4.1 Geografi 
Göta Älv rinner sydvästvart från Vänern genom en flack, bred dalgång mot Kattegatt. Denna gamla kulturbygd har varit bebodd åtminstone sedan bronsåldern. Dess stora strategiska värde har vållat många krig mellan svenskar, danskar och norrmän. Fästningsstaden Göteborg grundades vid älvmynningen av Gustaf II Adolf för att skydda Sveriges intressen. Staden låg ursprungligen på älvens södra strand, men expanderade under 1800- och 1900-talen nordostvart längs älvdalen, norrut in på Hisingen och söderut upp i mer höglänta områden. Den blev en utpräglad industristad och centrum för Sveriges sjöfart. Vid 1990-talets början hade Storgöteborg ungefär en halv miljon invånare. 
Västkusten har ett fuktigt klimat. Det snöar sällan under vintern, men regnar däremot rätt ofta. Det är ovanligt att havet fryser till, men någon enstaka gång kommer en köldknäpp då isen lägger sig ända ut till öarna i skärgården. Däremot fryser aldrig Göta Älv eller Kattegatt igen och sålunda har sjöfarare här inte samma problem med is som i Östersjön. 
Mellan Vättern och Vänern ligger bördiga jordbruksmarker. Det är därför inte så märkligt att detta område alltid har varit ett av Sveriges mest tätbefolkade. Landet stiger upp från kusten och Göta Älvdalen och planar ut till en slätt ungefär vid Borås. Öster därom är terrängen flack med enstaka höga kullar. Detta gör att det regnar mycket i västra Västergötland. Moln kommer från havet, pressas uppåt av det stigande landet och släpper ifrån sig sin nederbörd. Vintrarna är rätt milda. När det snöar, ligger snötäcket sällan kvar mer än någon vecka. 
När Pesten hade dragit förbi kom överlevande från städerna för att ta över tomma gårdar, odla upp deras fält och fånga in kringströvande boskap. Runt de ursprungliga boningshusen och ladorna restes nya byggnader och gradvis växte palissadomgärdade vallbyar fram. Befolkningen ökade sakta allteftersom tiden gick. 
Hotet från marodörer fick bönderna att samarbeta. Man använde vissa tätorter, t ex Skara, Ulricehamn och Karlsborg, som centralpunkter. Där kunde man söka skydd i ofärdstider och där lade man upp förråd. Gradvis utvecklades sådana arrangemang till välorganiserade byförbund. 
Andra tätorter, t ex Skövde, övergavs helt. Bönderna godtog inte att marodörer slog sig ner i dem och använde dem som baser, utan eventuella försök stoppades med våld. Sådana orter har istället förfallit och blivit hem för vilda djur. De flesta förråd av nyttigheter har sedan länge "omhändertagits" av bönder från näraliggande bosättningar. 
År 30 lever cirka 250 000 människor på Västgötaslätten. Nästan alla är jordbrukare bosatta i vallbyar. Regionen är en av de mest tätbefolkade i Sverige. 
Före byrr fanns här många militära förband: I15, P6, T2, K3 och F7. Bönderna har tagit för sig ur deras förråd och är därför välbeväpnade. Vallbyarna försvaras inte bara med handeldvapen, utan även kulsprutor och granatgevär förekommer. Det sägs också att man i en del byar har gömt pansarbandvagnar som ska användas i nödlägen. Många vapen har under årens lopp också fallit i marodörers händer. När de bofasta får höra att rövare har kommit in på slätten från Tiveden eller Småland, går budkavlen från by till by. Männen tar fram sina skjutvapen, formar uppbåd och drar ut på jakt efter fienden. Sådan konflikter är skoningslösa. Marodörerna är desperata och gör vad som helst för att få tag i byte. Bönderna å sin sida hänger sina fångar i närmaste träd. 
Ett nätverk av handelsförbindelser har utvecklats, dels mellan vallbyarna på Västgötaslätten, och dels med bosättningar i angränsande regioner. Man byter t ex västgötsk spannmål mot värmländskt timmer. Handeln sköts främst av nomadfamiljer, vars ox- eller hästdragna bilar och vagnar fraktar gods längs de gamla huvudvägarna. De föredrar att resa i karavaner för ömsesidigt skydd; fullastade vagnar är ju ett frestande byte för utsvultna marodörer. En viktig handelsled löper från Karlsborg till Göteborg via Skövde, Skara, Vårgårda och Alingsås. En annan går från Jönköping via Ulricehamn och Borås till Göteborg. Man använder de gamla huvud- och Europavägarna. Dessa är fortfarande i tämligen gott skick, även och tjälskott och växtlighet har förstört beläggningen här och där. Vättern har också blivit en viktig förbindelselänk. 
Kontakterna mellan Östergötlands och Västergötlands bönder är för det mesta goda. På sikt kan detta förhållande kanske bli grunden för en riktig stat, men det är ännu för tidigt att uttala sig säkert. Det är möjligt att byrr inte skulle tolerera något sådant. Man kan vara säker på att kejsarinnans säkerhetstjänst har mänskliga agenter som håller ett vakande öga på utvecklingen. 
 

