Dödens färg är grön

Det var förrädiskt lätt att tappa vaksamheten på en plats som denna! De enda ljud som hördes var några bin som fridfullt surrade bland de många blommorna. En mild doft av syrén och körsbärsblom omgav de två figurerna i lunden - tills en vindpust förde in en kärvt torr lukt av sand, damm och aska, och påminde dem om den bistra verkligheten. Den här platsen må vara en prunkande paradisträdgård, men bortom buskarna och fruktträden fanns bara Vredeslandet. Den kargaste och mest livlösa öknen i den kända världen sträckte sig hundratals kilometer i alla riktningar härifrån.
     "För tusen år sedan låg den mänskliga civilisationens största stad här." muttrade den längre av dem tankfullt, "Jag undrar om någon som lever idag ens kan föreställa sig det som orsakade... det här."
     "Nix." svarade den kortare, "Men om vi inte stoppar dem får vi se det med egna ögon. Då kommer det att hända igen... fast sjufalt värre."

Swashbuckla i sandhavet! Här är din chans att göra bot, rensa ogräs och rädda världen i ett actionfyllt äventyr med fagra damer, slemma skurkar, en kamp mot tiden och annat sånt där som hör till.
     Förkunskaper: Kapabel att rulla tärningar. Egna T6:or är ett plus.

Ett speciellt tack till Gargamels lärjungar, Spöstraff, Eastenders, Förenade Betong AB, Lunensis, The Spopling Party, Hur?, Kajs Väpnare och Malkavian Madness Network, som spelade äventyret på SnöKon den 5-8 januari 2000.

Sammanfattning Rollpersonerna har kommit som pilgrimmer till Fotóikos, ett kraftfullt nexus med en blomstrande oas mitt i den livlösa öknen Vredeslandet, i syfte att stanna här på obestämd tid. Strax efter att de anlänt utsätts platsens ledare Kleona för ett mystiskt anfall av en bisvärm. Ledtrådar pekar på att det rör sig om en attack från aristosofer, antagligen som del i en plan för att ta kontrollen över Fotóikos och omforma det för deras egna syften. Dock vet de lokala mystagogerna att en sådan process bara skulle orsaka en explosiv urladdning av nexats kraft, tillräcklig för att ödelägga stora delar av kejsardömet.  Rollpersonerna spanar efter tecken på ett förestående anfall under natten och nästa dag, och hittar bl a en dold tunnel men inget mer substantiellt. Nästa natt försöker en infiltratör förgifta mystagogerna, och kort därefter börjar Fotóikos röra sig!  Aristosofernas plan är inte att anfalla oasen; de tänker med sina krafter flytta dess nexus till ett eget fäste som de har byggt upp vid ett berg några mil bort, och har med sina smygattacker oskadliggjort de personer som hade kunnat hålla det kvar. Rollpersonerna måste nu bege sig ut i öknen, hitta fästet, ta sig förbi de förvridna varelser som vaktar det och besegra aristosoferna innan nexat når fram. En av dem kommer att hitta gamla bekanta därinne...

Bakgrund

För omkring tusen år sedan ändades Kejsareran då Tirins, huvudstad i det blomstrande Blå Kejsardömet, förintades i en väldig katastrof. Ingen känner till dess exakta orsak; spekulationer talar om en magisk ceremoni eller experiment som på något sätt gick fruktansvärt fel. Där imperiets centralland legat skapades istället Vastus Iræ [Vredeslandet], en cirkelformad öken med 50 mils diameter, på alla sidor omgiven av Vredesmuren, en ringformig vulkanisk bergskedja som uppstod samtidigt med öknen. Dess toppar reser sig upp till ett par tusen meters höjd.
     Vredeslandet är inte bara kargt, det är bokstavligt talat livlöst; fullständigt tömt på Vitalis, världens livskraft. Ingenting kan födas, gro eller växa i den här öknen. För den vanlige betraktaren är den ett kalt sandhav, för en mystagog är den ett kusligt månlandskap, olik varje annan plats på Pangaia. (Utanför spelet bör det dock framhållas att den inte är radioaktiv; dess sand glöder inte om nätterna, och skapar inte sjukdomar eller bisarra mutationer; Vredeslandet är inte sjukt - det är dött.)

År 687 AS, för snart 40 år sedan, ledde den ekomantiska matriarken Kleona sina följeslagare in i Vastus Iræ för att återföra vitalis till den döda öknen. Det var ett svårt och länge fruktlöst arbete, som skedde under svåra umbäranden i den ogästvänliga miljön, men gradvis lyckades de skapa Fotóikos [Ljusets boplats], ett mäktigt nexus mitt inne i Vredeslandet. Det långsiktiga arbetet för att återföra liv till öknen har pågått sedan dess, med långsamma men stadiga framsteg varje år. Få människor i Kejsardömet har besökt Ljusets boplats, men de flesta känner till den.
     Idag är Fotóikos en grönskande oas som huserar ett par hundra individer. Flertalet är inte mystagoger utan vanliga fromma människor som känt ett kall att komma hit och bistå i uppgiften. Det åtgår mycket arbete att sköta de sakta växande lundarna och trädgårdarna i den känsliga miljön, och de yttre zonerna där livskraften ännu är svag måste ständigt övervakas och vårdas för att de planterade växterna skall kunna slå rot och hållas fria från inblåst sand. En del som kommer hit blir kvar här, andra återvänder hem efter några år eller några årstider, när de hittat den själsfrid de kom hit för.

Inledning

SL: Antar är väl bekant med Fotóikos och dess omgivningar, så det rekommenderas att ta hans spelare åt sidan för en informationsgenomgång om platsen före äventyret.

Rollpersonerna mötte varandra i Gefár, en by nära Sydvästpasset som är den bästa platsen att korsa Vredesmuren, och avreste därifrån för en dryg vecka sedan. (Två andra personer som följde med vände om innan gruppen hade kommit ut i öknen - händer varje gång, enligt Antar.) Färden genom öknen har varit lång och påfrestande; hetta, lös sand, brist på sanitära bekvämligheter, påtvingad gruppintimitet och, för Tydid, den ständiga vakuum-lika frånvaron av liv, har tärt hårt på gruppens fysiska och mentala resurser. Ett dygn innan ankomsten började dock Tydid känna nexats närvaro. Tidigt på morgonen såg de ett moln, frambringat av träden vid Fotóikos, och mitt på dagen skymtades grönska för första gången vid horisonten. De passerade en stor yttre perimeter av härdig undervegetation innan de efterhand nådde busk- och trädplanteringar, där de hälsades av arbetande pilgrimmer och kunde ta en efterlängtad paus vid en brunn. Antar ledde sedan resten av gruppen på en upptrampad väg genom flera zoner av allt större och lummigare grönska (se karta 1), i några kilometer tills de nu på aftonen når in till Fotóikos’ centralområde.
     Efter dagsmarscher av livlösa sanddyner blir det mirakel som Kleona och hennes följeslagare åstadkommit än mer uppenbart. Platsen är en veritabel paradisträdgård som fullkomligt andas liv och frodighet. De vita byggnaderna är låga och spartanska, men överallt omgivna av välvuxna gräsmattor, blommande buskage och fruktträd. Dofter av syrén och körsbärsblom möter rollpersonernas näsor, och här och var hörs ljudet av fågelsång och surrande bin.

