6.1 Geografi 
Denna region sträcker sig från norska gränsen till Bottenhavet med Dalälven som sammanbindande länk. Den börjar som åar och bäckar i den norska fjällvärlden. Så småningom passerar den över den forna gränsen och bildar Österdalälven och Västerdalälven. Dessa rinner på skilda vägar genom Dalarnas täta barrskog till de flackare markerna kring Siljan. Österdalälven rinner genom sjön och förenar sig därefter med Västerdalälven och fortsätter över Dalarnas jordbruksslätter. Efter att ha bevattnat dessa, och även gett ett bidrag till sjön Runn, lämnar Dalälven de djupa skogarna och styr sin färd mot Gästrikland, där den följer gränsen till Uppland genom den slingrande Hedesundafjärden, och till slut når havet. 
Större delen av regionen täcks av skog. Enstaka uppodlade områden förekommer, främst kring Gävle och Borlänge, men även runt mindre byar där överlevande slagit sig samman för att hålla skogen borta. Mycket älg lever i skogarna och en del människor livnär sig framgångsrikt på jakt. Jägarna konkurrerar med vissa rovdjur. De björnar som fanns på olika ställen i Dalarna bröt sig snabbt fria, eller släpptes ut av döende skötare, och anpassade sig väl till livet i skogen. Även vargen har ökat i antal. Flockar har vandrat över från den norska sidan och slutit sig samman med vildhundar. 
 

6.2 Historia 
Efter Pesten fanns ca 20 000 överlevande i Dalarna och Gästrikland. Efter den första tidens förvirring sökte de sig efter hand till de större samhällena Gävle, Sandviken, Falun och Borlänge, där man hoppades att myndigheterna kunde ha ett grepp om situationen. När de överlevande fann att så inte var fallet, försökte de bygga upp fungerande samhällen med de tillgängliga resurserna. Efter en tid övergavs Sandviken och Falun på grund av brist på åkermark. Små envisa grupper finns dock ännu kvar i deras utkanter  och använder den tillgängliga marken för att odla vad de själva behöver. 
Gävle och Borlänge växte däremot sakta och deras invånare etablerade vallbyar utanför stadskärnorna. I Gästrikland växte även små jordbruksbyar upp kring Ockelbo och Hedesunda och i Dalarna uppstod ett jordbrukssamhälle på Sollerön i Siljan. 
Med tiden fick Dalarnas och Gästriklands invånare kontakt med andra grupper, och handel började. Detta har lett till att en träindustri har utvecklats i regionen. Timmerhuggare och flottare från Dalarna sänder timmer på Dalälven till uppköparna i det lilla samhället Skutskär, som i sin tur säljer det vidare till skeppsbyggarna i Gävle. 
 

6.3 Läget år 30 
Gävle är regionens handelscentrum och har kontakter med Jämtland, Uppland och mer avlägsna delar av Sverige. Gävleborna ägnar sig även åt fiske. Man byter inlagd och saltad strömming med Dalfolket mot kött. I Gävle finns också skeppsbyggare som utnyttjar regionens timmer. 
I Skutskär bor Träpatronerna. De är handelsmän som köper timmer från Dalarna och fraktar detta till Gävle, där det säljs till skeppsbyggarna. I trakten finns också Skutskärspiraterna, som från gamla fiskelägen sticker ut med snabba båtar och plundrar handelsskepp i farvattnen. Detta har medfört att man i Gävle har långtgående planer på att befästa hamnen och stadskärnan. 
I Ockelbo och Hedesunda odlas regionens spannmål. Bönderna byter sitt överskott mot fisk och verktyg från Gävle. Många Hedesundabor arbetar också för Träpatronerna som flottare eller timmerhuggare. 
I Dalarna bor större delen av befolkningen kring Borlänge. Där finns gott om åkermark på Tunaslätten och övergivna industrier i själva staden. Ytterligare en fördel är att Dalälven rinner igenom staden, med Forshuvuds kraftverk i direkt anknytning. Man försöker fortfarande starta kraftverket för att få el. 
Folk runt Siljan valde att slå sig ner på Sollerön, där all tillgänglig åkermark nu har odlats upp. Öborna exporterar även timmer. 
I Dalarna härjar även ett marodörgäng kallat Järnamarodörerna. Deras vinterläger ligger i den lilla byn Dala-Järna, vilken de har befäst. Deras fångar blir slavar på de gårdar marodörerna har där. 
 

