OBS: Termen ’Norrbotten’ betecknar här Norrbottens län, alltså både Norrbotten och de norra delarna av landskapet Lappland. 
 

7.1 Geografi 
Norrbotten  utgör en fjärdedel av Sveriges yta. När man företar sig något här måste man tänka på de enorma avstånd som kännetecknar regionen och som kan vålla oväntade problem för resenärer från sydligare delar av Sverige. I Norrbottens kustområden hittar man bebyggelse lika ofta som i andra delar av Sverige, men i inlandet kan det vara många långa mil mellan varje by eller gård. Regionen är till allra största delen täckt av barrskog, berg och myrmarker. De gamla kalhyggena har sedan länge börjat täckas av sly. 
Den som vill hitta spår av civilisation i Norrbottens wastelands bör hålla sig i närheten av älvarna. De är många, men viktigast är Piteälven, den breda Luleälven, Kalixälven och Torneälven, gränsfloden mot Finland som är ökänd för sina våldsamma våröversvämningar. Älvarna börjar som mängder av åar och bäckar uppe i fjällen och i de höglänta inlandsregionerna. 
Den enda älv som inte är utbyggd med kraftstationer är den förhållandevis lilla Råneälven. Kraftverken stängdes som regel av när Pesten bröt ut och det stod klart att man snart inte skulle kunna hålla dem i drift längre. Man frikopplade turbinerna för att inte dammarna skulle svämma över, men på många håll är turbinerna efter 30 år så slitna att de inte längre roterar obehindrat och de släpper därför inte igenom vattnet lika snabbt som förr. Till exempel har vattennivån ovanför Harsprånget höjts med över en meter de senaste fem åren. 
Fjällkedjan utgör en ansenlig del av länets landyta, men där bor ingen idag. Dess merpart ligger hursomhelst inom femton mils avstånd från Kiruna och är därför livsfarlig att vistas i. 
Norrbotten är kargt och kyligt. Den första snön faller i oktober och ligger ofta kvar till långt in på maj. Somrarna är korta och ofta regniga, och på vintrarna kan temperaturerna ligga under trettio minusgrader månader i sträck. Det är dock en fullständigt torr kyla, helt utan den bistra luftfuktighet som återfinns om vintrarna i Sydsverige. Våren är extremt kort och blöt, men föregås av en vårvinter då temperaturen sakta höjs upp mot nollstrecket – vårvintern är i praktiken en separat årstid så här långt norrut. 
Regionen har extremt variabla ljusförhållanden. Det blir aldrig mörkt här sommartid; ljusstyrkan utomhus motsvarar under en sommarnatt ungefär den som finns en mulen dag. Norr om Polcirkeln går solen inte ens ned utan badar under några timmar landskapet i ett milt skymningsljus innan den börjar stiga igen. Om vintrarna håller den sig å andra sidan under horisonten hela dygnet. Söder om Polcirkeln stiger den upp under ett par timmar mitt på dagen, men håller sig som regel under trädtopparna, hustaken eller bergen, så man ser inte till den särskilt ofta i alla fall. Månens bana är inte beroende av årstiderna på det sättet, så den kan belysa landskapet, även dagtid, under vintrarna. Norrsken är däremot värdelöst som ljuskälla; det är vackert att se på men är alldeles för svagt för att kunna lysa upp någonting. 
Djurlivet domineras av härdiga djur som kan tåla de långa vintrarnas köld och brist på föda. Älg och ren är mycket vanliga medan rådjur knappast alls förekommer så här långt norrut. En jägare kan också hitta gott om småvilt, som skogs- och fjällhare, ripa och diverse sjöfågel. 
Sedan år 0 har antalet björnar ökat markant i de inre delarna av landet, då människan inte längre jagar dem eller deras bytesdjur. I mindre omfattning gäller det också de små men farliga järvarna. Vargar är fortfarande lika sällsynta som innan byrr kom, men flockar av förvildade hundar fyller deras nisch i ekologin. De härstammar främst från kraftiga raser som rotweiler, siberian husky och pyrenéerhund, men de är vid det här laget uppblandade med varandra. Ingen av dem ser människor som något annat än byte. 
En annan djurart med samma målsättning är Norrlands hungriga myriader av myggor (de sista lagren av myggspray och Djungelolja är förbrukade sedan årtionden). Deras antal är oändligt – tropikernas berömda moskiter har ingenting att sätta emot vid en jämförelse – och det kliande gift de sprutar in i kroppen när de sticker kan göra en människa sjuk om hon får tillräckligt många bett. Det bör över huvud taget inte vara möjligt för ovana rollpersoner att vistas i myggrika trakter utan någon form av skydd. Beckolja är effektivt, men av uppenbara skäl otrevligt att smörja in sig med. En annan metod är samernas traditionella hästkur; gå ut naken en tidig junikväll, lägg dig ner för att sova och bit ihop tänderna. På morgonen är ditt blodomlopp så mättat av myggift att de kan känna det i din kroppslukt, och lämnar dig i fred under resten av sommaren. Hur du mår är en annan fråga... 
Frånsett en liten kil vid Piteåkusten ligger så gott som hela Norrbotten innanför surveyzone A-C, eller helt enkelt Zonen, en människofri säkerhetsarea som byrr har upprättat inom en radie av ungefär 30 mil från det plex som byggts upp vid järngruvorna i Kiruna. Zonen omfattar inlandet ner till Sorsele i Västerbotten, kusten ner till Piteå, Nordnorge och en stor del av finska Lappmarken. De patruller, som med jämna mellanrum genomsöker den och beskjuter allt som tyder på mänsklig aktivitet, har sett till att tömma den på folk. I Zonens utkanter inskränker sig bevakningen till en flygstyrka som kontrollerar området varannan månad, men det räcker för att i längden omöjliggöra fasta bosättningar där. Majoriteten av de människor som lever i Norrbotten är koncentrerade till en enda plats – Kirunaplexet. 
 

