3.1 Klimat 
Östersjön är ett innanhav som är tämligen vänligt mot sjöfarare. Vädret är sällan så hårt att sjöfart är omöjligt. Den kraftiga sjögång och de hårda vindar, som man ofta möter ute på världshaven, är rätt sällsynta här. 
Istället är det isen som i stor utsträckning styr sjöfartens villkor. Under vintermånaderna fryser stora delar av Östersjön igen och omöjliggör segling. Det finns ju inte längre några isbrytare som kan assistera handelsfartygen. 
Efter svåra isvintrar går isen först upp i skärgården, medan drivisbälten ligger kvar till havs. 

3.1.1 Istabell 

Område	Isläggning		Islossning
	Mkt tidig	Normal	Normal	Mkt sen
Bottenviken	25/10	25/11	23/5	1/6
d:o kustnära	15/11	5/12	18/5	6/6
Bottenhavet	1/12	15/12	20/4	20/5
N Östersjön	20/12	10/1	10/4	8/5
S Östersjön	5/1	5/2	22/3	25/4
Polens kust	1/1	1/2	15/3	5/4

 

3.2 Forna örlogsbaser 
Byrr lät sina Zeus-projektiler slå ut de viktigaste örlogsbaserna runt Östersjön: S:t Petersburg, Liepaja, Baltijsk, Kaliningrad, Kiel och Karlskrona. Eftersom Zeus är ett precisionsvapen, kan det fortfarande finnas kvar oskadda civila hamnanläggningar i dessa städer. Byrr sände också patruller till de platser där man misstänkte att det fanns kärnvapen för att "ta hand" om dessa. Sådana massförstörelsevapen får absolut inte hamna i människohänder. 
Andra örlogsbaser, t ex Muskö, Riga och Tallinn, överlevde oskadda. Det som fanns där föll under årens lopp i händerna på olika grupper av överlevande och påverkade utvecklingen runt Östersjön på olika sätt. Både Månrosorna och Rigapiraterna har ju byggt upp sina positioner med militär materiel. 
Därför är det möjligt att en spelargrupp hittar en bortglömd flottanläggning med vapen, dieselolja och fartyg som kan sättas i fungerande skick. Detta bör dock vara något som spelledaren hanterar försiktigt. En ny flottmakt skulle förändra de rådande maktförhållandena och få svåröverskådliga konsekvenser. Många örlogsfartyg, t ex ubåtar och jagare, kräver stora specialutbildade besättningar och kan därför inte utnyttjas av en spelargrupp. Rollpersonerna kan nog inte använda mer avancerade fartyg än patrullbåtar, landstigningsbåtar och minsvepare. 
Sjömåls- och luftvärnsrobotar har ofta inte mått bra av att ha legat i 30-40 år. Deras drivkapslar med fast bränsle eller stridsspetsar kan ha blivit defekta. När man avfyrar en sådan projektil är effekterna därför oförutsägbara: blindgångare, motorfel, motorexplosion eller normal funktion. 
 

3.3 Byrr och Östersjön 
Byrrs främsta intresse i Östersjön är att ha säkra transporter mellan Jylland, Skåne och plexen nere i Europa. Av denna anledning har man bland annat fullständig kontroll över de tre sund som är Östersjöns utlopp. Militära anläggningar på Fyn och Ven övervakar den danska bälten och Öresund. Där får inga utomstående fartyg passera. Sålunda är Östersjön i praktiken en insjö för de fria människornas sjöfart. 
I övrigt är byrr inte särskilt intresserade av de mänskliga samhällena runt Östersjöns kuster. Man nöjer sig med att hålla ett öga på vad som sker, så att man kan undanröja alla eventuella hot. 
 

3.4 Åland och Månrosorna 
Antal: Ca 3000 
Styresskick: Demokratiskt val av ledare, men samhället är militärt organiserat. 
Väpnade styrkor: 1500 medborgare är militärt utbildade. 
Livsmedel: Fiskar själva. Skaffar annat via handel. 
Handel och kontakter: Goda kontakter med alla fredliga bosättningar i hela Östersjöregionen. 
Kännetecken: En silvervit ros på ett mörkblått fält. 
Konflikter: Man befinner sig i ständigt konflikt med allehanda pirater, särskilt det gäng som håller till i Riga. 