6.4 Gävle 
Antal invånare: 7000 
Styresskick: Demokrati 
Väpnade styrkor: 55 milismän i fred, folkuppbåd på ca 250 personer i krislägen. 
Livsmedel: Fiske, spannmål och getskötsel. 
Handel och kontakter: Omfattande kontakter med Träpatronerna i Skutslär och bönderna i Dalarna. 
Kännetecken: Inga särskilda. 
Konflikter: Man är i öppen konflikt med Skutskärspiraterna och har en del dolda motsättningar med Träpatronerna. 

6.4.1 Historia 
Före Pesten var Gävle Gästriklands största stad. Det var därför naturligt att överlevande sökte sig dit, där det fanns störst chans att finna andra överlevande, och kanske fungerande myndigheter. Även om katastrofens omfattning var större än alla hade föreställt sig, visade det sig att man i Gävle hade bra möjligheter att överleva. Där fanns en del åkermark och goda möjligheter för fiske och handel., 
Dåtidens starke man, Olof Granlid, insåg att dessa fördelar uppvägde alla traktens nackdelar. Inom fem år hade han förmått de flesta kringboende att flytta in till Gävle. År 7 hade orten ungefär 5 000 invånare. Efter tio år hade man etablerat kontakter med dalkarlarna, och kunde, tack vare timmerhandeln, reparera och utöka sin lilla fiske- och handelsflotta och sända fartyg till andra orter längs Östersjöns kuster. 

6.4.2 Samhällsskick 
Efter en attack år 10 från Skutskärspiraterna, insåg Gävleborna att de måste organisera sig för att skydda sig bättre. Man beslöt sig, säkert påverkade av Olof Granlid, att bilda ett ting bestående av hela den vuxna befolkningen. Det sammanträder varje månad för att dryfta viktigare händelser. Rutingöromål sköts av ett folkvalt råd, vilket har femton ledamöter. Dess starke man är Johan Engelvik, och hans främste motståndare är Hanna Görlin. Dessa två går oftast mot varandra, oavsett skäl, och utnyttjar då sina kontakter. I krislägen kan de dock samarbeta för Gävles bästa. 
Rådet styr även över Gävles lilla polisstyrka. Femtiofem dugliga milismän under kommissarie Eva Andersson upprätthåller ordningen. De är beväpnade med ak5, huskis och automatpistoler. För det mesta är Gävle en lugn ort, men ibland kommer sjömän, flottare och timmerhuggare till staden för att festa. Polisen håller ständig uppsikt över havet för att kunna varna för Skutskärspiraterna. 
Det har efter hand vuxit fram organiserade intressegrupper som försöker gagna sina särintressen. Den mest framgångsrika består av de skeppsbyggare som kallar sig Ingenjörerna. De strävar efter att bygga upp Gävle som varvsstad. År 30 är deras ledare Joel Granlid, son till den nu avlidne Olof Granlid. Tack vare sin börd åtnjuter Joel Granlid stor respekt i Gävle, och är också den enskilde person som har mest att säga till om vid tingen. Trots sin position är han inte aktiv inom rådet, utan föredrar att uppnå sina mål genom att använda sitt inflytande och verka bakom scenen. 
Ingenjörerna bygger mycket av sin makt och rikedom på handeln med Skutskärs Träpatroner. Ingenjörerna vet att deras position kan försämras om Träpatronerna slutar sälja timmer till dem. De försöker därför ordna egna kontakter med Dalarnas skogshuggare, samtidigt som man spionerar på Träpatronernas verksamhet, i hopp om att en gång kunna ta över handeln på Dalälven. Ingenjörerna stödjer därför försöken att få igång järnvägstrafik i Borlänge. 
Även fiskarna i Gävle har sin egen sammanslutning. De leds av Rita Koskinen, en beslutsam kvinna i fyrtioårsåldern. Fiskarna har inte tillnärmelsevis lika mycket makt som Ingenjörerna, men deras åsikter berör hela samhället och man lyssnar därför alltid noga på vad de har att säga. Deras främsta mål är att få Ingenjörerna och Träpatronerna bidra till att skydda fiskebåtarna mot Skutskärspiraterna. På grund av det ljumma gensvaret misstänker Koskinen att någon av dem, kanske båda, i hemlighet stödjer piraterna, men ingenting har hittills bevisats. 
 

