9 Västerbotten OBS: Termen ’Västerbotten’ betecknar här Västerbottens län, alltså både landskapet Västerbotten och de södra delarna av landskapet Lappland.
"Jag minns en tid av Kaos och Mörker,
en tid då den gamla världens dödsryckningar ännu skakade
våra liv, en tid då onda män drog fram längs vägarna
och dödade för en liter bensin. Men mest av allt minns jag en ensam
krigare, en man vid namn Gösta. Gösta Ludenström, den nya
världens riddare."
9.1 Geografi Västerbotten är ett stort område, ungefär lika omfångsrikt som hela Svealand. Inlandet täcks av barrskogsklädda moränavlagringar och vidsträckta moss- och myrmarker. Vid gränsen mot Norge höjer sig breda flacka toppar och slätter över skogsgränsen till ett lågfjällsområde mellan skogslandet och själva fjällkedjan. De stora skogar som täcker det mesta länet, har stått orörda i trettio år, vilket gör att terrängen är svårforcerad för den som inte är van vid vildmark. De består till 70% av gran och tall med inslag av björk. Oländiga skogar är dock inte det enda problemet för den som ger sig in i vildmarken. Faunan har vuxit markant lever de senaste trettio åren. Förutom harmlösa djur som älg, rådjur och ren, så dväljs även björn och varg i de djupa skogarna. Många myskoxar strövar omkring i skogsmarkerna mellan Lycksele och Vilhelmina. Västerbotten erbjuder sålunda gynnsamma jaktmarker åt dem som vet att nyttja dessa. Västerbottens största sjöar är Storuman, Malgomaj och Kultsjön. Den sistnämnda ligger i länets sydvästra ände, mellan majestätiska berg med toppar på ca 1500 m. På Kultsjöns is möts fjällsamerna under midvintern, då de utbyter erfarenheter, tävlar i olika grenar och firar det kommande året. Västerbottens infrastruktur är inte mycket att hurra för. Nästan alla broar har helt eller delvis kollapsat efter trettio år utan underhåll. E4 längs kusten är dock hyfsat användbar för transporter, men hemsöks i gengäld av marodörer. Det finns många kraftstationer i regionen, men 95% är ur funktion sedan årtionden. Bland de få som fortfarande alstrar elström kan Kvistforsen utanför Skellefteå nämnas.
9.2 Invånare En stor del av landsbygdsbefolkningen började efter några år söka sig mot kusten, dels på grund av de mildare vintrarna där och dels för att kunna komplettera sitt jordbruk med fiske. Bosättningarna koncentrerades oftast till små vallbyar, då sådana erbjöd bäst skydd mot marodörer. Längs kustlinjen finner man nu ett femtontal vallbyar och enstaka ensamma gårdar. Somliga byar idkar handel med Månrosorna och andra sjöfarare. Man bedriver ofta skogsbruk, då timmer är en utmärkt handelsvara. En följd av ovanstående var att inlandet blev i stort sett avfolkat. Förutom de nomadiska samerna, ville få stanna kvar i det kärva landskapet. I enstaka byar och gårdar trotsade envisa människor den växande vildmarken. Jakt och fiske utgör huvuddelen av deras försörjning, ibland kompletterat med lite jordbruk. Regionens två största orter är Umeå och Skellefteå. I Lycksele stannade ett femtiotal hårdföra individer som snart började med timmerflottning nedför Umeälven till Köping, där de byter det timret mot förnödenheter. Nordmaling är ett välbefäst fiske- och jordbrukssamhälle vid kusten, med ca 150 invånare. I Tärnaby lever ett hundratal excentriska typer som livnär sig på jakt och fiske och som kallar sig Ski-Doomed. Under vintrarna kör de den gamla liften i Ingemarbacken med hjälp av flås. Sorsele kan närmast liknas vid en nordamerikansk guldgrävarstad där jägare, fiskare, guldvaskare och lycksökare byter varor och tjänster och vilar upp sig mellan strapatserna. Under vissa perioder kryllar det av liv och rörelse i den lilla staden, till exempel mitt på hösten då många samestammar kommer för att byta till sig varor mot färskt renkött, skinn och hantverk. Endast cirka 100 personer är permanent bosatta här. På Holmön i norra Kvarkensundet har ett hundratal fiskare bildat ett isolerat samhälle under den gamle postmästaren Samuel Ståls ledarskap. Man livnär sig på vad havet har att erbjuda och på handel med folket i Köping och Månrosorna. Fyren på Holmögadd är sedan tre år tillbaka åter i funktion