4.2 Sjöbjörnarna 
"Vare sig vi vill det eller inte, så är vi beroende av havet. Byrrisarna kanske kommer att jaga våra båtar med flygplan, men vi måste ge oss ut och fiska. Vi har inga alternativ. Ska våra barn svälta?" 
Kapten Håkan Parastatis på fiskebåten Amorina 

Antal invånare: Ca 3 800 
Styresskick: Svensk föreningsdemokrati, starkt präglad av socialdemokratiska traditioner. 
Väpnade styrkor: Cirka 1 000 personer betraktas som vapenföra, men ytterligare 500 kan mobiliseras som sista utväg. 
Livsmedel: Fiske i Kattegatt och Skagerrak. Potatis- och grönsaksodling. Köper spannmål och kött från Västergötland. 
Handel och kontakter: Handlar själva med bosättningar i Göta Älvs dalgång och på Värnerns kuster. Har också kontakter med västgötska bönder. 
Kännetecken: Inga särskilda, utom dialekten. 
Konflikter: Endast med byrrs underhuggare på Jylland. 

4.2.1 Historia 
Pesten och den efterföljande vintern drabbade Göteborg hårt. Katastrofen slog ut stadens vitala funktioner: transporter, uppvärmning, avlopp och hälsovård. Invånarna svalt och frös ihjäl eller dog av sjukdomar och andra umbäranden. När våren anlände år 1 fanns det kanske 20 000 överlevande i Storgöteborg. Stadens livsmedelsförråd var begränsade och det fanns föga mer än duvor och råttor att jaga inom stadens hank och stör. För att överleva lämnade därför de flesta staden och vandrade österut till Västgötaslätten. Några beslöt dock att satsa på stadens urgamla näring: havet. Göteborg med omnejd var före byrrs ankomst hemmahamn för många moderna fiskebåtar. Dessa fartyg skulle kunna förse några tusen människor med föda. 
Cirka 3000 personer slog sig därför ner under maj år 1 i stadsdelarna Fiskebäck och Långedrag, där det fanns små hamnar som kunde användas av fiskare. Man fann en del fiskebåtar vid kajerna i Fiskebäck medan andra hittades i hamnarna på öarna i Göteborgs skärgård. Det rörde sig främst om moderna, välutrustade stålbåtar. De fåtaliga överlevande yrkesfiskarna blev befälhavare och tränade snabbt upp besättningar för arbete till havs. I juni gav sig de första båtarna ut och återkom med tillräckliga fångster; bosättningen räddades från svältdöden. 
De följande åren blev rätt lugna. Bosättarna fick snabbt en egen identitet och kallade sig själv sjöbjörnarna. Man löste bostadsproblemen genom att delvis bygga om gamla bostadshus och förse dem med vedeldad uppvärming. Grönområden plöjdes upp och gav plats för potatis- och grönsaksodlingar. Vapen, verktyg och annan utrustning införskaffades. Allteftersom förråden av dieselolja tog slut, konverterades fiskebåtarna till alkoholdrft. 
På en liten ö i Göta Älvs mynning ligger Nya Älvsborgs fästning. Före byrrs ankomst hade den varit ett museum. Under år 4-5 byggde sjöbjörnarna om fästningen till en säker tillflyktsort för sin bosättning. 
Missväxterna år 23 och 24 drabbade inte sjöbjörnarna lika hårt som andra svenska bosättningar. Visserligen blev potatis- och grönsaksskördarna dåliga, men fisket påverkades inte. Därför var det möjligt att hålla hungersnöden stången, även om många drabbades av bristsjukdomar på grund av enformig kost. Sjöbjörnarna sålde även fisk till svältande bönder på Västgötaslätten och i Göta Älvs dalgång. Några desperata marodörband angrep sjöbjörnarnas bosättning för att stjäla mat, men slogs tillbaka. 
År 25 kom en grupp på ungefär 3000 utsvultna norrmän vandrande via Uddevalla till området runt Trollhättan. De slog sig ner i triangeln Trollhättan–Sjuntorp–Upphärad och tog över obrukad jord. För att klara sig de första åren köpte norrmännen mycket fisk på kredit från sjöbjörnarna. År 30 håller de fortfarande på att betala av sina skulder med spannmålsleveranser. 
Det mesta av Göteborg är numera en spökstad. Fåglar bygger sina nästen bakom krossade fönsterrutor och när man vandrar på stadens gator knastrar glassplitter under sulorna. Rådjur betar i parkerna och rävar och grävlingar stryker omkring. Tystnaden bryts endast av vindens vinande mellan höghusen och fåglars ljud. 