6.5 Skutskär 
"Livet är en kamp, där den den smartaste överlever. Jag överlever för att jag låter andra ta risker och fixa saker som jag tjänar på rent ekonomiskt. Moraliskt? Vafan har det med saken att göra?" 
Anders Ersson utlägger sin livssyn över en god middag. 

Antal invånare: 2000 
Styresskick: Autokrati under Anders Ersson. 
Väpnade styrkor: 30 legosoldater 
Livsmedel: Köps utifrån. 
Handel och kontakter: Livsmedel köps från Gästriklands vallbyar. Träpatronerna är mellanhänder mellan Dalarnas skogshuggare och Gävles skeppsbyggare. 
Kännetecken: Inga. 
Konflikter: Med Skutskärspiraterna och med borlänges järnvägsbyggare. 

Länge stod Skutskär övergivet och dess byggnader förvandlades till ruiner. När så handeln med timmer från Dalarna till Gävle kom igång, insåg köpmannen Anders Ersson att Skutskär, utrustat med hamn och beläget vid Dalälvens mynning, skulle bli en utmärkt uppsamlingsplats. Innan någon annan i Gävle hade insett samma sak, hade Ersson slutit handelsavtal med dalkarlarna och anställt timmerflottare. Med tiden allierade sig ytterligare köpmän med Ersson i det så kallade Bolaget. De fick öknamnet Träpatronerna, vilket de med glädje annammade. Skutskär blomstrade och växte tack vare handeln. 
De flesta invånare arbetar  åt Träpatronerna, främst som flottare eller som sjömän på de skepp som fraktar timmer och plank till Gävle och andra ställen runt Östersjön. Sågverket sysselsätter ett femtiotal personer. Övriga livnär sig på handel eller fiske. Alla jordbruksvaror köps utifrån. Kontakterna med Hedesunda är goda och mycket spannmål kommer båtvägen därifrån. 
Skutskär leds av den nu sjuttioåriga Anders Ersson, en tyrann som äger i stort sett allt och alla i den lilla byn och styr med järnhand. Allt som gynnar affärerna och Träpatronerna godtas, medan sådant han ogillar kvävs i sin linda. Försök att bilda en fackförening för tio år sedan, slutade med att organisatörerna hittades dränkta i hamnen, bundna vid ett stenblock. Ingen har ansett det värt livhanken att undersöka saken närmare. Ersson vet att det finns planer att frakta timmer från Dalarna till Gävle med järnväg, utan att passera via Skutskär och Träpatronerna. Han ser detta som det största hotet mot sin position och han avser att vidta "lämpliga åtgärder". 
Erssons poliser kallas Hakarna, efter de redskap flottarna använder för att ta hand om timret. Styrkan består av 30 välbeväpnade legoknektar som lyder Erssons minsta vink, och som bland annat övervakar arbetarna och besökare utifrån. De patrullerar även de närliggande stränderna för att kunna förvarna om Skutskärspiraterna skulle komma. 
 

6.6 Skutskärspiraterna 
Antal: 100 
Styresskick: Autokrati under Fridtjof Nilsson 
Väpnade styrkor: 100 
Livsmedel: Stjäls 
Handel och kontakter: Stöldgodset säljs ofta i Finland eller Estland. 
Kännetecken: Inga. 
Konflikter: Med alla grannar och med Månrosorna. 