tack vare bistånd från Månrosorna. Vildmarkens Huliganer är det största marodörgänget i regionen. Deras huvudbas är Robertsfors, men de många undergrupperna huserar i ett tiotal läger eller gamla byar längs kusten mellan Umeå och Byske och några mil inåt i landet. I västra Västerbotten lever nomadiska samestammar. De består av två huvudgrupper, fjäll- och skogssamer. Gemensamt för båda är att de till största delen lever på sina renhjordar. Fjällsamerna har i stort sett isolerat sig från övriga människogrupper, medan skogssamerna idkar handel och ibland samarbetar med inlandets svenskar vid jakt, fiske och husbyggen. Den enda handelsleden från inlandet till kusten går längs Umeälven mellan Lycksele och Köping. Där fraktar handelsmän sina varor till Köping, där de byts mot fisk, salt, spånk, vapen och bruksföremål. Hemvägen tillryggalägger man till fots. Månrosorna besöker Köping och byter vapen och bruksföremål mot billigt timmer som de sedan säljer i skogsfattiga områden i Baltikum och Polen. Ålänningarna besöker också Kvarkebo och Holmön och andra kustbosättningar. En särpräglad exportvara är den ypperliga ost som produceras i vallbyn Kvarkebo. Osten lär lagras i väldigt lång tid på ett lite speciellt sätt, men mer än så har inte de stolta kvarkeborna velat avslöja. Resultatet blir i alla fall en hård och kornig ost med en mycket speciell pikant smak. Både Månrosorna och några handelsmän från finska Österbotten har upprättat goda handelsförbindelser med den lilla byn.
9.3 Skellefteå Dagens Skellefteå, det vill säga stadsdelen Ådalen, omgärdas av en bemannad palissad med fyra portar. På några ställen har man börjat uppföra en fyra meter hög stenmur som beräknas vara klar om två år. I övrigt består palissaden av bråte, bilvrak, taggtråd och stenar. Vid varje port har man byggt ett torn bemannat av minst tre välbeväpnade vakter. I tornet vid södra porten har man placerat en gammal 40 mm luftvärnskanon. Den har hittills inte använts, eftersom den har avskräckt alla anfall mot denna sida av staden. Att kanonen är defekt och troligtvis kommer att explodera efter bara några skott är därför okänt för alla. Skellefteå har el tack vare Kvistforsens vattenkraftverk som drivs av en speciell energigrupp med femton personer. Elförsörjningen är dock begränsad och används sparsamt för att kunna garantera hushållen värme. Missbruk bestraffas med strömavstängning i ett antal månader. Utanför stadens murar finns åkrar där majoriteten av invånarna arbetar under sommarhalvåret för att säkra vinterns livsmedelsförråd. Skellefteås hemvärn är väl utrustat med skjutvapen som de bytt till sig. Man lider dock brist på ammunition och komponenter till egen ammunitionstillverkning, varför äventyrare och handelsmän som kan erbjuda sådant kan göra en bra affär. Man har några flåsdrivna fordon. Två bussar används under sommaren för att forsla arbetarna till åkermarkerna, av vilka somliga ligger upp till en halvmil bort. Hemvärnschefen general Martens slagskepp är en gammal RangeRover med en ksp/58 monterad på taket. Skellefteås medborgare är rätt tillfreds med sitt civiliserade liv innanför stadens murar, i stort skyddade från det kaos och barbari som de anser kännetecknar världen utanför. Den typiske skelleftebon anser sig själv vara förmer än wastelandsfolket, vilka han ser som ociviliserade tölpar. Han respekterar Månrosorna, dock med ett visst mått av osäkerhet eftersom han vet rätt lite om dem. Värt att nämna är också att de flesta Skelleftebornas vördnad inför Gunilla Wiklund, stadens president sedan femton år, kan liknas en engelsmans vördnad inför drottning Victoria. I år utökar man dock kontakterna med omvärlden och sänder ett brännbollslag till Umeå. Stadsledningen har hört rykten som antyder att Umeå nu har nått långt i sin strävan efter inre sämja att staden faktiskt kan vara värt ett besök. Man skickar iväg tio tuffa soldater, ledda av den gamle krigshjälten Jonas Blom. Laget bär namnet "Passiv ålderdom? No way!". Umebon André Lundsjö har vistats i Skellefteå för att lära ut en del brännbollstaktik och är optimistisk när det gäller hans lärjungars chanser.