3.4.1 Ålands geografi 
Ålands skärgård består av cirka 6500 öar och skär som sträcker sig från Roslagen till Åbo. Av dessa är själva Åland klart största. Många av öarna är grönskande med ängar och skogsområden. Farvattnen innehåller många grynnor och grund och det är riskabelt att navigera utan sjökort eller omfattande erfarenhet. Detta gynnar lokalbefolkningen som känner till många farleder som är obekanta för utomstående. 
Sedan urminnes tider har Ålands skärgård varit befolkade av svensktalande jordbrukare och fiskare. Till 1809 var den en del av Sverige, men hamnade då tillsammans med Finland under ryskt välde. När Finland blev självständigt 1918 tvistade Sverige och den nya republiken om ögruppen. Nationernas Förbund beslöt att Åland skulle tillhöra Finland, men invånarna fick särskilda garantier för sitt svenska språk och kultur. Under resten av 1900-talet var ögruppen en lantlig och stillsam avkrok. 

3.4.2 Uppkomst och historia 
Före byrr hade Åland 24 000 invånare, varav 10 000 bodde i residensstaden Mariehamn. Området drabbades hårt av Pesten och de påföljande umbärandena. På våren år 1 fanns kanske tusen överlevande kvar, utspridda bland skärgårdens byar. 
Den svenska marinbasen Muskö klarade sig relativt väl under Pesten. Chefen för kustflottan, konteramiral Anders Fallenius, spärrade av basen från omvärlden och sjukdomen nådde därför aldrig in i den. Med hjälp av krigsförråd lyckades ungefär 1000 personer – militärer, civilanställda och deras anhöriga – överleva vintern. Men när isen hade gått upp, beslöt Fallenius att man skulle söka en ny framtid någon annanstans. Han sände ut patrullbåtar för att kartlägga förhållandena i Östersjöregionen och finna platser där man kunde slå sig ner och överleva. 
Spejarna upptäckte att Mariehamn var fullständigt övergivet. Även i Visby fanns det plats för nykomlingar; dess överlevande hade inget emot att en del andra svenskar slog ner i staden. Konteramiral Fallenius gav därför kommendörkapten Agneta Husell, en duglig före detta ubåtsbefälhavare, i uppdrag att upprätta en bosättning för majoriteten av Musköpersonalen i och omkring Mariehamn. Själv skulle Fallenius segla med resten till Visby. Den sjöburna utvandringen genomfördes under sommaren år 1. Ungefär 800 personer slog sig ner i Mariehamn, medan 200 begav sig till Visby. 
Det var inte bara svenskar som hade fått upp ögonen för Ålands skärgård. Även en del överlevande ur finska flottan satsade på en ny framtid där. Under år 1 och 2 anlände några finska örlogsfartyg och deras besättningar slog sig ner i övergivna byar. 
Bosättarna fick snabbt kontakt med varandra och samarbetade för att underlätta överlevnaden. Ålänningarna tjänade ofta som mellanhänder mellan svenskar och finnar, eftersom de talade båda språken. Man kom fram till att man skulle bilda ett förbund för att förbättra sina chanser inför framtiden. Under våren år 4 sammankallade Agneta Husell representanter för alla Ålandsbosättningar till sitt högkvarter i landshövdingsresidenset i Mariehamn. Man beslöt att gå ihop under hennes ledning och sålunda föddes Månrosorna. Namnet kommer från den symbol man valde: en silvervit heraldisk ros på ett mörkblått fält. 
Eftersom bosättningen dominerades av människor med anknytning till havet, föll det sig naturligt att hämta sin näring därifrån. Månrosorna hade många goda båtar. Lagren av dieselolja i Berga, Muskö och i de finska örlogsbaserna skulle räcka i många år. I början var fiske den dominerande födkroken. Man utforskade också Östersjöns kuster och skaffade sig kontakter i kustbyar från Piteå till Polen. Den handel som numera är så karakteristisk för Månrosorna växte gradvis fram under improviserade former och var redan år 8 den viktigaste näringen. Fartyg som Gladan och Falken blev välkomna syner i Östersjöns hamnar. 

