Stormens Tid, del 1:
Skymning

Ditt huvud känns som en urpressad apelsin mot sjukhuskudden. Hur länge har du varit här? Tre veckor? En månad? Du vet inte. Ditt minne har bara återvänt gradvis, men numera kommer du i alla fall ihåg ditt namn - Peter Ståhl, student, 22 år. Du har inget minne av själva bilolyckan, bara av läkaren som förklarade vilken otrolig tur du hade som fortfarande levde efter en så allvarlig skallskada. De hade opererat dig i tio timmar, och varit tvungna att använda nån sorts ny, experimentell typ av hjärnkirurgi för att alls kunna rädda dig.      Tyvärr minns du också Jeanette. Hon var din flickvän, ni hade till och med förlovat er... men när du hamnade här tog det inte ens en vecka innan hon satt på sängkanten och sa att hon ville göra slut. Senare samma dag - samma dag - fick du veta att hon hade blivit ihop med en snygg ung läkare här på sjukhuset...      Dörren öppnas och den där söta mörkhyade sköterskan tittar in.      ”Hej, är du vaken?”      ”Och hur ska jag kunna veta det..?”      Hon skrattar lite medan hon böjer sig fram för att rätta till dina sängkläder, och erbjuder dig som vanligt en generös utsikt rakt ner i urringningen. Du kan nästan svära på att hon gör det där med avsikt...      ”Skönt att du låter normal igen!” Hon tittar upp och du får bråttom att lyfta blicken, ”Som du vet får du lämna sjukhuset redan i morgon kväll. Försök att sova istället så blir du lite piggare tills dess. Vi vill inte behöva bära ut dig härifrån!” Du mår faktiskt bättre när du går ut genom vestibulen nästa kväll. Doktorn sa att du borde ta det lugnt och inte börja med karateträningen igen på några veckor, men du känner dig rastlös efter att ha legat till sängs så länge. Du önskar bara att Jeanette hade varit här... och när du kommer ut genom dörrarna ser du henne stå vid en av pelarna utanför entrén!  Hon försöker få liv i en cigarrettändare, och hajar till av överraskning när hon får syn på dig. Ditt plötsliga känslosvall slocknar omedelbart och ersätts av en sur känsla i magtrakten; hon väntar förstås på sin nya kille. Snygg, välsvarvad, lika kramgo som ett rakblad. Du säger inget utan ger henne bara ett iskallt ögonkast medan du fortsätter ut mot parkeringen.      Plötsligt får du en konstig känsla, som en liten envis insekt som surrar i ditt bakhuvud. Du skakar försiktigt på huvudet, lite orolig att skada nåt som just har läkt ihop, men det försvinner inte. Känslan hänger kvar medan du korsar parkeringsplatsen - och plötsligt, just när du kommer fram till lasarettsparken, ser du den och tvärstannar.      Ett par meter vid sidan om dig hänger en cirkel av skimrande vitt ljus i luften. Den pulserar med ett svagt sken, nästan som om den andades.  Vad är det? Du har aldrig sett nånting liknande!  Du tittar runt omkring dig, och märker att ingen annan i närheten bryr sig det minsta om den här saken - de verkar inte ens se den!      ”Du Peter, har du eld?”      Du hör Jeanette närma sig bakom dig, men tar ingen notis om hennes röst utan står som fastfrusen framför det skimrande föremålet.      ”Vad håller du på med?”      Fullständigt fascinerad sträcker du sakta fram en hand mot cirkeln för att röra vid den...      ”Peter??”      Du flämtar till när surrandet i ditt bakhuvud abrupt stiger till ett våldsamt crescendo. Cirkeln flammar till och för en bråkdels sekund är du omgiven av skarpt vitt ljus... ...och sedan försvinner den bara. Bländad och lätt disorienterad blinkar du tafatt i ett par sekunder innan du tittar upp...      Jeanette och alla människorna är borta!  När du ser dig omkring märker du att bilarna på parkeringen också har försvunnit. Hela omgivningen ser faktiskt annorlunda ut än den gjorde alldeles nyss! Det sitter tjocka stålgaller över sjukhusets fönster, och någonting som liknar ett vakttorn har plötsligt dykt upp bredvid akutintaget. Vad tusan är det frågan om..?      ”AAARRHH!! En till!”      En röst bakom dig får dig att hoppa till. Du vänder dig om och ser en smutsig lodis ligga bredvid en lyktstolpe. Han stirrar på dig med stora skrämda rödsprängda ögon medan han reser sig, och börjar backa undan på ostadiga ben. Ska du hejda honom och fråga vad som pågår? Ja: 50 | Nej: 32

1 Du sätter dig vid en stol och försöker mixtra med datorerna en stund, men dina tre år av datastudier hjälper dig inte ett dugg här; du fattar helt enkelt ingenting av hur de fungerar.      Plötsligt kan du höra röster som ropar till varandra någonstans utanför baracken. Sällskap!  Ingen idé att vara finkänslig längre; du reser dig och springer ut.      Du duckar samtidigt som du slår upp dörren, och en skur av kulor från en automatkarbin slår genast in i väggen ovanför ditt huvud. Med rikoschetter vinande förbi öronen kastar du dig åt sidan och fattar posto bakom husknuten. Ytterligare ett par spridda skott visslar förbi, men så fort du besvarar elden tystnar de.      Under några minuter ligger du tryckt mot väggen och väntar på att skjuta mot allt som försöker närma sig baracken... men ingen kommer. De håller sig undan, precis som om de väntade på förstärkning. Frågan är bara varifrån..?      Du kan höra ett dovt, pulserande hummande längre bort som snabbt växer sig starkare. Där kom svaret: Vaktroboten!  Du ser den komma svävande över fältet med sin röda lins stadigt riktad åt ditt håll. Det börjar osa hett häromkring, men du är ännu mer sårbar ute i det fria. Ska du stanna kvar vid baracken? Ja: 67 | Nej: 28 2 Du vänder dig emot honom och försöker prata med någon sorts myndig befälsröst.      ”Vakthavande befäl? Vet ej... eh, fänrik. Ta och promenera över till stabsbyggnaden.”      ”Där sa de att han skulle finnas ute hos grindvakten.”      ”Ja, parkera då motorcykeln och leta lite...”      Medan du står och sladdrar med honom sneglar du bort mot grindarna och ser - Jeanette! Du hinner få en snabb skymt av henne just när hon kliver in i en Volvo som har stannat utanför infarten, och som nu börjar köra iväg. Inte en sekund att förlora!      Du spinner runt och knockar fänriken med ett armbågsslag, hoppar upp på motorcykeln och sätter full fart mot de stängda grindarna. Med vinden i håret hukar du dig ner för att ta emot stöten...      Kraschen blir ganska spektakulär. Bågen gör tvärstopp när metall möter metall, den sliter upp grindgallret och skär sig halvvägs igenom det innan den stannar och blir hängande. Du själv är desto mjukare, och det mesta av dig landar faktiskt på andra sidan gallret. Men inte alltihop.      Det där var inte särskilt smart gjort av dig... Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 3 Med adrenalinet forsande ger du dörren en spark som skulle ha gjort din karatetränare grön; låset krossas i en kaskad av metalldelar och träsplitter. Du kastar dig in och håller emot dörren inifrån.      Sekunden senare slår någonting mjukt och mycket tungt emot dörren och får dig nästan att tappa fotfästet. Fler tunga kroppar börjar knuffa och trycka på, och du måste använda all din styrka för att hålla emot. Du kommer inte att kunna hålla dem ute särskilt länge. Morrande, slafsande strupljud från andra sidan dörren fyller den mörka hallen...      Du ser en trappuppgång längre in, men ett kraftigt galler spärrar av den från porten. Det enda som finns på den här sidan av gallret är en källardörr av stål ett par meter från dig. Om den också är låst är du instängd i en fälla härinne! Allting hänger på att den går att öppna.      Å andra sidan - för att komma åt att känna på den måste du först släppa ytterdörren, som håller på att bångna från trycket utifrån. Vågar du ta den chansen? Ja: 59 | Nej: 20 4 ”Det beror helt på vad du känner för, stumpan.”      Medan du fortfarande håller fast hennes armar böjer du dig fram för att ge henne en kyss...      ...och sjunker ihop med ett gutturalt ”uuurrhhh” när hon stöter ett vasst knä i dina ädlare delar och knuffar dig åt sidan. Efter några omtöcknade sekunder raglar du upp på fötter, men nu står hon mitt i rummet och siktar på dig med nåt som liknar en korsning av en fjärrkontroll och en locktång - och som har en mynning. Du skulle aldrig kunna nå din egen pistol i tid.      ”Tro mig, raring, jag vill verkligen inte döda dig, men jag kan bli tvungen om du inte ger upp.  Du kan ju också resa mellan världar. Varför går du inte med oss!?”      ”Ingen chans, Jeanette! Det ni håller på med är för sjukt för mig.”      ”Då så... Gå ut mot dörren. Långsamt!”      Hon följer efter dig medan du går fram till dörren. Du öppnar den sakta, kliver ut - och slår igen den bakom dig!      Det hörs ett dämpat whop och ett fräsande runt hål dyker upp i dörren, men du är redan nere på marken och springer mot antennen. Hon skjuter dig åtminstone inte i ryggen...      ”Larm, laarm!!  Inkräktare!”      En alarmsignal börjar tjuta någonstans på området. Du är nästan framme vid antennen när du ser rörelser från folk i utkanten av lägret, men de verkar inte ha upptäckt dig ännu. De enda platserna inom räckhåll där du kan ta skydd är mobilbaracken under antennen, och de två lastbilarna som står parkerade intill den. Ska du springa till lastbilarna? Ja: 23 | Nej: 46 5 Gatan är full av dofter från människor; det finns fler byten än hon i närheten. Du strövar omkring i stenöknen ett tag, stannar och sniffar vid några intressanta lyktstolpar och hittar lite läckra köttrester i en soptunna. Sedan ger du dig ut på jakt.      Det tar inte lång tid innan du hör ett avlägset brummande ljud. Du följer efter det och ser snart ett fordon som kommer åkande längs gatan. En människa sitter uppe på taket. Färskt kött!      ”Fänrik, där har vi en!”      ”Eld!”      I din nuvarande form kunde du förstås inte känna igen en militär patrullbil med kulsprutelavett... När du försöker gå till anfall får du en eldskur av silverkulor från en KSP rakt i bröstkorgen. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 6 Ni springer längs den övergivna gatan så fort benen bär er, men ni är båda andfådda och varelserna närmar sig alldeles för snabbt för att du ska hinna tänka ut något.      Plötsligt hörs ett skall framför er, och tre varulvar hoppar ut från en gränd och spärrar er väg! De som kom bakifrån hinner fram efter några sekunder, och ni finner er abrupt omringade av ett dussin gulögda bestar med tvivelaktig stamtavla. En kör av dova morranden från ludna strupar stiger upp från alla håll omkring er. Jeanette tar ett hårt grepp om din arm men lyckas behålla något trotsigt i blicken.      ”Undrar om de är vaccinerade mot rabies...”      ”De är nog inte ens avmaskade.”      Den störste av dem, troligen flockledaren själv, tar några steg fram mot er med fradga i mungiporna.      Någonstans längre bort hörs det avlägsna ljudet av en bilmotor. Den närmar sig - varulvarna märker det också, och tittar oroligt omkring sig - men det är rätt tveksamt om bilen kommer att hinna hit innan de här ryamattorna har gjort tuggben av er. Vill du attackera ledaren för att försöka vinna tid? Ja: 45 | Nej: 77 7 Om bilen visar sig vara trögstartad kan det här bli blodigt, men just nu har du inte råd att inte chansa. Du håller ner gasen, trampar in kopplingen och vrider försiktigt om nyckeln... och den brummar igång omedelbart. Alla därute vänder sig förvånat om när motorn startar. Några av dem börjar springa mot lastbilen men du har redan fått den i rörelse.      Du pressar gasen i botten. Längre bort ser du en väg som verkar leda bort från området, och du börjar styra bilen mot den när du plötsligt får en vild idé: Vill du köra in lastbilen i antennen? Ja: 74 | Nej: 38 8 När du kommer närmare ser du att en fyrkantig metallisk ram står uppställd framför dörren, och vid väggen har de fäst en metallplatta med en del tillhörande elektronik. Det hela är misstänkt likt ett larm av något slag.      Å andra sidan tror du inte att någon skulle hinna reagera om du hoppade in och oskadliggjorde allt som rörde sig därinne... Vill du göra det? Ja: 49 | Nej: 62 9 Du kan inte riskera att den upptäcker dig och kanske rapporterar till dem uppe på berget! Med en snabb rörelse lägger du dig i skottläge med K-pisten och siktar in dig.      ”Darth Vader får väl kräva mig på skadestånd efteråt...”      Du avfyrar en massiv eldskur mot roboten, håller inne avtryckaren tills magasinet är tomt. Över K-pistens smattrande hör du hur det plinngar och plonngar mot metallen, och det viner rikoschetter åt alla håll.  Det hände ingenting! Den verkar inte mer skadad än om du hade slängt kottar på den.      Linsen svänger runt och riktas rakt mot ditt gömställe, sedan ser du hur ett långsmalt eldrör fälls ut från sidan på den.      ”Åh neej...”      Det sista du hör är ett gällt ZAP när den avfyrar en kraftig ljusstråle som spränger platsen där du ligger. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 10 Sirenen ljuder fortfarande. Lodisen har försvunnit, och du står ensam kvar vid kanten av lasarettsparken.      Eftersom du inte kommer på något bättre att göra börjar du gå in mot stadscentrum. Fortsätt: 44 11 Om du kan komma underfund med hur man använder datorerna skulle du kontrollera antennen också! Du sätter dig och experimenterar med knappar och reglage en stund, men du lyckas inte få någon av apparaterna att utföra nånting begripligt.      Lika bra att sticka härifrån! Du går bort till dörren... och därute står tolv overallklädda män på rad och siktar på dig. Ni står där och ser på varandra under ett kort ögonblick, sedan öppnar en av dem munnen.      ”ELD!” Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 12 Idén är väl totalt vansinnig, men vad har du att välja på?? Du rullar ut på marken bredvid roboten och kopplar snabbt ett grepp runt en grov kanonpipa på dess undersida.      ”Tally-ho!!”      Den stiger några meter uppåt, med dig i släptåg, och börjar rotera och svänga vilt åt alla håll. Du sprattlar och gungar handlöst i luften men lyckas hänga dig kvar. I ögonvrån kan du se vakterna som nu bara står och stirrar fånigt på hela scenen. Situationen är åtminstone inte helt enkel för roboten; hummandet går upp och ner i tonläge som från en ansträngd motor... men om du skulle tappa taget så är du väldigt, väldigt död!      ZAP!  ZAP!  ZAP!      Den börjar skjuta vilt ner i marken med strålkanonen, och du måste sparka än värre för att hålla dina ben ur vägen för ljusstrålarna. Dina rörelser får den att kränga så att strålarna avfyras i slumpmässiga riktningar; vakterna kastar sig skrikande undan när marken intill dem exploderar.      ZAP!      Det kan förstås finnas en elektronisk tanke bakom det hela, för du känner hur kanonpipan du hänger i börjar bli skållhet! I en desperat manöver slänger och knycker du så hårt du kan med kroppen, och lyckas vrida roboten i luften så att pipan för en sekund pekar mot parabolen...      ZAP!      En mycket kraftigare explosion skakar nejden och det yr bitar av metallsplitter i luften. Du behöver inte se efter för att förstå vad som hände; den sköt sönder fundamentet!      Nu kan du inte hålla dig kvar längre utan tvingas släppa taget. Fallet blir några meter högt, men du landar mjukt på marken och kommer genast upp på fötter igen. Du sneglar upp medan du försöker stappla iväg; roboten har just återfått orienteringen. Ögonlinsen får syn på dig och dess kanonpipa börjar svänga runt...      Bakom den, på andra sidan baracken, ser du hur parabolantennen gungar till. Med ett skärande ljud av metall som gnisslar och slits sönder tippar den över i mäktig slow motion, rakt mot roboten - och dig!  Du kastar dig desperat åt sidan, sekunden innan luften fylls av jord, sten, metalldelar och ett brak som är fullständigt öronbedövande. Fortsätt: 80 13 Du vet inte hur bra Jeanette egentligen är på att skjuta, så du satsar på att försöka överraska henne. Du reser dig upp, långsamt och sävligt, och när du börjar räta på överkroppen skickar du blixtsnabbt upp en fot mot hennes högerhand.      En klockren träff; hon ger upp ett kort tjut och vapnet flyger iväg i en vid båge genom luften. Du är däremot fortfarande lite yr efter injektionen och är nära att tappa balansen av sparken. Innan du står stadigt igen har hon vänt om och hunnit sätta fart mot barackerna.      ”Larm, laarm!!  Inkräktare!”      Det tar bara ett par sekunder innan en högljudd siren sätter igång. Dags att röra på sig!  Det finns bara två platser du kan nå innan någon reagerar och börjar skjuta åt det här hållet - lastbilarna, och den där mobilbaracken. Den är antagligen någon sorts kontrollcentral så det är inte otänkbart att det finns folk inne i den. Ska du springa mot lastbilarna? Ja: 23 | Nej: 46 14 ”Jeanette, jag har haft en dålig dag och skulle må rätt mycket bättre om jag visste vad som har hänt mig. Vad är det för passager?”      Hon tvekar ganska länge innan hon svarar dig.      ”Jag får egentligen inte prata om det här, men... Tja, passagerna är portar mellan olika världar. Det finns... folk som använder dem regelbundet. Vanligt folk kan inte se dem, men du måste ha fått förmågan av den där operationen du pratade om. Jag kom hit genom en och skulle ha blivit hämtad av en bil, men det fanns ingen där och jag gick inåt stan och försökte söka skydd här när varglarmet gick. Sen... Ja, sen kom du.”      ”Vänta nu, det där är inte hela storyn. Du är alltså inte ensam här? Vad använder ni passagerna till?”      ”Du, jag är faktiskt förbjuden att snacka om det här!” Hon får något nervöst i rösten och verkar tycka att diskussionen är avslutad. Vill du försöka pressa henne på mer information? Ja: 71 | Nej: 48 15 ”Make my day, slemhögar!”      Du drar fram tjänstepistolen med en stöddig min och avfyrar en salva mot de närmaste zombierna. Inget resultat.  Du tömmer magasinet i dem, men förutom att gunga till lite när de blir träffade reagerar ingen av kräken det minsta. Med stigande panik drar du fram K-pisten. Natten slits sönder av smattrande eldskurar i några sekunder tills du får slut ammunition. De rycker och vajar av den våldsamma blykaskaden, sedan fortsätter de bara att komma närmare och sträcker stönande sina förruttnade händer mot dig.      ”Nej! NEEJ!!”      Menar du att du inte visste att kulor är värdelösa mot de som redan är döda? Det sista du känner är den unkna stanken av döda fingrar och tänder som sliter i ditt kött, innan du dras omkull i den iskalla gyttjan. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 16 Jeanette kan vänta. Det är nu helt klart att det här gänget ligger bakom varulvarnas uppdykande i den här världen. Hur det går till vet du inte, men den där parabolantennen har nånting med saken att göra. Du måste ta en bättre titt på den!      När du kommer närmare ser du att det finns en hel del kablar och utrustning runt basen på fundamentet. Den där baracken är i och för sig också intressant, för antennen kontrolleras troligen där inifrån. Vill du undersöka fundamentet? Ja: 56 | Nej: 37 17 Du börjar förklara hur det hela ligger till, men hinner inte säga tre meningar innan den gamle bullen blir tomatröd i ansiktet och reser sig upp.      ”NOG!  Unge man, du ligger tillräckligt illa till utan att göra det värre genom att försöka driva med mig. Jag vet inte vem du är eller vilka du arbetar för, men mig leker du inte med, förstått!?” Han reser sig upp från skrivbordet, ”Löjtnant, ta den här herrn till hans inkvartering. Ikväll vet vi om han är smittad eller inte.”      Ett befäl med haka som en tegelsten studsar fram i givakt från ett mörkt hörn av rummet.      ”Ja, major!” Fortsätt: 66 18 Du störtar fram i full fart mot dörren, genom den där ramen...      ...och kastas tre meter bakåt när du med ett högljutt sprakande blir grillad av en fruktansvärd högspänningschock. När folket inne i baracken kommer ut för att titta efter är det redan mer kol än kött kvar i din kropp. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 19 Sirenen ljuder fortfarande. Lodisen har försvunnit, och du står ensam kvar vid kanten av lasarettsparken.      Eftersom du inte kommer på något bättre att göra börjar du gå i riktning mot sirenen. Fortsätt: 76 20 Efter några ögonblick lyckas en av dem trycka en arm genom dörrspringan. Våldsam smärta skjuter genom mellangärdet när skarpa klor hittar ditt kött, river och sargar dig, får dig att instinktivt försöka flytta dig undan...      Med en öronbedövande segervrål tacklar 300 kilo hår och muskler upp dörren på vid gavel och du kastas till golvet. Du försöker komma på fötter, men tre malande käftar hugger upp dig till slamsor innan du ens har hunnit lyfta huvudet. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071

21 Den högra skogsvägen är lite skumpig men verkar ganska välanvänd; det finns gott om färska hjulspår här. Du kör vidare efter den i lite över en halvtimme innan du får syn på avlägsna ljus längre bortåt.      Du stannar till och tittar. Ljusen kommer från toppen av ett litet närbeläget berg. Om den här världen inte skiljer sig alltför mycket från din så är det där Svartberget som ligger ett par mil utanför staden, och skogsvägen verkar leda dit upp. Det är bara två-tre kilometer kvar dit. Ska du lämna bilen här och fortsätta till fots? Ja: 70 | Nej: 39 22 Flocken ylar mot månen uppifrån en kulle så det är inte svårt att hitta dem. Du ger upp ett artigt skall för att inte överraska dem, och när du närmar dig sitter de och ser avvaktande på dig. Några av dem kommer fram, ni utväxlar artiga gester och luktar varandra grundligt därbak, men ledaren är misstänksam och har ingen lust att godta din närvaro - han vill slåss.      Bataljen tar bara ett ögonblick; du är yngre och starkare än han. Efter en kort och oblodig strid ligger han och gnäller med svansen i vädret, och hans hona slickar dig inbjudande i ansiktet. Din natt som flockledare i skogen är både vild och lycklig, men den är en helt annan historia. Framåt morgonen blir du skjuten av ett byte som visar sig ha ett gevär med silverkulor. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 23 En snabb spurt rakt över det öppna området, och du är framme vid lastbilarna. Du känner försiktigt på en av dörrarna... Den är olåst!      Du glider tyst och diskret in i hytten, hukar dig ner och kikar ut genom vindrutan. Jeanette har verkligen fått fart på sina kompisar. Det kryllar redan av beväpnat folk ute på fältet, men ännu verkar ingen ha upptäckt vart du tog vägen.      Sedan ser du nånting annat; bilnycklarna sitter i tändningen. Vill du köra härifrån? Ja: 7 | Nej: 55 24 Tvärgatan är ganska smal men lång, och alla tänkbara ingångar längs husväggarna är väl förbommade. Över ljudet av dina egna andetag och springande fotsteg kan du snart urskilja morranden bakom dig, och du hör tydligt att de kommer närmare.  Inse fakta - det här är inte din dag! De tar in på dig snabbt; just nu är du inte ens säker om du hinner fram till nästa gatukorsning innan de är ifatt dig.      Plötsligt fastnar din blick på något framför dig. En gatlucka i marken, och den har inget lås! Ska du stanna och öppna den? Ja: 47 | Nej: 60 25 Två snabba steg, följt av ett blodkärlssprängarhopp... Du får tag om räcket och dinglar för någon sekund i en ganska utsatt position från det, sedan börjar du häva dig upp - och ser att balkongdörren också har ett galler!      Sekunden därpå känner du en blixtrande smärta i ena benet; varelserna är minst lika bra som dig på att hoppa. En av dem hänger sig fast i ditt ben för att dra ner dig därifrån. Du gnisslar tänder när du känner vassa klor tryckas in genom skinnet, men du försöker desperat behålla ditt grepp...      Med ett kort, metalliskt krunsch lossnar balkongräcket av tyngden och ni ramlar ner på gatan. Du landar mjukt ovanpå varelsen som tappar andan av din tyngd, och rullar snabbt åt sidan innan de andra hinner gå till attack. När du kommer upp på fötter märker du att du fortfarande håller en bit av räcket i handen - ett meterlångt järnrör!      Ett stenhårt brännbollsslag slår in skallen på varelsen som drog ner dig just som den reser sig upp, och den faller ihop igen med ett svagt ”yip”. En av de andra kastar sig fram och vräker omkull dig på rygg innan du hinner lyfta ditt vapen igen. En dräglande käft full av skarpa huggtänder nafsar efter din strupe, men du lyckas få in röret mellan käkarna på den.      Några sekunder går medan ni ligger låsta och brottas på marken. Den morrar och tuggar frenetiskt på järnröret ett par centimeter från ditt ansikte. Plötsligt ser du hur den tredje varelsen tar ett vigt språng över er båda och försvinner utom synhåll. Vart tog den vägen!?      ”AIIHH!!”      En flickas skrik! Den sista besten måste ha gett sig efter henne. Någonstans i närheten är en ung dam i nöd, men du måste ta i med allt du har för att hålla undan den du brottas med. Vill du försöka komma loss och ge dig efter den andre istället? Ja: 35 | Nej: 51 26 Du kastar dig in mot närmaste portgång så snabbt du kan och rycker i dörren. Den är låst!      Bakom dig hör du lågmälda morranden och ljudet av kloförsedda tassar mot asfalt. De kommer närmare.      Det här var nog en ganska dålig idé; om de här kräken är vad de verkar vara, så kan de känna din vittring även om du trycker i portgången. Du hinner knappast gömma dig någon annanstans nu. Vill du försöka sparka upp dörren? Ja: 3 | Nej: 42 27 Du väntar tills han är halvvägs ute i korridoren och tar blicken från dig för att sträcka sig efter dörrhandtaget. Då kastar du dig upp ur sängen och skickar blixtsnabbt ut en stenhård näve genom dörröppningen.      Klockrent - den där hakan är för stor för att man ska kunna missa den! Han faller som en stock och reser sig inte. Du kikar ut i korridoren för att se om någon hörde nåt. Allt verkar lugnt, så du släpar in honom i rummet.      Efter ett par minuter kommer du ut från kasernen, klädd i befälsuniform och beväpnad med löjtnantens tjänstepistol. Nu gäller det bara att hitta grindarna, helst också ett fordon av något slag.      Plötsligt börjar en kraftig siren ljuda tvärs över kaserngården. För ett par sekunder tror du att de har upptäckt din rymning, men sedan slappnar du av. Solen håller på att gå ner; det är varulvslarmet som tjuter.  