9.4 Umeå Ozzbazz-gänget med Gösta Ludenström i spetsen återkom till Umeå år 15 från en flera år lång hemlighetsfull resa i södern. De ogillade att en patetisk tyrann satt på en tron i Tillbryggeriet och styrde deras hemstad. I sägenomspunnen attack mot bryggeriet dödade de flesta av Mackrovals krigare och brände upp "Maktens Tron", en stor grön fåtölj som Mackroval hade täckt med underligt klotter och kuriösa symboler i blod. Mackroval lyckades fly ut i vildmarken och försvann spårlöst. André Lundsjö tillfångatogs och fick leva, men kedjades fast vid destilleringsapparaterna i Tillbryggeriet och tvingades arbeta under olidliga förhållanden. Efter några år mildrades dock straffet och snart blev han frigiven. André hade under fångtiden fyllts av ånger över sina gärningar. Han hade nu en dröm om att gottgöra dessa genom att ena de rivaliserande gängen i Umeå. Det var därför han bildade Stadskommittén år 20 som ett samarbetsorgan mellan stadens grupper. Efter Mackrovals fall började gängfientligheter bedarra och folk drog sig tillbaka till sina revir. Stadskommittén och Brännbollsyran, tillställningen där alla gäng festar och sportar under tre dagar, fick umeborna att så småningom inse att de kunde leva tillsammans. Snart tyckte de flesta att Stadskommitténs beslut om att Umeå centrum (inklusive Tillbryggeriet) skall vara neutral mark öppen för alla, faktiskt var en bra idé. Umeå stad är indelat i flera revir. Centrum är neutral mark där gängen ibland träffas och byter varor och tjänster. Staden styrs av en stadskommitté som närmast är ett hövdingaråd med en representant från varje gäng, samt en för de oberoende invånarna. Kommittén träffas fyra gånger om året i rådsbyggnaden, före detta Umeå Folkets Hus. Under större delen av året fungerar rådsbyggnaden som administrativt centrum för fördelningen av sådana produkter som skall nyttjas av alla invånare, till exempel spånk och flås från Tillbryggeriet, och fisk och spannmål som man byter till sig från Köping. Detta arbete sköts av 34 gänglösa personer som är bosatta i Centrum. Deras representant i stadskommittén är André Lundsjö. De gänglösa sköter också bevakningen av rådsbyggnaden och Tillbryggeriet. Vid båda byggnaderna är två vakter beväpnade med ak4 posterade dygnet runt. Allt är dock inte frid och fröjd i staden, ty somliga gäng kan fortfarande inte tåla varandra, utan ryker ihop då och då. Numera försöker de inblandade parterna lösa sina fientligheter så diskret som möjligt, eftersom stadskommittén bestraffar orosmakare med olika grader av spånk-, flås- och livsmedelsrestriktioner. Andra invånare är missnöjda med den rådande ordningen och smider onda planer bakom leende masker. I en grotta i det gamla avfallsberget Bräntberget lever Umeå stads informella makthavare, den legendsomspunne Gösta Ludenström. De få gånger han lägger sig i stadskommitténs arbete brukar man rätta sig efter honom. Många ogillar detta, men ingen har än så länge vågat göra något åt det. Ludenström har en oerhörd status och dessutom är han kompis med de gamla rävarna i Ozzbazz, som även de har några bragder att skryta med.
9.4.1 Gängen Southside Dixieland Rulers styrs autokratiskt av Helena Peters och kontrollerar Tegområdet. De livnär sig främst på fiske, potatisodling och hästuppfödning som de bedriver på Röda slätterna. De 59 medlemmarna kännetecknas av en förkärlek till kläder i grå nyanser. Studenternas revir är Universitetsområdet och Marionängarna. De 93 medlemmarna livnär sig på Fiske, odlingar och fårskötsel. De styrs autokratiskt av den fatalt sarkastiske Martin Strömberg – konflikten med Berghemsadvokaterna började under förra årets Brännbollsyra med att Martin fällde några giftiga kommentarer om dessas ideliga von Heidenstam-citat – som ser till att alla medlemmar lär sig att läsa och skriva, då "man genom kunskap lättare förstår, och sålunda lättare överlever, livets prövningar". Man använder ofta undervisning som bytesvara med andra gäng. Berghemsadvokaterna är ett märkligt gäng som håller till på Berghem. De har en bisarr livsåskådning baserad på egna tolkningar av Verner von Heidenstams diktsamling Ett folk och ett slitet exemplar av Sveriges Rikes Lag från 1952. Kortfattat går den ut på att Berghemsadvokaterna en dag ska ena det splittrade Sverige och återinföra lag och ordning som är förutsättning för ett välfungerande samhälle. Gängledaren kallas "Judge" och är en underlig typ som endast har setts av sina närmaste underhuggare. Han lär hålla till i ett gammalt åttavåningshus där han formulerar stränga lagar till ackompanjemang av Petterson-Berger från en antik trattgrammofon. De 82 medlemmarna livnär sig på jakt, jordbruk och fårskötsel. Många spekulerar över de stränga lagar som råder på Berghem. Somliga, däribland Sandamods, hävdar att Judge är en tjänare till "den stora fienden" (vem nu det kan vara) och att han bidar sin tid inför ett stort anfall mot mänskligheten. Andra påstår att en enorm skatt från den gamla tiden finns dold någonstans i reviret. Judge sägs försöka hindra utomstående från att få kännedom om dessa rikedomar, samtidigt som han själv söker febrilt efter dem med hjälp av sitt folk. Detta har lett till att enstaka driftiga lycksökare har smugit in på territoriet för att undersöka ryktenas sanningshalt. Sådana personer har oftast återfunnits efter en tid hängda på Galgbacken, belägen där Berghem möter Sandamods revir och Centrum. Sålunda är det ännu ingen som vet vad som är dikt eller sanning när man talar om Berghemsadvokaterna.