Dessa sjörövare är det stora orosmolnet i området. De leds av den ökände Fridtjof Nilsson och har sin bas någonstans i närheten av Skutskär.  Med snabba båtar prejar de handelsskepp i trakten och plundrar dessa på varor som sedan säljs i Finland och Estland. Deras bas är väl gömd och ingen utomstående har ännu lyckats hitta den. 
Det ryktas att en del handelsmän har erlagt mutor för att deras skepp inte skall överfallas, och att andra har betalat för att deras konkurrenter skall råka illa ut. Månrosorna är väldigt angelägna om att få stopp på verksamheten. 
 

6.7 Borlänge 
Antal invånare: 5000 
Styresskick: Demokrati 
Väpnade styrkor: 38 poliser och 100 milismän. 
Livsmedel: Spannmål 
Handel och kontakter: Timmer exporteras till Skutskär. Fisk köps från Gävle. 
Kännetecken: Inga. 
Konflikter: Med Dalarnas marodörer. 

Efter att ha försökt bygga upp fungerande samhällen i både Falun och Borlänge, insåg dalkarlarna att man måste koncentrera sina resurser på en ort. Falun övergavs då till förmån för Borlänge, med den bördiga Tunaslätten som åkermark och de tekniska skolornas bibliotek som kunskapsbank. Möjligheten att reparera Forshuvuds kraftstation var också ett argument till Borlänges favör. 
Snart hade orten ca 5 000 invånare, vilka främst livnärde sig på jordbruk. Man fick också kontakt med andra orter, bland annat Gävle. Borlängeborna insåg att de kunde dra nytta av Dalälven, som rinner rakt igenom samhället, och omgivningens myckna skog. Man började avverka timmer som såldes till Träpatronerna. Snart hade de ett blomstrande skogsbruk. I dagens läge livnär sig ungefär 20% av befolkningen på timmerhuggning och flottning ner till Skutskär. En liten del livnär sig även på jakt. 
Under tiden försökte man få igång kraftstationen, men på grund av brist på kompetent personal har man inte kontinuerligt kunnat förse Borlänge med elström. En projektgrupp ledd av ingenjör Lars Håkansson jobbar heltid med problemet och hoppas att snart kunna ta stationen i full drift. 
Många invånare är också engagerade i försöken att starta järnvägstrafik. Hittills har man fått igång ett museiånglok som sporadiskt trafikerar sträckan Borlänge–Gävle.  Man har dock problem med slitna vagnar och illa underhållen räls, så ännu kan man inte frakta större mängder gods. Målet är att en dag kunna ersätta båtar och hästdragna kärror med tåg. 
Borlänge styrs av en demokratiskt vald grupp, kallade kommunalrådet. Ledamöterna väljs för två år i taget. För närvarande leds rådet av Börje Karlsson. 
Flera intressegrupper hävdar sina intressen. Jordbrukarna, ledda av Sten-Olle Matsson, argumenterar högljutt för att få utöka sina åkrar på bekostnad av skogsbruket. Detta motarbetas givetvis av skogsnäringen. Med den gamle timmerhuggaren Christer Solefält i spetsen gör skogsarbetarna och flottarna gemensam sak. Slagsmål mellan bönder som bränt skog och timmerhuggare som kommit på dem förekommer ofta, ibland med blodigt resultat. Rykten om att timmerhuggarna stöds av Träpatronerna i Skutskär har inflammerat konflikten ytterligare. 
Förutom den lokala polisstyrkan på 38 man, under befäl av Harald Arnesen, förfogar Borlänge över en milis som sammankallas vid behov. Den instiftades för femton år sedan, efter ett angrepp från Järnamarodörerna. Styrkan består av hundra män och kvinnor vilka regelbundet övar under ledning av löjtnant Marie Segerstedt. Detta har lett till att Borlänge i stort sett har sluppit de marodörer som plågar regionen. Både polisen och milisen är välbeväpnde med ak5, huskisar och pistoler. 
Borlänge är också Sveriges mest utvecklade musikby. Flera kända svenska musiker överlevde Pesten och etablerade sig här. Förutom folkmusik blomstrar här även jazz- och fusionsmusiken, under ledning av saxofonisten Thomas Karlsson och basisten Peter Holmstedt. Även andra musikstilar, som blues och hårdrock, spelas flitigt i trakterna. Unga musiker reser hit från när och fjärran för att få ta del av den rika musiktraditionen. Holmstedt och Karlsson ordnar varje år en festival, då musiker från när och fjärran samlas. Denna sammanfaller med sommarmarknaden, och blir därför en av årets stora begivenheter i regionen. 
 

