Duell till döds

Det var vad jag gjorde, mord mot betalning, kamoflerade till dueller.

Det är en problematisk sysselsättning. Eftersom det är oerhört vanärande att anlita en duellant (men inte olagligt), måste duellanten hemlighålla sitt yrke och få mordet att framstå som en "riktig" duell orsakad av äreröriga saker. Å andra sidan måste han ju hitta någon som vill köpa hans tjänster. Ingen lätt kombination.

För att hemlighålla mitt yrke hade jag ett flertal identiteter. Det är helt lagligt att resa under falsk identitet så länge man inte uppger falskt namn för stadsvakten eller falskeligen påstår att man är patricier eller någon myndighetsperson. Vid detta tillfälle var min rollfigur (jag kallar de falska identiteterna rollfigurer) Vikrat tem-Sikrem ran-Ader från Kraan. Jag kunde imitera dialekten oklanderligt. Vi känner alla till klichéerna om patricier från Kraan. "Om en hund sätter sig på hans mark, ligger svansen på grannens." Fattiga, men utomordentligt stolta och snarstuckna är det ingen som tycker det är märkligt att en sådan hamnar i dueller. Min rollfigur Vikrat var inte helt utfattig, han hade ju en betjänt, men han klädde sig i vad som var högsta mode för tio år sedan. Detta passade mig bra eftersom jag är något hjulbent och inte passar i dagens mode med åtsittande benbeklädnad för att männen skall kunna visa sina bens mer eller mindre vackra former. Vikrat drack en del och blev snabbt pladdrig under rusets inverkan. Min betjänt hade aldrig några sådana identiter. Det vore onödigt eftersom patricier ändå aldrig lägger märke till tjänstefolk.

Problemet med att få tag på kunder löste jag på följande vis. Först tog jag reda på vilka som kunde antas ha råd med mina tjänster. Sedan kontaktade jag brevledes anonymt en av dessa i taget och erbjöd honom mina tjänster. Om klienten var intresserad skall han ge mig ett visst tecken, såsom att lämna ett ljus brinnande i ett visst fönster på kvällen. Kanske en gång av tio fick jag napp. Då jag fått tecknet kom ett nytt anonymt brev med en plats där vi kunde träffas. Klienten eller hans sändebud skulle bära ett visst kännetecken, såsom att låta en näsduk sticka upp ur vänster ficka på rocken.

Så hade jag också gjort den här gången. Tredje gången jag skickade mitt erbjudande fick jag napp. En framstående och, att döma av hur han bodde, mycket rik mercator var intresserad. Nästa meddelande instruerade honom att han skulle komma eller skicka en betrodd förhandlare till en viss taverna i stadens bättre delar. Han skulle bära vit halsduk och ett par ridstövlar som kännetecken.

Tyvärr, så är det vid sådana här möten i ungefär ett fall av tre inte någon som verkligen är intresserad av mina tjänster, utan någon som blivit chockerad av mitt ärelösa erbjudande och beslutat sig för att avslöja vem jag var och "lära mig en läxa". Rena mordförsök hade också förekommit. Därför var det alltid en offentlig mötesplats jag valde. Vidare så kom jag antingen själv dit i förväg eller också lät jag min betjänt vara där. På så sätt kunde vi se om klienten kom ensam eller inte innan jag gav mig tillkänna.

Följaktligen satt jag också på tavernan i god tid innan den avtalade tiden. Jag hade valt en tid då det borde vara lagom mycket med folk, tillräckligt mycket för att vi inte skulle dra till oss uppmärksamhet, tillräckligt litet för att vi inte skulle behöva riskera att dela bord med flera personer. jag hade inte sett något misstänkt beväpnat följe i rummet. Min betjänt stod utanför, redo att slå larm om något sådant skulle dyka upp sedan jag gett mig tillkänna. I så fall skulle jag fly via ingången till köket genom bakdörren som jag sett på tavernans baksida. En liten stund innan den utsatta tiden såg jag en blek, något överviktig man komma in i de föreskrivna kläderna. Jag etablerade ögonkontakt med honom. Han spratt till litet. Min klient eller hans sändebud var nästan alltid ytterst nervösa. Föga underligt. Det är förvisso icke var dag man beställer ett mord. Själv var jag alltid lugn som en filbunke. Jag njöt alltid av den självhävdelse det innebar att själv vara helt lugn och professionell inför en mycket nervös person, i synnerhet som den personen normalt var en mäktig man. Kanske var det därför jag drog ut på konversationen i det här fallet.