9.4.2 Sandamods Sandamods dyrkar sina förfäders andar. De tror att förfäderna var djärva krigare som kämpade tappert mot ett vidunder. Till slut dräptes de av monstret som lurade in dem i en fälla. Den dagen slogs världen i spillror och odjuret blev härskare över allting. Dock Finns förfädernas odödliga andar kvar och någon gång i framtiden skall de leda sina utvalda ättlingar till odjurets svarta kristallcitadell. Där skall Sandamods dräpa besten och sedan skapa en ny världsordning tillsammans med förfädersandarna. En gång om året, vid midsommar, samlas man runt Sandadammen där förfäderna en gång i tiden tros ha hållit sina fester, och dricker heliga safter ur dryckeskärl från förfädernas tidevarv – d v s man häller i sig massor av hembryggt öl ur gamla ölburkar. Detta sker under överinseende av gängets Biirkän. (Detta är en kvinnlig shaman. Posten ärvs av den föregående Biirkänens äldsta dotter när hon får sin första menstruation.) Alla dricker tills de förlorar medvetandet. Den som klarar sig längst är förfädernas utvalde blir gängledare under det kommande året. Pugge har innehaft posten som ledare i elva år och är högt respekterad av sina undersåtar, vilka lyder hans minsta vink.
9.4.3 I.O.U I.O.U har aldrig haft expansiva ambitioner, utan har alltid stannade innanför sitt revirs gränser. Då och då har de varit tvungna att försvara sig mot andra som har gjort anspråk på deras område, men i övrigt är deras historia i stort sett fri från de blodfläckar som kännetecknar de andra gängen. Gängets ledare (kallad guru) Maskäggas Marklund residerar på vattentornets topp. Denna byggnad bevakas ständigt av fyra ak4-beväpnade medlemmar. Den enda utomstående som någonsin tillåtits besöka byggnaden är Eas Wolker, Maskäggas’ halvbror.
9.4.4 Alverna I grund och botten är Alverna varken grymma eller ondsinta. Tvärtom, för inte så länge sedan var de sofistikerade människor, som levde fridfullt i sin del av staden. För snart två år sedan kom en underlig man från ingenstans och slog sig ned i deras läger. Han kallade sig "Den Höge" och dolde sitt ansikte bakom en skrattande clownmask. Han introducerade hasch och skapade beroende hos medlemmarna. De underkastade sig honom och gjorde vad än han begärde för att få mer knark. Snart hade han blivit deras ledare och började förändra deras beteende och värderingar. Alverna har blivit fler sedan "Den Höge" kom till dem. Då och då dyker det upp några nya individer som fastnar i drogträsket. Det verkar som om "Den Höge" av någon dunkel anledning håller på att samla ihop en stor grupp. Ingen vet ännu varför "Den Höge" leder dem ned i fördärvet, eller ens vem han egentligen är.
9.4.5 Ozzbazz Gängets äldre medlemmar följde med Gösta Ludenström på en äventyrlig resa söderut år 10-15. Under de åren i wastelands lärde Gösta dem överlevnadens konst. När de kom tillbaka till Umeå störtade de tyrannen Mackroval. Sedan slog sig Ozzbazz sedan till ro i sina gamla hemkvarter i Mariondalen. De fick mycket status för att ha befriat Umeå. Denna ära minskade helt naturligt med åren. Med den nya ordningen började man glömma de forna bragderna. Ozzbazz ogillade detta. De iscensatte år 28, med lögn och svek, ett nytt "maktövertagande" i staden, som de omedelbart "avvärjde" – de "befriade" heroiskt Umeå genom att skoningslöst skjuta ihjäl "orosstiftarna". Efter denna demonstration av sin "duglighet" drog de sig tillbaka till Mariondalen för att njuta av sin återvunna status. Ozzbazz’ medlemmar är arroganta och väl medvetna att de när som helst kan ta makten i Umeå. De njuter av att skymfa andra som inte vågar ge igen. Exempelvis kallar de Sandamods ledare "Slag-Tage", efter det att denne fått smaka på Matti Sutters stridskonster vid senaste brännbollsyran när båda druckit för mycket av "förfädernas heliga safter".
