"Jo, alltså, det började på Kiviks Marknad. Full bizniz, och jag hade häcken full utan att mena det rent bokstavligen alltså, om ni förstår. En ammoväxlare har alltid bizniz, men på Kivik hittar man ju många landsknektar, och många marodörer, och många som är svåra att säga vilket. Dessutom var det extra drag nu, det var den där sommaren när alla snackade om en grossen räd mot Saurons Kämpar, ögonsykona i 'sala, ni vet.
Alltså, jag hade en kund som inte ville komma till mig, utan tvärtom, och eftersom det var den sortens kund man gärna blir brun om tungan för att behålla, så lät jag grabben sköta ståndet och gick för att finna karln på en parkeringsplats där folk slår läger under marknaden. På vägen dit såg jag nåt sehr intresting, så jag stannade för att ta mig en gucken.
På vilken normal marknad som helst lämnar man ju aldrig ett åk obevakat - man dealar så att nån ortsbo vaktar den (de är greedy som fan, bonnjälarna), eller så har man en utkik kvar - nomad-varianten med farmor och yngsta snorungen verkar funka finfint. Men här längs vägen står en båge, stor som ett hus, skinande blank, med två fetto saddlebags - och den är helt obevakad. Ingen unge, ingen kärring, och längs den här gatstumpen finns ingen bauer med huskis. Dessutom fanns en nästan kusligt tom zon, liksom, runt bågen: folk verkade ta små omvägar för att inte komma för nära.
Det var en ganze schön båge, så jag stannade och började titta närmare. Jag rörde den inte, för jag anade att de var någe mysko, så jag stod på kort avstånd och synade den. Så blir det plötsligt kallt. Och mörkt. Mitt i solskenet längs stengatan. Först tror jag att solen gått i moln, men där tog jag fel. Det var bågens ägare. Han gav mer skugga än två parasoll.
Jag svär vid min morsas grav,* han var inte bara den största karl jag sett, utan den största karl jag kunde föreställa mig. Han var inte bara två meter hög, utan närmare två bred också. Han hade nävar stora nog att greppa en karl runt halsen med en hand, och det var vad han gjorde just nu, på mig. Jag trodde han skulle bryta nacken av mig, men han lyfte mig bara, varligt och försiktigt, som om han hållit i en hundvalp.
Han satte ned mig strax utanför den Magiska Zonen runt bågen, och vred mig varsamt så jag kunde se honom i ansiktet, åtminstone om han hukade sig lite - vilket han gjorde. Jag såg nu att han var helt dressad i jeanskläder som jag först trodde var lappade. Sedan insåg jag att de var utlagda - det var två riggar jacka och byxor som var hopskarvade. Han hade långt, mörkt hår och lika långt och lika mörkt skägg. Om huvudet hade han en snusnäsduk, eller en löpare - storleken tydde på det senare. Händerna var grova och valkiga men rena, som om han tvätta dom flera gånger om dan. Ansiktet var lugnt som en fisk, eller snarare en bergvägg.
- J-ja bara beundra din båge... kväkte jag
förskräckt.
- Ä du spekulant? frågade han, med en dov men inte högljudd
stämma.
- Öh, nä, jag tror inte jag har råd... försökte
jag.
- Tur de, för hännä bajken å int ti salu, förklarade
han.
Jag flinade lite nervöst.
- Ja, skojade jag och ångrade mig försent, då kan vi ju
göra en affär då.
Jävlar, tänkte jag, han fattar sure som satan inte skoj, och nu
råkar jag illa ut.
Men han bara liksom vände blicken inåt och tänkte djupt en
stund, och sedan var det som om han läst mina tankar.
- Jo men visst, om int du vill köpa och int ja vill sälja är
väl saken klar?
- Precisely! utbrast jag lättad. Jag sträckte fram näven.
- Vem är det jag har äran att inte köpa en båge av?
frågade jag.
- Kébnekaise, svarade han och tog min näve i sin.
Han var tyst en stund och skakade långsamt och försiktigt min
hand.
- Hä mesta å utbytt - jag tro hä bara å förgasarn
som å kvar, sa han och menade på bågen
Han var tyst ännu en stund och sen tilla han:
- Man bruka få byta hännä först annesch. Ä de int
märkligt?
Jag höll med om att det var konstigt och skulle till att fråga
mer, för nu började jag bli nyfiken. Då kom emellertid Skottet.
Jag är liksom mest van att skott är något jag har på bordet framför mig, inte i luften omkring mig, men i min bizniz har man ändå vissa grundfärdigheter för att överleva, så jag duckade instinktivt bakom både bågen och Kébnekaise. Kébnekaise, däremot, vände sig med en smått brydd min rakt om så han fick skytten i blickfånget - för killen som skjutit hade kommit rakt bakifrån, vilket ökade min oro. Bara dårfinkar skjuter nån framifrån, och klokt folk är farligare att ha att göra med. Lyckligtvis är det ont om klokt folk nu för tiden.