Jag satte ned mitt ölstop och satte mig mitt emot honom.

"Det var jag som skickade meddelandet."

"Jag är bara en budbärare." Så var det ofta. Inte bra att bli sedd tillsammans med en man som senare hamnar i gräl med och har ihjäl ens dödsfiende. Förklädnad eller en budbärare är vad mina uppdragsgivare tar till. Problemet med budbärare är naturligtvis att man helt måste lita på honom. Efteråt är man naken för utpressning från budbärarens sida. Rösten hade varit kultiverad. Mannen kunde vara en släkting eller en av de högre och mest betrodda bland tjänstefolket. Dessa kan tala lika kultiverat som deras herrar. Kanske verkade han litet för ivrig att påpeka att han bara var en budbärare för att det skulle vara sant. Nå, det skulle vi få se.

"Vad kostar era tjänster?" fortsatte han.

"Det beror på omständigheterna, målets natur och klientens önskningar."

"Målet heter Antar tem-Torggrit ran-Virno. En ung patricier, försörjer sig som informator, välbärgad men inte rik. Bor på Storgatan med en annan ung sprätt. Tämligen skicklig både med värja och pistol sägs det, men säkert ingen match för er."

Jag gjorde en liten nick för att visa att jag uppfattat komplimangen. Det var alldeles sant. Vid denna tidpunkt var det i stort sett bara professionella skyttar och fäktare som kunde mäta sig med mig redan vid träning eller tävling. I en riktig situation, där nerver är minst lika viktiga som skicklighet, var jag ännu bättre. Tyvärr kan ju också tur och otur spela in.

"Jag förstår. Vad har min klient för önskemål?"

"Jag förstår inte." Mannen var en smula irriterad över att konversationen, som gjorde honom nervös drog ut på tiden. Jag gjorde därför min röst lugnande.

"Först och främst: önskad skadenivå?" Mannen verkade fortfarande förbryllad: "Många av mina klienter är fullt nöjda med att få målet utskämt, skadad eller ivägkörd ur staden."

Mannen såg sig om över axeln och lutade sig framåt: "Vi önskar se problemet löst permanent." Jag har hört så många eufemismer för "döda honom" i mina dagar så jag tror jag skulle kunna skriva en hel ordbok med bara dem. Jag noterade också att ordet "vi" kom naturligt. Förmodligen var detta inte klienten själv, men inte heller en neutral mellanhand utan någon som tänkte på sig själv och klienten som just "vi". "En annan ung sprätt" antydde också att han delade klientens motvilja för målet.

"Gott. Tidspress?" återtog jag.

"Tag månader på er om ni behöver eller gör det imorgon."

"Bra, bra. Diskretionsnivå?"

"Försök få det att se ut som något annat. Låt honom utmana er."

"Utmärkt, jag skall få honom att utmana mig och se till att ingen misstänker något." Detta var en överdrift. Dueller är förmodligen det mest populära ämnet för skvaller, både bland patricier och vanligt folk. Om en patricier i staden duellerar med och dödas av en nykomling till staden som sedan lämnar staden uppstår alltid ryktet att det var en duellant som utförde det mot betalning. I synnerhet om den döde hade fiender. Nu hade jag dessutom erbjudit mina tjänster till tre andra patricier innan den här nappade. Folk skulle misstänka en duellant vad jag än gjorde. Skötte jag mig väl, däremot kunde jag se till att folk inte visste säkert att så var fallet.

"Det är allt jag behöver veta för ögonblicket" fortsatte jag.

"Och priset?"

"Jag har ännu inte ens beslutat mig för att åta mig uppdraget. Ni förstår, enligt vad ni själv har sagt känner ni huvudsakligen den här mannens kapacitet ryktesvägen. Jag vill göra några diskreta förfrågningar innan jag svarar ja. Kan ni återkomma imorgon samma plats och tid."