Karta 1

En gammal kvinna i mystagogskrud kommer ut från en byggnad och går mot rollpersonerna. Antar känner henne; det är Anistra tar-Sikrat, en av Kleonas ursprungliga följeslagare som var med och skapade Fotóikos. Hon hälsar dem välkomna, och säger att deras introduktion till platsen kan vänta tills senare; efter en färd genom Vredeslandet brukar resenärer i första hand behöva lite mat, ett bad och en säng. Ett par tjänare skickas att ledsaga rollpersonerna till några bostadsbyggnader. Män och kvinnor bor separat; om Kalchas och/eller Tirlina protesterar över detta får de svaret att alla pilgrimmer lämnar sin sociala rang bakom sig när de blir tjänare i Ljusets boplats. Han kan inte avkräva henne att betjäna honom här - fast om hon vill passa upp honom självmant står det henne förstås fritt att göra det. Tydid erbjuds att istället få rum i ett av mystagogernas hus om han så önskar. Han blir dock i så fall den ende mannen där. Antar har redan en egen bostad i ett litet separat hus för guiderna. Två av dem är just nu ute i öknen, men två andra - Tarkrit och Erkrat, som han känner väl - är hemma och vilar upp sig efter sina senaste resor.
     Tjänarnas bostadshus är låga avlånga byggnader av soltorkat tegel med öppen framsida. Själva rummen är ganska små, avsedda för två personer, och innehåller bara en våningssäng, ett bord med två pallar samt två enkla kistor för personliga tillhörigheter. Mystagogernas bostäder är bara marginellt mer bekvämliga, medan guiderna ges mer plats för privata utrymmen i sitt hus.
     Badet är en meterdjup bassäng i en muromgärdad innergård bakom bostadsbyggnaderna; ett brädstaket avskiljer den på mitten i en herr- och en damavdelning. Man har dock utgått från att folk här inte avsiktligt försöker tjuvkika på varandra, så planket är inte alltför högt och når inte ner till bassängens botten. I vardera avdelningen finns också en liten omklädningsbyggnad med tvättbaljor.
     Efter ett avslappnande och lindrigt sagt välbehövligt bad tar en veckas resa genom öknen ut sin rätt på rollpersonerna; väl inkvarterade i sina små enkla rum bör de bli så trötta att de somnar in och sover resten av kvällen. Om någon envisas med att försöka hålla sig vaken, och hittar ett sätt att lyckas med det, händer det ändå inget mer spännande under kvällen än en aftonmöte med sång och läsning i den centrala helgedomen.

När rollpersonerna vaknar nästa morgon finner de att någon har lagt ut kläder till dem utanför. Alla tjänare bär en spartansk dress bestående av en vit tunika med halvlånga ärmar, huvudduk, knälånga byxor för män och knälång kjol för kvinnor, knälånga strumphosor samt enkla sandaler. (Akrema tillåts behålla sin slöja och sina handskar om hon förklarar varför hon bär dem.) Tydid kan behålla sin mystagogskrud - som dock behöver tvättas - och Antar har förstås inga klädrestriktioner.  Anistra väntar på dem utanför, där de får en kortfattad genomgång av vad som förväntas av en Fotóikos-tjänare. I korthet går det ut på att utföra sina angivna arbetsuppgifter utan knot, lyda och respektera de matriarker och mystagoger som verkar här, samt att uppföra sig värdigt denna heliga plats - hon tillägger, lätt blinkande åt Tirlina, att det senare inkluderar att avhålla sig från amorösa kontakter med det motsatta könet. Förtäring av eventuell medhavd alkohol är förbjuden.
     Innan frukosten får rollpersonerna följa med till centralhelgedomen för sedvanlig morgonbön. En stor mängd folk är redan på väg dit. Själva helgedomen är ganska liten men omges av en stor öppen yta för de församlade. Tydid kan känna dess kraft på långt avstånd - den bildar centrum för ett av de kraftfullaste nexii som finns i hela Vidonia. Gör klart för spelarna att detta är just den plats deras rollpersoner har rest hela vägen för att komma till; att för första gången se den med egna ögon bör vara en viktig händelse för dem. Tyvärr är rollpersonerna vid det här laget också mycket hungriga, men de får vackert lov att stilla sina kurrande magar medan ceremonin pågår.
     När alla tagit av sig skorna och satt sig på marken stiger en äldre kvinna fram - en annan pilgrim; alla brukar turas om att få leda mässorna. Ceremonin är inte lång. Kvinnan utantilläser ett stycke ur Kosmokrator varefter man sjunger en hymn (gammal, alla rollpersoner känner till den), sedan leder kvinnan en stunds bön, följd av en tyst meditation. Om någon av rollpersonerna inte är tyst eller stilla nog under denna får han/hon en diskret armbåge i sidan av någon granne. Därefter reser sig alla och folk börjar gå iväg; rollpersonerna hör tillräckligt många kommentarer av typen "Nu ska det minsann smaka!" för att förstå att det nu vankas frukost.
     Frukosten hämtas i en central byggnad där några morgontidiga tjänare har ställt fram matvaror - gröt med en klick honung, hårdbröd, frukt och vatten - som man får hämta själv, gå iväg med och inta på något lämpligt ställe, för att sedan gå tillbaka och diska sin tallrik. SL kan med fördel låta rollpersonerna komma i samspråk med andra tjänare under frukosten.  Om någon frågar om maten så är den nästan helt vegetarisk, helt enkelt för att man inte har de betesmarker som krävs för att kunna hålla sig med boskap.

Anistra väntar på rollpersonerna när de kommer tillbaka, och berättar att Kleona vill tala med dem; hon håller alltid ett personligt samtal med nytillkomna. Antar ombeds också följa med, då han som regelbunden guide brukar ha med sig nyheter och försändelser.
     På vägen dit passerar de en stor del av Fotóikos’ centralort (se karta 2); hon pekar ut vad olika byggnader är under vägen och kan fylla i lite mer detaljer om platsen som sådan. Fotóikos består i dagsläget av åtta koncentriska zoner som vart och ett har tagit ungefär fem år att återställa till livsdugligt skick och få att gro. Hela området är idag 8-9 km i diameter, och man beräknar att det kommer att ta ca 2.500 år innan hela Vredeslandet åter är levande och grönt. Antalet invånare i Fotóikos varierar men brukar ligga strax över tvåhundra personer. Kleona är den självskrivna ledaren, och hon har under sig en stab av mystagoger som studerar den lokala vitalisfluxen och dirigerar arbetet med att beså landet. Förutom självhushållning försörjs de av regelbundna bidrag från flera stora tempel runtom i kejsardömet. Alla som är där idag är människor, Tirlina och en annan faun undantaget. De har omfattande odlingar men inte många djur; ett par mulor, lite höns, samt ett flertal bikupor. Det finns också gott om vilda fåglar i området som letat sig hit själva.
     Dess nexus tog dem lång tid att skapa och - framför allt - göra stabilt, och merparten av dess kraft flödar kontinuerligt ut, sprids och försvinner i Vredeslandet (i dess centrum har det en styrka på +3). De studerar och kartlägger ständigt dess mönster och strömmar för att kunna motverka alltför starka fluktuationer. Nexat beter sig rent allmänt lite ovanligt, vilket antas vara en reaktion på den onaturliga tomheten i dess omgivning.  SL: Se till att betona det senare; att nexat inte alltid uppför sig som väntat är av vikt för den senare handlingen.