3.4.3 Invånare 
År 30 finns ungefär 3000 Månrosor. De tre ursprungliga folkgrupperna – ålänningar, svenskar och finnar – har smält samman till ett folk. De flesta individer är idag tvåspråkiga, eftersom svenska och finska är jämställda språk. Många har dessutom goda kunskaper i de andra språk som talas runt Östersjön: lingo, estniska, lettiska, litauiska, ryska, polska, tyska och danska. 
Månrosornas livsstil genomsyras av ordning och reda, vilket är en konsekvens av det militära ursprunget. Ett starkt socialt tryck kräver att individen ska anpassa sig till gruppen och följa dess uttalade och underförstådda spelregler. Gruppens intressen går för det mesta före individens. De som inte trivs i detta strikta samhälle får ofta problem. Många gånger är deras enda utväg att lämna Månrosorna och söka en framtid annorstädes. Sådana personer ser ofta med avsmak på sitt forna hem och beskriver det som ett intolerant samhälle. De är ofta bittra och överdriver därför en del i sina skildringar. Månrosorna ser i sin tur med ogillande på "svikarna" som ofta anses ha varit  egoistiska och griniga personer utan tillräcklig känsla för gruppens väl. 
Handelsvaror är eftertraktat byte för pirater och marodörer. Därför har alla vuxna Månrosor tränats att försvara sina fartyg och sina bosättningar. De har gott om vapen från militära förråd: ak4, ak5, kpist m/45b, ksp/58 och de finska stormgevär m/62 (en finsktillverkad AK47) och ksp Valmet m/62 (skjuter sovjetisk 7,62 mm ammunition). Alla vuxna har egna skjutvapen som de bär med sig vid vistelser utanför Åland. 

3.4.4 Bosättningar  
Hjärtat i Månrosornas samhälle är Mariehamn med ungefär 500 bofasta invånare. Där har man byggt upp en efter omständigheterna effektiv administration. Staden är bas för handelsfartygen och knutpunkt för handel och hantverk. Där finns magasin, kontor, verkstäder och faciliteter för underhåll och reparation av fartyg. Månrosorna har försökt hålla en del örlogsfartyg i fungerande skick och dessa är också stationerade där. 
Utspridda över själva Åland finns också vallbyar med jordbrukare och fiskare. Deras verksamhet garanterar att samhället inte svälter även om sjöhandeln tillfälligt upphör. 

3.4.5 Samhällsskick 
Månrosorna har fortfarande kvar en viss militär anda. Ledaren, som väljs demokratiskt vartannat år, har mycket stora maktbefogenheter. Agneta Husell har blivit omvald varje gång, eftersom hon är både omtyckt och duglig. År 30 är hon 69 år gammal och vid god vigör. 

3.4.6 Fartyg 
Månrosornas flotta är en blandning av alla upptänkliga fartyg. Den ursprungliga kärnan var örlogs- och trängfartyg ur svenska flottan. Dessa har sedan kompletterats med civila fartyg som antingen fanns på Åland när Månrosorna upprättades eller som man har hittat eller köpt i Östersjöns många hamnar. 
Handelsflottan består nästan uteslutande av segelfartyg. Agneta Husell beslöt redan år 9 att handelssjöfarten inte fick vara beroende av tillgången på bränsle eller reservdelar för båtmotorer. Istället skulle alla handelsfartyg kunna hållas sjödugliga med de resurser som Månrosorna själva kunde producera. De två flaggskeppen är skonerterna Gladan och Falken. De var ursprungligen skolfartyg i svenska flottan, men har byggts om för handelsverksamhet. Många stora plastsegelbåtar byggda för nöjessjöfart har också förvandlats till handelsfartyg. 
Månrosorna har också patrullbåtar, minsvepare och tullkryssare. De behövs för att skydda handelsfartygen och för att knäcka pirater. Det är problematiskt att hålla 40-50 år gamla fartyg i fungerande skick när det inte finns ordentliga varv för underhållsarbeten. En del fartyg har slaktats för att förse andra med reservdelar. Eftersom man måste hushålla med dieselolja och ammunition, är besättningarna otillräckligt tränade. Men eftersom motståndarna vanligtvis är sämre utrustade och övade, brukar Månrosorna ändå vara segerrika i sina drabbningar. 
Slagstyrkan är fyra svenska patrullbåtar: Magne, Tirfing, Tordön och Starkodder. Deras slitna dieselmotorer kan prestera 25 knop. Huvudbestyckningen är en radarstyrd 57 mm automatkanon på fördäck. Dessutom har man monterat två ksp/58 på akterdäck. Elektroniken ombord är gammal och ibland opålitlig. Därför har man bland annat skrotat fartygens ursprungliga sjömålsrobotar; teknikerna tror inte att så gamla robotar är funktionsdugliga. 
Månrosorna har också tio gamla minsvepare och fiskebåtar för mindre krävande insatser. De är bestyckade med vardera två kulsprutor och har en marschfart på ungefär tio knop. 
Rigapiraterna har fått tag några sovjetiska kanonbåtar av Stenka-klass, vilka är jämförbara med Månrosornas patrullbåtar, och använder dessa i sitt sjöröveri. Ännu har Stenkorna inte mött patrullbåtarna i strid; hur en sådan drabbning skulle sluta vågar ingen förutse. 