6.8 Dala-Järna 
Antal invånare: 230 marodörer, 310 slavar 
Styresskick: Tyranni under Lisa Bydler 
Väpnade styrkor: 230 marodörer. 
Livsmedel: Spannmål och getskötsel skött av slavarna. Röveri. 
Handel och kontakter: Inga. 
Kännetecken: Grymhet. 
Konflikter: Med alla i regionen. 

Byn Dala-Järna är tillhåll för ett stort marodörgäng: Järnamarodörerna. Runt den hänsynslösa Lisa Bydler har över tvåhundra härdade marodörer samlats. En del är beväpnade med ak5 och huskisar, men de flesta använder jaktvapen.  Man har rustat upp byn med hjälp av slavar för att ordna vinterbostäder för alla medlemmar. Slavarna idkar också en del jordbruk. Gänget livnär sig dock främst på plundring och är fruktat i hela regionen. Hittills har gängets storlek och brutalitet avskräckt andra grupper från att försöka krossa dem. 
 

6.9 Ytterligare platser av intresse 
Dessa är ofta små ställen med några få invånare, men som spelar en viktig roll i omgivningen eller för folk som har vägarna förbi. 

6.9.1 Rundbergarna 
I Sälenområdet ligger en liten handelsstation som drivs av Nils och Anna Rundberg och deras barn Bengt, Torsten och Charlotta. Stationen är ett litet fort, befäst med en palissad av trästockar. Innanför denna finns tre byggnader: Nisses Järn- och Vapenhandel, där man kan köpa det mesta som behövs för jakt, Annas krog, där det serveras mat och dryck och där man kan övernatta på övervåningen , och familjen Rundbergs bostadshus. 
Stationen är en samlingspunkt för de jägare som lever i fjällen och tillhandahåller vad dessa behöver för att överleva i utbyte mot pälsar. Varor transporteras till och från Borlänge av den gamle enstöringen Sten Häll och hans hästdragna vagn. Ibland har Häll sällskap med någon ur familjen som skall göra speciella inköp i stora byn eller någon jägare som vill sälja sina pälsar utan mellanhänder. 

6.9.2 Timmerstugan 
Nära Avesta ligger Timmerstugan. Den är i själva verket en befäst liten by som tillhör Träpatronerna. Byn är en sista utpost innan de stora skogarna, och Träpatronerna har valt att här sätta upp ett regionkontor. Här övertar man timmerflottningen fram till Skutskär. 
I Timmerstugan finns därför en flottarbas som samordnar flottningen av timret mot Gävle och en kassör som betalar dalkarlarna för det timmer de för hit. Vidare finns ett trettiotal av Träpatronernas flottare, redo att ta över transporter vidare mot Skutskär, och tio legoknektar som ska försvara platsen. Dessa står under kassörens befäl. Träpatronerna har även inrättat en krog i Timmerstugan. Där spenderar ofta dalkarlarna en del av den betalning de fått för sitt timmer. Där serverar servitriserna Ann-Christine och Ann-Louise Rådfält öl och mat till de törstiga flottarna, och erbjuder även mer privata tjänster. 
För närvarande basar Leif Mästervik över Timmerstugans flottare medan kassören är illa omtyckt man från Skutskär, Rune Rendahl. En annan notabel person kockan Gunilla Lagberg som lagar utmärkta älgstuvningar i krogköket. 
 