Efter att ha gått omkring på förläggningen i några minuter får du syn på de stängda grindarna en bit längre bort, och börjar gå iväg mot dem.      När du har hunnit halvvägs kör en motorcykelordonnans upp bredvid dig och stannar.      ”Löjtnant, var finns vakthavande befäl?”      Hoppsan. Men hans båge kunde vara användbar... Vill du försöka ta den? Ja: 2 | Nej: 64 28 Det finns bara ett ställe där du kan gömma dig för den - inne bland träden! Du störtar ut över det öppna fältet bakom antennen och sätter fart mot skogen.      Bakom dig kan du höra hur roboten kommer fram till baracken och stiger uppåt. Den måste ha sett dig nu, men du har mindre än tio meter kvar till skogsbrynet...      Sedan hör du ett gällt men kraftigt ZAP, just innan du själv ger upp ett kort dödsskri. Du hade tre meter kvar när den sköt bort din bröstkorg. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 29 Du lutar dig över Jeanette och kuttrar förföriskt i hennes öra.      ”Det finns en hel del jag kan tänka mig att göra med dig, stumpan... fast inte just nu!”      En kort brottningsmatch utbryter, men du är den klart starkare av er två. Efter en stund har du lyckats binda fast henne på sängen med hennes egna kläder; där borde hon inte kunna slå larm på ett tag.      Du lämnar Jeanette ilsket ”hmmff”-ande i sin munkavle och tar dig ut från baracken. Ingen syns till ute på området, så du börjar smyga iväg mot parabolantennen. Allting måste hänga på den! Om den kunde slås ut skulle deras operation vara omintetgjord.      Såvitt du kan se finns det två tänkbara sätt att angripa den utan tillgång till sprängämnen. Nere vid basen på fundamentet finns det gott om okapslade kablar och ledningar som man kan sabotera, och den där baracken måste vara någon sorts sändarstation, kanske en datacentral. Ska du undersöka fundamentet? Ja: 56 | Nej: 37 30 Du sätter fart! Med ett kraftfullt vrål skjuter du fram som en projektil över den öppna ytan mellan er. Vinden tjuter i dina öron. Hon vänder sig om mot dig och ger upp ett gällt skrik, men hon kan inte fly någonstans!  Du ser hur hon lyfter ett föremål i handen och pekar mot dig...      Det hörs ett dämpat whop, och i nästa ögonblick ett skarpt fräsande inuti ditt bröst. En plötslig våg av massiv smärta får dina ben att vika sig under dig och du rasar förvånat ihop på marken. Stanken av bränt kött fyller din nos. Just när allt blir mörkt hör du Honan och en ung mansröst i bakgrunden...      ”Jeanette!? Jeanette, är du okej? Jag hörde ett skott!”      ”Ingen fara! En varulv hade tagit sig in på området, men jag sköt den. Den är död!” Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 31 Du fattar posto intill husknuten och försöker skjuta tillbaka mot dem, men du har ingen bra stridsposition där. Deras kulor har alldeles för bra genomslagskraft och skjuter loss allt större trästycken från hörnet. Till sist tvingas du att dra dig undan ur synhåll för dem.      Efter mindre än en halv minut hör du hur en grupp av dem springer in i baracken. Vad ska de dit att göra..? Du leker lite med tanken på att skjuta in genom väggen, fast dina 9mm är inte särskilt lämpade för sånt.      Plötsligt genljuder området av ett högljutt metalliskt gnisslande. Vad var det där!? Du tittar upp... och ser att antennen håller på att slita sig. Ett av fästena har redan släppt, och det andra böjer sig allt mer. Grov metall slits sönder med ett högt skärande ljud, den ännu roterande parabolen tippar över och en gigantisk skugga faller över dig!      Du tar ett desperat flygande språng bort från baracken, sekunden innan luften fylls av en öronbedövande krasch. Fortsätt: 80 32 Solen börjar sjunka bakom horisonten medan du står och funderar på vad du skall göra. Har verkligen omgivningen förändrats - eller är det du som har förflyttats på något vis? Och i så fall, vart..?      Plötsligt börjar en kraftig siren tjuta några kvarter bort, samtidigt som gatlyktorna tänds. Lodisen har hunnit backa tvärs över parken men du ser tydligt paniken i hans ögon när han hör sirenen.      ”Näejj, LARMET!! Varulvarna kommer! Vaaarulvarna...”      Han springer iväg på vingliga ben, och du undrar lite vad han egentligen hade druckit... Du inser att du knappast kan göra mer här på platsen. Vill du gå iväg och försöka hitta sirenen? Ja: 76 | Nej: 10 33 Ni springer er andfådda längs gatan men du kan tydligt höra hur den morrande flocken knappar in på er - det är en fråga om sekunder innan de kommer ifatt!      Plötsligt hörs skrikande bromsar från andra hållet; ett militärfordon dyker upp och stannar i korsningen framför er!  Jeanette flämtar till.      ”Nattpatrullen!”      Goda nyheter, men du ser att de är för långt borta! Ni kommer aldrig att hinna fram till dem i tid.      En lucka öppnas i biltaket och du ser en soldat sticka upp överkroppen. Han greppar en kulspruta i en lavett på taket och svänger runt den mot er.      ”Rappa på, ni två! Och ner med skallarna.”      En kraftig skur av kulspruteeld skjuter över era huvuden och mejar ner bestarna bakom er - du vänder dig inte om, men av deras gnällanden att döma var de mindre än tio meter bort. En bildörr öppnas när ni stapplar fram till fordonet, och ni dras in av starka uniformerade armar.      Räddade av kavalleriet... Fortsätt: 54 34 När du har skumpat omkring på den här eländiga lilla skogsstigen i nästan tjugo minuter utan att se en skymt av den där Volvon börjar du på allvar misstänka att du tog fel väg. En stund senare verkar det som om själva vägen försvinner också - din farfars potatisåker skulle vara en bättre terräng än det här! Till slut måste du ge upp; du stannar bilen, tar K-pisten på axeln och kliver ut för att undersöka omgivningen.      Då du sätter ner foten sjunker stöveln ner till skaftet i gyttja med ett blött sqluisk. Några ytterligare steg ger samma resultat.  Ett träsk? Har du kört bilen rakt in i ett träsk??      Du tänker efter en stund. Om den här världens geografi liknar din egen så borde det här vara Blålundakärret ett par mil utanför stan. Det finns i alla fall inte en chans att Volvon skulle ha kunnat ta sig ut hit, så du vänder dig om för att gå tillbaka...      ...lagom för att se hur en uppsvälld, förruttnad människokropp reser sig ur dyn mellan dig och bilen.      ”Neeej, inte det också...”      Zombien vänder sitt halvt upplösta ansikte mot dig och avger ett fuktigt rosslande läte. Sekunden senare hörs en hel kör av strupljud och stönanden omkring dig. I ögonvrån ser du ett tjugotal andra zombier som klafsar upp ur träskdyngan och långsamt börjar röra sig framåt. De har dig helt inringad och avskuren från bilen - men du är åtminstone beväpnad! Ska du skjuta dig fri? Ja: 15 | Nej: 53 35 Du använder benen för att vräka undan varelsen och lyckas kasta den över ditt huvud. Tyvärr är den vigare än du - när du kommer på fötter och börjar springa mot det håll där du hörde flickan känner du plötsligt två kloförsedda händer hugga sig fast i dina lår.      Ett kraftigt ryck skär upp dina senor, och du faller raklång till marken med ett kvävt ”Arghh”. Innan du kan försöka resa dig landar besten med hela sin tyngd på din rygg och begraver tänderna i din nacke. Du hinner höra ett fuktigt krasande ljud... Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 36 Någon minut förflyter medan du ligger kvar där du är och funderar över vad du ska göra. Försöker du röra dig någonstans så kommer roboten att förvandla dig till vidbränd bacon, men du kan inte gärna stanna här heller.      Plötsligt ser du tre personer slänga sig ner på mage intill husväggarna. De siktar på dig... och tre snabba skottsalvor gör slut på din beslutsångest. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 37 Du börjar ta dig bort mot baracken istället. Det finns inga fönster på den och den verkar bara ha en dörr, på framsidan där man har fri insyn från hela lägret. Du ser ingen människa i närheten. Ska du gå fram till dörren? Ja: 8 | Nej: 62 38 Inga korkade idéer nu - du måste härifrån! Folket nere i staden måste få veta vad som försiggår här. Du måste varna polisen, militären...      Lastbilen får upp farten och folk kastar sig åt sidorna när du kommer dundrande över det öppna fältet. Några spridda skott slår in i plåten, men ingen hinner sikta ordentligt. Du klarar dig oskadad ut på vägen och börjar köra ner från berget. Efter bara någon minut har du lämnat området långt bakom dig och kan koncentrera dig på den slingriga grusvägen. En bild av Jeanette bakom galler envisas med att komma upp i ditt huvud, och du vet inte riktigt om tanken gör dig belåten eller inte...      Någonstans hör du ett dovt, hummande ljud som sakta växer i styrka. Nåt verkar närma sig bilen, men du ser ingenting i backspeglarna... Sedan kommer den inom synhåll för dig i vindrutan - uppifrån!  