3.4.7 Förhållande till omvärlden 
"Vi är Månrosor. Vi ruckar inte på våra regler. Antingen beter ni er hederligt och då är vi schyssta tillbaka. Eller så dummar ni er och i så fall kan ni käka er egen dynga." 
Månroskapten Tiina Heiskanen förklarar sina ståndpunkter för en strulig byledare. 

Reda från början slog Agneta Husell fast att Månrosorna skulle vara hederliga och satsa på långsiktiga handelsförbindelser istället för snabba vinster. Deras mål är att göra affärer som både gagnar dem själva och kunderna. Dessa måste därför kunna lita på Månrosornas representanter. 
Agneta Husell har därför slagit ner på skeppare och besättningsmän som har betett sig på sätt som hon anser olämpliga, och omplacerat dem till arbetsuppgifter i land. Idag finns det därför en del medelålders föredettingar med trista jobb i Mariehamn som sjuder inombords av vrede. De anser sig ha blivit illa behandlade av Agneta Husell och avskyr henne, men för att kunna leva bland sina landsmän måste de dölja sina sanna känslor. Sådana individer kan, om de känner sig tillräckligt förnedrade, vända sig mot sina egna och bli förrädare (jämför med t ex Stig Bergling). 
Opålitliga eller ohederliga kunder har bestraffats av Månrosorna genom att förvägras handel tills de har betalat den kompensation som Månrosorna begärde. 
Pirater och andra som har förgripit sig på fartyg eller personer har ofta utsatts för hårda repressalier, ibland till och med rent militära attacker. Understödda av patrullbåtarnas automatkanoner har tungt beväpnade sjömän slagit till mot marodörfästen och pirathamnar, krossat allt motstånd och bränt ner platserna till grunden. En annan metod är indirekt krigföring; man sänder ut rädstyrkor som bränner sädesfält och lador och dödar boskap. Då tvingas ofta Månrosornas fiender att välja mellan att svälta eller att lämna området. 
Runt Östersjön talar man än idag med bävan om Månrosornas attack mot de ryska Narvapiraterna i november år 20. I nattmörker och snöfall slog man till mot ryssarnas befästa läger. Piraterna kom till korta mot sjömän med ljusförstärkare och patrullbåtar med radarstyrda kanoner som kunde träffa sina mål trots mörkret. När dagen grydde fanns inte en levande ryss kvar i trakten. Därefter brände Månrosorna ner den stadsdel där ryssarna hade hållit till. De piratbåtar som fortfarande var sjödugliga togs som priser, medan resterande totalförstördes. Därefter har Finska Viken varit fritt från pirater. 
År 30 har Månrosorna ett grundmurat gott rykte som affärsmän från Piteå till Rügen och är välkomna på de flesta platser. De köper och säljer allt de tror de kan ge vinst. Viktigast är livsmedel, salt och hantverksprodukter. 
Månrosorna ser med stor oro på Rigapiraterna. Dessa har under de senaste åren slagit till mot flera handelsfartyg som har besökt den baltiska kusten. Piraterna är hänsynslösa och tungt beväpnade. Några Månrosfartyg har totalförstörts och besättningarna dödats till sista man. På grund av Rigapiraternas Stenkor har Agneta Husell hittills varit ovillig att riskera Månrosornas patrullbåtar i ett regelrätt sjöslag. Hon är beredd att stödja alla allvarligt menade försök att eliminera Stenkorna. Hon är också mycket intresserad av allt som rör piraternas avsikter, utrustning, förmåga, befästningar och annat som kan komma till nytta i kampen. Om någon lyckas erövra en Stenka är Agneta Husell nog beredd att betala ett gott pris för den. Hon är en kvinna väl värt att bli vän med och ett sådant dåd skulle vara ett gott sätt att uppnå detta. 
 