Han kunde inte dölja sin motvilja mot detta, men förstod att det jag sa var vettigt. En nick visade att han accepterade och gick sin väg uppenbart angelägen om att komma därifrån. En frågande blick från min tjänare besvarade jag med att skaka på huvudet. Mannen behövde inte skuggas. Vi visste vem vår uppdragsgivare var och kunde ta reda på fakta i lugn och ro. För övrigt skulle han säkert titta sig över axeln många gånger på vägen hem. Han hade lämnat kvar sitt glas med cider. Det skulle verka mystiskt att en nervös man beställer ett glas cider, talar med en annan person och lämnar kvar glaset halvdrucket, så jag tömde bägaren.

"Vår klient är en mycket rik mercator. Vi kan nog klämma ur honom en hel del. Inte heller behöver vi oroa oss för att han inte skall hålla sin del av avtalet. Han kan inte lämna staden utan att göra stora eknomiska uppoffringar. Dessutom kommer han nog att tycka det är väl spenderade pengar. Han har gift sig med en betydligt yngre patricierkvinna av god men fattig familj."

"Det låter beklämmande välbekant."

"Ja, som du säkert kan gissa befinner sig klientens hustru bland informatorns studenter, fastän han normalt mest undervisar barn."

Jag var inte förvånad. Mer än hälften av alla mina uppdrag gällde hjärteangelägenheter. Ibland var det till och med kvinnor som hyrde mig. Likväl kände jag en besviken leda över mänsklighetens brist på originalitet.

"Det skötte du utmärkt som vanligt. Se här. Det räcker för att köpa dig en rejäl portion kroppslig kärlek. Vi måste ju bringa vår hyllning till horeriet, vår i särklass främsta uppdragsgivare."

Det var ett stående skämt oss emellan att närhelst jag belönade min betjänt föreslog jag något omoraliskt sätt att spendera pengarna. Vi visste båda att han sparade allt. Han måtte ha en ansenlig slant på banken nu. Förmodligen mer än jag hade för ögonblicket. Hur mycket jag hade haft om jag hade ägt hans sparsamhet ville jag inte tänka på.

Min betjänt gjorde en avvärjande gest.

"Jag har faktiskt lyckats få reda på något om målet också."

"Åhh, låt höra."

"Han har aldrig utkämpat någon duell under de senaste fem åren, men för två år utmanade han en äldre lärare på duell och fick denne att backa ur då han insisterade på att duellen skulle vara till döden."

Vi log. I farliga och pressade situationer följer folk sin vana. Denne yngling skulle säkert göra likadant mot mig om jag kunde locka honom att utmana mig. Om han utmanade mig och insisterade på att duellen skulle vara till döden reducerade detta misstanakarna.

"Han frekventerar tavernan ‘Gyllene Svinet’ och har tillhört kejserliga vita gardet. Det har däremot ingen av de kamrater han brukar umgås med."

Därmed var hela planen klar.

"Jag är Antar tem-Torggrit ran-Virnos rumskamrat och sekundant", tonen var artigt nedlåtande, "och kommer för att lösa vårt mellanhavande på det ena eller det andra sättet. Jag ber att i förväg att få påpeka att om vi inte kan komma till någon annan lösning, har jag instruktioner att insistera på att duellen skall vara till döden. Förolämpningens natur och det faktum att den rörde Antar tem-Torggrit ran-Virnos regemente gör att det inte kan bli tal om något annat, det minns ni väl?"

Ett sånt kräk. Först försökte han skrämmas och sedan antydde han att jag var så full att jag inte mindes vad jag sa. Så aspackad spelade jag ju inte när jag hävde ur mig förlömpningar mot hans regemente på ‘Gyllene Svinet’. Jag märkte att jag blev riktigt arg å min rollfigurs vägnar. Bra, jag lät litet av den ilskan höras i min röst.

"Jag minns. Vad är alternativet?"

"En skriftlig ursäkt, efter diktamen. Vi förbehåller oss rätten att offentliggöra eller hemlighålla ursäkten efter behag."

Karln försökte ju inte ens kompromissa! Jag rusade upp.

"Omöjligt, helt oförenligt med min ära."

"I så fall får jag be er välja vapen."