En stor, robotisk rymling från någon kass science fiction-film svävar ovanför lastbilen. Den riktar just ett grovt kanonrör mot hytten...      ”NEEJ!!”      Med ett tungt zap skjuter två kraftiga ljusstrålar ner mot lastbilen, som genast exploderar i ett magnifikt eldklot. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 39 Du startar bilen igen och kör vidare upp mot berget i ungefär tio minuter. Än så länge har du inte sett någonting som tyder på att området skulle vara bevakat. Den här lilla slingrande skogsvägen verkar vara det enda som finns här, fast du kan ibland skymta ljusen från bergstoppen mellan träden.      Medan du kör blir du sakta medveten om ett ljud; ett pulserande, dovt hummande. Det kommer från någonstans i närheten, men du kan inte identifiera det eller avgöra var ljudkällan finns. Konstigt nog verkar det hålla sig konstant, trots att bilen rör sig med nästan femtio... Då inser du att den är ovanför dig!  Du sträcker snabbt ut en arm och vinklar backspegeln uppåt - och ser på nånting ur en sjuk dröm av George Lucas. Roboten svävar ovanför bilen, med utsträckta hydrauliska klor och en glödande röd ögonlins riktad rakt mot dig.      ”Det är inte sant...”      Ett grovt vapen av något slag svänger ner på dess undersida och pekar mot dig. Du hinner tänka att den har en löjligt smal mynning... och med ett tungt zap avfyrar den två kraftiga ljusstrålar som spränger bilen i ett moln av bolmande eld. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 40 Du höjer K-pisten och sveper med mynningen åt sidorna medan du pressar in avtryckaren. Oväsendet av kulsmatter och elektronisk destruktion blir våldsamt högt inne i det stängda utrymmet, och efter några få sekunder ringer det i dina öron. Tjock vit rök fyller snabbt rummet och döljer delvis de multipla små eldsvådor och elektriska gnistkaskader som blossar upp bland den totaldemolerade utrustningen.      När dina öron hämtar sig från den värsta ljudattacken blir du medveten om andra ljud utanför baracken som inte fanns där förut - en elmotor på högvarv, ett dovt regelbundet gnisslande, och ett konstigt swoshande blåsljud, ungefär som från ett vindkraftverk. Nånting händer därute! Du springer ut för att titta efter, och ser omedelbart var ljuden kommer ifrån. Parabolantennen har börjat rotera runt runt, rejält mycket snabbare än vad som är nyttigt för den. Du måste ha lyckats kortsluta nåt därinne...      Det hörs spridda rop och skrik längre bort. Plötsligt visslar ett skott förbi ditt huvud. Folk är på väg hit! Du måste hitta ett skydd någonstans och försöka hålla dem på avstånd. Att springa tillbaka in är nog inte att tänka på, men...      Då ser du att baracken är uppallad på cementblock; det finns ett utrymme på omkring fyra decimeter mellan den och marken. Vill du slänga dig in under den? Ja: 79 | Nej: 31

41 Efter några minuter har du tagit dig runt lägret och nått fram till baracken. Du väntar en stund för att vara säker på att ingen annan är i närheten, sedan smyger du fram till dörren och öppnar den försiktigt.      Du kommer in i en liten radiocentral. En öppen dörr leder till ett annat rum längre in, där du hör Jeanette nynna på nån gammal radiohit. Du går tyst fram mot dörren och ser att det är ett sovrum; hon håller just på och gör sig klar för att gå och lägga sig. De flesta av hennes kläder ligger redan på golvet, och du kan konstatera att hon faktiskt är byggd exakt som din ex-fästmö därhemma... Då vänder hon sig om.      ”Vad? Jag sa ju att jag... DU?!”      Jeanette tar ett vigt språng mot ett fönster tvärs över rummet. Du lyckas fånga henne innan hon hinner fram och brottar ner henne på sängen. Hon sprattlar och sparkar en stund för att försöka komma loss, men du håller sammanbitet ner henne på rygg.      ”Hör på nu! Den där antennen därute - det är ni som ligger bakom skräckfenomenen, eller hur? Ni reser inte bara mellan världarna, du och dina kompisar mixtrar med verkligheten!”      ”Manipulerar civilisationer... Direktoratets planer är så stora att du inte kan föreställa dig dem!”      ”Jag fattar att ni skapar död och terror för att öka er egen makt, och det stinker skunk. Det måste bli ett slut på det här!”      ”Synd att du måste se det så...” Hon suckar och får ett mer lättsamt tonläge i rösten, ”Okej, du har mig fast. Vad tänker du göra med mig?”      Jeanette slappnar av under dig, och du känner dig plötsligt akut medveten om att hon nästan är naken. Vill du lägga upp stora charmen? Ja: 4 | Nej: 29 42 Du springer ut från porten igen, men nu har du förlorat alltför många dyrbara sekunder. Så fort du kommer ut på gatan blockeras din väg av en mörk skepnad som tar ett blixtsnabbt språng mot dig; du har inte en chans att undvika den.      Revben knäcks när du slås omkull med massiv kraft och landar handlöst på rygg. Du försöker vräka undan tyngden från din kropp men hinner bara känna hur dina handflator möter tjock tovig päls innan ett par kraftiga käkar låser sig runt din strupe. Sedan hör du ett fuktigt krasande ljud... Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 43 Majoren sitter tyst en stund och petar lite i papperen som fortsätter att droppa ner på skrivbordet.      ”I nuläget ser jag ingen annan utväg än att kvarhålla dig tills vidare - åtminstone tills vi vet om du har blivit smittad. Den unga damen säger att hon aldrig hade sett dig förr, så hon kan inte hjälpa dig.”      ”Jeanette..? Kan jag få träffa henne?”      ”Hennes papper är i sin ordning, och hon blev inte sårad av varulvarna. Hon hålls bara kvar över dagen för en rutinundersökning.”      Du lutar dig fram och väser mellan tänderna.      ”Kan, jag, få, träffa, henne??”      ”Nej.”  Gubben reser sig upp, ”Löjtnant, inkvartera herr Ståhl tills vidare.”      ”Ja, major!” Ett befäl med abnormt kantig haka materialiserar sig i givakt från ett mörkt hörn av rummet. Ingen större idé att diskutera med honom... Fortsätt: 66 44 Det borde vara fullt av människor ute på stan en varm sensommarkväll som den här, men du ser inte en själ medan du promenerar längs de folktomma gatorna.      Ju längre du går, desto mer säker blir du på att det här, trots allt, inte är din hemstad; den ser inte ut som du minns den. Överallt är fönstren försedda med galler, även på de vanliga bostadshusen. Kloakluckorna har spärrats med lås. Du går förbi en sportaffär och ser jaktgevär utställda för försäljning i fönstret. En skylt talar om extrapris på silvermantlade kulor - en ammunitionstyp du aldrig ens har hört talas om.  Det du reagerar mest på är graffitin; färgglatt sprayade bilder föreställer vargar eller vargliknande varelser som tas ihjäl på olika blodiga sätt, tillsammans med texter som ’Är du arg bli en varg!’ eller ’Wolfs sucks’. Du börjar fundera över vad den där sirenen egentligen varnade för...      Du är så djupt inne i dina tankar att du först inte reagerar på ljudet. Någonstans långt borta hörs ett svagt, avlägset ylande.      Du stannar till.  Inbillade du dig bara, eller hörde du det där..?      Ett till ylande stämmer upp - följt av ett annat, mer närbeläget. Det blir någon sekunds tystnad och sedan hörs fler, ännu närmare.      De där sista är bara något kvarter bort! När du vänder dig om ser du en långsmal skugga slinka längs med en husvägg längre ner på gatan, mindre än hundra meter från dig. Du måste ta skydd någonstans! Tänker du gömma dig i en portgång? Ja: 26 | Nej: 78 45 En ovanligt dum idé!  Den stod och tvekade när den hörde bilen, men nu när du går till anfall kastar den all försiktighet åt sidan - och flockledaren är jättestor och jättestark...      Den duckar smidigt för din spark och hugger dig i mellangärdet med ett triumferande vrål. Så fort den har gjort sitt första utfall kastar sig hela flocken framåt, och det tar dem bara några ögonblick att charkutera er. Det sista du hör är Jeanettes skrik. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 46 Baracken är det viktigaste målet just nu; din enda chans är att ta dig in och förstöra kontrollerna som håller den där antennen igång.      När du springer fram mot den ser du att det finns någon slags mekanism framför ingången - en fyrkantig metallram som man måste kliva igenom för att komma in genom dörren, och en liten kontrollpanel på väggen bredvid den. Det ser ut som en larmanordning... fast larmet har ju ändå redan gått. Ska du strunta i den och springa in? Ja: 18 | Nej: 61 47 Det är livsfarligt att stanna upp när du har dem i hälarna, men just nu har du visst inget val.      