7.2 Historia 
När Pesten kom till Norrbotten var den jämförelsevis skonsam i de inre delarna eftersom befolkningen var så utspridd. Hårdast drabbades det tätbefolkade kustlandet, framför allt inom den s k Fyrkanten (Luleå, Piteå, Boden och Älvsbyn), där 75% av invånarna dog inom en månad efter det att den första pestdrabbade patienten togs in på Bodens centrallasarett. I Luleå står texten "Min Gud, varför??" än i dag sprayad i två meter höga bokstäver på den gamla domkyrkans fasad, som vittnesbörd om de fasor som hemsökte kustborna år 0 – men någon har senare svarat med att spraya "Varför inte?" på kyrkans motsatta vägg. 
Till en början såg det ut som om inlandet skulle klara sig med blotta förskräckelsen. När trafiken söderifrån upphörde tog många fram sina älgstudsare och lagrade upp den bensin som fanns, fast beslutna att klara sig på egen hand med sina rikliga erfarenheter av vildmarksliv. Kontakten med det övriga Sverige bröts när telefonlinjerna söderöver tystnade. Byar och samhällen isolerade sig, höll sig vid liv på jakt och ransonering, och försökte hålla Pesten i schack genom att med gevär avvisa alla främlingar som visade sig i bygden. Näringar och industrier avstannade, hela riksvägar försvann under metervis av snö under vintern och Lappland förvandlades till en ödslig vildmark, fläckvis bruten av ensliga, isolerade småbyar, men folket uthärdade – och överlevde. 
Sommaren år 2 började någonting som kunde liknas vid en samhällsstruktur återbildas, med centrum i Gällivare som snabbt blev till en handelsplats där tillresta norrbottningar utbytte materiel, tjänster och kunskaper med varandra. Lasarettet tog fortfarande emot patienter, även om huvuddelen av de medicinska resurserna redan hade förbrukats. Fortfarande trodde ingen på de löjliga ryktena om varelser från rymden som skulle ligga bakom Pesten. 
Allt detta förändrades år 3, då ett byrriskt regemente anlände till norra Sverige och började tömma regionen på folk. Allt väpnat motstånd krossades skoningslöst; människorna med sina jaktgevär och enstaka k-pistar hade inte skuggan av en chans mot byrrs flygande stridsfordon. Inkräktarna tillfångatog alla överlevande de kunde hitta och förde dem till Kiruna som nu gjordes till ett enormt fångläger. Under övervakning av först de utomjordiska erövrarna, och sedan av mänskliga överlöpare, fick de modlösa och uttröttade fångarna påbörja uppbyggnaden av det som skulle bli gruvplexet vid exploitzone 153. Flygflottiljen F21 i Luleå, Bodens fästning och alla artilleri- och luftvärnsanläggningar i Norrbotten bombades. 
Fyra månader efter sitt första uppdykande slutade det byrriska regementet leta efter bosättningar och återvände till Centraleuropa. De som hade lyckats hålla sig gömda under den tiden vågade sig efterhand fram. Vissa försökte fortsätta leva som om ingenting hade hänt, men de flesta av dessa insåg så småningom det hopplösa i situationen och begav sig till Kiruna för att överlämna sig frivilligt. De återstående människorna började ta sig mot kusten eller till Finland för att försöka fly söderut. År 5 inrättades Kirunas surveyzones, och därmed grusades allt kvarvarande hopp om att kunna bygga upp en dräglig tillvaro i Norrbotten. 
Trots det fanns det folk som vägrade flytta. Om man bara kunde låta bli att lämna spår efter sig och höll sig väl utom synhåll i någon veckas tid varannan månad kunde man slippa få en missil i huvudet – men innan folk hade lärt sig tekniken hade många bombkratrar hunnit dyka upp i terrängen längs med Norrbottens kustland. I Luleå återlanserade gängledaren Anton Svedberg det gamla slagordet "Vi flytt’ int’". 
De som höll till i närheten av Piteå märkte snart att den lilla staden utgjorde en gräns för byrrs intressesfär; om man stannade söder om den och inte reste för långt inåt landet så lämnade de en i fred! Pesten hade lämnat otaliga tomma bondgårdar efter sig i denna vidsträckta jordbruksbygd, så många valde att stanna kvar och försöka skapa sig en framtid här. 
Problemen uppstod dock snart, när de olika områdena i olika utsträckning hade hunnit organisera sig och bilda vallbyar. När de omedelbara behoven av mat och tak över huvudet var täckta och folk började rikta sina intressen utåt uppstod konkurrens om de magra förråd av konsumtionsvaror som fanns kvar. Under några års tid var många av de olika byarnas relationer närmast lika väpnade fejder under vapenvila; man kunde tänka sig att skjuta på varandra även om man inte sökte upp varandra för att göra det. Skjutandet övergick till knivslagsmål när man insåg att ammunitionen behövdes till annat, men man blev inte fredligare inställda för det. 
Vändningen kom år 13 när ett gäng välbeväpnade marodörer som kallade sig Zlaktarna kom rullande efter E4 söderifrån i några etanoldrivna vans och försökte etablera sig som traktens överherrar. Folket i flera av ensliga bosättningarna gav vika efter några dagars terror och började leverera mat och bruksvaror till Zlaktarna. Marodörernas makt växte snabbt i området, men när de började kräva att få unga flickor insåg fribönderna att någonting måste göras. 
En bredvuxen, infödd Pitebo som kallades Palt-Larsson började vandra runt mellan byarna och tala för en enad aktion mot inkräktarna. Han lyckades samla de flesta av bygdens beväpnade män kring sig och organiserade en attack mot Zlaktarnas välbevakade högkvarter. Efter två dagars eldstrider, då mer än ett års ranson av gevärsammunition förbrukades, var de återstående marodörerna tvungna att retirera och tog sig genom ruinstaden för att återhämta sig norr om Piteå. Frifolket, som visste att byrriska spaningsplan kunde väntas dyka upp inom en vecka, avvaktade. Det var det sista någon såg av Zlaktarna. 
Efter den läxan insåg Piteåborna att de behövde en samlad stridsstyrka för att bekämpa marodörer innan de kan slå sig ner; Zlaktarna skulle aldrig ha blivit så svåra att slå ut om de inte hade tillåtits rota sig i trakten först. Under Palt-Larssons ledning bildades därför Pitebygdsgardet senare samma år. Dess enda uppgift var att tillhandahålla ett gemensamt försvar, men under de närmaste åren kom gardet att få en mer och mer viktig social och ekonomisk funktion eftersom dess månatliga möten var de enda tillfällen då folk från hela området träffades regelbundet. Handel och utbyten av tjänster – t o m några frierier – kom allt oftare att skötas i samband med gardesmötena, så till slut började Palt-Larsson vandra runt mellan byarna och agitera igen. Byförbundet Pitebygden bildades officiellt på sommaren år 17, men hade i praktiken redan funnits i två års tid. 
Luleå hade under tiden blivit hem för en unik betongråttskultur som hade fått lära sig att existera utan att synas för att överleva byrrisarnas bevakning av Zonen ("betongmullvadar" vore kanske ett mer passande namn för dem). Ursprungligen utgjordes de av folk som inte orkade fly längre, utan någon vetskap om hur långt de skulle behöva resa. Efter ett par årtionden växte en ny generation upp som visste mycket lite om vad som fanns utanför Luleå, och därmed var ruinstadens skuggbefolkning fast rotad. 
År 24 drabbades Norrbotten av missväxt, och Pitebygden var under vintern en hårsmån från att upplösas i väpnad fejd. Grupper av ungdomar hade gjort försök att plundra de andra vallbyarnas spannmålslager och utlöste en konflikt vars lösning nästan kostade Palt-Larsson hans ledarroll – han sköt de värsta bråkmakarna. Fientligheter mellan några familjer i Pitebygden håller dock i sig än idag efter den vintern. 
I övrigt har de senaste tio åren varit rätt lugna, politiskt sett. Palt-Larsson är fortfarande störst och starkast i Piteå, Luleås betongråttsliv har inte sett några förändringar över kvartersnivå sedan år 18, och ute i wastelands’ skogar härskar ludna saker med stora tänder. Livet i Kiruna är hermetiskt avsnört från resten av Norrbotten. 

7.2.1 Situationen idag 
Både på grund av det karga klimatet och byrrisarnas flygspaningar är Norrbottens wastelands idag folktomma. Att bege sig innanför Zonen innebär ingen särskild risk om man håller sig till kustbandet, men ingen tar sig längre inåt landet utan goda orsaker. Man utsätter sig för direkt livsfara om man vistas inom fem mil från plexet. 
Förutom Kirunas prolisar finns idag mindre än 5 000 människor i hela Norrbotten, varav ungefär 75% är fribönder i trakten söder om Piteå. De bor vid kusten där de försörjer sig på jordbruk, fiske och jakt. Ruingängen i Luleå och de enstöringar som gömmer sig i inlandet lever under förhållanden som skulle avskräcka förhärdade marodörer, så Pitebygden är den enda strimma av hopp om en framtid som Norrbotten har kvar. Det räcker dock med att byrrledaren i Kiruna beordrar en skärpning av säkerheten kring Zonen för att även det hoppet ska krossas. 
Någon enstaka wolf eller två kan återfinnas på olika platser i surveyzone C. Dessa envisa enslingar vägrar lämna sina fäderneshem och är skickliga på att dölja sin närvaro för byrrisarna. De är garvade vildmarksmän som lever på att samla ätliga växter, snara vilt och jaga med hjälp av halvvilda hundar. Alla har växt upp före byrrs ankomst, för ingen människa som inte bodde här från början skulle längre vilja komma hit för att stanna. 
Det finns också enstaka nomader i Norrbotten: samer som kommer söderifrån om somrarna, då de gör expeditioner mot inlandet för att samla ihop och ta med sig de renflockar som finns kvar. Många bofasta samer återupptog den traditionella livsföringen att följa med på renvandringen när Pesten slog ut civilisationen, men de flesta blev förda till Kiruna år 3. När sedan plexets väpnade styrkor började skjuta ner alla människor inne i säkerhetszonen – på renarnas betesmarker – slogs samernas tillvaro sönder. De kvarvarandes enda möjlighet var då att föra renarna söderut från Zonen, mot Västerbotten och Jämtland. Utan ordentlig tillgång på helikoptrar och snöskotrar är det dock svårt att styra renflockarnas vandringsvägar, och trots alla försiktighetsåtgärder decimeras nomadernas antal varje sommar när några av dem blir upptäckta alltför nära surveyzone B. (Samefolket beskrivs närmare i Västerbotten-kapitlet.) 
Kirunaplexet rymmer omkring 150 000 personer. Majoriteten har under åren har fraktats dit från kontinenten och lingo är därför ett vanligare språk än svenska bland dess invånare. 
 