4.2.2 Invånare 
År 30 finns det ungefär 3800 sjöbjörnar, varav 2000 är vuxna (16 år eller äldre). Av dessa är 600 besättningsmän på 85 fiskebåtar i olika storlek. 900 kvinnor ägnar sig på heltid åt jordbruk. De resterande 500 vuxna ägnar sig åt hantverk och undervisning. Det behövs många mekaniker för att hålla den nedslitna fiskebåtsflottan i brukbart skick. Man bygger också nya båtar av trä. Barnen måste lära sig att överleva i den kärva världen och därför ägnar man mycket möda på att förse dem med nödvändiga praktiska kunskaper. 
Göteborgs militära anläggningar – bl a Västkustens marinbas, Säve flyfält och KA4 – har plundrats på användbar utrustning. Sjöbjörnarna är därför välrustade med ak4, ak5, kpist m/45b, ksp/58 och militära skyddsvästar. Alla tonåringar utbildas i strid, eftersom man anser att alla vuxna måste vara redo att försvara sig med vapen i hand. Alla fiskebåtar är utrustade en eller två fasta kulsprutor. Man har även monterat upp 20 mm automatkanoner, ursprungligen avsedda för luftvärn, i fasta positioner för att försvara bosättningen och Nya Älvsborgs fästning. 

4.2.3 Samhällsskick 
De ursprungliga sjöbjörnarna bestod främst av industriarbetare med erfarenhet av fritidssegling, sjömän och yrkesfiskare. De var kärva och rediga människor med stora praktiska kunskaper och en inställning att tackla livets svårigheter med sunt förnuft. Däremot hade få högre utbildning. 
De flesta sjöbjörnar hade före byrr varit övertygade socialdemokrater. Detta återspeglades i de regler som år 2 fastlades för att styra bosättningen; den fungerar ungefär som en svensk intresseförening gjorde före byrrs ankomst. Invånarna har inställningen att problem och motsättningar i första hand ska lösas i samförstånd. Alla lagar och regler stiftas av bosättningens medlemmar. En gång om året väljer alla vuxna en styrelse. Den sköter, ledd av en ordförande som i folkmun kallas "skepparn", administration och andra dagliga sysslor. 
För att förbättra bosättningens möjligheter att överleva instiftades från början en regel att kvinnor inte fick ägna sig åt riskabla sysslor. Varje kvinna som dör minskar ju antalet barnaföderskor. Bland annat får de inte bli arbeta till sjöss. Istället fick kvinnorna huvudansvaret för jordbruket och barnen. 
Med tiden har sjöbjörnarna blivit mycket sammansvetsade. De ser sig själva som en distinkt grupp med en särpräglad livsstil och med särskilda intressen. Bosättningen liknar närmast ett kooperativt företag, i vilket alla medlemmar är delägare. Man försöker solidariskt dela sina inre bördor och tillgångar lika, medan man däremot försöker tjäna på handel med utomstående. Sjöbjörnarna är restriktiva med att släppa in utomstående som nya medlemmar, eftersom man bekymrar sig för att de inte ska ha "rätt anda". De bästa metoderna att bli medlem är att gifta sig med en sjöbjörn eller att vara barn till en. 