Karta 2

Luftanfall

Efterhand når de fram till en byggnad en bit bakom helgedomen, och får vänta utanför någon minut medan Anistra går in, innan hon kommer ut och visar in dem. De passerar några arbetsrum där kvinnor sitter och ägnar sig åt pappersarbete, innan de passerar ett draperi och kommer ut på en veranda med utsikt mot en underbar trädgård. Kleona väntar dem sittande på en enkel pall och rollpersonerna får sätta sig på utlagda mjuka mattor framför henne. Hon är närmare de 70 men framstår som påtagligt frisk och vital - och respektingivande; detta är kvinnan som med framgång utmanade Vredeslandet, och en av Vidonias mest omtalade personer. Hon ber dem att presentera sig själva och berätta vad de hoppas uppnå med sin vistelse (hon frågar inget om deras bakgrund). När Akrema talar ser hon med uppmärksam blick på henne och svarar "Det är nog bäst att du och jag har ett samtal mellan fyra ögon senare, mitt barn" innan hon fortsätter till nästa person.
     Därefter börjar hon tala om uppgiften att odla upp det döda landet, hur många som offrat stora mödor på detta i närmare 40 år och hur viktig även den mest simpla syssla är som hjälper arbetet vidare. Medan hon talar kommer Anistra in med några muggar citronvatten på en bricka.  Plötsligt avbryter sig Kleona mitt i en mening, flämtar till och stelnar som om hon fått en stöt. Hon reser sig sakta med en förskräckt min och ställer sig och tittar ut över trädgården... Efter några sekunder kan rollpersonerna uppfatta ett dovt surrande ljud, sedan ser de ett mörkt moln komma farande genom luften; en väldig bisvärm styr rakt mot verandan!

De första bina når fram och fyller luften 2 stridsrundor efter att de upptäcks. Lite skrik och panik vid det här laget är bara naturligt, men alla bör snabbt upptäcka att bina bara verkar intresserade av Kleona. En person som går in på nära håll och försöker skydda henne med sin kropp el dyl kommer dock oundvikligen att få ta emot flera sting per stridsrunda (det exakta antalet är inte viktigt). Anistra kastar sig utan att tveka över Kleona och försöker vifta bort bina med de vida ärmarna i hennes skrud.
     Det finns flera tänkbara skyddande föremål inom synhåll (SYN, Q16 för att notera allihop i förvirringen); mattorna är stora och tjocka, liksom dörrdraperiet som går att rycka ner. Några meter ut i trädgården finns en liten damm, och en hink står bredvid den. Ett annat sätt är att helt enkelt släpa Kleona inomhus och försöka stänga till dörrar och fönster (verandan har en öppen dörr innanför draperiet); rollpersonerna passerade luckan till en jordkällare inne i huset, där bina inte skulle komma åt henne. Oavsett metod ger bina upp efter 1T rundor om de inte längre kan hitta eller nå sitt tilltänkta offer, och återvänder till sina kupor.
     Förutsatt att rollpersonerna lyckades skydda henne hjälpligt och inte bara sprang sin väg, är Kleona vid liv men svårt stungen, chockad av bigiftet och på väg in i medvetslöshet. Om hon kommer åt griper hon tag i första bästa person och kraxar fram: "S-stygg... Styggelllh..." innan hon förlorar medvetandet. Anistra är vaken men för svag och omtöcknad av sina stick för att kunna gå; detsamma får antas gälla alla rollpersoner som fått en stor mängd stick, när giftet efter några rundor spridit sig i blodet och tar effekt. Tjänstefolk skyndar dock snabbt till och bär dem allihop till sjukstugorna, där Kleona och Anistra genast tas om hand av en stab av mystagoger. Några tar sig även tid att se till rollpersonerna.
     En person som fått ta emot ett dussin bistick löper realistiskt sett en direkt risk att dö eller hamna i koma, men Fotóikos’ mystagoger får regelbundet ta emot stuckna patienter och har för länge sedan utvecklat potenta galeniska droger speciellt för syftet. Varje allvarligt stucken person sover i 12 timmar (svullnader o dyl försvinner under den tiden) och slår därefter ett Q-slag för sin UTH:

QX Q4+ Q8+ Q12+ Q16+

Personen måste ligga kvar och vila i ytterligare ett dygn. Personen måste vila i ytterligare 10 timmar. Personen måste vila i ytterligare 8 timmar. Personen måste vila i ytterligare 4 timmar. Personen är stark nog att genast stiga upp ur sängen.

Efteråt är dock personens STY och UTH, och alla färdigheter baserade på dessa, sänkta med 3/1T under lika lång tid som han/hon behövde vila. Personen är också ovanligt törstig under den tiden.
     Kleona överlever men förblir medvetslös i ytterligare ett par dygn. Anistra är inte lika ung och stark som rollpersonerna, och blir också kvar i sjuksängen några dagar.
     Rollpersoner som undgick att bli stuckna eller bara fick ett fåtal stick kan se vad som händer i området under dagen. Det råder ganska stor förvirring och ingen lyckas utröna någon orsak till binas anfall (biskötarna rapporterar att djuren nu beter sig precis som vanligt igen). Några hävdar upprört att bikuporna måste brännas, men blir tystade av andra; bina är trots allt nödvändiga för många av de odlade växternas befruktning. På eftermiddagen hålls en extra tempelmässa för att be för att Kleona och Anistra snart skall tillfriskna - ja, och de där andra som hjälpte till också. I övrigt händer inget särskilt. Mystagogerna som skött om de skadade tillåter inga besök förrän patienterna har vaknat upp, som tidigast framåt kvällen.
     SL bör undvika att låta rollpersoner ge sig ut själva på långa (spel)tidsödande undersökningar nu; det finns ändå inget att hitta ännu, och skulle bli ganska tråkigt för spelare vars rollpersoner ligger i sjukstugan.  Då arbetet kommer igång igen under dagen kan de sättas i arbete - det är ju ändå därför de är där. Tydid kan, om han är på benen, få ta över en av de sjukinkallade mystagogernas arbete med att sortera den gångna veckans pappersarbete, de andra kan skickas ut på fälten eller bli satta på kökstjänst o dyl. Antar blir ombedd att hålla vakt utanför sjukstugan; mot vad vet ingen, men det kan ju aldrig skada...

Spekulationer

Alla som behandlas för bisting, utom Kleona, läggs i samma sal och kan samtala med varandra när de väl vaknat. Om de finns flera rollpersoner närvarande torde diskussioner uppstå om vad som egentligen hände (i annat fall kan Anistra tala med dem om det nästa dag; se 'Rotande och grävande' nedan).  Den första ledtråden är att Kleona kände någonting strax innan anfallet; hon märkte störningen i vitalisfluxen som skapades av en telepatisk signal till bina. Anistra berättar att även hon märkte en onaturlig störning men inte kunde avgöra vad det var. Hon tillägger att matriarkens Perception är så mycket starkare än de andras att hon antagligen kunde avgöra störningens natur omedelbart. Från detta bör de kunna dra slutsatsen att Kleona märkte närvaron av en aristosofisk styggelse (vilket var vad hon försökte säga innan hon svimmade) som styrde bina mot henne. Anistra kan fylla i detaljerna om inte rollpersonerna gör det - och förklara för eventuella oinsatta spelare vad styggelser och aristosofer är.
     Följdfrågan blir då varför aristosofer skulle ha ett intresse av Fotóikos? Svaret är givet - de måste vara ute efter dess ovanligt starka nexus för att kunna svärta det och skapa en grön zon - men att kunna resonera sig fram till det kräver viss vetskap om hur aristosofer arbetar. Låt Anistra förse rollpersonerna med ledtrådsinformation under samtalet. Om nödvändigt kan hon dra den slutsatsen själv, men det bör helst vara någon av rollpersonerna som kommer fram till det. Anistra har i alla händelser en ytterligare slutsats att servera dem:
     "Men... men det skulle ju inte fungera! Fotóikos kan inte... De är galna!! Allt skulle förintas. Þeos beskydde oss!" (djupt andetag) "Som jag sagt tidigare tog det oss lång tid att göra nexat stabilt; ett nexus är en fluxansamling bland naturliga vitalisströmmar - det är helt onaturligt för det att vara omgivet av absolut tomhet som här ute. Våra första försök slutade bara i att dess vitalis försvann ut i omgivningen, och flera av de svaga nexii som vi därefter lyckades skapa spreds genast ut och slukades när vi försökte stärka dem... ibland med explosiva krafturladdningar. Flera personer blev skadade, några dog... Det hela fick göras ytterligt långsamt och försiktigt, i takt med dess egen flux, och det tog flera år innan det hade den styrka det har idag. Om de skulle försöka svärta Fotóikos som det är nu... Milde Þeos, det kunde bli en katastrof av samma... av samma magnitud som den som skapade Vredeslandet!"
     Den som klarar ett slag Historia K8 vet att den händelsen, förutom att totalt föröda det nuvarande Vastus Iræ, fick katastrofala konsekvenser i större delen av det gamla Blå Kejsardömet. En upprepning skulle kosta hundratusentals liv och antagligen betyda slutet för det Återupprättade kejsardömet också. Det faktum att de ville slå ut områdets kraftfullaste ekomantiska magiker tyder dock på att vilken sorts aktion aristosoferna än förbereder måste vara nära förestående.