"Pistol. Jag kan förse oss med dem. Ni kan få provskjuta det vapen er huvudman skall använda om ni önskar." En märklig försiktighetsåtgärd kan tyckas. Den som äger vapnen måste ju låta den andre välja. Emellertid kan man ganska enkelt ändra siktena så att till exempel båda siktena drar åt höger. Den som vet detta kan då korrigera detta genom att sikta något till vänster om målet medan den andre siktar rakt på och kommer att missa.

"Gott, vid den gamla kvarnen andra väkten imorgon, två sekundanter var, passar det?"

"En sekundant var, jag har bara min betjänt som jag känner i staden. Idag vid nionde väkten, inga dröjsmål." Jag fick det att låta som att jag var rädd och inte ville våndas en hel dag. I verkligheten ville jag ha så få vittnen som möjligt och ju mindre betänketid mitt mål fick, desto mindre tid att börja misstänka att jag var en duellant med uppdrag att döda honom. Man tänker rätt intensivt timmarna innan man skall duellera.

"Jag tror att det kan vara acceptabelt, jag är strax åter med besked. Kan jag få låna vapnet under tiden?"

Det fick han. Jag tyckte att budbäraren som kallat mannen "en annan sprätt" hade haft helt rätt i sin karaktäristisk. Detta är en typ av människor jag är högst bekant med. De är helt charmerade av romantiken, spänningen och manligheten i en duell. Det är ju lätt att vara när man är sekundant och inte själv behöver riskera livet. Enligt min mening är krig, kvinnor och dueller ljuva ting för den som inte känner dem. Nå, hans sort brukar bli ganska bleknosiga figurer när de ser sin vän kvävas i sitt eget blod.

Han kom snart åter med jakande besked. Han tillade att de kunde tillhandahålla en läkare. Jag blev en smula förvånad. Läkare är förnuftiga människor. Normalt brukade de vägra att medverka i och därigenom uppmuntra till dueller. Inombords skar jag tänder. En läkare skulle drastiskt öka målets chanser att överleva. Jag kunde dock inte vägra att låta en läkare vara närvarande utan att framstå som blodtörstig och kanske röja mig. Alldeles uteslutet var det ju inte heller att jag själv skulle ha nytta av en läkares tjänster. Någon gång skall var den första påminde jag mig själv. Överdriven självsäkerhet leder till slarv och slarv dödar.

Det där med "till döden" skall inte tolkas bokstavligen. De flesta dueller "till döden" slutar faktiskt inte med någon av duellanternas omedelbara död. Man slutar när någon är så illa skadad att han inte kan försvara sig effektivt. I teorin har man rätt att döda sin motståndare också om han får ett så allvarligt sår att han inte kan värja sig. I praktiken gör ingen så. Att dräpa en försvarslös anses ärelöst. Dessutom ligger dueller i lagens gråzon och är socialt accepterade. Att döda en försvarslös duellant däremot skulle mycket väl kunna resultera i att man fick polisen efter sig. Detta är anledningen till att jag föredrar pistolen. Man kan döda utan att framstå som blodtörstig. En annan fördel är att nerver spelar stor roll. Nackdelen är att slumpen också spelar stor roll. I fäktning är slumpens betydelse mindre, men å andra sidan är det stor risk att man själv blir träffad när man ränt värjan i buken på motståndaren tillräckligt djupt för att vara någorlunda säker på att tillfoga ett dödande sår. I realiteten förekommer knappast andra duellvapen än värja och pistol. Jag har hört talas om en duell mellan en kavallerist och en infanterist som båda använde sina ordinarie vapen och om en duell med knivar, men det är allt.

Vi var på valplatsen i god tid, målet och hans sprätt till sekundant kom kort därefter. Det som drog till sig min uppmärksamhet var dock läkaren de hade i följe. Det var en kvinnlig, medelålders Vita Rosen-mystagog. Att döma av formen på hennes ros-brosch hade hon hög rang i ordern, men trots detta hade hon valt att riskera att bli utesluten för att ha varit del i en duell. För ett tag trodde jag att hon var mor eller någon annan nära släkting till målet. Jag såg dock inget släkttycke dem emellan och hon verkade se på mig på samma sätt som på målet.