7.3 Piteå 
Vid Norrbottenskusten utgör den lilla ruinstaden Piteå surveyzone C:s yttre gräns. Kirunas spaningsplan brukar använda pappersmassefabriken i Munksund som landmärke och avslutar sin övervakning där. Söder och sydost om den är det alltså möjligt för människor att bosätta sig och odla grödor, vilket också har gjorts. 
Här finns idag en livskraftig fribyggarbefolkning som lever mellan Piteås utkanter och vallbyarna Blåsmark, Hemmingsmark och Jävre. De är sammanslutna i ett byförbund kallat Pitebygden, en lös allians av självständiga byar och grupper av gårdar. Någon central ledning finns inte. Istället möts man en gång i månaden och håller ting utanför Piteå för att handla, utbyta nyheter och tjänster eller för att göra räkenskaper på byförbundets gemensamma reserv av utrustning och råvaror. Tanken är att man också ska rådslå här för att lösa interna konflikter, men när sådana uppstår hinner de i allmänhet lösas med våld innan det är dags för nästa ting. 
Pitebygdens starke man är fortfarande den björnliknande jordbrukaren Bengt-Ove Larsson – kallad "Palt-Larsson" eftersom han, till skillnad från majoriteten av invånarna, är född och uppväxt i trakten. Hans enda titel är ’ordförande’ och används bara under tingen, men i kraft av sin personlighet och den respekt som frifolket hyser för honom har han det största personliga inflytandet i Pitebygden. 
Utöver jordbruket bedriver frifolket fiske från Bondöfjärden söder om Munksund, föder upp boskap och jagar. Ingen som kan göra rätt för sig behöver alltså svälta i Pitebygden. De har också möjlighet att leta efter livsmedels- och materielförråd i själva Piteå; det är inga problem att vistas i ruinstaden så länge man inte slår sig ner där. Man kan alltid återvända till vallbyarna under de veckor när flygplanen kommer dit. Expeditioner arrangeras ibland norrut och mot inlandet för att leta efter gammal utrustning, men folk har för det mesta fullt upp med att sörja för sig själva och har sällan tid för sådana äventyrligheter. Den sporadiska handeln med omvärlden är delvis med föremål hämtade från samhällen i inlandet. Man tjänar ändå mer på att sälja hantverk, pälsar och delar av sitt livsmedelsöverskott, när de har något – pitepalt har ett visst exotiskt värde söderöver. 
Deras största problem är för närvarande en grupp finnar som anlände i segelbåtar för en dryg månad sedan. Vad man först antog vara flyktingar eller sjönomader visade sig vara marodörgänget Pahapoikat som reser mellan de båda ländernas kuster på jakt efter bosättningar att plundra. De fick i Västerbotten höra rykten om att det skulle finnas välbesuttna fribönder norröver, och har nu slagit sig ner i Pite Havsbads turistanläggning som används som bas för spaningsturer efter kusten. För närvarande lever de på medhavda förnödenheter och bidar sin tid med att rensa Havsbadet på utrustning, bada bastu och bilda sig en uppfattning om den lokala geografin. Det är bara en tidsfråga innan de gör sin första räd mot Pitebygden. 
Detta är inget nytt för invånarna; marodörgäng brukar med några års mellanrum dyka upp för att försöka parasitera på frifolket med beskyddarverksamhet och plundring. Nu ser det ut att vara dags igen, men frifolket har ännu inte lyckats hitta Pahapoikats bas. Så länge de inte vet var den finns, är gårdarna sårbara för attack; marodörerna är båtburna och kan snabbt förflytta sig i kustbandet, slå till och försvinna igen innan någon hinner upptäcka dem. Vad frifolket inte heller känner till är hur välplanerade det här gängets operationer brukar vara. Deras ledare Hämähäkki är en mycket intelligent och hänsynslös man. 

7.3.1 Pitebygden 
"Int järe så himla uschlitt, härna." 
Palt-Larsson om sin hembygd. 

Antal invånare: 3750 
Styrelsesätt: Demokratiskt. De olika vallbyarna och gårdsförbunden styr sig själva internt genom byaråd. I frågor som rör området i stort fattas beslut på det månatliga tinget under ledning av Palt-Larsson, genom omröstningar mellan gårdsägarna. 
Kontrollsfär: De sydöstra delarna av gamla Piteå kommun, från Pitholmen till Jävre och inåt landet till Blåsmark. 
Väpnade styrkor: 165 man; Pitebygdsgardet kan kallas samman på två dagars varsel. Deras beväpning utgörs av hagelbössor och olika typer av jaktgevär. 
Livsmedel: Potatis- och spannmålsodlingar, uppfödning av nötboskap, får och grisar, fiske, jakt på älg, ren, småvilt och sjöfågel. 
Handel och kontakter: Mycket begränsad handel med Västerbotten, tvärs över Bottenviken och med Månrosorna. Skellefteåhamn är den enda ort man egentligen har regelbundna kontakter med. 
Kännetecken: Inga speciella. Blåställ, gamla Helly-Hansenkläder och skärmmössor är vanliga plagg. Intakta gummistövlar är en värdefull bytesvara i Pitebygden. 
Konflikter: Interna konflikter förekommer bland fribönderna, men kan i allmänhet hållas på familjenivå. Ibland uppstår bråk med samegrupper som kommer upp söderifrån, på grund av pitebornas jakt på renar som till kustlandet. För närvarande väntar de trubbel från det finska marodörgänget Pahapoikat. 

Av de ursprungliga Piteåborna återstod inte mer än några hundra när Pesten hade gjort sitt i området. Byförbundets invånare består till största delen av folk från andra delar av Norrbotten, som stannade när de upptäckte att de inte behövde fly längre än hit. De livnär sig på det som markerna i omgivningen kan ge dem och söker sällan kontakt med människor utanför Pitebygden. Som regel är de hederliga, hårt arbetande män och kvinnor, men de är både kapabla och benägna att ta till våld om någonting hotar deras hem och egendomar. 
Besökande resenärer skulle troligen behöva ha med sig någonting som fribönderna behöver eller på något vis hjälpa dem innan deras närvaro skulle bli helt accepterad i trakten – snyltare och latmaskar blir inte långlivade i Pitebygden. 

7.3.2 Pahatpoikat 
"Ampukaa, hölmöt!" 
Hämähäkki ger en order. 

Antal: 60 
Styrelsesätt: Gänget leds enväldigt av den diktatoriske Hämähäkki. 
Kontrollsfär: För närvarande Pite Havsbad. Pahatpoikat är nomader. 
Väpnade styrkor: Alla gängets vuxna medlemmar – 22 män och 9 kvinnor – är stridsdugliga och går beväpnade med knivar. De äger dessutom sju älgstudsare, fem hagelbössor och en finsk automatkarbin modell Valmet m/76. 
Livsmedel: Ingen egen produktion. De skaffar förnödenheter genom plundring och utpressning av de bosättningar de passerar. 
Handel och kontakter: Ingen egentlig handel, för de vill inte byta bort något av det de redan har. Inga regelbundna kontakter med någon grupp i Sverige – bara sju av medlemmarna förstår svenska, men skjutvapen överbrygger alla språksvårigheter. 
Kännetecken: De klär sig av praktiska skäl i varma, slitstarka kläder som kan användas ute till sjöss, och som delvis har börjat ersätta de mockajackor de tidigare hade som gängsymbol. Alla, män som kvinnor, har långt hår i nacken och kortklippt pannlugg (eftersom samma person klipper dem allihop). Under räder bär många av dem svartmålade flytvästar. De talar enbart finska. 
Konflikter: Pahapoikat ligger teoretiskt sett i väpnad konflikt med vem de än möter som inte viker för deras krav. För närvarande väntar de på att slå till mot Pitebygden. 

Fram till för ett år sedan var Pahapoikat ett helt vanligt marodörgäng som levde i utkanterna av kuststaden Oulu (Uleåborg). De trängdes undan då ett nomadtåg på nästan tusen människor kom till kusten på flykt undan ryska marodörer i inlandet. Strider uppstod, och till slut låg Pahapoikat så illa till att de var tvungan att fly.  Några medlemmar hade sjövana vilket blev deras räddning. De kryssade planlöst efter den finska kusten i några månader, innan de var nära att krossas av ett lokalt piratband utanför Kokkola och tvingades fly ut till havs. Under svåra strapatser lyckades de ta sig över Bottenviken och landsteg i Västerbotten. 
De lever nu ur hand i mun i de svenska farvattnen utan hopp om att kunna hitta någon fast punkt i tillvaron här. Hämähäkki tror inte att Finland har några bättre utsikter att erbjuda, så de har för närvarande inga planer på att återvända. Deras kunskaper om Sverige är begränsade men så länge de har båtar, vapen och sisu klarar de livhanken för dagen. 
 