Kort därefter börjar äldre damer titta in i sjuksalen för att besöka Anistra, som snabbt ser till att sprida nyheten.

Nattliga aktiviteter

Framåt senkvällen, långt efter läggdags för alla andra, är troligen de flesta av rollpersonerna på benen. De har sovit/vilat hela dagen och är lite svaga men fullständigt klarvakna, så de torde vara intresserade av att gå ut och se sig omkring. Några av de yngre tjänarna i Fotóikos har frivilligt åtagit sig att också stanna uppe och vakta området, men de är mycket sömniga, vet inte vad de ska spana efter och kan egentligen inte göra så mycket annat än att sitta ute och småprata. Rollpersoner som går ute kan dock märka att det är mer oroligt än vanligt även inne i bostadsbyggnaderna; man kan uppfatta lågmälda samtal inifrån många av husen, och flera gånger gläntar folk på fönster och tittar ut när de går förbi.
     Det händer inget särskilt under natten, men om rollpersonerna stannar ute kan de under småtimmarna skymta två figurer som smyger iväg ut mot odlingarna. Om de smyger efter (Omärklighet, S8 på nära håll, S4 på lite avstånd) kan de efterhand följa de två ut till det perifera randområdet och, om de smyger närmare, ta en yngling och en ung kvinna på bar gärning mitt i en herdestund. De är två av de frivilliga vakterna, som tröttnade på att titta på stjärnorna och beslöt sig att ta tillfället i akt. Ingen talar öppet om det, men det har inte undgått många att då vitalis blir svagare ju längre man kommer ut mot öknen, desto mindre är risken för älskande par att bli med barn där...

Rotande och grävande

Följande morgon, då samtliga rollpersoner torde ha återhämtat sig, kallas de tillbaka till sjukstugan för ett samtal med Anistra. Hon, och tre andra ålderstigna mystagoger som sitter vid hennes sjuksäng, tackar åter rollpersonerna för deras heroiska insats vid bianfallet och ber dem om ytterligare hjälp. (Om de flesta av dem inte blev stuckna har damerna nu resonerat sig fram till slutsatserna under 'Spekulationer' på egen hand och kan förklara dem för rollpersonerna.)  Bina måste ha varit kontrollerade av någon, så de misstänker att det finns en infiltratör på området, antagligen en luminat bland någon av tjänarna. Rollpersonerna får i uppdrag att diskret söka i och omkring tjänarbostäderna medan alla är ute och arbetar, och söka efter tecken på något misstänkt. De får även två papper - ett till männen och ett till kvinnorna - som intygar uppdraget om någon skulle upptäcka dem och ifrågasätta deras förehavanden, men ombeds att bara använda det i nödfall.  Om de upptäcker något skall de hålla tyst om det och bara rapportera till Anistra eller till de andra kvinnorna, som återfinns i administrationsbyggnaden (där de mötte Kleona) på dagtid.
     Rollpersonerna kanske föreslår att man borde söka igenom andra hus också; Anistra tycker att det låter som en bra idé - efter att de letat i bostäderna.

Genomsökningen tar ett par timmar - man kommer in överallt; bostäderna går inte att låsa - men ger inga resultat värda namnet. Undanstoppade brev visar sig vara korrespondens med anhöriga, mystiska påsar och burkar visar sig innehålla godsaker, småslantar och billiga smycken finns undanstuvade här och var... De får dock inte arbeta fullständigt ostört; en man kommer oväntat tillbaka från åkrarna under morgonen för att byta kläder sedan han ramlat i en lerpöl, och en kvinna som ligger kvar på sitt rum med migrän blir inte glad åt att få oväntat besök.  Om SL önskar kan de även hitta några otillåtna föremål som inte är viktiga för äventyret, t ex osedliga teckningar (föreställer någon i området) gömda bakom en madrass, eller en insmugglad och halvtom spritbutelj under ett par lösa golvbrädor.

Någon gång när rollpersonerna har kommit utomhus och går till eller från en byggnad, hoppar Tydid till när han med sin MEP plötsligt känner en människa gå förbi några meter bort - rakt under honom. Om han är snabbtänkt och följer efter, eller går i samma riktning han kände personen gå mot, leder den rakt mot ena långväggen på en bostadsbyggnad; om han fortfarande kan känna personen förnimmer han hur denne fortsätter bortåt i rask takt, och förlorar sedan kontakten. Husets kortändar är omgärdade av stora buskage, och fram- och bakdörrar ligger inte mittemot varandra, så det går inte att gå runt eller genom huset i en handvändning. Om rollpersonerna ändå gör det ser de bara en tät lund och några ymniga busksnår på andra sidan; en eventuell genomsökning av dessa avslöjar en lätt kamouflerad trälucka i marken i ett buskage, men det finns inte längre någon människa i närheten.
     Om rollpersonerna öppnar luckan och klättrar ner leder den ner till en slingrande tunnel som är lagom hög att gå i - Antar måste dock huka sig - men fullständigt kolsvart utan ljuskällor. En upplyst titt kan avslöja att tunneln verkar mycket lång och att dess sidor är täckta av någon sorts intorkat organiskt sekret. (SL: tänk 'Aliens'...) Det skulle ta nästan två timmar att följa dess vindlande passage och den är ganska kylig att vistas i. Ungefär halvvägs finns en sidohåla fylld med benrester; djur nedkastade till varelsen som grävde den. Om Tydid undersöker dem (Zoologi K8) kan han sluta sig till att de kommer från vanliga djur - kalv, hund, gris - som dock verkar ha varit groteskt deformerade; olika långa ben, utsträckta bröstkorgar, förkrympta huvuden, etc.
     I andra änden stiger tunneln gradvis upp till ytan och mynnar ut vid några steniga klippor mitt ute i öknen, varifrån dess nuvarande användare brukar skicka och ta emot meddelanden via telepatiskt styrda fåglar. Under en hög uppstaplade stenar bredvid ingången ligger en liten säck med solrosfrön (färdkost för fåglarna) och en liten halvfull flaska konjak.
     Oavsett om rollpersonerna hittar tunneln eller inte vet de nu att inkräktare rör sig i området, och hur; Anistra tar emot den rapporten med bister uppsyn och ber rollpersonerna att vara ute och på vakt även nästa natt. Om aristosoferna tänker smyga sig in på området och anfalla kommer det med största säkerhet att ske efter mörkrets inbrott. Fram till dess föreslår hon att de beblandar sig med de övriga tjänarna och arbetar med det de egentligen kom hit för - jordbruk.

Oavsett om de lyder hennes råd eller fortsätter spana, har rollpersonerna vänt på dygnet och behöver sova några timmar under aftonen. Innan middagen hålls en ny mässa med sång, bön och läsning vid helgedomen; rollpersonerna bör försöka närvara, men kan den här gången ha svårt att hålla sig vakna.

