Det mekanurgiska sinnet


av Dag Stålhandske
Det mekanurgiska sinnet, ibland kallat "tredje handen", brukar liknas vid den mänskliga känseln. Rent praktiskt används den så att mekanurgen lägger handen på det föremål han vill undersöka. Då han använder sinnet upplever han det som att hans kan känna påfrestningar, beröringar, inre funktion och hållfasthet i föremålet. Man kan säga att han känner sig som att hans vanliga känselsinne var förflyttat till föremålet, som om han var föremålet. I likhet med känselsinnet kan han känna hur "muskler" arbetar, påfrestningar, beröring och rentav smärta vid extra påfrestningar eller när något går sönder.

Det finns emellertid skillnader mellan mekanurgens sinne och ett känselsinne. Vårt känselsinne begränsat till vår egen kropp. Mekanurgen kan känna föremål han kan röra vid. Om han exempelvis vidrör ett bord kan han med det mekanurgiska sinnet känna att någon annan vidrör bordet andra ände. Med vårt känselsinne kan vi känna värme och kyla. Detta kan inte mekanurgen göra, åtminstone inte direkt. Om en viss metall däremot blir spröd av kyla och mjuk av värme kan han känna denna sprödhet eller mjukhet och därigenom dra slutsatser om temperaturen. Mekanurgen kan känna ett föremåls inre mekanismer, hur kugghjul griper tag i varandra eller hur maskar gnager i ett träds inre, medan vår känsel är begränsad till huden. Det är bara undantagsvis vi kan känna våra tarmar eller dylikt arbeta. Inte heller kan vi känna hur böjligt, robusta eller tåliga våra ben och muskler är. Det kan däremot mekanurgen. Vidare så är användandet av det mekanurgiska sinnet en mera aktiv handling än vårt känselsinne och kan lätt "stängas av"


Sinnets begränsningar
Mekanurgen kan bara avkänna ungefär en kubikmeter material per MEP, centrerat kring den punkt han håller handen på. Är föremålet större än så kan han bara avkänna en del av föremålet. Han kan till exempel inte vidröra ett hus och avkänna hela husets hållfasthet, han måste gå och känna på olika punkter för att undersöka hela huset. Å andra sidan kan han avkänna flera föremål så länge dessa är i beröring med varandra. Genom att vidröra en mast kan alltså mekanurgen avkänna masten, bommarna seglen och tågvirket, ja rentav båtens skrov om han bara kan avkänna så stor volym (vilket han förmodligen inte kan). I regel brukar mekanurgen använda sinnet genom att vidröra ett föremål med en naken hand, men han kan använda vilken kroppsdel som helst och kan även använda sinnet genom måttligt tjocka kläder. Om han inte har för tjocka sulor kan han känna när någon går på samma golv som han.

Det föremål som mekanurgen avsöker måste vara i fast form. Flytande eller gasformiga föremål kan han inte avkänna. Däremot är det inget som hindrar att man använder sinnet på levande ting. En mekanurg kan alltså känna blodomloppet, upptäcka brutna ben och sprickor, ja rentav benskörhet. Detta är mycket användbart för en läkare och det händer att människor som föds med det mekanurgiska sinnet men inte har de ekonomiska förutsättningarna för att utbilda sig till en riktig mekanurg arbetar som läkarassistent.


Sinnets psykologiska effekter

På grund av att det mekanurgiska sinnet är väsensskilt från andra mänskliga sinnen finns det en psykologisk barriär mellan mekanurger och andra människor. Vanliga människor upplever mekanugerna som konstiga eftersom de kan känna saker som "inte finns". Det finns mycket vidskepelse kring mekanurgerna. Exempelvis skall det betyda tur att skaka hand med en mekanurg, vilket förmodligen härstammar från att en mekanurg kan känna brutna ben och dylikt i en människas kropp. Kentaurerna däremot är rädda för mekanurgernas beröring.

Mekanurgerna själva upplever det som att vanligt folk inte förstår deras arbete. De kommer mycket bättre överens med varandra. Det finns emellertid en stark misstänksamhet mekanurger emellan. Som ett resultat är mekanurger rätt ensamma figurer.

En annan effekt är att mekanurger identifierar sig med föremål som de ofta använt sitt mekanurgiska sinne på. Om du förstör en mekanurgs uppfinningar (eller bara gamla, kära möbler) inför ögonen på honom kan han skrika i smärta, fastän han inte är i fysisk kontakt med det. Somliga mekanurger påstår att de kan känna vad som händer med ett visst föremål också på avstånd. Då man testar båda dessa fenomen empiriskt visar de sig emellertid inte fungera. Det är alltså i själva verket frågan om en rent psykologisk identifikation.

Detta har också bidragit till att göra mekanurgen till en lustig figur i många människors ögon. Den knäppe uppfinnaren som klappar och småpratar med föremål. Mannen som betraktar sina möbler som personliga vänner –han har varit i beröring och mer eller mindre medvetet använt sitt mekanurgiska sinne på dem så ofta att han identifierar sig med dem.