7.4 Luleå 
Vid Luleåälvens mynning ligger Norrbottens största ruinstad. Under andra omständigheter skulle den troligen vara ett plex med tanke på det stora järnverk som finns i staden, men eftersom den byrrklan som förvaltar Kiruna inte har några andra anläggningar vid Östersjön har den lämnats åt sitt öde. 
Staden är byggd längst inne i en skärgård och är omgiven av jordbruksbygder. Den erbjuder därför goda möjligheter till fiske och odlingar, och den har ett stort hamnområde som fortfarande står intakt. Tyvärr kan inga nybyggare använda sig av Luleås tillgångar på det sätt som har skett längre söderut eftersom staden ligger i surveyzone C. 
Luleå är i alla avseenden en ruin; det kalla klimatet tär hårt på bebyggelsen när inget fortlöpande underhåll sker. Många tak har rasat under snömassorna när de inte har skottats fria under vintrarna. Vintertjälen har spräckt gator och husgrunder runtom i staden. Bergnäsbron, som tidigare förband de centrala stadsdelarna tvärs över älven, sprängdes av byrr samtidigt som de bombade F21 år 3, och resterna har helt krossats av drivisen. En besökare skulle vid en första titt finna staden fullständigt öde, för det syns inte ett spår av betongråttor. Dess djurliv är fåglar, rävar och små gnagare. Parker och grönområden har blivit slyskog. 
I själva verket är Luleå inte folktomt. Det bor faktiskt ett par hundra människor här, dolda inne i stora byggnader eller under jord i mån av möjlighet. De rör sig utomhus huvudsakligen under natten och använder sig även då till stor utsträckning av kulvertar och kloaksystem. På vintrarna använder de snöskor och släpar granris efter sig för att släta ut spår i snön. Om man vill leva i surveyzone C, måste man lära sig att vara osynlig för att inte dra till sig uppmärksamhet från byrrs spaningsflyg. Luleåborna har haft nästan trettio år på sig att lära den läxan; de är experter på att sopa igen alla spår av sin existens. 
Byrr vet att det finns folk här men har ingen uppfattning om deras antal, utan antar att det rör sig om ett eller ett par dussin människor. Det har hänt att någon nitisk pilot har avlossat en missil när han har fått utslag på sina IR-sökare – Luleå Stadshotell finns därför inte längre – men de har hittills inte sett någonting som de tycker påkallar mer omfattande utrensningar. 
Luleås betongråttor har inga kontakter med folk utanför sin egen krets. De är små stammar vars unga medlemmar har mycket vaga kunskaper om landet utanför staden; hela deras värld består av Luleå och dess närmaste omgivningar. "Stålpilarna" som ibland korsar himlen för att döda dem som inte gömmer sig, har fått en nästan religiös betydelse för dem. Även när de vet att inget flyg är att vänta på flera veckor undviker de dagsljuset och håller sig nere i sina hålor, helt enkelt därför att detta med åren har blivit deras livsstil. De kan på inga sätt jämföras med befolkningarna i ruinstäder som Umeå eller Sundsvall. 
En fullständig uppräkning av existerande grupper är omöjlig; de splittrar ideligen upp sig i smågäng som rör sig och flyttar runt i området, går samman och splittras upp i nya grupper. Typiska gäng har 5-10 medlemmar, och finns i kanske ett par månader. I huvudsak brukar de dock visa lojalitet till en av två huvudgrupper: Bunkern eller Stålfolket. En tredje huvudgrupp som kallade sig Änglarna höll till under Luleå Lasarett, men blev mer eller mindre utrotade i en blodig uppgörelse med Stålfolket år 18 – stadens sista storkonflikt. De flesta överlevande tillhör nu Stålfolket, men lokala sägner hävdar att det fanns Änglar som flydde över älven och nu lever kvar i stadsdelen Bergnäset. 

7.4.1 Bunkern 
"Följ med ner så pratar vi om saken." 
Nervös lulebo till besökare söderifrån 

Antal: Variabelt. 
Styrelsesätt: En mycket löst sammanhållen autokrati under Samlarn, som snarast fungerar som en kontaktman med vetorätt. Bunkern är i praktiken inte ett gäng utan ett samlingsnamn för flera separata smågrupper. 
Kontrollsfär: Lueås inre stadsdelarna (från kusten sett), Notvikens industriområden, teoretiskt sett också Gammelstad. De konkurrerar med Stålfolket om kontrollen över Luleå centrum. 
Väpnade styrkor: Svårt att definiera. Ett nittiotal män och kvinnor med knivar, yxor järnrör och kedjor finns att tillgå, men deras lojalitet kan variera. En del folk äger skjutvapen (huvudsakligen älgstudsare) och några enstaka personer använder pilbågar – gamla reliker från stadens bågskytteklubb. 
Livsmedel: Små odlingar, samlande, fiske, jakt och fångst av småvilt. 
Handel och kontakter: De enda andra människor de möter någorlunda regelbundet är dem från Stålfolket. Någon handel förutom sporadiska bytesaffärer mellan smågängen förekommer inte – båda grupperna har ungefär samma möjligheter att ordna fram saker, och det de har behöver de själva. 
Kännetecken: Inga medvetet enhetliga kläder eller symboler, utöver lokala modeflugor som dör ut igen efter något år. För ett par år sedan var det t.ex. inne bland kvinnorna att bära illröda spetstrosor utanpå byxorna, men de flesta av dessa är numera ohjälpligt utslitna. Oftast har de på sig varma men nötta bylten till kläder som de har smyckat ut med olika märken eller påhäng. De bär vid de flesta tillfällen på en kofot eller något annat bändverktyg, som kan användas både som ett närstridsvapen och för att öppna kloaklock, källarluckor och omedgörliga dörrar. 
Konflikter: De motsättningar som vanligtvis förekommer är små territoriella gängbråk med 10-20 inblandade personer. De kan lika gärna uppstå gentemot grupper från Stålfolket som mot andra Bunkerlojalister. I allmänhet är det fråga om slagsmål, inte väpnade strider, men svåra personskador i samband med dem är långt ifrån okända. 

Bunkern var fram till år 3 ett ordinärt ruinstadsgäng bland andra men hör som gäng betraktat till de få grupper som tjänade på byrrs tvångsförflyttningar. De var någotsånär väl skyddade i sitt djupa, tillslutna högkvarter när de utomjordiska trupperna kom till Luleå och blev inte särskilt hårt decimerade. Efteråt var de det enda intakta gänget som fanns kvar, så de blev helt dominanta över de utspridda, enstaka individerna som återstod av de andra gängen. 
Bunkerns folk är baserade nere i den militära ledningsgruppcentralen under Mjölkuddsberget, den så kallade Mjölkuddsbunkern. Många håller också till i den närbelägna Tekniska Högskolan, där de utnyttjar det omfattande kulvertsystemet för att förflytta sig obemärkt; dessa kallas Kulvertmännen av övriga Bunker-anhängare. Deras sammanhållning är så pass lös att Mjölkuddsbunkern hellre bör räknas som en allmän träffpunkt för de lokala gängen än ett grupphögkvarter. 
Levnadsförhållandena i Luleå och den mentalitet som folket har utvecklat omöjliggör centrala, organiserade sammanslutningar, men människorna som bor i Bunkerns domäner anser sig åtminstone höra ihop med den. Huvudsakligen är det frågan om personlig lojalitet mot dess ålderstigne ledare Samlarn, allas centralgestalt, mentor och ålderman. Vissa säger att han kallas så på grund av sin förmåga att samla folk från olika grupper under sitt ledarskap, medan andra hävdar att namnet kommer av att han en gång i tiden var en hängiven frimärkssamlare. Han är en rättvis men stenhård betongråtta som låter de små gängen sköta sina egna affärer så länge de inte försöker sätta sig över hans auktoritet. Hans disciplinära åtgärder består då oftast i att betala ett större gäng för att klå upp bråkmakarna. 

