5.1 Geografi 
Mälardalen har sedan järnåldern varit Svealands hjärta. Längs Mälarens norra strand ligger Uppsalaslätten, ett flackt och öppet område med utmärkta jordar. Ett snarlikt område kallat Rekarne finns i sydväst, mellan Kungsör och Eskilstuna. Från Eskilstuna till Södertälje sträcker en region med mer blandad terräng, bestående av ängar, skog och sjöar. Transporter sköts lätt på vattnet och man kan utan svårigheter färdas båtledes från Uppsala till Södertälje och från Stockholm till Kungsör. Vintertid, när Mälaren fryser till, kan man istället ta sig fram med skidor, hästdragen släde eller isjakt. 
När väl Pesten hade klingat av, genomgick Mälardalen samma slags utveckling som Västergötland. Gradvis byggde de överlevande upp vallbyar runt gamla gårdar och samhällen. De odlade upp jorden, vallade boskap och fiskade för att överleva. Sakta startades också handelsförbindelser och segelbåtar korsade Mälaren. 
År 30 bor cirka 100 000 personer inom det område som avgränsas av Östhammar, Sala, Arboga, Katrineholm och Trosa. Storstockholm och Uppsala befolkas endast av betongråttor. Vanligt folk undviker att besöka dessa platser om möjligt. I Uppland och Sörmland finns många stora och mycket välbefästa vallbyar, byggda för att motstå angrepp från betongråttornas rövartåg. Till skillnad från t ex Västgötaslätten har Mälardalen drabbats hårt av krig. 
 

5.2 Tigernästet (Storstockholm) 
Antal invånare: 18 000 
Styresskick: Självständiga gäng under autokratiska eller tyranniska ledare. 
Väpnade styrkor: Alla tonåringar och vuxna kan slåss. 
Livsmedel: Konserver, jakt, plundring. 
Handel och kontakter: Situationen är för närvarande så kaotisk att organiserad handel eller kontakt med omvärlden inte kan genomföras. 
Kännetecken: Varierar från gäng till gäng. 
Konflikter: Hela Storstockholm är för närvarande en komplicerad härva av grymma konflikter. 

5.2.1 Geografi 
Storstockholm omfattar avsevärt mer än just själva Stockholms kommun. Om man har Gamla Stan som mittpunkt, sträcker sig Storstockholm 30-40 km i alla riktningar. Grovt sett går gränsen vid Stäket i nordväst, Upplands-Väsby och Vallentuna i norr, Saltsjöbaden i öster, Haninge i söder och Södertälje i västsydväst. Tät stadsbebyggelse finns endast i centrum och även där hittar man öppna ytor som Djurgården och Gärdet. I förorterna varvas bebyggda distrikt med strövområden och små sjöar. Regionen rymmer sålunda mycket varierad terräng. 
Storstockholm utmärks också av att dess landområden är mycket uppsplittrade av vatten. Staden delas i öst-västlig riktning av Mälaren och många stadsdelar ligger på öar, t ex Södermalm, Essinge-öarna, Ekerö och Gamla Stan. Staden har mycket gått om broar. Ofta förflyttar man sig snabbast över vattnet och därför är båtar och kanoter viktiga fordon. Den som vill bege sig till lands till Stockholm har begränsade vägval. Landförbindelsen mellan Storstockholm och Sörmland utgörs av broarna i Södertälje. Landförbindelserna till Uppland begränsas till Stocksundsbroarna i Danderyd, broarna till Kungsängen vid Stäket, eller landtungan mellan Edsberg och Upplands-Väsby. Alla dessa strategiska passager kontrolleras av olika betongråttsgäng. 
Centrala Stockholm (Södermalm, Kungsholmen, Östermalm och Normalm) rymmer många underjordiska anläggningar. Här finns t ex tunnelbanenätet, omfattande biltunnlar, enorma skyddsrum och stora garage. En del är vattenfyllda, medan andra är fullt användbara och har blivit hemvister för betongråttsgäng. År 30 finns det inte längre några stockholmare som har en helhetsbild över stadens underjord. 