Jag tvingade mig att släppa henne och koncentrera mig på målet. Det var viktigt att göra en bedömning av honom. Han var nervös, inte tu tal om den saken. Tyvärr verkade det som att han var ärlig nog att erkänna sin rädsla för sig själv. Det är bättre när de förtränger sin rädsla och försöker skyla över den med patetisk kaxighet och nonchalans. Då skjuter de i allmänhet först, snabbt och mycket spänt, nästan alltid en miss.

Med rösten hos någon som vill klara av en tråkig formalitet och gå vidare till de intressanta saker som skall komma sedan frågade sprätten:

"Finns det några möjligheter till en försoning? Min huvudman har erbjudit sig att acceptera en ursäkt."

Jag skakade på huvudet.

"Javäl" sade han med ett tonfall som skulle förefalla beklagande, men i själva verket var lättat. "Då får jag be er inta era positioner."

Efter att en sista gång ha kontrollerat vapnet ställde jag mig rygg mot rygg med målet. Déjà vu. Det var inte första gången jag var i den här situationen. Vi gick de föreskrivna tio stegen var. Jag tog långa kliv eftersom jag ansåg att ett större avstånd var till min fördel. Jag drog avsiktligt något åt höger så att jag inte skulle stå riktigt där han förväntade sig om han vände sig om och sköt snabbt. Vid det tionde steget vände jag mig om på höger fot så att jag förflyttades ytterligare en bit åt höger. När jag såg målet märkte jag att han höll vapnet riktat uppåt. Jag blev lättad. Han tänkte vänta och låta mig skjuta först. Därigenom skulle han kunna skjuta i lugn och ro utan stressen av att veta att jag kunde skjuta när som helst. En bra taktik när man inte har nerverna helt under sin kontroll. Han borde dock ha riktat vapnet mot mig medan han väntade på mitt skott. Nu visste jag att han inte tänkte skjuta och kunde ta det lugnt själv. Inte för att det spelade någon roll jag hade inga problem med nerverna. Jag andades in djupt, andades ut normalt, siktade mot målets hals i kanske tre sekunder och sköt. Han ryckte till av skottet, hans skott gick i luften och han föll på knä. Han höll ena handen om högra axeln och stirrade skräckslaget på det framvällande blodet som färgade hans skjorta. Fördömt. Jag hade träffat åtminstone tre tum för lågt och tagit i axeln. Hade kulan gått tre tum åt höger eller åt vänster i stället hade jag missat helt och varit i akut livsfara för hans skott. Räddad av ren tur!

En pinsam tystnad följde. Jag var rasande på mig själv. Inte nog med att jag hade klantat mig. Jag skulle nu också vara tvungen att kräva ytterligare strid. Min rollfigur skulle framstå som mordisk och misstankarna om att jag var en betald duellant skulle bli starkare. Jag såg att mystagogen var på väg mot målet. I vredesmod sade jag:

"Håll. Vi är inte klara än."

Sprätten som rusat fram till sin kamrat tittade skräckslaget på mig och sade:

"Ni, ni måste behaga skämta."

Hånfullt imiterade jag hans röst och sade:

"Jag ber att i förväg att få påpeka att om vi inte kan komma till någon annan lösning, har jag instruktioner att insistera på att duellen skall vara till döden. Förolämpningens natur och det faktum att den rörde Antar tem-Torggrit ran-Virnos regemente gör att det inte kan bli tal om något annat."

"Karlns vänstra arm är fortfarande intakt" fortsatte jag "och duellen är, som han har insisterat på, till döden. Vad mer finns det att säga."

Nu fångade mystagogen min blick.

"Liv är ändå liv."

Min läsare har säkert hört om Vita Rosens läkares speciella utstrålning, om deras tysta värdighet också i den största förnedring, om hur omöjligt det är att skämta bort deras diskret högtidliga allvarsamhet.

Det är svårt att förklara vad jag kände i det ögonblicket, men hennes ord tog mig ur min yrkesroll. Jag upplevde det som att hon tvingade mig ur min yrkesmässiga rutin och drev mig att se den blödande ynglingen framför mig, inte som ett "mål" eller en uppgift att lösa utan som en levande och kännande människa och att detta var något dyrbart. Hon tvingade mig att inse att det fanns ett annat sätt att se situationen, ja att se världen, än det jag hade inrotat av gammal vana. Hon erbjöd, ja hon representerade ett alternativ som låg inom räckhåll, som jag kunde välja...