7.4.2 Stålfolket 
"Den här kloaken tillhör oss. Stick!" 
Anrop från argsint vaktpost 

Antal: Variabelt. 
Styrelsesätt: Kaotisk autokrati under Björn Svedberg. Stålfolket är långt mer identifierbart som ett enhetligt gäng än vad Bunkern är, men de har ett ganska vagt begrepp om nyttan av inbördes sammanhållning. 
Kontrollsfär: De yttre stadsdelarna, järnverksområdet, teoretiskt sett också skärgården. De konkurrerar med Bunkern om kontrollen över Luleå centrum. 
Väpnade styrkor: I teorin omkring 60 stridsdugliga personer, beväpnade med närstridsvapen, stenslungor och några skjutvapen – bland annat tre slitna huskisar. Gängmedlemmarnas pålitlighet i en större, samlad konflikt är dock högst diskutabel. 
Livsmedel: Små odlingar, samlande, fiske, jakt och fångst av småvilt. 
Handel och kontakter: De känner inte till så många andra människor än dem från Bunkern, som de ibland byter till sig föremål med. De är dock precis lika benägna att slåss med dem om prylarna. 
Kännetecken: Stålfolket pryder sig gärna med blanka metallobjekt – kedjor, små bruksföremål, navkapslar –  till en sådan utsträckning att det kan tynga ner de mer fanatiska anhängarna, och klär sig i tjocka plagg av päls eller skinn, ofta i flera lager. Mörka färger föredras på kläderna. De har kortklippt hår, i allmänhet snaggat hos männen. Sot och blåsvart malmdamm brukar hänga sig kvar i deras kläder och när de beger sig hemifrån målar de sig ofta i ansiktena med det. Liksom Bunkerns folk hör kofot och bräckjärn till deras standardutrustning. 
Konflikter: Interna bråk uppstår nästan dagligen bland alla smågrupper som vill muta in nya hålor i sina magra revir. Konflikter med Bunkergängen är lika vanliga som strider inom Stålfolkets led, sällan med dödlig utgång men några blodiga familjefejder förekommer också. 

Stålfolket har sitt ursprung i gänget Swingers som bildades år 5 när Anton Svedberg samlade omkring sig de mest livskraftiga och dugliga elementen ur Luleås överlevande utanför Bunkern (då hade hela ruinstaden bara något över hundra invånare). De blev ett slags upproriskt elitgäng som grävde ut sitt eget livsrum utan att gå i Samlarns ledband. Efter några år växte de sig för stora för att kunna hålla samman i sin kaotiska underjordskultur, och splittrades i små falanger till höger och vänster. Den största gruppen, Änglarna, blev snart fler än den kärna som fortfarande löd direkt under Svedberg. Han insåg då att Swingers hade slutat existera och reorganiserade sitt gäng till den fria intressegruppen Stålfolket. De som såg sig hotade av de tyranniska Änglarna slöt upp bakom honom för att gå till strid mot dem. Änglarna krossades i en slutgiltig uppgörelse år 18 och Stålfolkets position befästes. 
Stålfolket samlar de som finns i Luleås centrum och områdena längre ut mot skärgården. Deras namn kommer av att de bor i de mörka labyrinterna i järnverket SSAB:s undre nivåer. Industrikomplexet är bemängt med malmdamm och svavelhaltigt sot som kan ge en människa andningssvårigheter om hon vistas för länge i Stålfolkets lyor. De yngre medlemmarna, som inte vet så mycket om vad den här platsen ursprungligen användes till, kallar sotavlagringarna för det "flämtande dammet", och använder det som en gängsymbol. Inför expeditioner till andra stadsdelar brukar de måla sig med det i ansiktet. 
Deras överhuvud är Björn Svedberg. Han övertog ledarskapet efter sin far Anton. Svedberg vill ha sitt folk mer samlat och enhetligt än Samlarns lösa pack. Han har länge arbetat på att få alla gängen att skaffa sig gemensamma kännetecken och symboler, vilket han hoppas ska ge dem en gruppidentitet. Hittills har det fungerat någorlunda bra i den meningen att de flesta direkt kan kännas igen som Stålfolk på utseendet, men interna uppgörelser och strider är vanligare än någonsin. En slags klanmentalitet håller på att växa fram bland Stålfolkets betongråttor, och Svedberg tycker inte om det ett dugg. Han vet bara inte vad han ska göra åt det. 
Idag är Stålfolket ett övergäng som andra vänder sig till i egenskap av dominant maktfaktor. Dess kärna ska i teorin vara styrande i sin del av ruinstaden, men är i praktiken bara mycket inflytelserikt. Det är den lösa hierarkin som tillåter Stålfolket fortsatta existens, men gör det också svårt för dess nuvarande ledare att hålla ihop den när nya fraktionsbildningar dyker upp, vilket har skett allt oftare de senaste åren. Så småningom kommer historien från år 18 att upprepa sig. 

7.4.3 Livsvillkor 
Både Bunkern och Stålfolket har för länge sedan insett nödvändigheten av att ha ett högkvarter med stora lokaler under jord där de kan vistas och tända eldar under vintern utan att framträda på byrriska värmekameror. Båda har också under åren utvecklat ett för Luleå karakteristiskt småtäppejordbruk; de kan inte odla sina grödor i stora åkrar, som skulle synas alltför väl från luften, så de måste istället lägga upp ett stort antal små täppor som är utspridda över ett stort område. Täpporna brukar vara placerade bland buskage eller på platser där ingen uppmärksammar dem – Stålfolket har med stor framgång kunnat använda sig av gamla trädgårdstäppor på villatomter i stadsdelen Hertsön, där ingen skulle tänka på att leta. Två förutsättningar för att det ska fungera är att man inte planterar fröna i regelbundna rader, och att man sedan inte rensar bort ogräset mellan plantorna. I övrigt skrapar de båda grupperna ihop sin brödföda huvudsakligen på att fiska med nät i älven och att lägga ut fångstsnaror för småvilt; det finns gott om harar i stadens utkanter. 
Ett problem är att de måste kunna göra upp eldar för att inte frysa, och inte bara på vintrarna. Till det måste de ha gott om ved men om de börjar hugga ner träden i staden kommer det så småningom att upptäckas av spaningsflyget. De har hittills kunna klara sig bra på att använda möbler och träföremål inne i hus, timmer- och brädlager vid de gamla industriområdena och annat löst trä som de har kunnat komma över. Det har räckt länge, men efter trettio år har de förbrukat så mycket att de måste resa långa sträckor för att kunna hämta hem mer. De måste hitta på någonting annat, och det snart nog – nästa vinter kommer att bli svår att klara om inte eldningsfrågan har lösts innan dess. Både Svedberg och Samlarn börjar så smått fundera på om inte Luleå är för litet för dem båda. 
 

7.5 Förhållanden till omvärlden 
Kustinvånarna i Pitebygden är någorlunda väl bekanta med folk från norra Västerbotten och har begränsade förbindelser med finnarna tvärs över Bottenviken, men deras enda kontakt med de som lever längre söderut är Månrosorna, vars segelfartyg kommer hit en eller två gånger per sommar. Piteborna handlar med dem, men som länk till omvärlden är kontakten alltför begränsad för att vara viktig. Människorna i Syd- och Mellansverige har oftast hört ryktesvägen att det ska finnas byrr i Kiruna, men bryr sig i övrigt inte om denna ödsliga avkrok av det forna kungariket – de har i allmänhet mer än nog av sina egna problem. 
Andra bebodda områden i Norrbotten är i det närmaste totalt isolerade. De få gånger någon kommer dit är det frågan om enskilda människor på vandring, utan samband med de organiserade grupper som finns längre söderut. 
Pitebygdens invånare känner till Luleås betongråttor efter att några gånger ha rest dit under perioderna mellan de byrriska flygspaningarna, men de barbarer man mötte inbjöd inte till någon närmare kontakt. I Piteåtrakten har ordet ’Lulebo’ fått betydelsen "någonting hårigt och hemskt som bor under jorden", och är tillsammans med spöken, troll och byrr något som man skrämmer barnen med på kvällarna. 
 