Jag blev strax lugnare, dock, för han var visst en tokfan den här också. Han klev fram bakom ståndet han gömt sig bakom samtidigt som han höll sin gun riktad mot Kébnekaise. Det var en fetjävla stor pistol, och nu blev jag plötsligt orolig igen. Är det något jag kan, så är det vapen, och jag kan svära på att den bössan var inte gjord av människor. Åtminstone inte ritningen. Den såg visserligen inte ut som om den var gjord av masur, men jag känner igen ett byrrgjort vapen när jag ser ett.
I alla fall klev den här byrrisen fram mot Kébnekaise, och stirrade
på honom som om han sett ett spöke.
- Va å ne me dej, ha du mulåklöv? frågade Kébnekaise
stillsamt.
Byrrisen svor till - lät som spanska - och sköt av igen. Han skulle
säkert ha satt kulan i pannan på Kébnekaise om han stått
kvar, men på nåt sätt - fråga inte hur - rörde
han sin enorma kropp snabbare än man riktigt hann med och rappade till
byrrisen på handen. Skottet gick iväg på Guds försyn
och byrrisen snubblade bakåt.
Kébnekaise greppade hans högra arm med sin högra hand och
plockade - inte bände, inte slet - plockade bort vapnet. Han hötte
med det, med kolven först, i ansiktet på byrrisen.
- Ja gilla int pojka som lek me hännä otyg, sade han, med en ytterst
mild liten antydan till att han var förbannad i rösten.
Byrrisen svor - eller var det portugisiska - och satte upp ett knä i
skrevet på Kébnekaise samtidigt som han slog nåt sånt
där snitsigt slag med sidan av handen mot hans högerarm.
- Nä, nu bli ja sint, sa Kébnekaise, rynkade på
ögonbrynen och vred ett litet knix på byrrisens högerarm
så han for framstupa. Sedan tog han med en hand under livremmen och
en annan i skjortkragen på det lilla kräket (som bara var liten
om man jämförde med Kébnekaise) och slängde iväg
honom mellan stånden. Han for in med huvudet före i en gammal
lyktstolpe och blev liggande. Kébnekaise ljusnade och borstade av
sina händer. Han tog ett par steg och sedan rynka han pannan igen.
- Fan, ja känn mäj lit eljest, sade han fundersamt. Sedan föll
han framstupa. Det var först då jag upptäckte såret
i ryggen, där kulan träffat.
Vi fick i alla fall iväg honom till en svartrock som hade någe missionstält eller så en bit bort, och ta mej fan om inte karln var på benen inom en vecka.
Och nej, jag sålde aldrig byrrisens bössa. Jag tog reda på den, visst, när jag var jävligt säker på att ingen såg mig, och sedan slängde jag den i en kloakbrunn. Det är inte alltid man har Kébnekaise till hands när det dyker upp svartjävlar."
Kulan Gärtner, ammoväxlare och -dealare
* Om Kulans morsa, som är vid full vigör, hade hört honom hade han fått stryk.
Kébnekaise
(Värden till höger är för en 'cinematisk' variant.)
| STY KON MOT SDP UTS FYS REF MIN IAK INT STO |
18 /
25 18 14 15 15 14 17 12 14 7 om han har bråttom, 14 om han får tid på sig 21 / 25 |
Intressanta färdigheter: Som Landsknecht - avståndsvapnen
är Armborst och Gevär, närstridsvapnen är Kniv och
Klubba/Tillhygge.
Han har också färdigheterna Slagsmål 15/20, Stridsvana 15/20,
Smyga 17, Områdeskännedom:Kiruna 9, Geografi:Skandinavien 14,
Motorcykel 18 och Mekanik 16. Han talar finska och lingo förutom sitt
modersmål svenska.
Hjälteförmågor (endast för cinematisk variant): Hårtslående HN 6, Smärttålig HN 6, Stryktålig HN 6.
Utseende: Se Kulan Gärtners beskrivning - den är endast marginellt överdriven.
Bakgrund: Kébnekaise föddes som Ture Ängström,
son till en truckförare i Kirunas gruvplex. Han växte upp i svält
och förnedring, uppfostrad till att bli en slav för de utomjordiska
inkräktarna. Hans stora aptit gjorde att han ofta gick hungrig och
troligtvis berodde hans mors tidiga död på undernäring; hon
svalt för att hennes barn skulle få äta. Hans far, Vilgot
Ängström, var en ganska menlös person, men med en stor portion
medmänsklighet och vanlig anständighet, och är man en sådan
person i en diktatur råkar man förr eller senare illa ut. En dag
protesterade han mot behandlingen av arbetarna han var förman över,
och då kom polisen och hämtade honom.