Saker som flaxar om natten

När mörkret åter har sänkt sig är det åtskilligt färre som är ute och vaktar än föregående natt; de övriga tjänarna har fått besked om att rådiga väktare finns på plats. (Om rollpersonerna överraskade det kärlekskranka paret tidigare kan de hitta dem ute på vakt även inatt. De nickar generat åt rollpersonerna och försöker se ut som om de var på väg åt varsitt håll.) Inne i byggnaderna är det lugnt och tyst den här gången, då folk börjat vara av åsikten att vaksamhet motiverar en störd nattsömn, men inte två. Detta är precis vad en viss person har väntat på.

Bäst rollpersonerna går runt och spanar hör de plötsligt ljudet av en fågel som flyger förbi på låg höjd ovanför dem. Om de följer ljudet med blicken ser de en stor svart fågel med ett runt föremål i näbben flyga upp och landa på skorstenen till en av de hus som är bostäder för mystagogerna. Den släpper ner föremålet i skorstenen, och rollpersoner med god hörsel kan svagt uppfatta ljudet av krossat glas inifrån huset. Fågeln lyfter och passerar dem igen, försvinner ner bakom några träd och lyfter iväg mot en annan av mystagogbostäderna, med en ny behållare i näbben. Ungefär samtidigt kan de se slingor av en mörk gas börja stiga upp från skorstenen på det första huset.
     Rollpersonerna har nu tre saker att välja på; springa till huset och utrymma invånarna, försöka stoppa fågeln, eller sätta iväg mot platsen där fågeln hämtade behållaren.
     I det första fallet riskerar de att bli förgiftade på nytt om de springer in. Det finns sex personer i huset, alla äldre kvinnor som sover i varsitt rum, och gasen som rinner tungt längs golvet letar sig osvikligt genom alla dörrspringor den hittar. Att röra sig i den får den genast att bolma upp, och man tappar 1T TÅL per minut som man inandas den. Den bästa metoden är egentligen att börja slå sönder fönster och ta ut kvinnorna den vägen.
     Behållaren är en tung börda för fågeln, som flyger i ganska låg fart på bara 3-4 meters höjd; den som klarar S16 med ett kastvapen (eller en sten) kan träffa den. Då är bara frågan var behållaren i så fall landar... Om de missar den eller låter den vara flyger den till nästa hus och upprepar samma procedur, för att sedan flyga tillbaka och hämta ännu en.
     Om de springer förbi träden ser genast en ung kvinna som sitter på huk över en liten väska och stint följer fågeln med blicken; någon som var inne i de kvinnliga tjänarnas bostäder under dagen kan känna igen kvinnan som hade migrän. När hon upptäcker rollpersonen/rna kommer hon blixtsnabbt på fötter och drar en fäktvärja (se Ertakas värden under 'Spelledarpersoner'). Hon kommer att försöka slåss till döds - om Kalchas är närvarande kan hon utmana honom på regelrätt duell - men går förstås att tillfångata om de kan avväpna och/eller övermanna henne.

I slutänden kommer man i alla fall att behöva väcka upp folk och bege sig till sjukstugan. Mystagogerna har inandats giftig gas och måste ses till - förutsatt att rollpersonerna inte lämnade dem att dö i sina sängar - och om de har fångat Ertaka är hon troligen skadad och kan behöva förbindas innan hon kan förhöras. En eller flera rollpersoner kan också vara i behov av sjukvård, av samma anledningar. Om någon är svårt förgiftad måste motgiftbehandlingar sättas in, annars räcker galeniska luktsalter och en form av bröstkorgsmassage från en (oskadad) mystagog för att hejda giftets verkan.
     Om de fångat Ertaka och försöker förhöra henne säger hon bara, med ett tonfall som tydligt avslöjar att hon är patricier, att hennes mästare kommer att låta dem alla dö ohyggligt om de inte släpper henne. Frågor om mästarens namn, vad det är för typ av gift och liknande får henne bara att le spydigt - och om de börjar fråga om varifrån anfallet skall komma, när aristosoferna tänker komma hit etc, kan hon inte hålla sig för skratt.
     Hur situationen än har utvecklat sig bör rollpersonerna vid ett eller annat tillfälle befinna sig i sjukstugan bland omtöcknade och svagt hostande mystagoger. Olika behandlingar pågår som bäst när plötsligt alla närvarande som har MEP sätter sig käpprakt upp eller släpper vad de håller i, och stirrar ut i luften framför sig med en samfälld min av ohejdad fasa. Om Tydid är där och vid medvetande upplever han samma sak som dem (ge hans spelare en lapp om det så att denne själv får förmedla det till de andra); känslan är så stark att den, om den vore ett ljud, skulle få huset att skaka.  Fotóikos rör på sig!

Follow That Nexus!

Kärnan i aristosofernas plan har nu uppenbarats - de hade aldrig för avsikt att anfalla eller inta området, de tänker flytta nexat härifrån (med en kraftfull variant på Avlänka Fluxen) till ett dolt fäste de har byggt upp ute i öknen. Först behövde de bara oskadliggöra de personer som hade kunnat hålla kvar det - Kleona och mystagogerna. De själva förstår sambandet om rollpersonerna inte gör det, och kan bekräfta att nexii går att flytta. Även om rollpersonerna lyckades rädda de flesta av mystagogerna från giftgasen är de för närvarande alltför försvagade för att kunna bekämpa processen, och om aristosoferna får direkt fysisk tillgång till nexat kan de svärta det på platsen; då är det för sent att försöka dra det tillbaka.
     Någon av rollpersonerna springer antagligen ut och tittar bort mot helgedomen. Man ser förstås ingenting med blotta ögat, men fåglar och bin har vaknat och flyger/svärmar oroligt runt i området. För Tydid är det som att se ett slott eller ett mindre berg röra sig.
     Det råder först ganska stor förvirring; mystagogerna i sjukstugan är närmast i panik, medan alla som saknar MEP inte märker på annat sätt att något händer överhuvudtaget. Tjänare som väckts av den tidigare uppståndelsen springer utanför och försöker få reda på vad som pågår. Är de invaderade? Smyger styggelser omkring mellan husen? Någon sa något om lönnmördare...

Mitt i kalabaliken kommer en uppskrämd ung mystagog till rollpersonerna och säger att Anistra kallat på dem. Hon har flyttats till en annan sal tillsammans med Kleona, som fortfarande är medvetslös men kastar sig av och an i sängen medan två yngre kvinnor förskräckt försöker hålla henne stilla. Anistra ser på henne från sin säng, sedan på rollpersonerna.
     "Hon skapade Fotóikos, och har aldrig lämnat det under nästan 40 års tid. Hennes egen livskraft är nära förbunden med det; om inte det här stoppas fruktar jag att hon dör!" Hon gör en paus och ser upp i taket, "Jag känner dess rörelse. Som ett väldigt slagskepp glider det fram, sakta och majestätiskt, på rak kurs..." Hon ser på rollpersonerna igen, "Ni måste ge er av dit! Det rör sig längs en fullständigt rät linje - ni måste skynda före det och hitta platsen dit det är på väg. Stoppa dem innan det når fram till dem!" Anistra sjunker sedan tillbaka i sängen, utmattad.
     Om rollpersonerna frågar om nexats rörelse (Tydid kan berätta det, om inte annat) får de veta att det rör sig nästan rakt söderut med en stadig hastighet av några meter i minuten; man hinner ikapp och passerar det utan svårighet med vanlig promenadtakt. Antar vet (Områdeskännedom K8) att trakterna söderöver är mer steniga än resten av öknen. Ett tiotal mil bort reser sig ett ensamt berg ur sanden, men det finns också en del mindre klippformationer på närmare håll.