7.6 Kirunaplexet 
Malmbrytningen i bergen Luossavaara och Kirunavaara har pågått sedan medeltiden, och var viktig inkomstkälla för svenska staten. Gruvan stängdes när Pesten bröt ut, men verksamheten låg bara nere i två år innan dess nya herrar kom för att ta den i besittning. Idag går området under beteckningen exploitzone 153. 
Byrr anser att gruvor är alltför viktiga för att anförtros i människohänder, så verksamheten är nästan helt och hållet automatiserad. Den har också intensifierats genom den nya teknologi som byrr har tagit hit. Robotar och intelligenta datorer styr alla gruvans underjordiska processer med outtröttlig effektivitet: laserborrar och precisionssprängämnen gräver sig in i malmkroppen med en tidigare otänkbar hastighet, och fusionsreaktorer pumpar in outsinliga megawatt i den energislukande anläggningen. Huvuddelen av den tunga utrustningen är ändå av samma typ som LKAB på sin tid använde. Mänskliga tekniker och servicepersonal arbetar främst på markytan. Under jord är gruvan robotarnas territorium, och ytterst få människor har satt sin fot där sedan år 4. 
På alla nivåer omges verksamheten av rigorösa säkerhetsarrangemang, i första hand av rädsla för infiltratörer eller sabotörer utskickade av rivaliserande byrrklaner – eventuella mänskliga motståndsgrupper ses som rätt harmlösa. Passerkort krävs för att ta sig mellan plexets alla sektorer, som ständigt övervakas av kameror och patrullerande Stasipol (som de övriga invånarna kallar Lädersvinen). Rälsmotorvagnar försedda med kulsprutelavetter och granatgevär kör före malmtågen på deras väg mot Narvik för att förebygga sabotage och rensa järnvägsspåren. Det är också strängt förbjudet för alla prolisar att lämna plexet; om de lyckas ta sig utanför det yttre stängslet befinner de sig obehörigen i surveyzone A och blir behandlade därefter. 
Exploitzone 153 omfattar hela det gamla Kiruna och flera nyare barackområden omkring det. Det är helt omgärdat av ett tre meter högt, elektrifierat taggtrådsstängsel. Plexet hyser en mångtusenhövdad skara prolisar som arbetar i maskinverkstäder, med godstransporter, i serviceindustrier – alla slags näringar som behövs för att betjäna den väldiga gruvanläggningen. 
För verksamheten använder man i största möjliga utsträckning gamla industrilokaler, medan Kirunas butikscentrum till stor del har rensats ut för att användas som lagerbyggnader. Prolisarnas överfulla bostäder är separat inhägnade sektorer inom plexet, varav det största utgörs av I22:s område. Många gator har bommats för och får endast beträdas av säkerhetspolisen. De få stadsdelar som inte används, framför allt gamla villaområden, har spärrats av och minerats. 
De priviligierade förvaltarna och administratörerna bor i bostadsområdet Glaciären, där ett separat kvarter med luxuösa villor står till deras förfogande. Två intilliggande kvarter är trångbodda bostäder åt det tjänstefolk som jobbar skift för att betjäna sina överordnade. Upp till trettio personer kan där bo i samma villa. 
Resten av stadsdelen har jämnats med marken och besåtts med gräs. Omgärdade av höga buskage ligger en grupp stora, fönsterlösa stenbyggnader i denna kolossala parks centrum: byrrs residens och arbetsplatser. Bara de allra mest högt uppsatta quislingarna har tillträde till detta hermetiskt slutna och välbevakade komplex. All uppassning och betjäning av Kirunas herrar sköts av robotar, då byrr inte vill ha jordiskt tjänstefolk springande i sina hem. Atmosfären inne i byggnaderna är hur som helst lhinghirrisk och som sådan ohälsosam för människor. I anslutning till komplexet ligger en startplatta varifrån helikoptrar kan ta de byrriska ledarna till och från den närbelägna flygplatsen. 
Kiruna är, jämfört med de flesta plex på kontinenten, rätt litet, främst därför att det är byggt kring en gruvanläggning utan några större industrier. Det har ingen egen styrande byrrklan utan fungerar som en filial under plexet i Birmingham. Klanen har också kontrollen över Narvik, dit all malm fraktas med järnväg för vidare transport till kontinenten. I andra riktningen transporteras teknisk utrustning och de livsmedel som behövs för att hålla prolisarna vid liv. Den största delen av Narvik har, som en säkerhetsåtgärd, sprängts bort. Byrr är ändå bara intresserade av dess hamn. 
Utforskaren av Underjordens Skatter, den gruvchef som styr och förvaltar Kiruna, är en ung och mycket ambitiös byrrkvinna. Hennes mänskliga undersåtar har gett henne öknamnet "Sigourney", ett skämt som går förlorat på alla som inte har växt upp före byrr. Sigourney har haft posten i fyra år och är fast besluten att malmbrytningen ska expandera under hennes ledarskap. Det ligger ingen personlig prestige i detta; Kejsarinnan har tilldelat gruvan till klanen för att ta upp malmen ur den, och då ska det också göras! 
Ett sätt att uppnå detta är att modernisera plexet med byrrteknologi, i första hand med mer automatik. Många verkstadsarbeten skulle kunna skötas bättre av robotar än av prolisar som måste förses med mat och kläder. De styrkor som övervakar Zonen skulle också till stor del kunna bytas ut mot robotiserade svävare. Sigourney har inget som helst intresse av plexets mänskliga arbetskraft och deras väl och ve. 
Hon reser därför mycket, för hon måste både övertyga de andra i sin klan om nödvändigheten av att skaffa all denna utrustning, och hålla sig framme i intrigspelet mellan klanerna i hopp om att vinna Kejsarinnans gunst. Hon finns i Kiruna tre-fyra veckor per kvartal, och lämnar då bara i undantagsfall sin personliga svit. Varhelst hon eskorteras hon av sina livvakter, två tungt beväpnade byrrkrigare. 
De enda andra byrr som finns här är några tekniker som sköter underhållet på datorerna och den byrriska utrustning som människorna inte är kvalificerade – eller tillåtna – att handha. Även de kommer hit periodvis, så det kan gå månader när det inte finns några byrr i plexet. 
I Sigourneys frånvaro styrs Kiruna av en grupp quislingar som populärt går under namnet "Gruvfyran". Thomas Hassler, Daniel Siekas, Walter Eriksson och Jenny Mäkitalo är fullständigt skrupelfria i sina egoistiska ambitioner. De ägnar mycket tid åt att intrigera inbördes för att vinna favörer hos sina utomjordiska överordnade. Alla drömmer om att kunna utmanövrera de tre andra och avskaffa Gruvfyran, för att själv bli Nummer Ett under Sigourney. Byrrkvinnan är dock fullt medveten om vilka ärelösa fjäskare de fyra byråkraterna är. Hon hyser totalt förakt för dem, men så länge plexet fungerar under deras ledning fyller de sin funktion i hennes ögon. 
Vad hon inte känner till är att Daniel Siekas ligger långt före de tre andra i deras rävspel. Han har gjort en av byrrteknikerna en del personliga tjänster under åren, och har med dennes hjälp sedan två år tillbaka tillgång till utrustning för att avläsa de andras kontorsdatorer. Flera av deras tjänare står också på hans avlöningslista. Siekas har idag en nära nog fullständig överblick över alla operationer som sker inne i plexet – på flera sätt en klarare helhetsbild än vad Sigourney har, eftersom hon så sällan är här. 

7.6.1 Malmberget 
Malmberget, eller exploitzone 154, ligger ungefär 80 km fågelvägen söder om Kiruna. I dess anläggningar sysselsätts omkring en femtedel av plexets prolisar. Vägen mellan de två samhällena är idag den enda längre vägsträcka i Sverige som plogas om vintrarna, och pansrade bussar och lastbilar transporterar dagligen teknisk utrustning och pendlande personal på den. 
Själva samhället Malmberget och den näraliggande ruinstaden Gällivare sågs länge som ett problem. Både deserterande prolisar och eventuella partisaner skulle alltför lätt kunna hitta gömställen där, trots de regelbundna flygspaningarna över området. 
Sigourney har delvis löst detta genom att placera ut en grupp mandrakes maskerade till betongråttor. Hon har sedan låtit sprida ett rykte bland prolisarna om att det finns ett gäng i Gällivare som kallar sig Terminators, som byrrisarna aldrig har lyckats komma åt. Under sommarmånaderna, då den lilla ruinstaden inte är begravd av snö, smyger de sju robotarna omkring på gatorna och beter sig som ett gäng betongråttor på jakt efter konserver. Vid minsta tecken på mänsklig närvaro skickar de ett tyst larm till plexets milpoint via inbyggda radiosändare. För säkerhets skull är de dessutom försedda med ak5. 
Detta kusliga arrangemang har gett god utdelning, för det cirkulerar flera Robin Hood-liknande vandringshistorier om dem i plexet. Vid flera tillfällen har prolisar som avvikit från gruvorna tagit sig till Gällivare under svåra umbäranden, i hopp om att få hjälp av de beryktade Terminators... 