Efter någon vecka tog unge Ture mod till
sig och sökte upp polisen och frågade var hans far var. Han visades
in till ett befäl som gjorde ett fatalt misstag. Det var inte det att
han ganska brutalt visade Ängström sin fars sönderslagna lik
och kort förklarade att denne ramlat och dött i
förhörscellen, utan det att han därefter hade mage att erbjuda
Ture plats som polis - dennes styrka kunde komma bra till pass, tänkte
officeren som hoppades på nån fet rekryteringsbonus. Ture gick
bärsärk, och när han lämnade lokalerna var stora delar
av vaktmanskapet dödat eller lemlästat.
Han flydde ut ur plexet och försvann i
vildmarken, trots flygefterspaningar och sökpatruller. Där hittades
han halvt utsvulten av en familj samiska nomader, som räddade hans liv.
Han stannade hos dem ett par år och lärde sig det
nödvändigaste vad gäller att klara sig i vildmarken. En dag
dök en marionett* upp och det var med knapp nöd han själ
överlevde. Hans fosterfamilj gjorde det inte.
Kébnekaise flydde söderut, och
det var nu han fick det öknamn som numera är det enda han lyssnar
till. Han arbetade som allmän hyrbuse och enmansarmé, och etablerade
ett visst rykte. Ofta skildrar detta honom som långt mer skrämmande
än han egentligen är - Kébnekaise har vissa intuitiva skrupler
mot den värsta sortens våldsamheter, och försöker man
tvinga honom till sådant räknar han alla eventuella avtal som
brutna och går helt enkelt sin väg. Många har också
gjort misstaget att ta honom för dum och lättmanipulerad eftersom
han är tystlåten, tänker långsamt och är ganska
fridsam av sig, men de brukar inte leva särskilt länge (eller
särskilt långa - den kända marodörledaren Screaming
Willie har varit 7 cm kortare sedan han försökte blåsa
Kébnekaise i samband med Gävle-incidenten år 29).
Personlighet: Kébnekaise är ganska okomplicerad. Han är lugn, trygg och klar - men trögtänkt. Han avskyr att stressa och bråk och stoj, och sätter lugnt men bestämt stopp för sådant som stör honom, oavsett om det är beväpnade marodörer som anfaller med smattrande Uzis eller nomadungdomar som spelar dragspel för högt i granntältet. Han utgår först och främst från att hans enorma kroppshydda skall ge honom det övertag som behövs i eventuella handgripligheter, och om det inte fungerar byter han taktik och utnyttjar det förbisedda faktum att han kan ta sig fram ytterst tyst och diskret om han verkligen vill. Han tål inte vad illdåd som helst, även om han knappast kan beskrivas som en 'hjälte'. Kébnekaise hatar visserligen byrrisar, men det är på ett konkret och personligt plan: han har inget intresse av att gå med i någon maquis eller liknande, utan nöjer sig med att göra mos av de byrr-hantlangare som är dumma nog att komma i hans väg.
Citat: (lång tystnad) 'Kan fäll va på he vise’ me'
Roll i kampanjen: Kébnekaise fungerar utmärkt som 'levande
vägg'i två olika situationer. För det första kan han
vara en avskräckande faktor när man har rollpersoner man vill skall
hålla sig i skinnet. Han kan till exempel vara lejd att hålla
ordning under en fredskonferens där folk sitter med händerna på
pistolhölstren, eller vara livvakt åt en kringresande handelsman
SL abslout inte vill att rollpersonerna skall anfalla även om det är
frestande. I sådana fall är det effektivt att använda honom
på så sätt att man först skrämmer RP med honom
- låt någon anfalla handelsmannen och misslyckas på grund
av Monstret från Lappland.
För det andra funkar han utmärkt
som enmansarmé åt en slem ärkeskurk som RP har anledning
att bekämpa - jämför med Jaws i Bond-filmerna. Det faktum
att han faktiskt inte är genomrutten gör att RP i en sådan
situation kan finna sig vara på samma sida som honom mot gemensamma
fiender, eller att han kan förmås att byta sida - jämför
återigen med Jaws, i synnerhet i slutscenerna av filmen
Moonraker.
Rollspelstips till SL: Om spelarna sitter ned, stå upp. Om de står upp, ställ dig på en stol. Om scenen utspelas inomhus, böj på nacken och skjut upp axlarna; mima att du är enorm och måste huka dig för att inte slå skallen i taket. Tala lugnt och lågmält med den kraftigaste norrländska accent du är kapabel till. Tänk efter minst en halv minut innan du besvarar en fråga, men se till att utnyttja den tiden så att du verkligen ger vettiga svar (inte så lätt jämt). :-)
* Svensk slang för 'mandrake' i min kampanj. 'Varulvsrobot' låter som en vargliknande robot...