4.2.4 Förhållande till omvärlden 
Det finns många vallbyar i Göta Älvdalen och på Västgötaslätten. Deras invånare handlar med varandra och med göteborgarna. Sjöbjörnarna byter fisk och salt mot kött och spannmål. De köper också timmer från bosättningar på Vänerns norra kust. 
Sjöbjörnarna utnyttjar gärna tider då vädret till havs är alltför hårt för fiske till handelsresor i älvdalen och Vänern. Sjögången där blir ju inte lika svår som utomskärs. Handeln ger sjöbjörnarna extrainkomster och dessutom goda kontakter i byarna. Deras verksamhet uppskattas mycket av bönderna, eftersom det är mycket mindre ansträngande att frakta varor med båt än till lands. 
 

4.3 Karlsborgs byförbund 
Antal invånare: Ca 8 000 
Styresskick: Demokratiskt. Varje by i förbundet sänder en representant till en förbundsstyrelse. 
Väpnade styrkor: Ca 80 "yrkessoldater". I krislägen kan ca 800 milismän mobiliseras. 
Livsmedel: Spannmål och boskap. Sporadiskt fiske i Vättern. 
Handel och kontakter: Man handlar med bosättningar i både Väster- och Östergötland. 
Kännetecken: Den gänge klädseln för alla är svenska arméuniformer ur lokala mobförråd. Yrkessoldaterna har basker. 
Konflikter: Det finns flera rövarband i Tiveden som av och till hemsöker byförbundet. Karlsborgs yrkessoldater har några gånger trängt in i Tiveden för att försöka utplåna särskilt avskydda marodörer. 

Karlsborg med sin fästning blev en naturlig tillflyktsort för överlevande. Här kunde man lätt försvara sig och här fanns militära förråd av vapen och livsmedel. Officerare från stadens militära förband (däribland K3 och Fallskärmsjägarskolan) tog på sig att samordna och leda de spridda skaror av utblottade och utsvultna vandrare som anlände. De militära metoderna var bra när det gällde att lösa de akuta problem som man stod inför. Från och med år 2 började man gradvis ta över bondgårdar omkring staden. Karlsborgs framgångar lockade till sig fler överlevande och under sina första tio år växte bosättningen snabbt och förvandlades gravis till ett tätt sammanknutet byförbund. 
Karlsborgs militära ledare kom dock snart i konflikt med byförbundets civila medlemmar. Dessa ansåg att militär anda må vara effektiv när man står inför en kris, men när ett samhälle istället har nått balans och en stadig och långsam tillväxt, borde det skötas med traditionell svensk demokrati. Missnöjet växte gradvis under några år och exploderade i en konfrontation år 8. Karlsborgs vanlig medborgare gjorde myteri och krävde att demokrati skulle införas. Situationen kunde lätt ha urartat till blodsutgjutelse, då det fans hetsporrar i båda lägren. Lyckligtvis segrade förnuftet. Ledande individer konstruerade ett demokratiskt regelverk för byförbundets styre och detta godtogs av en stor majoritet av invånarna. De missnöjda rekommenderades att lämna staden. 
Numera är Karlsborgs byförbund ett välorganiserat samhälle. Varje by sänder en reprentant till en förbundsstyrelse som kollektivt sköter gemensamma angelägenheter. Varje by har rätt stor frihet att sköta lokala ärenden. Den anda som fanns under militärstyret lever i viss mån kvar. Man har strikta normer och ogillar de som inte lojalt ställer upp på samhällets krav. Eftersom det finns ett ständigt marodörhot är alla vuxna (16+ år) tränade i strid och utrustade med automatvapen. Bönderna plöjer med bössan på ryggen och boskapen vallas av väbeväpnade herdegrupper. Skulle man observera marodörer går budkavlen snabbt från by till by. 
 

4.4 Varulvarna 
"Framför ligger oss ligger Sverige, inom oss lever Sverige, och bakom oss kommer Sverige att marschera. Det förflutna är vår styrka och framtiden tillhör oss." 
Björn Höök talar till besökare 

Antal: Ca 200 
Styresskick: Den autokratiske ledaren Björn Höök styr med fast hand. 
Väpnade styrkor: Alla medlemmar är också krigare. 
Livsmedel: Man livnär sig på jakt och plundring. 
Handel och kontakter: Man har spridda kontakter med andra marodörgäng. 
Kännetecken: Inga. 
Konflikter: Man är i konflikt med alla bofasta i omgivande regioner. 