3.5 Rigapiraterna 
Antal: Cirka 300 pirater och 150 slavar. 
Styresskick: Gruppen leds av den autokratiske Gerhard Wegmus. 
Väpnade styrkor: Cirka 300 personer. 
Livsmedel: Slavarna fiskar och idkar jordbruk och svinuppfödning, men plundring är huvudkällan. 
Handel och kontakter: Man handlar endast med de mest skrupelfria utomstående. Man har inte goda kontakter med något organiserat samhälle. 
Kännetecken: Dödskalleflaggan. 
Konflikter: Man är i konflikt med praktiskt taget alla andra grupper. 

Den lettiske förre KGB-majoren Bruno Alksnis var år 15-19 karriär ledare för ett kringströvande marodörgäng i Lettland. Rövarbandet blev ökänt för sin råhet och för sin skicklighet att undvika sina fiender. År 19 kom man till Riga och tog sig in på den sedan länge övergivna örlogsbasen där. Alksnis hade före byrr tjänstgjort i KGBs marina gränsskydd i Östersjön och kände därför till en hel del om basen. 
Basen innehöll mycket militär utrustning, stora bränsleförråd och några örlogsfartyg. Alksnis hade tjänstgjort ombord på en Stenka och därför lyckades han och hans mannar snart få fem sådana kanonbåtar i stridsdugligt skick. Resterande örlogsfartyg lät man tills vidare vara, då man inte använda dem. Alksnis utbildade sina underhuggare till sjömän och pirater. Snart gav de sig ut i Rigabukten, där de kapade fiskebåtar och terroriserade kustbyar. 
Under 20-talet utvidgade piraterna operationsområdet och slog till mot sjöfart och vallbyar längs den baltiska kusten. De undvek i början att bråka med Månrosorna, då de visste att dessa var välbeväpnade och hårdföra. Under tiden växte piratgänget i storlek. Hänsynslösa personer kom till Riga för att slå sig samman med likasinnade. Alksnis tog gärna emot nya medlemmar, eftersom han ville öka sin makt och ersätta de som stupade "i tjänst". 
Denna generösa attityd fick fatala konsekvenser för Alksnis personligen. Gerhard Wegmus, före detta båtsman i tyska flottan, blev medlem år 23. Han visade mycket stor duglighet och vann snabbt piratledarens förtroende. Han steg i rang och fick allt mer ansvarsfyllda poster: gruppchef, fartygschef och tills slut baschef. 
Alksnis insåg inte att Wegmus samtidigt byggde upp ett eget nät av förtrogna. I februari år 28, när sjörövarna var instängda i Riga på grund av isläget, var stämningen irriterad. Wegmus och hans kumpaner uppviglade då missnöjda pirater till myteri. Tysken utnyttjade sedan detta för att döda Alksnis och ta kontrollen över gänget. Alksnis’ vänner undanröjdes skoningslöst och Rigapiraterna hade fått en ny ledare. 
Wegmus satsade omedelbart på en mer aggressiv strategi. Han hävdade att hans mål var att upprätta en riktig stat runt Riga och att man därför måste stjäla än mer resurser och dessutom få tag i slavar som skulle syssla med jordbruk. År 28 slog man för första gången till mot Gotland och år 29 började man systematiskt angripa Månrosornas fartyg. För att inte bli avslöjade sänkte man de handelsfartyg man plundrat. 
Piraterna gillade den nye chefens takter. Man fick snabbt mer mat, mer sprit och fler kvinnor. Slavar tog hand om trista sysslor som boskapsskötsel. Wegmus är en tuff och populär autokratisk ledare som ger sina underhuggare vad de vill ha. 
Vad ingen har insett, eller ens kunnat inse, är att Wegmus inte är den han påstår. I själva verket är han byrrs agent. Hans uppdrag var ursprungligen att kartlägga vad de fria människorna runt Östersjön ägnade sig åt. Rigapiraterna var ett utmärkt kamouflage för sådan verksamhet. 
När detta jobb var klart, fick Wegmus nya order via radio. Byrr ansåg att Månrosorna var oönskade. De kan bli grunden för ett omfattande politiskt samarbete i norra Europa och detta måste kvävas i sin linda. Wegmus ska därför försöka förstöra Månrosornas verksamhet med Rigapiraterna som redskap. Deras handelsfartyg ska sänkas och besättningarna ska dödas. Deras fyra patrullbåtar ska erövras eller förstöras. För att hjälpa Wegmus anslöt sig två janissarer, under täckmantel av att vara tyska marodörer, till piraterna under år 29. De är skickliga kämpar och är piratledarens livvakter, så att han inte dödas av missnöjda eller maktlystna underhuggare. 
Piratgänget består år 30 av ungefär 300 marodörer. De är främst letter, men det finns också ester, litauer, ryssar och polacker. Lettiska är både kommandospråk och gängse umgängesspråk. Alla är dugliga krigare och någorlunda goda sjömän, genomgående beväpnade med sovjetiska vapen. 
Man har ungefär 150 slavar, främst ester, men också ryssar, svenskar, finnar och letter. De ägnar sig åt jordbruk och svinskötsel och lever under vidriga förhållanden. 
 