5.2.2 Historia 
"Tiger Warriors, tillsammans är vi oslagbara. Vi behöver aldrig mer va’ hungriga eller svälta. Tillsammans är vi så jävla starka att vi kan ta över hela Mälardalen, ja hela satans jävla Sverige. Bonnråttorna och lantisarna kommer att ge oss allt vi vill ha. Det är bara frågan om att ta det. Muckar dom, så är det bara att banka skiten ur dom. We are the warriors! Fuck the farmers! We are the masters! " 
Tiger King 

Storstockholm drabbades hårt av Pesten. Alla samhällsfunktioner kollapsade fullständigt och av regionens över en miljon människor överlevde kanske 40 000. De flesta av dessa övergav gradvis staden. De som stannade var huvudsakligen förvildade tonåringar. De bildade betongråttsgäng som etablerade sig i skilda stadsdelar och livnärde sig på konserver, jakt och plundring. 
Allteftersom åren gick blev gängen alltmer förråade och brutala. Samtidigt förbrukades de begränsade konservförråden och betongråttorna tvingades företa allt längre färder från sina stadsdelar för att hitta tillräckligt med mat. Detta ledde till blodiga krig om revirgränser. Allianser formades och förråddes när gängen under perioden år 5-12 gick löst på varandra på ett sätt som närmast förde tankarna till 1980-talets Beirut. Mälardalens bönder drabbades också när betongråttor likt vikingar gav sig ut på plundringståg till fots eller i båt. 
Denna krigiska fas kunde dock inte vara hur länge som helst. Storstockholms betongråttor dödade varandra snabbare än de hann föröka sig. Befolkningen sjönk från cirka 20 000 år 5 till kanske 15 000 år 12. Man förbrukade också mycket av sina begränsade ammunitionsförråd. Men det krävdes en person med talanger utöver det vanliga för att få slut på revirkrigen och bringa någon slags ordning till Stockholms ruiner. 
Johan Lundgren, ledaren för White Lions, de betongråttor som kontrollerade Södermalm, var en karismatisk gestalt som kunde entusiasmera sina följeslagare och med god känsla för det diplomatiska spelet mellan gängen. Hans tanke var att skapa ett mer eller mindre feodalt förbund mellan de olika gängen. Varje gäng skulle bevara sin identitet, eftersom den var grunden för betongråttornas liv. Men målet var att alla gängen skulle se Johan som en överhövding vars ledarskap skulle ge dem ett bättre liv. De skulle inse att samarbete på sikt gav bättre utdelning än krig. 
Gradvis byggde han upp en allians med de gäng som fanns i Nacka och Hammarby. Med hjälp av löften, smicker och hot samlade runt sig den mäktigaste gruppering som någonsin förekommit i Storstockholm. Johan kallade sig själv Tiger King. Gängledarna bildade en särskild elit inom hans organisation, ett slags råd som kallades Tiger Lords. De rådfrågades av Tiger King och alla viktiga beslut förankrades bland dem. Framgång föder sig själv och när betongråttorna såg vilka fördelar alliansen kunde medföra anslöt sig alltfler. År 20 bestod alliansen av 75-80% av regionens betongråttor. De gäng som inte anslöt sig, tvingades ändå att spela efter Tiger Kings regler, eftersom det var alltför farligt att utmana hans makt. 
Tiger King samordnade gängens kamp för att överleva. Mat och mediciner distribuerades på hans order för att mildra lokala epidemier och svältkatastrofer bland gängen. Tiger Lords fastställde gemensamt "lagar" som skulle gälla för alla Storstockholms betongråttor. Man byggde upp försvaret vid de strategiska punkter där Storstockholm har landförbindelser med Uppland och Sörmalnd och sände ut gemensamma plundringståg på landsbygden för att röva från bönderna. Åren 21-28 blev sålunda kärva för östra Sörmlands och södra Upplands bönder. Deras land förhärjades och friliggande gårdar plundrades. Delar av dessa två regioner övergavs och bönderna slöt sig samman i välbefästa vallbyar. Tiger King lyckades under några år etablera sig som framgångsrik rövarbaron i ett av Sveriges rikaste områden. 
Men Tiger Kings välde byggde i alltför stor grad på honom själv. Ingen annan i hans allians hade samma auktoritet och karisma. Mälardalens civiliserade invånare såg med fasa på vad han och hans underhuggare ställde till med. Att angripa Storstockholm låg dock utanför alla byförbunds förmåga. Inte ens Rekarne kunde sända ut en expeditionskår som skulle klara av att besegra Tiger Kings betongråttor på deras hemmaplan. 
Men en liten grupp män och kvinnor beslöt år 28 på enskilt iniativ att försöka ta itu med Tiger King. Deras ledare var den tidigare kustjägarkaptenen Christian Torn och den sörmländske stuteriägaren Mats Lindholm. De hade fått tag i en hel del militär materiel ur kustartilleriets mobförråd. Den 5 maj år 28 vaknade Stockholms invånare fram på småtimmarna av en våldsam explosion. Tiger Kings högkvarter, ett hotell på Magnus Ladulåsgatan invid Södra Station, störtade samman och dess invånare dog i rasmassorna. Betongråttorna lyckades inte lista ut exakt vad som hade hänt eller vem som var ansvarig. Christian Torn och hans vänner, vilka alla undkom levande, hade lyckats över förväntan. 
Tiger Lords kunde inte hålla samman efter sin ledares död. Flera gängbossar gjorde anspråk på Tiger Kings fallna mantel, men kunde inte enas. Gängalliansen kollapsade på några månader och under sommaren utbröt ett våldsamt och kaotiskt inbördeskrig som fortfarande år 30 rasar vidare med oförminskad intensitet i hela Storstockholm. Mälardalsborna har pustat ut eftersom härjningarna av landsbygden har minskat i omfattning. Nedbrända bondgårdar har byggts upp på nytt i Sörmland och en del upplänningar funderar på att återvända hem, även om de fortfarande bekymrar sig för vad framtiden bär i sitt sköte. Gängen kan ju förenas på nytt. 