...men jag valde det inte. Kanske var det bara vanans makt, kanske var det fruktan för att om jag erkände att liv var dyrbart och rentav heligt måste jag erkänna att jag var en helgerånare, kanske var det bara människolivets inneboende tröghetslag. Hur som helst, med en viljeansträngning skakade jag av mig hennes inflytande och tvingade mina tankar tillbaka in i invanda banor. "Om ynglingen ger sig på nåd och onåd kan jag inte döda honom", tänkte jag. "Jag måste provocera honom att fortsätta."

Hans sekundant var precis så blek som jag hade förutsagt när han såg att mystagogens ord förfelat sin verkan och stammade fram:

"S-skulle ni acceptera en ursäkt."

Etiketten säger att man aldrig skall tala direkt till den man skall duellera med. I stället skall man tala via sekundanterna. Jag bröt denna regel helt medvetet. Jag var arg på mig själv för min miss, för att jag skulle komma att framstå som blodtörstig och för att jag nästan låtit mig "duperas" (så tänkte jag då) av mystagogen.

"‘ En skriftlig ursäkt, efter diktamen, med rätten att offentliggöra eller hemlighålla ursäkten efter behag.’ Är det vad du menar? Inte så kaxig nu som när du insisterade på att duellen skulle vara till döden. Det är väl ungefär vad man kan vänta sig av ett garde med skräckens vita färg. Ånej, törs du inte slåss får du ge dig på nåd och onåd." Paus medan detta sjunker in. "Nåå hur blir det, döden eller vanäran?"

"Finns det inga..." började sekundanten.

"Skall vi bara snacka kan jag skicka hit en gammal gumma att representera mig." avbröt jag.

"Ladda pistolerna igen" sa ynglingen till min lättnad. Jag såg på hans ansikte att han förmodligen inte längre skulle utgöra någon fara för mig. Han hade försonats med tanken på döden och var inte rädd längre. Å andra sidan förlorar man all stridslust när man uppnår en sådan försoning. Ytterligare försök att träffa mig skulle vara halvhjärtade.

Pistolerna laddades och duellen började ånyo. Med de tio stegen räknade ynglingen ned sitt kvarvarande liv. Jag vände mig om på samma sätt som förut siktade på hans näsa. Jag brydde mig inte om att titta efter om han siktade på mig eller inte. Mitt skott träffade honom mitt emellan ögonen och han föll ihop som marionett när man klipper av trådarna.

Sekundanten rusade fram emot den fallne men mystagogen stod orörlig. Han måste vara död. Jag var lättad ty av någon anledning ville jag inte själv gå fram och undersöka saken. Jag vände mig om och sade åt min betjänt: "Hämta pistolerna. Vi är klara här." Dumt gjort. Den dödes vapen var fortfarande laddat och sekundanten var så skakad och förtvivlad över vännens död att han hade kunnat få för sig att skjuta mig i ryggen. Nu nöjde han sig med att utbrista i en anklagelse:

"Mördare"

Det var ju alldeles riktigt. Jag var emellertid inte på humör för att tåla kritik. Jag vände mig om och sade, snarare hånfullt än hotfullt: "Vad sade du?"

"Ing-en-ting" fick han fram med möda. Dödsskräcken var trots allt större än sorgen hos honom. Tigande lade mystagogen en stödjande hand på hans axel.

Min betjänt tog pistolerna och vi gav oss iväg med snabba steg under tystnad. Min betjänt anade min sinnesstämning, men missförstod orsaken därtill. I ett försök att muntra upp sade han:

"Visst var det förargligt att inte första skottet fällde avgörandet. Vi får provskjuta vapnen en extra gång. Uppdraget är emellertid slutfört och det är vad som betyder något. Vår klient kommer att bli nöjd."

"Tills nästa gång gubben har anledning att tro att någon vacker, viril yngling kört in kuken i hans förnäma lilla fru."

Min betjänt ryckte till. Jag var inte den som brukade använda runda ord. Så ryckte han på axlarna:

"Nöjda kunder kommer tillbaka."