Med adrenalinet rusande genom dina nypor tar det dig bara ett par sekunder att lyfta den tunga stålluckan med bara händerna. Du hoppar ner på stegpinnarna som försvinner ner i mörkret under gatan, och börjar sänka ner luckan över dig. I samma stund når den förste av varulvarna fram och hugger dig i armen!      Du vrålar av smärta när de vassa tänderna trycks in i ditt kött. När du tappar fotfästet vrids armen ur bestens grepp och du rasar handlöst nerför betongschaktet och landar med ett otäckt ljud på kloakgångens hårda golv flera meter längre ner. Fullständigt bedövad ligger du orörlig och väntar på att dö, innan du efter en stund inser att du är ensam härnere. Gatluckan föll visst igen efter dig. Du kan höra arga skall och morranden från luspälsarna däruppe, vassa klor skrapar mot luckan, men de är knappast smarta nog att kunna öppna den. Allt är mörkt. Du hör rosslande andetag - antagligen dina egna - och det ekande ljudet av långsamt droppande vatten. Någonstans över det märks något annat som du inte vet vad det är, mer än känsla än ett ljud, som en mycket svag atonal kakafoni långt inne i ditt huvud      Slog du i skallen när du föll? Antagligen. Du ligger på rygg i iskallt, centimeterdjupt smutsvatten, men du orkar inte resa dig... du orkar inte röra dig alls. Armen glöder av smärta där du blev biten och du känner lukten av ditt eget blod genom stanken härnere, men du känner dig så konstig... Den där atonala känslan verkar sakta, sakta stiga i styrka. Den påminner dig om surrandet du kände när du rörde vid den lysande cirkeln.  Det påminner dig om Jeanette; du undrar var hon är nu...      Alla begrepp om tid försvinner medan du driver in och ut i dvala. Det måste ha gått flera timmar, för du ser dagsljus sippra genom kanterna på luckan ovanför dig. Du undrar förstrött om någon skulle höra dig om du skulle försöka ropa på hjälp... Nästa gång du tittar upp har ljuset blivit skymningsrött. Armen gör inte ont längre - allting har domnat - men ditt huvud känns fortfarande så otroligt konstigt... Det där atonala är så kraftigt att det dränker ut alla andra ljud nu.      Sedan tystnar det abrupt. Du slår upp ögonen. Mörker. Var är du?      Kallt och blött! Du hoppar upp till stående ställning i en snabb, kraftfull rörelse. Du sniffar lite i luften... Det stinker! Var är du?      Du kan skymta ljus ovanför dig och hoppar upp - något hårt och platt är i vägen men du slår enkelt undan det med ena tassen - och kommer upp till marken. Stenigt, öppet landskap, inga träd... Ingen annan hörs eller syns, de har varit här men dofterna är nästan en dag gamla.      Du tittar ner på din egen kropp och grips av en konstig, blandad känsla av både skräck och tillfredsställelse. Pälsen är glänsande svart, dina långa klor glimmar i månljuset. Varför känns det så här? Förvirrad försöker du minnas hur du kom hit...      Då minns du Honan. Människohonan som du mötte natten innan. Du kommer ihåg hur du såg på hennes mjuka, saftiga kött, och det vattnas i din mun vid minnet. Du är hungrig! Vill du leta efter henne? Ja: 72 | Nej: 5 48 Tjejen sluter tätt som en mussla, så du försöker byta samtalsämne.      ”Vad är det som pågår häromkring då? Där jag kommer ifrån är varulvar nåt man hittar i videobutiken!”      Hon fnissar lite, och den spända stämningen börjar släppa.      ”’Där du kommer ifrån’ och det här stället är två olika världar!  Den här var helt normal, som din hemvärld, till för ungefär ett år sedan då monstren dök upp. I den här stan är det varulvar som gäller. På andra ställen har de problem med vampyrer, eller zombier - det varierar. Det finns en central... Äh.” Hon lutar sig närmare dig, ”Vi sitter ju bara här och pratar! Kan vi inte försöka göra det bästa av situationen tills soluppgången istället?”      Hon kryper upp tätt intill dig och lägger en arm om din hals. Vill du besvara hennes invit? Ja: 75 | Nej: 71 49 Du osäkrar K-pisten och sträcker fram ena handen mot dörrhandtaget... och slungas bakåt av en våldsam elektrisk chock som nästan knockar dig!      En högljudd larmsignal börjar tjuta. Du hör den, och de springande fotstegen som närmar sig, men du ligger bara och skakar på marken och kan inte göra någonting annat på en lång stund. För att göra en lång historia kort så tar Jeanettes kumpaner dig tillfånga. Efter ett extremt smärtsamt förhör får de höra talas om operationen som gav dig förmågan att se passagerna; det tycker de låter mycket intressant. Så för att undersöka fenomenet dissikerar de din hjärna. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 50 Du stegar fram och tar ett fast grepp i hans jacka.      ”Lugna dej lite - vad pratar du om? Vad är det som händer här egentligen??”      ”V-va frågaru mej för!? Det vaju du som, som klev fram i tomma luften just! ... Precis som bruden fören stund sen.”      ”Vilken brud?”      ”Dendär brunetten me skinnjackan! Hon kom ju å p... poppade upp ur ingenting.” Han fnissar lite och får något ofokuserat i blicken, ”Stod som ett fån å glodde åt alla håll gjorde hon, precis som dej! Sen så trippa hon iväg inmot stan.”      Han viftar med ett par fingrar i luften för att visa hur hon trippade. Du släpper honom; han verkar veta lika lite som dig om vad som egentligen har hänt.      En kraftig siren börjar tjuta några kvarter bort. Lodisen flämtar till och ser ännu mer skrämd ut. Han springer sin väg medan han med en lätt panikslagen uppsyn tittar åt alla håll omkring sig.      Du tänker på flickan som han nämnde. Kanske hon vet vad som hände med dig när du rörde vid cirkeln? Vill du fortsätta in mot stadscentrum för att leta efter henne? Ja: 44 | Nej: 19 51 Först måste du koncentrera dig på att göra dig av med den här anabola byrackan som du har i famnen!  Du rullar över så att du får den under dig, tar ett stadigt grepp om järnröret och dunkar dess huvud hårt i asfalten några gånger tills den blir slapp och livlös.      Du kommer på fötter och hinner precis se den sista varelsen slingra sig in genom ett litet oskyddat källarfönster som du inte la märke till förut. Sedan hörs rösten igen där inifrån.      ”Nej, neej! AAAHH!!”      Du dyker in genom fönsteröppningen och kommer ner i en liten mörk kolkällare. Varelsen står med ryggen mot dig, böjd över en sprattlande flicka på golvet. Du rusar fram med järnröret över huvudet och utdelar ett brutalt hammarslag som knäcker nacken på den.      Besten sjunker ihop över flickan, och du drar en lång suck när du sakta börjar slappna av. Sedan blir du medveten om de kvävda ropen där hon ligger och sparkar och sprattlar under dess tunga kropp... Du rullar bort den från henne, och för ett ögonblick stirrar hon bara oförstående på dig medan hon flämtar panikslaget. Sedan lugnar hon sig lite när hon börjar inse situationen.      ”Åhh... tack! Jag var nära att bli hundmat där.” Fortsätt: 73 52 Du kastar dig upp ur sängen och vräker dig framåt.      ”Va i...”      Dumt; det här är en tränad soldat, och bara det faktum att han backar ut borde ha varnat dig för att han är på sin vakt. När du störtar mot honom skickar han dig omedelbart till golvet med en rak höger. Du hoppar upp igen - och stirrar in i mynningen på hans tjänstepistol...      PANG! Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 53 Det finns bara en sak att göra - du störtar framåt, och de lik som står mellan dig och bilen får en rugbytackling!      ”Yecch!!”      Väldigt fuktiga rugbytacklingar; delar av deras kladdiga kött smetas av och fastnar på dina kläder när du slår omkull dem. Det går ganska fort att kasta sig in i bilen, men du måste halvligga på sätet och frenetiskt sparka undan viftande armar en stund för att kunna stänga bildörren efter dig.      Ditt blodtryck stiger under några fruktlösa försök att starta motorn medan zombiernas handflator oupphörligt smackar mot bilplåten och rutorna. Till sist hostar tändningen igång och du börjar backa härifrån - ett halvt dussin av dem hänger fast på motorhuven och dörrarna, fast de får ganska dåligt fäste med sina kletiga händer och ramlar av en efter en.      Du måste backa ett tag innan du hittar en öppen fläck av fast mark där du törs vända; då slipper du också äntligen synen av ett femtiotal zombier som kommer stapplande efter dig i strålkastarljuset. När du kör tillbaka längs vägen tömmer du nästan spolarna för att rensa vindrutan från gyttja och ruttet kött.      Så småningom kommer du tillbaka till korsningen och svänger in på den andra vägen. Fortsätt: 21 54 Du sluter ögonen och försöker ignorera din träsmak, men när du blundar blir den tickande väggklockan bara ännu mer irriterande. Och kan ingen ta och svara i den där sabla telefonen!? När du öppnar ögonen igen möts du åter av synen av manliga armébiträden som kommer och lägger papper på skrivbordet framför dig.      