Ökenvandring

Rollpersonerna har tid att utrusta och förbereda sig innan avfärden; det tar flera timmar innan nexat ens lämnar de uppodlade områdena och kommer ut i öknen. Rent principiellt borde de dock ge sig av så snart som möjligt eftersom deras tidsmarginal sakta men säkert krymper. De kan nu få vilken sorts utrustning de än frågar efter av mystagogerna (förutsatt att det är något som finns här), inklusive några doser Restorion och, faktiskt, vapen. Det har hänt att pilgrimmer haft med sig vapen när de vallfärdat hit, och sedan lämnat kvar dem när de återvänt eftersom de inte längre velat befatta sig med dylikt. Det finns därför en kista i administrationsbyggnaden som innehåller lite dolkar, svärd och gamla pistoler, samt en musköt. Mystagogerna kommer dock inte att tänka på dessa om inte rollpersonerna uttryckligen frågar efter vapen.

SL: Nu när rollpersonerna skall ge sig ut och konfrontera den verkliga fienden är ett bra tillfälle att dela ut eventuella Virtuspoäng för vad de har gjort så här långt. De kan komma att behöva dem...

Att hålla kursen på nexats färdriktning är inte svårt så länge de har med sig Tydid, som känner av det och kan uppfatta dess rörelse, och Antar som är van att orientera sig i öknen. Om de kommer ur kurs märker Tydid det förr eller senare. Han är dessutom bondson, med vana att plöja raka fåror utan att behöva se bakåt.  Färden torde vara händelselös i sig, men låt dem gärna få hitta enstaka klippor och märkliga sandformationer som de logiskt sett måste stanna och undersöka. En dryg mil från de ytterst belägna odlingarna ligger också det halvt begravda liket av en pilgrim som härom året kom bort från sin grupp under färden genom öknen och gick vilse (Antar kan känna igen mannens kläder om han funderar en stund - han var guide på den färden). I det livlösa Vredeslandet har hans kropp inte ruttnat, men den är fullständigt ihoptorkad och sönderbränd av solen.
     Även om det var mitt i natten när de gav sig av kommer solen att åter ha stigit upp innan de så småningom kan se en märklig form vid horisonten rakt framför sig. En ensam, vass klippa som har spräckts på mitten sticker rakt upp ur sandhavet, omkring tre mil bortom Fotóikos. Nexat är långsamt på väg rakt mot den.

Skurkarna och deras grottsystem

Stormästaren Manokles’ bas under klippan är endast en framskjuten postering. Aristosoferna håller inte mycket samlade resurser här - det finns ett mycket större fäste bland de södra bergen i Vredesmuren, men att frakta folk och materiel kors och tvärs genom Vredeslandet är både arbetskrävande och en säkerhetsrisk. Manokles har därför valt att arbeta från en provisorisk bas, liten men fullt adekvat för operationen, som kan byggas ut senare när Fotóikos har säkrats och hypervitaliserats.
     Klippan är egentligen ett enormt stenblock som slungades iväg under de eruptioner som formade Vredesmuren. Nedslaget spräckte det och tryckte ner dess botten mer än hundra meter under den nuvarande marknivån, så när sprickan sakta fylldes av sand bildades en djup välskyddad ravin som kan utnyttjas som bas för fortifikationer både över och under sanden. För närvarande finns här bara en vaktbyggnad och några hålor konstruerade av förstorade vävarspindlar, men Manokles planerar att uppföra en stor borg med ett väldigt katakombsystem mellan klippväggarna när han väl har skapat den kända världens starkaste Gröna Zon här. Omgiven av det svårforcerade Vredeslandet, och en ringmur av berg utanför det, kommer hans fäste att bli fullständigt ointagligt. Bwaahahahaa!

När rollpersonerna kommer närmare klippan kan de se några stora svarta fåglar cirkla runt dess toppar. En av dem dyker med ett skri och försvinner ner någonstans mellan sprickans väggar. Ett par minuter senare kan någon rollperson uppfatta en rörelse genom sanden rakt under dem (KÄN S12) och Tydid kan känna närvaron av något levande. Om de står kvar märks inget mer under ett par stridsrundor - sedan lyfts sanden när två maskliknande styggelser kommer upp till ytan och anfaller dem underifrån. (Se 'Spelledarpersoner' för beskrivningar av dem och andra styggelser i området.) Dessa är de enda av sitt slag här, men rollpersonerna borde, förutsatt att de överlever striden, nu vara mycket oroliga över risken för fler anfall nerifrån sanden.
     Rollpersonerna kan gå runt klippan, eller försöka klättra upp på den eller något annat, men det enda av vikt som finns att se ovan jord är inne i ravinen (se karta 3). När de kommer inom 100 meter från den märker Tydid, om han fortfarande är med, närvaron av över ett dussin mänskliga varelser från ravinens håll till. Han bör inse att om det finns aristosofer här kan de nu märka rollpersonerna också.

Karta 3

Karta 4

1 Åtta meter över marken finns en liten klippavsats där Manokles’ två panterflickor brukar hålla vakt (de är de enda sapienterna på platsen som klarar av klättringen). För närvarande har Ilena skickats upp hit; om hon ser rollpersonerna gå in i ravinen hoppar hon ner och springer in under jord för att hämta Den Fule till öppningen. Om Akrema fortfarande är med gruppen och går att identifiera på avstånd (t ex om hon blivit avslöjad tidigare under äventyret och inte längre bär slöja) kommer Ilena dock inte att kunna hejda sig från att först ropa ut hennes namn.
2 Nedgången till aristosofernas bas ligger här, skyddad av en liten stenbyggnad med takpannor och välvd ingång. Den kan spärras av ett stort platt stenblock, men det står för närvarande lutat mot bergväggen.
3 Tolv meter uppför bergväggen ligger en spindel på en avsats och vaktar. Den kommer att klättra ner och anfalla om något som den uppfattar som inkräktare närmar sig. Egentligen sitter den i en för den själv ofördelaktig position, för den är relativt enkel att skjuta ner med en musköt eller annat tyngre skjutvapen. Spindelns storlek är inte naturlig; dess kropp är inte utformad för en sådan massa, så om den föll handlöst skulle den med största säkerhet krossas av sin egen vikt när den slog i marken. Detta vet förstås inte rollpersonerna.
4 Ravinen är här avspärrad av en hög mur av stenblock. Från söder liknar det ett naturligt stenras, men från den norra sidan kan man se att den är förstärkt av spindelväv som sammanfogar stenarna. Strax intill den finns ett öppet hål som stupar nästan lodrätt ner i marken (se 9).

Anläggningen under jord (se karta 4) är i sin helhet utgrävd av de tre jättespindlar som Manokles haft med sig hit; om rollpersonerna gick ner i tunneln under Fotóikos kan de känna igen det karakteristiska sekret som djuren avsöndrar för att göra gångarna stabila. På enstaka ställen finns också trä- och stenförstärkningar gjord av mänsklig hand.
     SL: Om rollpersonerna går ner och styr rakt mot ceremonisalen på en gång, fuska och koppla om passagerna lite. De ska inte kliva in dit det första de gör. Om Ilena upptäckte Akrema (vid 1 ovan) kan de två panterflickorna med fördel få ordna ett bakhåll vid någon korsning för att försöka separera henne från de andra och tillfångata henne. Om en sådan plan skulle lyckas ser de andra rollpersonerna henne nästa gång i ceremonisalen, levande men fjättrad ovanpå något altarliknande i en lagom melodramatisk pose.

