda, och försvinner
sedan igen. Han kommer att agera på samma sätt även
om rollpersonerna jagar efter honom.
Tänk på att det fortfarande är rätt svåra förhållanden och ont om proviant. Packer fick med sig en del kött innan han påbörjade sin jakt. Rollpersonerna bör ha det värre. Såvida de inte väljer att ta för sig av mer människokött ute i skogen… Om rollpersonerna väljer att stanna och förskansa sig i stugan så kan det bli en lång belägring. Packer lurar någonstans därutanför, och då de går utanför dörrarna så kommer det allt som oftast ett skott. Packer har sitt likförråd tillhands, och kan bygga enklare skydd undan väder och vind.
Flyr rollpersonen kommer Packer att förfölja dem fram tills de alla befinner sig bara någon dag från civiliserade och bebyggda trakter. Om rollpersonerna berättat någonting om Douglas Farrington kommer Packer därefter att bege sig till dennes inmutning och döda honom. Skulle de själva bege sig mot Farrington direkt från timmerstugan, utan att ha gjort någonting åt Packer först, kommer Packer att följa efter dem dit. Farrington blir ett enkelt byte för honom…
Vildmannen
Det foto rollpersonerna fått av Douglas Farrington har inte så
mycket gemensamt med den man de möter vid inmutningen… Det
har gått ett halvår sedan Farrington sist klippte eller
rakade sig, så nu är hår och skägg stora och yviga.
Han har lyckats anpassa sig någorlunda väl till de svåra
förhållandena, även om hans slaktat sin häst och
nu bara har mulan kvar… Han har en del specerier kvar, men är
själv en usel kock.
Då rollpersonerna försöker få honom att lämna inmutningen kommer han först att vara misstrogen mot dem och tro att de är ute efter att stjäla hans guld. Då han väl blir övertygad om att deras berättelse är sann blir han överlycklig över en chans att återvända till ett rikt liv på östkusten. Det guld han slitit ihop under dessa månader är inte värt mer än 75 dollar… (En riktig guldgrävare skulle dock lyckas bättre… Totalt finns det 7000 dollar i guld som kan brytas ur inmutningen).
Hinner
de i tid?
Det är upp till rollpersonernas eget agerande och dig som spelledare
att avgöra om de hinner ta sig till New York i tid. Låt det
gärna bli en kamp mot klockan!
Vad
berättar de om Packer?
Rollpersonernas rykte kommer att förändras rätt rejält
till följd av mötet med Packer. Kannibalism blir snabbt förstasidesstoff
i tidningar över hela världen. Om de bara rapporterar om Packers
dåd och var kropparna finns kommer de att bli väldigt berömda,
även deras rykte inte förändras så oerhört
mycket. Skulle de däremot säga att de själva ätit
av de döda människorna så sänks varje rollpersons
rykte 25 steg rakt av dessutom.
Spelledarpersoner
|
Alferd
Packer
|
Douglas
Farrington
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
 |
 |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Alferd
Packer är en historisk person. Han har en tatuering med sitt
förnamn på vänster arm, vilket är väldigt
passande för denne självupptagne man. Enligt Alferd
själv finns det just ingenting han inte kan bäst. Han
är fåfäng, självupptagen, skrytsam och egenkär.
Han sätter ständigt sig själv i första rummet.
Och det blir inte bättre när han dricker, han syns och
hörs mycket... Beskrivning
(mars 1874) FYS
18 Rykte 45/20 Strid
och vapen
Färdigheter |
Douglas
Farrington växte upp som enda son till en fabriksägare.
Han blev oerhört bortskämd och trodde att hela livet
skulle bli en dans på rosor. Han är en vänlig,
bildad och charmerande ung man, som just stod i begrepp att fria
till sin kära Ariel Shearingham då katastrofen inträffade.
Faderns fabrik gick i konkurs, han var utblottad. Beskrivning Rykte 52/30 Strid
och vapen
Färdigheter |