Du börjar undra om du inte hellre hade stannat med varulvarna. Visst, du har fått äta och sova, och en doktor har sett om ditt ben, men på de arton timmar som har gått sen ni kom till arméns förläggning har du inte fått träffa Jeanette, och den här fete skinheadmajoren envisas med att fråga dig om saker som du inte kan svara på.      ”Jaha, Ståhl - om det nu är vad du heter. Då går vi igenom det här från början en gång till:  Du tas in här på förläggningen och visar dig ha ett personnummer som inte ens existerar. Du har ett körkort, av den gamla modellen, men du har inget friskhetsintyg, inget kontrollpass - och den hemadress du uppger finns inte!”      Du kan inte hålla dig från att ge upp en irriterad suck.      ”Major, jag har ju redan sagt allt jag vet om den här saken. Det där är mitt personnummer, och jag bor faktiskt på den där adressen. Om ni sedan...”      Skinnhuvudet avbryter dig med en djup fnysning. Han lyssnar inte ens på dig. Det bästa kanske vore att säga som det är; att dina uppgifter inte stämmer därför att du kommer från en annan värld. Ska du berätta det? Ja: 17 | Nej: 43 55 En olidligt lång minut förlöper medan du sitter nerhukad på sätet och väntar. Utanför hörs passerande fotsteg och röster som ropar till varandra. Med lite tur hittar de dig inte och tror att du har sprungit till skogs. Å andra sidan borde lastbilarna vara bland de ställen där de skulle leta först... I samma ögonblick som den tanken slår dig hör du någon gå fram till bildörren. Den rycks upp, och en ung kortsnaggad kille stirrar förvånat på dig.      ”Va i - HÄR ÄR...”      En resolut spark rakt mellan ögonen får tyst på honom, men nu har hans kompisar lokaliserat dig.      Samtidig eldgivning från ett dussin vapen krossar glas, slår upp plåt och sargar kött till slamsor. Det tar dem bara några sekunder att göra en schweizerost av lastbilshytten. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 56 På ett par minuter har du lyckats korsa det öppna fältet osedd och står i skuggan under parabolen. Fundamentet är byggt över en blank metallkub av ett par meters storlek. Tjocka knippen av kablar löper ut från sidorna på den; en del går upp mot antennen, en del bort till mobilbaracken.      Nu när du ser dem på nära håll kan du bara konstatera att de är alldeles för grova och hårt fästade för att du ska kunna göra någon skada på dem utan en bultsax. Fortsätt: 37 57 Du fortsätter så snabbt du kan nerför huvudgatan. Det har blivit spöklikt tyst nu, det enda du hör är dina egna andetag och springande fotsteg, och du undrar febrilt vart flocken egentligen har tagit vägen.      I nästa ögonblick får du svaret när tre mörka skepnader plötsligt rusar ut från en gränd framför dig!  Du stannar och ser uppgivet ledaren i ögonen. Han står helt stilla och ser under tystnad tillbaka på dig med skarpa gula ögon... Sedan slår ett 90-kilos muskelknippe omkull dig bakifrån när resten av flocken hinner ikapp dig. Inom ett par sekunder hamnar du under ett dussin tuggande käftar som sliter dig i små saftiga stycken. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 58 Du ligger kvar blick stilla medan roboten försvinner bortåt och svävar iväg nerför berget... mot platsen där du lämnade bilen. Nåja, den var ju ändå inte din.      Efter någon halvtimmes klättrande har du tagit dig upp till det område där du såg ljuset. Du smyger omkring en stund utan att hitta någonting... och plötsligt känner du det där envisa surrandet i bakhuvudet igen. En passage! En sån där cirkel av ljus som kan ta dig bort från den här världen. Det finns en i närheten, men var?  Du tar dig ivrigt vidare framåt - och tvärstannar när du kommer över ett litet bergskrön.      ”Åh, jösses!”      På ett öppet område framför dig ligger en bas. Du ser några baracker, ett par lastbilar och folk i overaller som jobbar med teknisk utrustning av en typ som du aldrig har sett förr. I mitten av lägret står en parabolantenn. Den är nästan tjugo meter i diameter och vilar på ett bastant fundament där den kan vridas i alla riktningar. En mobilbarack som står uppställd under den försvinner nästan intill hela konstruktionen.      Runt kanterna på antennen ser du något som bara känns alltför välbekant för dig; ett vitt, skimrande, pulserande ljussken - samma sorts ljus som i den lysande cirkeln som tog dig från din hemvärld!  Du tittar uppåt åt det håll som antennen pekar, och känner en rysning krypa efter ryggraden; den är riktad mot fullmånen!      Ljudet av en flickas skratt och en dörr som slår igen får dig att kasta dig ner utom synhåll. När du tittar upp ser du en tjej komma gående tvärs över området. Det är Jeanette!  Hon är klädd i en overall nu, och går bort mot en av barackerna. Vill du smyga efter henne? Ja: 41 | Nej: 16 59 En av sakerna därute får in en arm genom dörrspringan, och i ögonvrån ser du en stor tass-hand med grova klor som famlar runt i luften, letar efter kött att riva i... Blixtrande smärta skjuter genom dig när den klöser upp en lång reva i ditt ena lår. Du väntar inte på att den ska hinna ta ett bättre grepp utan gör en blixtsnabb dykning framåt och slänger upp källardörren - den är olåst!  Du kastar dig in och slår igen den. En bråkdels sekund efter att du vrider om låset hörs ett kraftigt dunk mot dörren, följt av djuriska vrål och ljudet av klor som rafsar mot metall.      Du sjunker ner på golvet med en ljudlig suck; nu kan du slappna av några sekunder. När du lyfter blicken ser du att du sitter vid toppen av en stentrappa som leder neråt i mörkret.      ”V-vem där!?”      En flickröst nerifrån källaren! Och den lät märkligt bekant... Du reser dig och går ner, och kommer ut i en gammal kolkällare. I det svaga ljuset från ett halvöppet källarfönster kan du se en tjej som sitter hopkrupen i ett hörn av golvet.      ”K-kom inte närmare...”      ”Hej, lugna dig, jag är ingen varg. Jag har ju inte ens skägg!”      ”Åhh!” En lätt duns hörs när hon släpper en högklackad sko som hon höll i som vapen, ”Tack och lov för en människa!!”      Det verkar som om du har fått sällskap. Fortsätt: 73 60 Ingen idé - om du stannade skulle de troligen vara ikapp dig innan du hade hunnit få upp luckan. Du springer för livet nerför gatan, de morrande ljuden har kommit mycket nära, men nu är du nästan framme vid nästa tvärgata...      ”ARHH!!”      Skärande smärta skjuter genom dig när vassa tänder gräver sig in i ditt lår och drar omkull dig. Sju håriga huvuden dyker blixtsnabbt ner över din kropp; hugger, sliter, tuggar...      Någonstans i bakgrunden hör du det avlägsna, dämpade ljudet av skrikande bromsar och kulspruteeld. Kavalleriet kommer till din hjälp, men det är för sent. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071

61 Du stannar till framför dörren för att undersöka den. Kontrollpanelen består till största delen av en metallplatta med bilden av en handflata på. Hur man tar sig in är ganska solklart - du skulle bara behöva en schysst hand...      Just när du tänker det hörs ljudet av springande fotsteg som närmar sig vid husknuten. Någon kommer! Du springer runt det motsatta hörnet och trycker dig mot väggen.  Han stannar till framför baracken ett ögonblick, sedan börjar han gå framåt igen med försiktiga steg. Han måste ha hört dig; han är på väg mot stället där du står! Du ställer dig redo och väntar...      En figur dyker upp vid hörnet, du sveper runt så fort du får en skymt av honom och utdelar en kraftfull ansiktskick med hälen. Det krasar till i hans näsben, och han faller till marken utan ett ljud. En storväxt kille i overall.      ”Ledsen, men jag behöver din kropp!”      Du släpar fram honom till dörren och trycker hans handflata mot kontrollpanelen. Den avger ett kort pipljud och tänder en rad med lampor. Grönt!  Du tar fram K-pisten och kliver in.      Det ser ut som insidan av Blixt Gordons rymdskepp därinne, och tre karlar tittar förvånat upp mot dig från varsin skärm. Sedan flyger de upp från sina stolar och börjar famla efter skjutvapen. Du fäller dem med tre snabba eldskurar som duschar utrustningen med deras blod.      Din plutonchef i lumpen skulle ha dräglat, men du känner dig vagt illamående när du ser dig omkring i det rödfläckade utrymmet.  Du har pluggat data i tre år, men en del av grejorna härinne påminner inte ens avlägset om den sorts datorer du känner till. De måste ha fraktat hit den här utrustningen från flera olika världar. Vill du skjuta sönder dem? Ja: 40 | Nej: 11 62 Det bästa verkar vara att avvakta. Baracken är uppallad på cementblock, så du kryper in under den och väntar.  