7.6.2 Zonen 
Säkerhetszonen runt Kiruna som innesluter praktiskt taget hela Norrbotten är ett i stort sett cirkelformat område med en area av ca 280 000 kvadratkilometer, inklusive de delar som täcker Atlanten och Bottenviken. Att hårdbevaka en så stor yta skulle vara mycket svårt, även med byrrisk teknologi, och inte särskilt praktiskt. Den har därför indelats i tre koncentriska subzoner: 
Surveyzone A omfattar all mark inom fem mils avstånd från Kiruna. Den genomsöks dagligen av flyg- och svävarfarkoster med värmekameror. Mänskliga infanteriplutoner har fasta bevakningsrutter upp till tre mil från plexet och patrullerar resten av zonen en gång i veckan med terrängmotorcyklar och snöskotrar. Här får över huvud taget inga obehöriga människor befinna sig, och flygpatrullerna kan bespruta arealer med giftgas vid blotta misstanken på att någon trycker i området. 
Surveyzone B sträcker sig ut till en radie av 15 mil från plexet. Den bevakas av flyg- och svävarfarkoster som söker av den en gång i veckan – två gånger i veckan i dess södra kvadrant, i riktning mot Malmberget. Här är man inte lika nitisk på att utrota allt som rör sig, men beskjuter ändå rutinmässigt de människor som upptäcks inom området. Med lite tur och förutseende är det möjligt att genomkorsa surveyzone B genom att kryssa mellan flygspaningslinjerna, men det måste ändå räknas som mycket farligt. 
Surveyzone C utgör resten av säkerhetszonen. En gång varannan månad skickas flygplan upp som söker av området från hög höjd med värmekameror och letar efter tecken på bosättningar eller större grupper av människor. Enstaka vandrare ignoreras i allmänhet, men man tolererar ingen organiserad verksamhet och fast bebyggelse; flygplanen har missiler för att ta hand om sådant. Att resa genom surveyzone C innebär inga större hinder, även om det har hänt att alltför stora konvojer har blivit sprängda i luften. Att bo här är en helt annan sak. 
 

7.7 Övriga platser 
På grund av Kirunas centrala läge i Norrbotten ligger så gott som alla gamla samhällen innanför byrrs Zon. Surveyzone B täcker ensam nästan halva länets yta; Pajala, Jokkmokk och fjällbyn Kvikkjokk är tre av dess gränspunkter. I områdena utanför den är det möjligt för ensamvargar eller små grupper att bo kvar om de kan hålla sig väl dolda, i likhet med gängen i Luleå. De flesta platser är ändå helt folktomma, men om det finns några människor på orter som Arjeplog, Arvidsjaur, Boden, Haparanda, Kalix, Råneå och Älvsbyn är upp till den enskilde spelledaren. Merparten av Bodens militära anläggningar har sprängts bort, men själva samhället ligger relativt orört. Överkalix användes mellan åren 7 och 22 som övningsmål för de piloter som patrullerar Zonen och är i det närmaste jämnat med marken. 
Många av de här platserna, särskilt de inom surveyzone B, har knappt sett en levande människa sedan år 3 och har därför inte blivit plundrade i samma utsträckning som andra orter i Sveriges wastelands. De flesta invånare som överlevde Pesten hade samlat ihop rikliga förråd som sedan övergavs när byrr tvångsförflyttade folket till Kiruna. Alla tänkbara sorters lager och samlingar av användbart materiel kan därför ligga dolda och undanstuvade i de gamla övergivna byggnaderna. Maskindelar, ammunition och petroleum är troliga fynd; långa transportsträckor och allmän utbygdsmentalitet uppmuntrade folk att lagra upp sådant i forna tider. Vapen är däremot mer sällsynta eftersom de flesta som ägde skjutvapen blev dödade när de försökte använda dem mot byrr år 3. Inkräktarna lät liken ligga där de fallit, så vapnen rostade i händerna på sina ägare. Rykten florerar nere vid kusten om orörda mobförråd på otillgängliga platser, men ingen kan uttala sig om sanningshalten i dem. 
Veritabla skattgömmor av ett slag som skulle vara svåra att tänka sig på andra platser i Sverige kan alltså finnas inne i Zonen, men farorna med att söka upp dem är betydande. Många av Norrbottens småvägar som förband de mindre orterna var grusvägar som för länge sedan har växt igen, så att bara hitta ruinerna kan ta veckor. 
 

7.8 Äventyrsidéer 
Kampanjer i Norrbotten bör helst inledas i Piteå, av det rent logiska skälet att det är den enda plats här som har någon kontakt värd namnet med sin omvärld. För handelsmännen som reser efter Östersjökusten är den en sista utpost i norr. För en grupp äventyrare kan den vara porten till resten av länet, där man kan få någorlunda trovärdig information om regionen och skaffa sig den proviant och utrustning man behöver om man vill bege sig vidare. Norrbotten är en region där alla äventyrare måste ta med byrrisarnas flygspaningar i sina beräkningar. Kunskap om dessa är nödvändiga för att överleva. 
I alla fall är Pitebygden enda platsen där man träffar folk som beter sig som folk. Därutöver får man nöja sig med de enstöringar man eventuellt kan hitta i inlandets skogar – såvida man inte vill åka upp till Luleå och leta efter dess befolkning under gatluckor och mörka källartrappor. 

7.8.1 Blodpalt 
I det här äventyret har rollpersonerna nyligen anlänt till Pitebygden söderifrån. De kan få tillfälligt husrum hos den unga änkan Helena Öhlund-Persson i Jävre (uttalas "Jivver" av befolkningen), som har ett litet gästgiveri på sin gård. Besökare får bo där gratis och använda hennes brunn och eldstad så länge de håller sig med egen mat och hugger ved för både sitt eget och hennes bruk. Sovplatser finns på övervåningen, alternativt i Helenas säng för 50 VP per timme. 
Nästa morgon kan rollpersonerna se färska fotspår i leran (eller snön, beroende på årstiden) utanför huset. De leder upp mot landsvägen och försvinner där. Helena blir upprörd om hon får se dem och muttrar någonting om ’karlslokar’, men vet inte mer om det hela än rollpersonerna. 
Oavsett varför rollpersonerna kom hit, bör de vara intresserade av att bege sig till Pitebygdens centrala områden längre norrut. En gårdsägare i trakten ska åka upp till Piteå för att träffa Palt-Larsson och kan ge dem skjuts i sin pick-up. Dess växellåda är inte vad den en gång varit, så maxfarten ligger omkring 40 km/h, men det är bättre än att gå. När de kommer upp till Bondöfjärden får de dock veta att Palt-Larsson är ute och jagar, och inte väntas hem förrän sent på kvällen. Under dagen kan de bekanta sig med lokalbefolkningen och skaffa mat och sovplatser. De kan också ta en tripp bort till den lilla ruinstaden om de känner för det; byrrs flygplan kommer inte att dyka upp på flera veckor ännu. 
Framåt kvällen kommer några pojkar springande och hojtar att det ligger en döing i skogen. Ett lämmeltåg av nyfikna beger sig in bland tallarna, där de mycket riktigt hittar en nerklubbad och blodig ung man som identifieras som Christer Karlsson, en farmare som bor en bit utanför Hemmingsmark. En snabb undersökning ger vid handen att han bara är medvetslös men troligen har fått hjärnskakning. De församlade männen börjar snabbt organisera sig för att hämta vapen och söka igenom närområdet, medan några kvinnor tar Karlsson i säkerhet. Rollpersonerna kommer med största sannolikhet att vilja följa med uppbådet som börjar leta förövare i skogen. 
Ett par kilometer därifrån är en intet ont anande Palt-Larsson på väg hem med sina hundar efter en dagslång jakttur. Han kommer att möta de andra och sällar sig till dem när han får höra vad som har hänt. En SL som känner sig på elakt humör kan förstås låta rollpersonerna möta honom först; de känner inte igen Larsson och kan mycket väl ge sig på honom i tron att de har hittat boven. Hur som helst – när uppbådet vandrar längre in i skogen och sprider ut sig torde rollpersonerna komma allt längre bort från de andra. Detta är precis vad tre andra personer en bit bakom dem vill. 
Bröderna Fyhr från Jävre är de som har slagit ner Karlsson och är nu, på grund av ett missförstånd, ute efter rollpersonerna. Karlsson och bröderna har ett grovt och vasst horn i sidan till varandra sedan missväxtåret 24 då Karlsson skadesköt den yngsta brodern. Den sortens gamla sura fejder är inte ovanliga i trakten, men hittills har deras våldsamheter begränsat sig till slagsmål efter några klunkar hembränt. 
Som alla i bygden vet och kan berätta är Karlsson stolt ägare till en ak4 men saknar ammunition till den – ingen i Pitebygden har sett 7,62:or sedan striderna mot Zlaktarna år 13. Han har det senaste året försökt få tag i patroner från resande handelsmän, och hans bekanta har hört att han blivit lovad några askar av ett gäng som skulle komma upp söderifrån senare under året. 
Ingen annan har varit här på några månader, så när rollpersonerna dök upp trodde bröderna att det var de som skulle sälja ammunitionen till honom (det var de som smög omkring utanför änkans hus). De gillade inte alls tanken på sin gamle ovän beväpnad med en laddad automatkarbin och beslöt sig för att stoppa honom och rollpersonerna innan någon transaktion kunde äga rum. Varken de eller någon annan vet att den riktiga stålräven och hans kompisar inte kommer att anlända till Pitebygden förrän om tre månader. 
Bröderna satt och väntade vid skogsbrynet någon timme och slank med obemärkta i uppbådet när de andra kom. Hur de nu vill gå till väga beror på rollpersonernas beväpning. Bröderna har knivar, tunga skiftnycklar och varsin fågelstudsare med sig. De är inte egentligen ute efter att skjuta ner någon, men inser att de måste före rollpersonerna om en eldstrid skulle utbryta. Att träffa någon som rör sig i en tät barrskog på kvällen är hur som helst inte lätt. Helst vill de kunna avsluta det hela och dra sig undan innan någon av de andra piteborna upptäcker deras identitet. 
Incidentens avslutning beror på hur striden mellan de tre bröderna och rollpersonerna utfaller. Det blir inget större efterspel om en eller flera av bröderna Fyhr skulle lämna det jordiska – rollpersonerna agerade ändå bara i självförsvar – men Palt-Larsson råder dem att inte visa sig i Jävre igen på ett år eller tre. Christer Karlssons familj är tacksamma för deras insats och hyser gärna in dem under sitt tak under deras vistelse. Det är inte speciellt uppskattat inom byförbundet att man ger sig på oskyldiga besökare utan anledning, så om bröderna blir avslöjade men klarar sig helskinnade får var och en av dem sitt lagliga straff av en tremannajury (två som håller i armarna, en tredje som slår). 
Under förutsättning att rollpersonerna fortfarande är i funktionsdugligt skick kan de bli erbjudna ett jobb av Palt-Larsson om de har gjort bra ifrån sig; att spåra upp det marodörgäng som har hållit till någonstans i trakten den senaste tiden, och ta reda på var de har sin bas. 
Pahapoikat kan också användas som ett alternativ om rollpersonerna lyckas röra till det för sig alltför mycket i ovanstående äventyr. Vid en attack från dem skulle ingen längre bry sig om ett litet internt gruff. 