9.4.6 Gängkonflikter En fördold fejd pågår mellan Studenterna och Berghemsadvokaterna. Den beror på motstridiga uppfattningar om Ett folk och har med tiden nått orimliga proportioner. Man strider huvudsakligen med ryktesspridning och förolämpningar, men under den senaste månaden har man konstaterat tre mystiska dödsfall. En morgon hittades en dränkt student i universitetsdammen och strax därefter fann Gösta Ludenström två Berghemsadvokater med brutna nackar under en hög tall i Gammliaskogen. Universitetsdammen är väldigt grund och Berghemsadvokater klättrar ytterst sällan i träd. En annan orosfaktor är Alverna. De är oftast påtända och därför oberäkneliga, vilket tillsammans med deras arsenal gör dem livsfarliga. Sandamods, och i viss mån även Ozzbazz, har haft problem med Alverna. Stadskommittén har utlyst ett extra sammanträde en vecka efter Brännbollsyran då de tänker ta itu med dessa problem.
9.4.7 Brännbollsyran Den årliga brännbollsyran har med åren vuxit till en omfattning som få anade när den startade för tio år sedan. Även folk från Nordmaling, Kvarkebo och Köping deltar i festligheterna. Vid årets Brännbollsyra kommer dessutom Skelleftå att för första gången vara representerat. Festområdet på Marionängarna omgärdas av en palissad som patrulleras av en välbeväpnad vaktstyrka, bestående av en representant från varje deltagande gäng. Innan man släpps in på festområdet måste man lämna ifrån sig alla vapen, förutom knivar, till vakterna vid porten. Dessa placerar vapnen i säkert förvar tills tillställningen är över. Innanför palissaden Finns tält för övernattning, utskänkning och barntillsyn, en stor scen där I.O.U har riggat upp sin ljudanläggning, och brännbollsplanen. Dagens brännboll har utformats av André Lundsjö, som för några år sedan hedrades med titeln Brännbollsgeneral. Den skiljer sig markant från sin harmlösa föregångare. Idag är utelag såväl som innelag utrustade med slagträn och tjocka skydd. Spelet går fortfarande ut på att en runner från innelaget skall slå iväg bollen så långt som möjligt för att därefter springa runt konerna, samtidigt som utelaget så fort som möjligt försöker få bollen att hamna hos brännaren. Där försvinner också likheterna. När brännaren har fått bollen i sin hand är det fritt fram för utelaget att gå lös på runnern med sina slagträn och försöka sätta honom ur spel. Innelaget har slagträn, varför hårda duster många gånger utkämpas ute på spelplanen, speciellt när ett stort att antal runners samlats vid en kon (vilken är en frizon), och försöker ta sig fram i samlad trupp. En stark och väl rustad domare är oumbärlig i detta våldsamma spektakel. Det segrande laget belönas med en tiolitersdunk med högkvalitativ spånk från Tillbryggeriet och varje lagmedlem får en segerkrans av björklöv. De blir också årets innehavare av vandringspriset, ett slagträ av aluminium med orden Umaja Etarnae Majorem – den språkkunnige Martin Strömberg har varit framme – skrivna i eldrött. Två koppartrådar är virade längs slagträt. Dessa är kopplade till ett litet batteri som sitter längst uppe på handtaget. Detta gör att den som blir träffad av slagträt får en stöt och blir utslagen tillräckligt länge för att man skall hinna få in några välriktade smällar utan att riskera att offret biter ifrån. Segrarlaget skall använda sig detta slagträ vid nästa års brännbollsyra, vilket ger dem en fördel i den hårda kampen om segern.