5 Nedgång, sluttar i ca 30 graders vinkel ner till den första korsningen. Rollpersonerna måste troligen passera Den Fule innan de kan komma ner här. (Om de lyckas avleda honom och springer ner med honom bakom sig tappar han dem ganska snart ur sikte och lunkar därefter omkring slumpmässigt i gångarna tills han råkar på dem igen.)
6 Sovsal och arbetsrum för tjänare. Fem hängivna luminater bor och arbetar här med att förse aristosoferna med markservice (matlagning, tvätt etc). Även om de fått med sig fullgod utrustning har de uppenbara svårigheter med de allt annat än passande lokalerna. De har fått order att hålla sig ur vägen medan operation att flytta nexat pågår, så just nu sitter de här och försöker spänt få tiden att gå med kortspel, nagelpetning, trummande på knäna och annat.
7 Förrådsrum. Här förvaras matvaror, bränsle och annat smått och gott. Pga Vredeslandets livlösa natur kan mat inte ruttna härute.
8 Kemiskt/aristogaleniskt laboratorium. Här har Manokles färdigställt de gifter och droger som använts mot Kleona och hennes underhuggare under operationens förarbete. Laboratoriet är provisoriskt uppbyggt men hyser en imponerande samling glasrör, kolvar och små organiska saker i vätskefyllda burkar. En del av dem rör sig... När det inte kommer rollpersoner och annat objudet brukar Den Fule ofta sitta här och titta på den motsatta väggen.
9 Luftkanal. Manokles har för säkerhets skull låtit förse den sista metern av passagens båda ändar med utstickande knivblad i väggarna.
10 Brunnspassage. Den här svagt nedåtsluttande gången leder iväg omkring tvåhundra meter innan den slutar i en liten kammare som stupar lodrätt ner i ett vattenfyllt schakt. En hink med ett rep ligger bredvid kanten.
11 Lägre aristosofers sovrum. Fyra av Manokles’ assistenter ligger för närvarande här med svala handdukar över ansiktet. (Det finns fyra sängar till.) Aristosoferna arbetar i skift med ritualen för att flytta Fotóikos, och de här är fullständigt utmattade.
12 Manokles’ sovrum. Stormästaren residerar här på lediga stunder, och de två panterflickorna har varsin bädd på golvet innanför dörröppningen. Förutom en bekväm säng och ett bord belamrat med anteckningar (utkast till brev som skall skickas till olika furstar när den Gröna Zonen är färdig) finns ett skrin med en obestämd mängd pengar i en väggnisch halvt dold bakom ena sängbenet. Bara så att ingen ska bli besviken.
13 Brant passage som bara fortsätter neråt och sakta blir allt brantare; används av luminaterna som avfallsschakt.
14 Spindelhåla. De två andra jättespindlarna, en hanne och en hona, följer sina instinkter när de inte blir dirigerade, och försöker göra små jättespindlar här - utan resultat då inget nytt liv kan födas i Vredeslandet. Honan ligger inne i hålan medan hannen vaktar utanför. De anfaller i tur och ordning om de blir störda.
15 Ceremonisal. På ett podium, i skenet från ett okänt antal drypande stearinljus, står fyra aristosofer i ring mot varandra med utsträckta armar, djupt koncentrerade. De är omgivna av några koncentriska cirklar på golvet av färgglatt glödande pulver, uthällda vätskor och olika organiska slamsor som verkar vara något som rollpersonerna inte vill veta vad det är. Det är dessa personer som drar Fotóikos hitåt. Framför podiet står en femte aristosof, med uppfälld huva och mask för ansiktet, och gnider skrockande sina behandskade händer. De två panterflickorna sitter på golvet och stryker sig purrande mot hans ben.

Rollpersonerna har hittat stormästaren Manokles, hjärnan bakom allt detta. Om Akrema fortfarande är med gruppen torde nu en intressant konversation utbryta, då båda sidor kan ha en överraskning eller två att vänta när de upptäcker varandra. Ilena och Kinasha kan få intervenera om någon tråkig annan rollperson vill skippa snacket och börja döda ondingar genast, men SL får gärna låta Akrema bestämma takten. Hon torde i alla fall få kattpsykos av ett dylikt möte; vad hon gör sedan är upp till henne.
     Utan Akrema blir slutstriden något mindre melodramatisk, fast scenen kan fortfarande spelas ut; se bara till att Manokles först får hålla en monolog om sin storslaget genialiska plan innan det blir kämpatag. Eventuella försök att upplysa honom om de kataklysmiska följderna kommer att avfärdas som dårars desperata lögner.
     De fyra aristosoferna har ingen möjlighet att ingripa; de är bara marginellt medvetna om omvärlden, och även om de märker att något är galet har de order att inte avbryta ritualen under några omständigheter. Om rollpersonerna besegrar Manokles och de två flickorna måste de stoppa de här fyras förehavande, men de kan ha ett moraliskt problem med att anfalla personer som är så totalt inkapabla att ens försvara sig. Dock räcker det med att slå dem i huvudet med något hårt för att uppnå syftet.

Avslutning

Om rollpersonerna stoppar Manokles och hans hejdukar kan de lugnt återvända till Fotóikos’ trädgårdar. Då aristosofernas ritual avbryts börjar nexat sakta återgå till sin normala position. Det kommer att ta tid att få det lika stabilt som tidigare, och odlingarnas känsliga ytterzon av basisk undervegetation har skadats av händelsen och går antagligen förlorad, men mystagogerna har inte bråttom. Så länge Fotóikos finns kvar kan det som skadats, helas. Rollpersonerna tas emot som helgade hjältar när de återvänder, och efter ytterligare någon dag slår Kleona åter upp ögonen. Allt vad hon och de andra än kan erbjuda står dem nu fritt att be om - och de av dem som kom för att söka botgöring torde kunna betrakta det som ordnat nu.
     Om rollpersonerna inte lyckas stoppa Manokles så är han framgångsrik i sin plan att stjäla Fotóikos. Förhoppningsvis är de döda så de slipper uppleva vad som händer därefter, men det är en annan historia.

Spelledarpersoner

Notera: 'Typiska' SLP ges inga spelvärden här. SL kan dra till med något som verkar rimligt med tanke på situationen om ett värde i något skulle behövas.

Kleona, ekomantisk matriark, helig kvinna och levande legend

(Inga spelvärden för Kleona presenteras här, då hon kommer att vara minst sagt inaktiv hela äventyret igenom.)

Anistra, mystagog
Anistra tar-Sikrat har tillbringat större delen av sitt liv i Fotóikos, arbetande vid Kleonas sida. Hon är liksom sin matriark en from men målmedveten kvinna som anser att gott kommer åt den som strävar och arbetar hårt för det. Anistra är 61 år gammal.

STY	2T+1	VIL	5T	SYN	3T	TÅL	13
UTH	2T	UTS	4T	HÖR	2T+1
SMI	2T+1	BIL	4T+1	LUK	+2
REF	2T			KÄN	2T+2
FIN	2T+2			SMA	1T
				MEP	4T

Relevanta färdigheter: Agronomi 5T, Botanik 4T+2, Diplomati 4T+1, Etikett <termalisk> 3T+2, Geomanti 5T+2, Galenik 4T, Medicin 4T+1, Räkning 4T, Teologi <ekomantisk> 6T

Typiska mystagoger
Dessa är av högst blandade åldrar och härstammar från Kejsardömets alla hörn. Gemensamt är att de kommit hit av en vilja att arbeta för det heliga högre mål som Kleona en gång proklamerade i Återvinnandets liturgi; mystagoger som bara reser hit för att få beundra den heliga platsen och den heliga kvinnan återvänder som regel så fort nyhetens behag har lagt sig.

Typiska pilgrimmer/tjänare
Det finns knappast något som en "typisk" Fotóikos-tjänare; de kan vara män eller kvinnor, unga eller gamla, långvarigt bofasta eller tillfälliga besökare, och de har sökt sig hit av en myriad vitt skilda anledningar. Här finns allt från fromma små gummor till tatuerade råskinn på botgöring. Det de har gemensamt är sin tro.
     Alla tjänarna är människor, utom en; Varlastir är en faunbock omkring de 40, med grå stänk kring tinningarna och en mäkta stilig karl. Han omvärderade sitt liv när han med en hårsmån undkom en dödsolycka, och har nu bott i Fotóikos i fyra år. Oftast kan man se honom leda sångstunder under mässorna.