3.6 Gotland 
"Det finns inte längre nå’t Sverige. Nu måste vi gutar klare oss själve. Det har gått bra förr. Det kommar att gå bra igen." 
Gunnar Allards ord när han tillträdde som republiken Gotlands president. 

Antal invånare: Cirka 7000, varav 25% ester. 
Styresskick: En välutvecklad demokrati. 
Väpnade styrkor: Vid behov kan man mobilisera ett välutrustat och vältränat hemvärn på cirka 1000 man. 
Livsmedel: Man är självförsörjande med spannmål och fisk, men köper ibland kött utifrån. 
Handel och kontakter: Kontakter med omvärlden går främst via Månrosorna. 
Kännetecken: Man använder Gotlands landskapsflagga. 
Konflikter: Gotland är i praktiken i krig med Rigapiraterna sedan några år. 

3.6.1 Geografi 
Gotland är en flack ö av kalksten med bördiga jordar. Dess klimat är gynnsamt för svenska förhållanden och därför har den varit befolkad sedan urminnes tider. Ön har också ett strategiskt läge i Östersjön. Svenskar, danskar och ryssar har tvistat om kontrollen sedan vikingatiden. Visby har fortfarande kvar stora delar av den medeltida ringmuren som omsluter stadskärnan. Ute på landsbygden finns det osedvanligt många välbyggda medeltida stenkyrkor som kan omvandla till fort i krigsläge. 
Klimatet är gynnsamt för skandinaviska förhållanden och Visby är den svenska stad som har flest soltimmar per år. Men när vinden kommer insvepande från havet finns där inget som hindrar den. 