9.5 Köping Köping uppfördes år 11 sedan invid Holmsund av nybyggare från inlandet som slog sig samman för att skydda sig mot kringstrykande plundrare. Man byggde upp sin by i utkanten av den gamla ruinstaden, högg ned skog och odlade upp marken. Man övertog också de många övergivna båtarna i Holmsund och lade ut nät i Umeälvens mynning. Efter några år förtöjde ett av Månrosornas fartyg vid den förfallna hamnen i Holmsund. Ålänningarna förklarade sig intresserade av att köpa timmer och jordbruksprodukter av köpingborna och erbjöd vapen i utbyte. Snart kom man också i kontakt med handelsmän från Lycksele och representanter från Umeås Stadskommitté som var intresserade av att upprätta förbindelser. Med fruktan minns köpingborna det senaste marodöranfallet för ett år sedan, då Vildmarkens Huligander dundrade in genom den stängda porten med sina monstruösa fordon. Innan de lämnade Köping hade de dräpt åtta personer, bränt ned ett spannmlåslager och rövat med sig tre tonåriga flickor och all spånk och flås de kunde hitta. Förutom Vildmarkens Huliganer har Köping även attackerats av finska pirater vid två tillfällen under de senaste fem åren. Man lyckades dock båda gångerna driva piraterna på flykten utan allvarliga egna förluster. En två meter hög palissad omger hela byn. Den är bemannad med två vakter dyget runt, en som bevakar huvudporten och en som håller uppsikt mot havet. Alla invånare över 15 år är skyldiga att ha vapen hemma. Folket i Köping är trevliga människor som gärna låter en trött vandrare övernatta i någon av byns gårdar mot att de får höra senaste nytt från världen runtomkring. De hatar Vildmarkens Huliganer och dyrkar Gösta Ludenström som oväntat dök och hjälpte dem att försvara sig vid ett piratanfall år 27. Köpings brännbollslag "Död korp" med den två meter långe Matthias "Älgen" i spetsen, har vunnit brännbollsturneringen två år i rad och många väntar med spänning på att se dem möta Skellefteålaget i år.
9.6 Sorsele
Antal invånare: Ca 200 bofasta invånare, upp till
300 under midsommarfesten och höstmarknaderna. Under de första årens kaos avfolkades Sorsele nästan fullständigt. De som inte dog i Pesten flydde mot kustlandet eller ut i vildmarken. Ett femtiotal individer valde dock att stanna kvar i staden och började livnära sig på jordbruk, jakt och Fiske. Efter några år började jägare och skogsmän söka sig till det i stort sett öde ruinsamhället under de hårda vintrarna för att finna skydd mot vargar, våldsmän och kölden. Snart blev de bofasta; familjer bildades och barn kom till världen. Man bosatte sig i byggnaderna längs den stora vägen igenom staden. Somliga valde att slå sig ner sig i nybyggda timmerstugor som uppfördes invid de andra byggnaderna. Vid de månatliga stadsmötena utmärkte sig jägaren Waldemar Rheen som mycket handlingskraftig, varför han snart valdes till borgmästare. Ett av hans första beslut var att uppföra gemensamt flåskok i rådsbyggnadens källare. Efter en tid började även skogssamer hitta till Sorsele där de kunde byta till sig användbara föremål och spånk och flås. Orten blev snart centrum för handel och umgänge för vildmarksborna, särskilt efter invigningen av värdshuset Vildmarkens Kall år 18. Efter guldfynden år 19 började excentriska personer söka sig hit för att vaska i Vindelälven. Folk drömde att penningekonomi skulle återinföras i Skandinavien och att guld skulle bli allmän valuta. Girighet kan få människor att göra de konstigaste saker. (I dag kan man faktiskt få sig en mugg öl för några guldkorn på Vildmarkens Kall. I värdshuset kan guld sägas vara värt 20 VP/g. Värdshuset köper sedan kött av guldgrävarna för guldkornen. På sikt kommer nog också guld att bli en gemensam valuta för folken runt Östersjön, men än är man inte där.) Sorsele är uppbyggd kring sin största gata, vilken går rakt igenom orten. Här blandas nybyggda timmerstugor och intakta trävillor med halvt raserade tegelbyggnader, som byggts ut med instabila träkonstruktioner, och risiga baracker. Värdshuset är ett stort timmerhus med två våningar och rådsbyggnaden är en intakt trevåningsbyggnad i vitmålad sten, från tiden före byrr. Sorseles utkanter har förfallit i trettio år och invånarna undviker de områdena. Många byggnader har rasat och fungerar idag som tillfälliga bosättningar för djur eller skygga individer, som inte vill beblanda sig med befolkningen längs huvudgatan. Bland annat sägs här bo en gammal man, som vissa påstår vara trollkunnig och ha samröre med onda makter. De mer sansade hävdar att han "bara" blev galen när hela hans familj dog av Pesten. Enligt Elias Hed, en berest jägare som med jämna mellanrum dyker upp på Vildmarkens Kall, har mannen flytt från de farliga områdena i Norrbotten och gömmer sig nu bland ruinerna då de fasansfulla upplevelserna gjort honom vansinnig. Sorsele är staden för den som söker äventyr. Här kan man byta till sig renar, samehantverk, vildmarksutrustning och spånk och flås. På Vildmarkens Kall sammanstrålar skogsmän och lycksökare från när och fjärran, tar en öl och skryter om sina strapatser. Här kan man träffa hårdföra vildmarksbor som berättar om glömda skatter, grymma marodörer, sällsamma samesägner och Gösta Ludenströms bravader. Man kan tala med vansinniga guldvaskare som bevakar sitt stoft med handen på pistolen och höra talas om oförsiktiga skogsmän som sökt sig för långt norrut och aldrig mer kommit tillbaka. På Vildmarkens Kall serveras starkt öl och tallbarrssprit. För den som har råd Finns även gammal fin whisky. För det mesta står trubadurer och lättklädda damer för underhållningen, men då och då tar gästerna saken i egna händer och ställer till med ett rejält krogslagsmål. Vid midsommar samlas vildmarksbor i byn för att tillsammans med de bofasta fira med sång, dans och mat och dryck. Under hösten kommer samerna med sina varor och renhjordar för idka byteshandel och under deras besök brukar det gå hett till i staden. Snikna skogsmän försöker lura till sig varor av överförfriskade samer och vice versa. Det är värt att notera att byrrs surveyzone runt Kiruna (se avsnittet om Norrbotten) sträcker sig en bit in i Västerbotten och slutar bara några mil norr om Sorsele. De som känner regionen har vett nog att ta hänsyn till detta.