Ertaka, patricisk luminat
Ertaka tar-Addkar ran-Koros var en bortskämd yngre dotter från en patricierfamilj i Firnen. Hon slöt upp med Manokles (med en ansenlig del av familjens pengar och värdesaker) mer av en lust att hämnas på det töntsamhälle som hållit henne uttråkad i alla år än för någon verklig tro på hans idéer. Hennes familj har förskjutit henne, själv längtar hon till den dag då hela Firnen darrar i skuggan av den mäktige fursten i Vredeslandets hjärta, vetande att hon sitter vid hans sida. Ertaka är 23 år gammal.
     Hennes utrustning inkluderar några små flaskor av den aristogaleniska drog som låter henne kontrollera djur i sin omgivning. Den kräver viss träning för att kunna användas ordentligt; effekten om en person skulle dricka den utan att veta vad den är, är upp till SL.

STY	3T	VIL	4T+1	SYN	3T+2	TÅL	19
UTH	3T+1	UTS	3T+2	HÖR	3T
SMI	4T	BIL	4T	LUK	1T
REF	3T+1			KÄN	2T+1
FIN	3T+1			SMA	+1

Relevanta färdigheter: Dolk 4T, Ducka 3T+1, Etikett <termalisk> 4T+1, Fäktkonst 4T+1, Omärklighet 4T+1, Övertala 3T+2

Manokles, aristosofisk stormästare
Denne maskerade ärkekonspiratör står nu i färd att fullborda kronan på hans karriär, som skall bli avstampet för hans lysande fortsatta karriär... Han studerade inga dokument om Fotóikos’ tidiga utveckling innan han satte sin operation i verket, men de där trädgårdsodlarna sitter på ett kraftfullt nexus i ett svårintagligt område, och det vill han ha.
     Det fanns en tid när han betraktades som charmant; den krossades av en otacksam ung slyna vid namn Akrema, som kastade honom i ett kar med aristogaleniska kemikalier. De orsakade okontrollerade förändringar i hans skinn, som gjorde att det nu ser ut som om det hela tiden kryper omkring små saker under huden på honom, ungefär som en skock möss under en duk. Det är ungefär så det känns också. Manokles drömmer om att en dag hitta och tillfångata Akrema för att långsamt förvandla henne till någonting verkligt vidrigt i sina laboratorier. Under outsägliga plågor, givetvis.

STY	3T+2	VIL	5T	SYN	4T	TÅL	25
UTH	4T+2	UTS	1T+1	HÖR	3T
SMI	3T	BIL	5T	LUK	1T
REF	3T+1			KÄN	+2
FIN	4T			SMA	1T
				MEP	4T

Relevanta färdigheter: SL bestämmer. Han går beväpnad med en dolk som ser väldigt elak ut.
Specialattack: Manokles förändrade skinn gör att han under korta stunder kan projicera ut livskraft genom sin kropp och tvinga en person han berör hud mot hud att slå ett Chockslag S12. Det är dock mycket utmattande för honom själv, och hans UTH sänks tillfälligt med 1T varje stridsrunda han gör detta.

Typiska aristosofer
Skickliga aristosofiska magiker som följer Manokles för att de ideologiskt stödjer hans visioner. De anser allihop att idén att beslagta Fotóikos och av det skapa en stabil Grön Zon är fullständigt genialisk.

Typiska luminater
Politiska fanatiker som vill kämpa för en värld utan husbönder och tjänare, och som entusiastiskt lagar mat och tvättar strumpor åt sin stormästare medan de väntar på att han ska ordna det. (Räkna dem som 'typiska SLP-busar'.)

Aristosofiska styggelser:

Kinasha och Ilena
Akremas gamla lönnmördarkamrater har under Manokles’ fortsatta behandling förändrats vidare (hennes tro att elixiren höll tillbaka förvandlingen är fel; de skyndade på den) och är idag påtagligt mer kattlika än hon. De talar lätt sluddrande och med en morrande underton då deras strupar och munnar inte längre är helt mänskligt utformade.
     De båda överlevde striden mot Akrema tack vare aristogalenisk medicin, till priset av ohyggliga smärtor, och de hyser idag ett brinnande hat mot henne. De skulle inte tveka att döda Akrema direkt, men föredrar att om möjligt fånga henne levande så att de får tortera henne först.

STY	3T+2	VIL	2T+1	SYN	3T+2	TÅL	23
UTH	4T	UTS	4T+1	HÖR	5T+2	SB	(+1)
SMI	4T+2	BIL	2T	LUK	3T	FF	7 meter
REF	6T			KÄN	2T+2
FIN	2T			SMA	3T

Relevanta färdigheter: Omärklighet 6T, Övertala 4T, Akrobatik 5T+2, Skugga 6T, Ducka 6T, Slagsmål 5T

De två flickorna

•	har vassa tänder som gör 2T/Hugg i skada i närstrid.
•	kan fälla ut klor från fingrarna som gör 1T+1/Hugg i skada i närstrid.
•	kan ta enorma språng, upp till 7 m långt och 3 m högt utan sats, och det dubbla med tillräcklig sats.
•	kan se i mörker. Deras ögon reflekterar ljus precis som en katts.

Den Fule
Från början måste han ha varit en människa, men ingen utom Manokles vet vem han egentligen var. Kanske en tillfångatagen fiende, en avslöjad förrädare, eller bara någon stackare som blev använd som försöksobjekt. Han har följt med Manokles under många år nu. Ingen vet heller vad som rör sig i hans hjärna, men det verkar inte vara mycket. Såvitt man vet.
     Den Fule ger ett lite sömngångaraktigt intryck när han rör sig, både i och utanför strid. Han är fysiskt kapabel att röra sig snabbare och smidigare än han gör; måhända beror hans synbarliga tröghet helt enkelt på bristande entusiasm.

STY	7T	VIL	3T	SYN	1T+2	TÅL	30
UTH	5T+1	UTS	+1	HÖR	2T+1	SB	+4
SMI	3T+1	BIL	?	LUK	1T+2	FF	6 meter
REF	2T+2			KÄN	1T+1	Vikt	ca 200 kg
FIN	1T			SMA	1T	Längd	230 cm

Relevanta färdigheter: Slagsmål 4T
Naturligt skydd: Huden räknas som läderrustning över hela kroppen.

Jättevävarspindlar
Spindlarna har, när de står normalt, en mankhöjd på ca 140 cm.

STY	3T	SYN	4T	Vikt	40 kg
UTH	3T	HÖR	4T	TÅL	16
SMI	5T	LUK	4T	FF	10 meter
REF	6T	KÄN	2T
		SMA	3T
VIL	2T	VIB	3T

Färdigheter: Omärklighet 5T, Spänst 4T
Naturligt skydd: Huden räknas som läderrustning över hela kroppen.
Naturliga attacker: Bett 4T, skada 2T Hugg
De kan inte använda sitt trådsekret i strid.

Jättesandmaskar
Maskarna är ca 7 m långa och ca 80 cm i diameter.

STY	6T	SYN	-	Vikt	500 kg
UTH	4T	HÖR	5T	TÅL	24
SMI	5T	LUK	3T	FF	2 meter
REF	3T	KÄN	5T
		SMA	3T
VIL	2T	VIB	5T

Färdigheter: Omärklighet 5T
Naturliga attacker: Bett 2T, skada 3T Hugg
Maskarna anfaller vanligen genom att överraska sitt byte underifrån och, om de får ett stadigt grepp, försöka dra det med sig ner i sanden.