En missnöjd grupp med fascistiska ideal lämnade år 9 Karlsborg och begav sig norrut till Tiveden, där man etablerade sig som rövare. Ledaren, förre fallskärmsjägarkaptenen Björn Höök, gav gänget namnet Varulvarna. Tack vare överlägsen utrustning, träning och motivation kunde de underkuva och absorbera flera andra marodörgäng. Snart byggde man upp ett gömt fäste i de djupa skogarna. 
Björn Höök, som år 30 fortfarande leder varulvarna, är hjärnan bakom många av de plundringståg som har drabbat Västergötlands byar. Hans långsiktiga mål är att erövra nordöstra Västergötland och upprätta en feodalstat där, givetvis med sig själv som ledare. Planen är orealistisk, helt enkelt därför att Varulvarna inte har resurser nog för att militärt kuva Karlsborgs bönder. Men Höök har gradvis tappat kontakten med verkligheten och låter inte sina drömmar hindras av "ovidkommande detaljer". 
 

4.5 Skaraförbundet 
Antal invånare: 10 000 
Styresskick: Demokratiskt vald ledare 
Väpnade styrkor: I kris kan en milis på 1 000 man mobiliseras 
Livsmedel: Spannmål och boskap. Fisk köps från bosättningar vid Vänern och Västkusten. 
Handel och kontakter: Man handlar med bosättningar i Vänerområdet, Västergötland och Östergötland. 
Kännetecken: Inga. 
Konflikter: De enda man ser som sina fiender är marodörer och rövare. 

Skara blev mest av en slump centrum för ett byförbund. Under tiden närmast efter Pesten slapp trakten marodörer. Folk märkte det och slog sig ner i de övergivna bondgårdarna runt staden. Snart växte byar upp runt gårdarna. När så rövare började hemsöka trakten, ditlockade av dess ökade välstånd, slog sig bönderna snabbt samman för gemensamt skydd. Skaraförbundet bildades formellt år 6 av åtta byar. Fler anslöt sig gradvis och idag är det en maktfaktor i Västergötland. 
Skaras stadsbebyggelse är numera i stort sett övergiven och dess förråd är tömda. Vissa byggnader används dock som fort i ofärdstider. 
Skaraförbundet är demokratiskt organiserat i bästa svenska traditioner. Dess ledare, ordföranden, väljs vart tredje år. Han eller hon har sedan stora befogenheter att välja sina medarbetare och sköta sina arbetsuppgifter efter eget huvud, så länge de lagar som samfundet gemensamt har stiftat upprätthålls. Detta system har hittills fungerat tämligen väl. 
År 30 är Skaras främsta problem att dess förråd av vapen och ammunition är på upphällningen. Man försåg sig ursprungligen ur förråden hos Skövdes regementena, men det man fick tag i då börjar nu ta slut. Egentillverkade vapen inskränker sig till armborst och stridsyxor. Skaraförbundets ordförande Lill-Anders Eriksson försöker byta till sig ammunition från andra grupper, men detta är inte så lätt eftersom det är en bristvara. Han har också sänt ut jägare för att spåra upp bortglömda mobförråd. Man inskränker inte längre sökandet till Västergötland, utan patruller har även begett sig till Småland, Närke och Värmland. 
 

4.6 Gränslandet mot Skåne 
Gränslandet norr det byrrkontrollerade Skåne är tämligen glest befolkat. Det finns bättre jordar längre norrut, vilket fick de överlevande att gradvis utvandra. Dessutom är det inte helt ofarligt att vara granne till Peter Levins provins; ibland kommer soldater på jakt efter vad de kallar rymlingar eller förrädare. 
I Halland hittar man fiskarbosättningar i gamla kustsamhällen. Liksom Sjöbjörnarna kompletterar hallänningarna fisket med handel för att förbättra överlevnadsmöjligheterna. 
I Smålands skogar finns enstaka skogsbosättningar och nomadiserande marodörgäng. Den "underjordiska järnvägen" mellan Visseltofta och Hallaböke har utvecklats till den viktigaste vägen genom den välbevakade gränsen till Peter Levins Skåne. Förhållandena kring den beskrivs närmare i avsnittet om Skåne. 
 