5.2.3 Invånare 
Vi paddlade in mellan Lovön och Grimsta österifrån. Bort mot Hässelby syntes rökslingor från kokeldar, men vi såg inga människor. I skymningsljuset spejade jag med kikare in mot Lovön. En gammal brygga stack ut nära en plats som på kartan kallades Rörby. Där guppade en glasfibersegelbåt förtöjd. Sisådär femtio meter från stranden låg en gammal villa, omgärdad med en nybyggd palissad av spetsade stockar. På dess krön var klotformade föremål fästa – människohuvuden som ruttnade i sensommarvärmen. Vi hade kommit till Stockholm… 

Storstockholms befolkning består uteslutande av betongråttor. De är år 30 uppsplittrade i närmare hundra gäng av olika storlek. De flesta har revir som de svartsjukt bevakar. Det rasar omfattande och förvirrade strider om kontrollen över stadens begränsade resurser av bränsle, mat och ammunition. 
Invånarna är präglade av sin grymma uppväxtmiljö, där krig och brutalitet är vardagsmat. Medelivslängden är för närvarande ungefär 20 år. Sålunda finns det ytterst få individer kvar från tiden före byrr. En betongråttas främsta lojalitet är mot sitt gäng och medlemmarna ställer alltid upp för varandra. Gängen styrs av mer eller mindre brutala ledare. En del respekterar sina medlemmars önskemål och behov, medan andra är hänsynslösa tyranner. Alla utanför gänget är utbölingar och kan behandlas som skit. Samvete och hänsyn är en lyx som de flesta struntar i. I 1990-talssvenskens ögon är de flesta av Storstockholms betongråttor livsfarliga psykopater. 
 

5.3 Roslagen 
Antal invånare: Ca 6000 
Styresskick: Roslagen saknar övergripande organisation, utan varje by är självständig. 
Väpnade styrkor: I krisläge kan man bilda ett uppbåd på kanske 500 man. 
Livsmedel: Fiske, boskapsskötsel och jordbruk. 
Handel och kontakter: Man har goda kontakter med Månrosorna. 
Kännetecken: Inga. 
Konflikter: Med alla marodörer och särskilt med Saurons Kämpar ifrån Uppsala. 

Roslagens historia har alltid varit förbunden med havet. Invånarna levde på jordbruk, fiske och handel ända fram till 1900-talet. Efter Pesten återupptog de överlevande dessa näringar. Man utvecklade rätt snabbt nära kontakter med Månrosorna, eftersom Åland ligger så nära. 
Rospiggarna har föredragit att bosätta sig på ute i skärgården eller nere vid kusten. De är dock inte så många utan regionen har kanske två dussin bosättningar från Ljusterö till Öregrund och kanske 6000 invånare. Eftersom man under över två decennier har levt med hotet från Upplands hyenor har alla vallbyar blivit välbefästa och alla vuxna är stridskunniga. De har dock inte vuxit fram något övergripande byförbund, utan varje vallby sköter sig själv. 
Om man får höra talas om att marodörer eller betongråttor är på väg, formar man dock ett gemensamt uppbåd och samarbetar för att driva bort fienden. Eftersom rövare sällan har tillgång till båtar, låter rospiggarna sin boskap gå i vall ute i skärgården och man har gradvis skurit med på fastlandsjordbruket till förmån för fiske. En del rospiggar har diskuterat huruvida man skulle ta sitt pick och pack och emigrera till ett lugnare hörn av Östersjön. Men efter Tiger Kings död år 28 har rövarverksamheten i Roslagen minskat och därför avvaktar man för närvarande den vidare utvecklingen. 
 