3.6.2 Historia 
Gotlands invånare klarade Pesten och de efterföljande umbärandena tämligen väl. Många av de 3000 överlevande var landsbygdsbor med vana att klara sig under enkla förhållanden. Det fanns livsmedelsförråd, så det förelåg ingen risk för svält. När våren år 1 anlände var det bara att ta itu med jordbruket igen. Under sommaren det året kom 200 personer från Muskö. De hade med sig egna båtar och slog sig ner i Visby där de började ägna sig bland annat fiske. 
Gradvis började ett organiserat samhälle växa fram på Gotland. I september år 6 samlades representanter för alla bosättningar i Visby för det första Gutatinget. Syftet var att avgöra hurdan öns framtid skulle bli. Man bildade en republik för att organisera upp jordbruk, försvar och andra samhällsfunktioner som krävs för att trygga folks överlevnad på ön. Man valde den före detta kustartillerimajoren Gunnar Allard till president. En representant för Månrosorna var närvarande och formella vänskapsband slöts mellan de två samhällena. 
Den estniska befolkningen på Dagö och Ösel (ca 1000 personer) hade hamnat i ett kärvt läge år 5 och 6. Skördarna hade varit dåliga och de hade ont om andra resurser för att klara sig. Därför seglade en grupp representanter till Visby i augusti år 7 med ett förslag att de ska flytta över till Gotland. På detta sätt skulle esterna få bättre möjligheter att klara sig, samtidigt som Gotland skulle få ett tillskott av jordbrukare. Efter förhandlingar godtogs förslaget av Gutatinget i december och esterna tilldelades övergivna hus och gårdar. Under maj och juni år 8 transporterades de över till Gotland med hjälp av Månrosorna. 
President Allard visade sig vara en god ledare för sitt folk. Han igångsatte flera långsiktiga projekt för att bygga upp ett välfungerande samhälle som skulle kunna klara sig även i svåra tider. Barn och tonåringar fick redan från år 8 god utbildning i nyttiga färdigheter: agronomi, mekanik, medicin, veterinärmedicin och annat som behövs för att klara sig. Verkstäder och smedjor upprättades i Visby. Presidenten startade också ett statligt stuteri för att avla fram arbetshästar. 
Som gammal militär såg Gunnar Allard också till att gutarna fick ett gott försvar mot marodörer. Det rådde inte någon brist på vapen, ty förr hade det legat flera regementen på ön. Med deras förråd utrustades en tungt beväpnad milis. Dess soldater har inte bara handeldvapen, utan också pansarfordon, granatgevär och granatkastare. 
Gutarna fick en god start i det kärva livet i wastelands. Jordbruket fungerade väl. Till en början fanns det inga yttre fiender. De estniska invandrarna integrerades någorlunda väl i samhället. President Allard hade redan från början fattat det vidsynta beslutet att svenskar och ester skulle vara likställda i allt; det enda särskilda kravet på de nya gutarna var att de skulle lära sig svenska. Målet var att bygga upp en gutnisk folkkänsla i vilken ursprunget inte spelar någon roll. 
År 23 kom de första tyska vitrockarna till Gotland. Det visade sig att gutarna inte behövde så mycket hjälp av franciskanerna, men vitrockarna blev en kontaktlänk mellan den europeiska kontinenten och Gotland. 
Samma år och året därefter drabbades hela Nordeuropa av dåliga skördar. Gotland klarade sig väl, eftersom samhället var välorganiserat och förberett på tillfälliga motgångar. När våren kom år 25 var dock spannmålsförråden på upphällning och det var med bävan man såg fram emot årets skörd. Om även den blev dålig, skulle svält drabba Gotland. Man satte in alla resurser som kunde uppbådas i jordbruket. Fru Fortuna log dock denna gång och skörden blev god. 
Samma år kom en oorganiserad folkvandring av svältande ryssar till Baltikum. Strider utbröt snabbt med de bofasta. En del ester flydde i småbåtar till sina landsmän på Gotland. Många gutar ogillade detta, eftersom det skulle belasta ön om skörden blev dålig. Det förekom en del gruff, men president Johan Göransson försökte, tillsammans med ledande lokala ester, att reda ut problemen. I slutänden visade sig oron vara obefogad. Skörden skulle räcka även för ett par hundra nya invånare. De nytillkomna esterna blev fiskare när de väl hade fått nya hem i sydost våren år 26. 
I juni år 28 slog Rigapiraterna till mot Gotland för första gången. De var inte okända för gutarna, eftersom nyheter om deras härjningar i Baltikum hade nått över Östersjön. Piraterna stal båtar och får från byar på östkusten och kidnappade några personer. Milisen gjorde sitt bästa för att avskräcka piraterna, men dessa utnyttjade sin rörlighet väl, slog till överraskande och retirerade snabbt när målen var uppnådda. De var också välbeväpnade och våldsamma skärmytslingar utkämpades med de milisförband som fick stridskontakt. 
Hetsporrar propagerade för att milisen, tillsammans med Månrosorna, skulle slå tillbaka och angripa piratbasen i Riga. President Göransson blockerade dock alla deras förslag med motiveringen att Gotland inte kunde slösa med sina fåtaliga medborgares liv på sådant sätt. Istället skulle man, enligt presidenten, göra piraternas angrepp så kostsamma att de slutade. 
Rigapiraterna anföll ånyo i juli år 29, denna gång i sydöst och sydväst. Milisen var bättre förberedd än året innan, men förlusterna blev ändå stora. Befolkningen krävde resoluta åtgärder för att få slut på terrorn. Landets ledning diskuterade att hyra in tyska och polska legosoldater för en expedition mot Riga. Ett sådant fälttåg skulle dock bli mycket dyrt och kräver därför samarbete med Månrosorna. Man fattade inget krigsbeslut, utan bestämde sig istället för att försöka få fram mer information om piraterna och deras resurser. En del kunskapare begav sig under hösten i hemlighet till Lettland för att spionera. De förväntas återkomma när isen går upp år 30. 