4.7 Byrr i regionen 

4.7.1 Osloplexet 
Byrr har byggt ett industriellt plex i och runt det forna Oslo. Här finns raffinaderier som tar hand om olja från Nordsjön och fabriker som omvandlar timmer till användbara kemikalier. Osloplexet tillhör de mindre i Europa och har på sin höjd en miljon invånare, främst hämtade från de brittiska öarna. 
Plexet är omgärdat med en mur som får den forna Berlinmuren att verka som en barnlek. Byrr vill att Oslo, av säkerhetsskäl, ska vara praktiskt taget avskuret från omvärlden. De enda bofasta som får lämna plexet är skogshuggare som med avancerade  maskiner avverkar och transporterar timmer till industrierna. Sådana expeditioner är övervakade för att förhindra flyktförsök och angrepp från vildmarksbor. Skogshuggarna har ju många ägodelar som är åtråvärda för fria människor. 
Oljan kommer från Nordsjön i pipelines på havsbottnen. Oljeborrplattformarna är huvudsakligen desamma som användes före byrrs ankomst. Besättningarna är främst engelsmän. 

4.7.2 Jylland 
När byrr tog kontroll över Europa, valde de ut det bördiga Jylland som betesmark för sin egen boskap. År 3 steriliserades halvön från jordiskt liv. Den klan som fått Jylland i förläning av Kejsarinnan planterade istället ut växter från Lhingirr. Samtidigt började man bygga upp rancher där delar av grovgörat skulle utföras av mänskliga prolisar under quislingars ledning. År 5 transporterades den lhingirrska boskapen dit och ranchverksamheten tog sin början. 
Byrr vill givetvis inte att deras trälar får kontakt med fria människor och därför bekämpar de alla försök till kontakter mellan sjöbjörnar och jyllänningar. Båtar som kommer för nära den jylländska kusten kan anfallas av flygplan och skjutas sönder och samman. Alla prolisar har utrustats med små inopererade spårsändare, med vilka deras rörelser övervakas. Man kan lätt att se vilka som beger sig ner till stränderna. Flyktförsök märks snabbt, eftersom sändaren då pejlas till havs. De prolisar som har haft kontakt med utomstående bestraffas hårt och alla sådana som infångas på Jylland avrättas. I övrigt ignorerar byrr och deras quislingar sjöbjörnarnas verksamhet i Skagerrak och Kattegatt. 
Byrrs brutala åtgärder har avskräckt både jyllänningar och sjöbjörnar från att söka kontakt med varandra. Få är beredda att ta risken. Därför är sjöbjörnarna rätt okunniga om förhållandena på Jylland. De hatar byrr och quislingar intensivt på grund av deras grymheter.  Den quisling som faller i deras händer lär inte överleva länge. 
 

4.8 Äventyrsidéer 
Kringvandrande legosoldater kan få många uppdrag i Västsverige. T ex kan de hyras för att tränga in i Tiveden för att bekämpa varulvarna, eskortera en karavan genom ett laglöst område, skydda en bosättning som hotas av marodörer (se gärna Kurosawas De sju samurajerna) eller spionera på byrrs verksamhet runt Osloplexet. Det finns till och med personer som vill ha uppdrag utförda på Jylland, något som vore mycket farligt och som därför säkert betalas mycket väl. 
Skaraförbundet är intresserade av att köpa nästan alla slags vapen och ammunition och betalar väl utan att ställa några obehagliga frågor. Detta är en sporre för äventyrare att hitta bortglömda militärförråd eller stjäla vapen från andra och transportera dem till Skara. 
Om man beger sig till skånska gränsen kan man hamna i trassel med Peter Levins soldater. Den underjordiska järnvägen över gränsen är en hemlig operation som utomstående inte får känna till. Den utböling som lägger märke till någon verksamhet med anknytning till järnvägen svävar i fara. Han kan mycket väl vara ett oönskat vittne som de inblandade vill undanröja "för säkerhets skull". 
Kejsarinnans agenter rör sig också i Västsverige och försöker ta reda på vad som händer där. Deras rapporter sänds på olika sätt till Oslo, Skåne eller andra platser där byrrs säkerhetstjänst har baser. Byrrs vill att de fria människorna inte organiserar sig på ett oönskat sätt. Alla medel är godtagbara för att uppnå detta: mord, utpressning, terror eller krig. Byrrs agenter är samvetslösa quislingar, mandrakes eller janissarer. Rollpersonerna kan bli indragna i deras verksamhet på många sätt, kanske utan att veta vem som ligger bakom. (Inget hindrar en spelledare från dra sina spelare rejält vid näsan.) En sådant byrrprojekt kan sträcka sig från mordet på en enstaka person till komplicerade intriger med syfte att hetsa byförbund i krig mot varandra. (Filmen Korpen flyger visar hur två grupper kan hetsas mot varandra med list.)