5.4 Uppsala 
"De må hata oss, så länge de fruktar oss. Döda, döda, döda!" 
Svartsint, ledare för Saurons Kämpar 

Antal: Ca 200 
Styresskick: Marodörerna leds av den autokratiska Svartsint. 
Väpnade styrkor: Alla medlemmar är krigare. 
Livsmedel: Man livnär sig på jakt och plundring. 
Handel och kontakter: Man har spridda kontakter med andra marodörgäng. 
Kännetecken: Alla medlemmar har ett stiliserat öga tatuerat på kroppen. Ingen bär normala svenska namn, utan kallar sig grymma och fantastiska saker som Blodsbjörn, Stålfågel eller Grymsjäl. 
Konflikter: Man är i konflikt med alla andra i Uppland. 

År 30 är Uppsalas enda invånare är ett gäng fruktade marodörer, Saurons Kämpar, som har förskansat sig i Uppsala slott och byggt om det till svårintaglig befästning. Gänget bildades under åren närmast efter Pesten av kringströvande laglösa som insåg att de hade bättre chanser att klara sig tillsammans. Deras ledare, en psykopatisk akademiker som kallade sig Häxmästaren, tänkte långsiktigt och insåg att utan en säker bas skulle gänget kunna jagas och krossas. Han och hans underhuggare drev ut Uppsalas fåtaliga invånare och tog över staden år 5. 
Sedan dess har Kämparna haft oinskränkt kontroll över själva staden och den närmast omkringliggande landsbygden. Man patrullerar regelbundet sitt territorium på jakt efter eventuella "utbölingar". Mat och andra förnödenheter fixas genom jakt eller röveri; det vore helt under Kämparnas värdighet att själva vara jordbrukare eller boskapsskötare. Kämparna har beväpnat sig med vapen från F16 och från polisen: ak4, kpist m/45b och SIG-Sauer 226. Häxmästaren dog en våldsam död år 12, men då var gänget så väl sammansvetsat att medlemmarna fortsatte hålla samman och en ny ledare tog över. 
Saurons Kämpar är kända för sin stridsvilja och sin grymhet. Gruppens värderingar förbjuder alla tecken på rädsla, tveksamhet och barmhärtighet. Alla utomstående ses som fiender och behandlas helt utan hänsyn. De som känner till något om Saurons Kämpar är därför livrädda att falla i deras klor. Vid flera tillfällen har folk begått självmord hellre än att bli tillfångatagna och torterade till döds. Kämparnas nuvarande ledare, den svartklädda, dystra och tystlåtna kvinna som kallas Svartsint, påstås överträffa alla andra medlemmar i onda egenskaper, men detta är främst grundat på rykten, ty få har mött henne och undkommit levande för att berätta. 
 

5.5 Rekarnes byförbund 
Antal invånare: 20 000 
Styresskick: Feodal oligarki ledd av ett råd. 
Väpnade styrkor: I kris kan en milis på 1 000 man mobiliseras 
Livsmedel: Spannmål och boskap. 
Handel och kontakter: Man handlar med bosättningar i Östergötland och Mälardalen. 
Kännetecken: Inga. 
Konflikter: De enda man ser som sina fiender är marodörer och rövare. 