3.6.3 Invånare 
År 30 har Gotland cirka 7000 invånare, varav en fjärdedel har estniskt ursprung. Ungefär 6000 arbetar inom jordbruket, vilket givetvis präglar samhället i stort. Lantbrukets behov står alltid främst. Dess aktiviteter löper i en regelbunden cykel under årets månader. Periodvis är livet mycket hektiskt, medan man vid andra tidpunkter kan ta det lugnt. 
Det finns numera en utpräglad social skiktning i samhället. De ledande individerna är de gårdsägande bönderna, ofta ättlingar till familjer som bodde där före byrr, medan det har vuxit fram en underklass av jordlösa lantarbetare som anställs mot mat, husrum och en ringa lön i varor. 

3.6.4 Samhällsskick 
Gotland är en demokratisk republik. Presidenten väljs vart fjärde år av alla vuxna. Han har i teorin stora maktbefogenheter, men i praktiken domineras livet i gårdar och vallbyar av de lokala jordägarna. Varje nyår samlas folkets representanter i Gutatinget för att debattera olika angelägenheter och fatta beslut i viktiga frågor. 
Det finns mer eller mindre öppna motsättningar mellan de besuttna och de fattiga. Lantarbetarna försöker organisera sig för att värna sina intressen, men detta motarbetas av jordägarna. Presidenten, vald av folkmajoriteten, stöder lantarbetarna, men kan inte driva en politik som jordägarna öppet skulle gå emot. Än så länge har motsättningarna begränsats till bojkotter, strejker, demonstrationer och hetsiga debatter vid Gutatinget. Man hoppas att den svenska traditionen att lösa konflikter utan våld ska fortleva, men ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte. 
Rigapiraterna angrepp år 28-29 fick gutarna att lägga sina motsättningar på hyllan. Kampen mot den yttre fienden kräver enighet. Men problemen är inte lösta, utan när hotet från Riga väl är undanröjt, kommer de säkert upp till ytan igen. 

3.6.5 Förhållande till omvärlden 
Gotland har nära förbindelser med Månrosorna. Deras fartyg fraktar mycket gods till och från ön. I övrigt har man endast sporadiska kontakter med andra samhällen. De estniska invånarna försöker hålla kontakt med sitt hemland, men det är sällan de har tid att besöka vallbyarna i nordvästra Estland. Estgutarna vill dock ge sina landsmän så mycket hjälp som möjligt mot ryssarna i östra Estland. Man fruktar att ytterligare missväxter skulle få ryssarna att återigen försöka erövra Estlands goda jordbruksmarker. Detta skulle troligen leda till nya flyktingströmmar till Sverige. Därför är de flesta svenska grupper intresserade av att läget i Baltikum förblir någorlunda stabilt. 
 

3.7 Äventyrsidéer 
Spelarnas rollpersoner kan utgöra besättningen på ett av Månrosornas fartyg och färdas över Östersjön. De behöver inte enbart ägna sig åt handel, utan de kan också bli insyltade i spionage eller krigisk verksamhet. Rigapiraterna är ju ett ständigt hot som alla "hederliga" sjöfarare vill bekämpa. Det mest extrema vore att infiltrera piratorganisationen för att bekämpa den inifrån. 
Om spelarna vill vara skurkar kan de istället bli pirater, antingen på egen hand eller som del i en organisation. Verksamheten handlar inte enbart om att kapa och plundra fartyg, utan man måste också spionera på sina fiender, se till att man har tillräckliga förråd för att klara kärva tider och skaffa ersättare till de besättningsmän som faller ifrån. En del stöldgods kan man inte använda själv och då gäller det att försöka sälja det någonstans utan att bli avslöjad. 
Om man vill ha äventyr med militär anknytning kan man låta spelarnas rollpersoner vara ledare inom Gotlands milis. Deras uppdrag är att bekämpa Rigapiraternas räder och så effektivt som möjligt skydda bönderna och deras gårdar. Presidenten kan också sända ut dem på spionageuppdrag i Lettland. De behöver ju veta så mycket som möjligt om fienden för att försvaret ska fungera väl. Klimax i en serie sådana äventyr skulle vara en militär expedition till Rigatrakten för att en gång för alla utradera piratnästet och göra Östersjön säker. Med tanke på byrrs planer för Wegmus och hans gäng, kommer de antagligen att blanda sig i en sådan operation på ett eller annat sätt.