6.10 Äventyrsidéer 
En hel kampanj kan byggas kring reparationen av järnvägsnätet och de komplotter detta projekt medför. 
Rollpersonerna kan försöka hitta Skutskärspiraternas hemliga bas, kanske för att avslöja platsen för Gävles ledare eller rent av för att ansluta sig till piraterna. De kanske fixar en egen båt för att bedriva handel längs med kusten, och dryga ut kosten med lite plundring här och var. 
Hur länge skall Anders Erssons grepp över Skutskär få bestå, och hur länge skall alla illdåd som begåtts i hans namn få gå ohämnade? 
Om rollpersonerna anser att Järnamarodörerna måste elimineras kan de bege sig till Dala-Järna. Kanske rollpersonerna anser att Dalarnas skogar utgör platsen för ett nytt rike, med dem som härskare? Kanske någon annan kommer på samma sak? 
Ett besök på Borlängefestivalen är alltid intressant, man träffar mycket nytt folk och kan knyta många viktiga kontakter. Och så kan man lyssna på musik förstås. 
Rollpersonerna kan också arbeta som timmerhuggare eller jägare i de bistra skogarna i Norra Dalarna eller flotta timmer till Skutskär. 

6.10.1 Björnens timme 
Rollpersonerna befinner sig i närheten av Nisses Järn- och Vapenhandel, då de hör flera skott snabbt avlossas i närheten. Knallarna följs av ett djupt vrål som ekar genom skogen, innan tystnaden återigen lägrar sig. 
När rollpersonerna undersöker saken närmare, finner de en svårt skadad jägare i en glänta. I sin hand kramar mannen en stor revolver. Det doftar krutrök och blod i. Mannen är svårt riven och kläderna hänger i trasor. Han är knappt vid medvetande och utan hjälp från rollpersonerna förblöder han snabbt. Genom att ge första hjälpen kan rollpersonerna stabilisera mannens tillstånd såpass att han kan flyttas. Han är dock fortfarande medvetslös och kan inte kommunicera med omvärlden. 
En undersökning av platsen avslöjar att mannen blivit överfallen av ett stort djur, troligen en björn, varvid han har kastat från sig packningen, dragit sin revolver och avfyrat fem skott, innan björnen har rivit honom svårt. Blodspår på platsen antyder att björnen har träffats av åtminstone ett skott, och att den har begivit sig in i skogen igen. 
Det är bäst att flytta jägaren till Nisses Järn- och Vapenhandel, där han kan få sina sår omsedda och vila sig. Nils Rundberg tar allvarligt på nyheten att det finns en sårad björn lös i området och försöker övertala rollpersonerna att spåra upp den och göra slut på den. Björnen är ju en fara för jägarna i området. Han ger till och med rollpersonerna tillgång till den användbara jaktutrustning som finns på stationen: tre jaktgevär och fyra rejäla björnsaxar. Om spelarna bestämmer sig för att de vill ha något ut av jakten, förutom den goda gärning de gör, erbjuder Nils dem bra betalt för björnskinnet. Hur mycket är upp till spelledaren. 
Björnen är uppretad av smärtan från det sår som en av jägarens kulor vållade. Den är också listig och blir därför ingen lätt match för spelarna. Jakten bör spelas så att rollpersonerna fulla av tillförsikt beger sig ut i skogen, men allt eftersom tiden går inser de att de kanske inte längre är jägarna, utan de jagade. Björnen lockar sina förföljare längre och längre ut i skogen, bland förrädiska gungflyn och dolda raviner, för att försöka ta rollpersonerna en och en allteftersom de skiljs från varandra. 
Om spelledaren verkligen vill krångla till det för spelarna och lägga in ytterligare ett spänningsmoment kan han introducera en annan björn som lurar iväg rollpersonerna på ett villospår. Detta förvillande förhållande kan väva in björnens uppträdande i mystik och få den att framstå som en nästan övernaturlig motståndare.