Rekarne är det flacka området mellan Eskilstuna och Arboga, avgränsat i norr av Mälaren och i söder av Hjälmaren.  Trakten är lämplig för jordbruk och därför vandrade många överlevande hit efter Pesten. Vallbyar växte snart upp och deras invånare samarbetade med varandra för att förbättra jordbruket och för att hålla rövare på avstånd. Man organiserade ett starkt och centraliserat byförbund, eftersom man ansåg att det var det bästa sättet att få ett livskraftigt samhälle. 
Rekarneförbundet är en feodal oligarki. Dess högsta ledning kallas Rådet och består av fem rådsmedlemmar. (År 30 är de Erik Kornsjö, Per-Johan Svensson, Petra Carlberg, Helena Fallenius och Slobodan Stojkovski.) Dessa väljer själva sina efterträdare och utser alla de ämbetsmän och bychefer som behövs för att byförbundet ska fungera. De skyldigheter som alla samhällets medlemmar har mot sin över- och underordnade är noggrant fastställda. Om Rådet vill stifta nya lagar och regler för byförbundet måste dessa godkännas av befolkningen i en omröstning. Detta system har hittills fungerat rätt väl och Rekarne är troligen ett av de mest välorganiserade samhällena på svenska fastlandet. Tack vare detta kunde man försvara sig tämligen väl mot Tiger Kings underhuggare under den kärva perioden år 20-28. Men om Rådet skulle drabbas av svåra inre motsättningar, kan byförbundet få avsevärda problem. Rådet skulle i så fall bli oförmöget att fatta nödvändiga beslut och allteftersom rådsmedlemmarna samlade sina supporters skulle konflikten sprida sig till samhället i stort. 
Förbundets byar är välbefästa med palissader och i varje finns det välbeväpnade milisgrupper. I händelse av kris eller angrepp finns signalsystem med vårdkasar, semaforer och enkla fälttelefoner som gör det möjligt att snabbt mobilisera Rekarnes samlade milis och gå till motangrepp. Folk i gemen håller ett vakande öga på främlingar, vilket gör att bycheferna har en god överblick över sitt ansvarsområde och snabbt kan skicka information vidare till angränsande byar och till Rådet. 
Byrrs underrättelsetjänst håller ett vakande öga över Rekarne. För närvarande anser man inte att byförbundet utgör något hot, men dess goda organisation och dess strategiska placering i Svealands hjärta gör att det i framtiden skulle kunna bli något betydligt större. Byrr gillar inte att människorna samordnar sig och bildar stora stater och man kväver därför eventuella försök i sin linda. Än så länge använder underrättelsetjänsten mänskliga agenter vars uppdrag är att övervaka vad som sker. Om man anser att det behövs, skickar man dit janissarer eller mandrakes för att vidtaga önskvärda åtgärder. 
 

5.6 Äventyrsidéer 
Storstockholm är en förvirrad härva av grymma intriger och konflikter. Många gängledare strävar efter återupprätta Tiger Kings välde. De flesta utomstående grupper, t ex Månrosorna eller Rekarne, är redo att agera aktivt för att hindra någon från att bli överhövding; Tiger King må vara död, men minnet av det elände han lyckades ställa till med i Mälardalen under åtta år är fortfarande färskt. Byrrs underrättelsetjänst å sin sida tyckte att Tiger King gynnade deras strävanden. Mälardalens människor blev ju fullt upptagna med att slåss med varandra istället för att enas mot byrr. Av dessa skäl finns det många parter som är intresserade av att hålla ett öga på vad som sker i Tigernästet. Om det skulle dyka upp en ny kandidat för posten som Tiger King kan denne mycket väl stödjas i det fördolda av byrrs agenter och samtidigt motarbetas av representanter för Rekarne. 
Man kan också tänka sig att Storstockholm drabbas av en svår hungersnöd eller epidemi, vilket skulle tvinga betongråttorna ut på landsbygden för att plundra. En allians av flera gäng under ledning av en skicklig strateg skulle kunna bli ett allvarligt hot mot Mälardalens vallbyar. De blir en mycket svårbesegrad barbarhord som sveper fram över landsbygden och lämnar förödelse i sitt spår. Rollpersoner som befinner sig i trakten skulle ha det kämpigt att överleva. Det vore en rejäl utmaning för dem att dessutom sätta stopp för härjningarna. 
Längre norrut är Saurons Kämpar ett stort problem för centrala Upplands vallbyar. Men hur bekämpas ett gäng som har förskansat sig i en borg? För att förstöra Uppsala slott krävs mer än handeldvapen. En belägring kan inte genomföras av försörjningsskäl. Ingen vallby skulle kunna avvara så pass mycket folk under så lång tid som krävs för att svälta ihjäl kämparna. Kanske det finns några djärva legosoldater med en briljant lösning på problemet?