9.7 Tärnaby Under Pesten flydde ett gäng ungdomar från Umeå i en av Postens bussar. Deras mål var Skanderna, där de skulle ha större chans att undkomma epidemin. Efter en lång och hård resa kom de fram till Tärnaby, där en fasansfull syn väntade dem. Större delen av samhället var rykande ruiner och överallt låg massakrerade kroppar. De få överlevande, dolda i källare eller under bråte, berättade att främmande män vandrat in samhällhet en morgon och börjat mörda, bränna och plundra. Någon såg mördarna vandra iväg över fjällen bara några timmar efter massakern. Ungdomarna tog befälet, började röja upp och fördelade nödvändiga arbetsuppgifter. Några begravde liken, några reparerade byggnader inför den annalkande vintern, medan andra samlade bränsle eller gav sig ut på jakt och Fiske. Redan den första vintern lyckades man köra igång den gamla liften i Ingemarbacken. Skidåkning har blivit den stora fritidsysselsättningen och Tärnabyborna kallar sig ibland Ski-Doomed. De första åren var tuffa för människorna i Tärnaby. Marodörer som drog fram längs E79 attackerade dem vid flera tillfällen, liksom vansinniga hemvärnsmän från Storuman som sökte igenom området efter de fascister, som man trodde låg bakom den stora katastrofen. Det Fick till följd att Tärnaby utvecklades till en relativt stark vallby. Med tiden anslöt sig nya individer som flydde det hårda livet ute i wastelands för den skyddande gemenskapen i vallbyn och det Tärnaby vi ser framför oss idag började utvecklas. Tärnabyborna är i regel något reserverade inför främlingar, vilket är naturligt då de utomstående de träffar främst är fjällsamer, en och annan eremitisk jägare och marodörer. Tärnaby har idag ett rätt effektivt försvarssystem. Man har posterat vakter på fjällen runt byn. De ska med vårdkasar eller budbärare förvarna när främlingar närmar sig. Två bemannade barrikader har byggts vid de båda ändarna av E79 som går genom samhället. Mitt i byn har man byggt ett högt torn på fyra våningar, där det alltid Finns en vakt med en gammal tubkikare och håller koll på vårdkasarna. Vakttjänst sker efter ett rullande system där varje invånare mellan 18 och 55 år deltar. Det gör att Tärnabys hela vaktstyrka är 48 man. Det råder brist på skjutvapen och ammunition varför äventyrare som kan erbjuda sådant kan räkna med god betalning i spånk och flås. Tärnby attackerades för tre månader sedan av Hyperborian Cherubium, marodörgäng som drar fram längs den skandiska bergskedjan och plundrar de läger och bosättningar som kommer i deras väg. Många tärnabybor omkom i de hårda striderna och ännu fler skadades. Hur striden skulle ha gått om inte en fjällsamestam hjälpt dem, vågar ingen tänka på.