7.8.2 Mannen från Jokkmokk 
Rollpersonerna befinner sig i Pitebygden eller Luleå när de en dag ser en egendomlig figur komma gående efter vägen. Han ser ut som en blandning av en MC-marodör och en fjällvandrare. Ansiktet är täckt av en gammal sliten slalomhuva som bara visar ögonen och han bär på tillräckligt mycket vapen för att göra en stålräv grön. Om någon av rollpersonerna tilltalar eller närmar sig honom när han passerar dem lägger han bara en hand på en av sina jaktknivar och följer dem med blicken medan han går vidare. 
Lokalbefolkningen kan upplysa dem om att mannen är Jocke, en av länets mest ökända wolfar. Han brukar hålla till i trakten kring Jokkmokk men kommer ner till kusten någon gång om året för att byta till sig en del prylar. De varnar för alltför nära kontakt med honom; han kan bli tokig av att ha för mycket folk omkring sig och drar vapen om man så mycket som fnyser åt honom. 
Någon av rollpersonerna kanske får för sig att utmana ödet och söka upp honom. Personen måste i så fall klara ett SG No slag mot UTS, Etikett/wastelands eller Seder och bruk/wastelands (eller, om SL känner för det, Dressyr) för att få Jocke att hålla sig lugn. Svårighetsgraden ökar ett steg om mer än två personer söker upp honom, och det är i allra högsta grad en Farlig handling. 
Även om de inte gör det kommer han att söka upp dem under kvällen. Han står hela tiden minst tio meter från dem och håller en hagelbössa i handen under samtalets gång. Det visar sig att någonting som han har kommit ner till kusten för att få tag på inte finns tillgängligt, men han har hört att en av rollpersonerna har ett sådant föremål på sig. Vad det är får SL bestämma med ledning av rollpersonernas utrustningslistor. Det bör vara ett föremål av praktisk nytta för Jocke, helst av kvalitet 3 eller högre, och i vilket fall någonting som rollpersonen ogärna vill skiljas från – och som folk i omgivningen har en rimlig chans att veta att han/hon äger. Jocke är villig att byta föremålet mot ett vapen, kvalitet 3, eller någonting bärbart av Nivå 3 från utrustningstabellen. Han är förhållandevis lugn under hela samtalet även om en blank vägran att göra affärer oundvikligen kommer att reta honom. 
Förutsatt att rollpersonen fortsätter att vara tveksam lägger Jocke fram ett annat anbud; han känner till en cistern på ett undanskymt ställe i inlandet, som aldrig har blivit tömd på sitt innehåll: 8000 liter 98-oktanig bensin! För föremålet i fråga kan han peka ut den på en karta och ge väganvisningar, eller i allra värsta fall guida dem dit. 
Vad rollpersonerna än tror talar han faktiskt sanning om cisternen, men de har ett litet problem om de går med på avtalet och vill ge sig iväg för att ta en titt på sin skatt. Den står vid ett tankställe i Ålloluokta, en osannolikt liten och otillgänglig ruinby vid Stora Lulevattnet. Byn ligger bara fem mil från Malmberget och hör därför till den sektor av surveyzone B som har dubbel flygbevakning. 
Troligen är deras chanser små att kunna ta sig dit och därifrån helskinnade utan någon form av hjälp från Jocke. Innan de kan klara sig undan byrrisarna måste de bara först överleva hans muntra sällskap. Slutligen finns det en liten tredje stötesten att klara av; hur ska de få med sig soppan därifrån? (Själva bensinen väger ca 6,4 ton och är därför inte helt lätt att transportera.) Terrängen omkring Ålloluokta består av tät barrskog, och den enda bilvägen dit har för länge sedan täckts av sly- och buskvegetation. Att skeppa bensin på älven är en god idé, men inte god nog eftersom flera gamla kraftstationer spärrar av den under vägen. SL bör kräva en genomtänkt plan innan han låter dem komma undan med sådana rikedomar. 

7.8.3 A long way to Kiruna 
Kiruna är ett av de mest svårknäckta mål en grupp äventyrare kan ha. Endast mycket erfarna, välutrustade rollpersoner med detaljerade kunskaper om geografin och bevakningsstyrkornas rutiner skulle ha någon chans att ta sig dit – andra gör bäst i att inte försöka. Något färdigt, förberett äventyr i Kirunaplexet ges därför inte här; den SL som vill frakta sin spelgrupp dit bör noggrannt tänka igenom saken först. 
Om rollpersonerna trots allt lyckas ta sig genom Zonen och komma in i plexet, vad kan de då göra där? 
För frejdiga partisaner som vill befria landet från inkräktarna är målet självklart att sabotera så mycket av anläggningarna som möjligt, och gärna också att försöka komma åt de byrr och de quislingar som sköter verksamheten där. Att lönnmörda Sigourney är inte ens att tänka på för dem som inte är verkliga experter. 
För andra typer av rollpersoner innehåller Kiruna många svåråtkomliga lockelser i form av högteknologi som (bokstavligt talat) inte är av denna världen, men även jordisk utrustning av ett slag som de bara kan drömma om ute i wastelands. Den som vill ta sig dit för att plundra plexet på grejor är dock antingen otroligt fräck eller skvatt galen. 
Slutligen finns ju också möjligheten att inleda en kampanj därinne; rollpersonerna skulle kunna vara en grupp prolisar som arbetar på att ta sig ut till friheten (kanske till Gällivare?). En stålräv skulle kunna vara där för att fixa kontakter, och vilken förstklassig spelmiljö är inte gruvorna själva om man släpper ner rollpersonerna dit tillsammans med en felprogrammerad schaktbrytningsrobot eller två?