9.8 Vildmarkens
Huliganer Vildmarkens Huliganer är ganska splittrade och utspridda. Deras högkvarter är beläget i ruinstaden Robertsfors där Henrik Vrålaren huserar tillsammans med gängets huvudstyrka. För att leda sitt gäng på ett effektivt sätt, införde Henrik för två år sedan ett feodalt styrelsesätt. Han utnämnde fem gruppbossar som Fick i stort sett fria händer att leda varsin styrka på 15 man, mot att de lämnar 10% av allt stöldgods till den gemensamma skattkammaren i Robertsfors. De fem enheterna är utposterade i ruinstäder och läger längs E4. Genom sitt skickliga ledarskap sitter Henrik säkert i sadeln. Bland annat utnämnde han gruppbossar som ogillade varandra, för att undvika att de sluter sig samman mot honom. Emellertid lär det inte dröja lång tid förrän några av dem för en tid glömmer fiendeskapen, och enar sina styrkor för att ändra på förhållandena i Vildmarkens Huliganer. Robertsfors har varit Henriks bas i ungefär ett år. Här lever han tillsammans med tjugo marodörer och ett tiotal kvinnor som man kidnappat från kustbyarna. Här Finns även gängets gemensamma förråd av vapen, bränsle och stöldgods, bland annat spånk för åtminstone ett år. Fyra gånger om året samlas alla Huliganerna i Robertsfors. De lämnar tionde, skryter om sina plundringsräder, tävlar i sporter som "Chicken race" och prickskytte på fångar och super till. Gänget är välutrustat med vapen och fordon. Bilarna är ofta försedda med vassa knivar och taggar på navkapslar och kofångare, och med stora, fastmonterade skjutvapen i fönster och takluckor. (Det bör påpekas att det ofta saknas ammunition. Ibland är vapnen ur funktion, men de ger i alla fall ett respektingivande intryck.). Marodörernas skjutvapen är främst jaktgevär och hagelbössor, men de äger även några ak5, huskisar och två ksp/58, vilka alla Finns i Robertsfors hos Henrik och hans huvudstyrka. På sistone har Henrik börjat kasta lystna blickar mot Umeå. Tidigare har han varit mest intresserad av Skellefteå, då han ansett Umeå vara en stinkande betongråttsbunker utan några rikedomar förutom Tillbryggeriet. Att han dessutom fruktar Gösta Ludenström har han inte erkänt ens för sig själv. Nu har han i alla fall börjat planera en räd mot Umeå för att ha lite kul och se efter vilka rikedomar invånarna samlat på sig.
9.9 Hyperborian
Cherubium Uppe i Skanderna vandrar det fruktade marodörbandet Hyperborian Cherubium. De är nomader och lever i enkla tältläger. Under de senaste åren har de härjat i de nordnorska fjällen mellan Svartisen och Narvik, men för något år sedan började de vandra mot sydöst. För tre månader sedan överföll de Tärnaby, men tvingades att retirera då en fjällsamestamm bistod byborna. Därefter har de plundrat gårdar på den norska sidan och gjort en räd mot ett sameläger. De planerar att ta revansch mot Tärnaby framemot hösten. Hyperborian Cherubium leds av den gamle Thor Ahl, en duglig ledare med oerhörd auktoritet. Han flydde med två vänner från Sorsele upp i fjällen under de första veckorna efter civilisationens fall. Snart slöt de sig samman med andra som sökt sin tillflykt till fjällvärlden, och började komplettera jakten och fisket med plundring. För närvarande har Hyperborian Cherubium 47 vapenföra medlemmar varav 19 är kvinnor. Förutom tre Compoundbågar och ett jaktarmborst har de många jaktgevär och hagelbössor i sin arsenal. De lider brist på ammunition, varför de föredrar att använda pilbågar och närstridsvapen. De går till fots sommaren och åker skidor på vintern. Gänget har även åtta barn i åldrarna 0-12 år. Under räder brukar två eller tre personer stanna i lägret för att se efter de små. Hyperborian Cherubium föredrar nattliga räder. De smyger sig nära målet och håller det under uppsikt tills man är säkra på att de flesta där har somnat. Då genomför hälften av gruppen ett överraskningsanfall för att oskadliggöra så många försvarare som möjligt innan de har förstår vad som är i görningen. Samtidigt försöker den andra halvan av gruppen roffa åt sig så mycket stöldgods som möjligt. De är mest intresserad av vapen och ammunition, men även djurfällor, fältkök, och kikare står högt på prioriteringlistan tillsammans med konserver och bränsle.
9.10 Samerna
9.10.1 Fjällsamer Fjälltrakterna är mycket glesbefolkade. Utöver samer lever här en och annan hårdför jägare och diverse excentriska enstöringar som av olika anledningar sökt sin tillflykt i ödemarken.
9.10.2 Skogssamer Skogssamerna har en hel del kontakter med Västerbottens svenska befolkning. Man handlar med dem för att byta till sådant som man inte kan ordna själv. En del konflikter har uppstått med nybyggare som bosatt sig på landområden som är vinter- eller sommarvisten.
9.11
Äventyrsidéer Umeås inrikespolitik är komplicerad, även utan Mackrovals konspirationer. Den rymmer många motsättningar mellan gängen och mycket rävspel för att få tillgång till spånk och mat. Sorsele är en råbarkad vildmarksstad, där många är redo att mörda för en sällsynt pryl. Men för den djärve Finns här goda chanser till äventyr. |