Några minuter går innan du ser en karl komma gående. Han stannar till framför dörren, och du hör ett kort elektroniskt pipljud innan han öppnar dörren      ”Hej grabbar!” Ett par mansröster hälsar tillbaka, ”Vi ska skärpa bevakningen i några timmar. De har hittat en övergiven militärbil på vägen nedanför berget.”      Nu vet de alltså att du är här! Dags att agera.  Du kryper fram så ljudlöst du kan och reser dig upp. Killen står kvar i dörröppningen och pratar på utan att ha upptäckt dig. Du fäller honom med en välriktad spark i nacken och hoppar in i baracken med K-pisten redo.      Tre män sitter vid olika kontrollpaneler därinne. Så fort de ser dig flyger de upp från stolarna och börjar dra vapen, så du öppnar eld. För någon sekund fylls det lilla rummet av kulsmatter, splitter och dödsskrik.      Din plutonchef i lumpen skulle ha varit stolt över dig, men du kan inte undgå att känna dig illamående när du ser dig omkring i det blodbestänkta utrymmet.  Rummet är fyllt till bristningsgränsen av datorer och skumma apparater; grejorna ser ut att ha hämtats från ett dussin olika SF-filmer. Om du kunde få rätsida på datorerna skulle du förstås ha kontrollen över antennen...      En larmsignal börjar tjuta utanför; det verkar inte finnas tid över för nånting långrandigt. Ska du skjuta datorerna i bitar istället? Ja: 40 | Nej: 1 63 Du skakar av dig tanken och bestämmer dig för att fortsätta på din jakt efter Människohonan.      Det verkar finnas gott om människor uppe på berget; vinden för deras vittring ända hit ner. Du börjar lufsa uppför bergssidan... och gnäller till när du plötsligt känner någonting i huvudet, som om en liten fluga skulle ha krupit in i ditt öra. Du försöker krafsa bort det, men det vill inte försvinna. Till slut ger du upp och fortsätter uppåt. Det är en lång vandring men avlägsna ljud från människor och maskiner driver dig vidare upp mot toppen. Du kommer sakta närmare platsen där ljuden och lukterna kommer från, och när du till slut går över ett litet krön ser du den. Ett öppet område med bilar och små hus, och tillräckligt många människor för att kunna föda en flock i flera dagar. I mitten av platsen står... någonting. Det är stort och runt och liknar ett träd, och ändå inte. Från dess topp kan du se ett svagt ljus.      Du stryker omkring i skuggorna en stund och försöker urskilja Honan. Hennes doft finns här och är färsk, hon är definitivt någonstans i närheten. Den är starkast från ena kanten av området - och när du rör dig ditåt får du syn på henne! Hon är ensam och går mot det konstiga trädet. Fradgan rinner nerför dina mungipor när du ser på henne i det bleka månljuset. Mört, mjukt, saftigt kött!! Ska du gå till anfall omedelbart? Ja: 30 | Nej: 65 64 ”Det har jag ingen aning om!”  Du går vidare medan du tittar ner i marken och försöker se ut som om du tänker på något viktigt. Bakom dig hör du hur ordonnansen mumlar något om stroppiga typer innan han varvar upp motorcykeln och kör iväg.      Du tittar upp mot grindarna igen - och ser Jeanette! En Volvo har stannat utanför infarten, och hon stiger just in och sätter sig i den. Du tittar dig snabbt omkring... där!  En patrullbil står parkerad intill vaktkuren och en soldat med bilnycklar i näven ska precis kliva in. Du rusar fram och sliter nycklarna ur handen på honom.      ”Halt!! Givakt!! Den här bilen är rekvirerad!”      ”Eh... öh, ja, löjtnant...”      Soldaten står kvar och gör honnör med en förvirrad min medan du gör en rivstart. Du ser att han lämnade kvar sin K-pist på passagerarsätet. Bra! Den kan komma till användning. Du kör ut bilen på kaserngården, vänder och tar sats; grindarna är stängda, så du har inget annat val än att åka rakt igenom dem.      Vakten hinner ropa ”Halt!” i en högtalare sekunden innan du kör in i grinden. Du är nära att slå pannan i vindrutan vid kraschen, men grindgallret slits loss från sina fästen med ett skärande ljud och gör en kort luftfärd framför bilen innan det tar mark. Du stampar gasen i botten, och när vakterna kommer ut och börjar skjuta efter dig är du redan utom skotthåll. Några minuter passerar. Du ser Volvons baklysen långt borta när du kör iväg från området, men efter en stund svänger den av och tar in på en liten skogsväg. Där är den svårare att följa med blicken. Så småningom tappar du den helt ur sikte, och ett tag senare delar sig vägen. Det får bli en ren gissning vilket håll du ska välja. Vill du svänga in på vägen till vänster? Ja: 34 | Nej: 21 65 Du börjar smyga efter henne istället. Honan går in under det runda trädet och upptäcker dig inte när du sakta glider fram över det öppna området mot henne. Hon vänder ryggen mot dig, och alla dina muskler är beredda till språng när du smyger in under trädets skugga...      Du tjuter till när den där atonala känslan plötsligt kommer tillbaka och fyller ditt huvud med öronbedövande styrka! Det fortsätter i några sekunder och du tappar abrupt medvetandet. Du slår upp ögonen... Du ligger på rygg på marken, i skuggan av en kolossal parabolantenn. Stjärnorna gnistrar på himlen ovanför den. Jeanette sitter hukad över dig, iklädd en heltäckande overall, och tittar på dig med en bekymrad min. Sedan plockar hon fram en autoinjektor ur en benficka - och sticker den i ditt lår.      ”AJ!”      ”Schh!  Lykantropin har ingen effekt i antennens skugga, men du skulle bli en varulv igen så fort du kom ut i månljuset. Det där motgiftet var egentligen min dos!”      Skulle bli en varulv..? Du kämpar dig omtöcknat upp till sittande ställning och studerar omgivningen. Ni är ute på ett öppet område omgivet av skog, med parabolen i centrum. Längre bort ser du en grupp baracker. Intill parabolens fundament finns en mindre mobilbarack, och det står två lastbilar parkerade vid den.  Du känner dig yr, inte enbart på grund av injektionen.      ”Så det var hit du var på väg när vi träffades första gången?”      ”Ja. Det här är min arbetsplats. Jag är... tekniker här.” Hon suckar och får något gosigt i rösten, ”Om du hade en aning om hur orolig jag var för dig när du försvann! Jag var så bergsäker på att du hade blivit uppäten..”      Hon böjer sig ner och ger dig en kram. Då ser du något som du inte la märke till tidigare. Runtom parabolens kanter finns en svag korona av vitt ljus som skimrar och pulserar... exakt som passagen du klev igenom från din hemvärld!  Du känner en iskall klump i bröstet när du plötsligt inser varför parabolantennen kastar en så bred skugga - den är riktad rakt mot fullmånen!      ”Herregud... Så det är därför - det är det ni gör här! Det här är en varulvsfabrik!!” Du griper tag om Jeanettes axlar och ser henne i ögonen, ”Eller hur? Ni gör nånting med månen så att den framkallar varulvarna!”      ”Vi har upprättat en länk till en värld där såna fenomen uppträder av naturen.” Hon får en väldigt affärsmässig röst och verkar snarast förbryllad över din reaktion.      ”Men... men herregud, Jeanette! Varför!?”      ”Direktoratet vill ändra den här civilisationens mentalitet så att den bättre passar våra syften. De... man kan säga att de arbetar i väldigt stor skala.” Hon ställer sig upp, ”Du, jag tycker inte om att behöva göra så här, men det är nog bäst att jag tar dig till de andra. Res dig upp!”      Hon drar fram en liten manick som verkar misstänkt lik ett skjutvapen. Tankarna rusar genom ditt huvud. Jeanette må vara en hur fin tjej som helst, men hon är delaktig i något som måste få ett slut! Du kan inte låta henne föra bort dig till ’de andra’, vilka de nu är.      Punkt ett måste alltså bli att avväpna henne, men det bär dig emot att behöva ta till våld mot den här tjejen. Ska du köra med den mjuka stilen istället? Ja: 68 | Nej: 13 66 Tiden släpar sig fram som sirap i uppförsbacke medan du ligger på sängen och försöker reda ut det som har hänt det senaste dygnet.      Helt klart är att den här Jeanette, dubbelgångaren till din ex-fästmö, vet mycket mer om det hela än vad hon berättade för dig. Du kommer ihåg vad hon sa om att hon skulle iväg någonstans för att träffa folk. På något sätt måste du hitta henne, och ta reda på vart det där stället finns...      En nyckel rasslar i låset. Dörren öppnas, och befälet med hakan kliver in med en matbricka.      ”Middagsdags, Ståhl!  Jag kan också berätta att dina prover inte visar på någon smitta. Du kommer inte att bli en varulv ikväll.” Han flinar lite, ”Så vi behöver inte skjuta dig.”      ”Var är Jeanette?”      ”Tjejen du kom med? Henne släppte vi alldeles nyss. Hon ringde till någon som skulle komma och hämta henne, och sen gick hon iväg. Det var väl någon kvart sedan.”      Det finns alltså en chans att hon fortfarande befinner sig på området! Det finns bara en sak att göra - du måste ta dig ut härifrån nu!  Löjtisen har ställt ner brickan och börjar backa ut. Ska du anfalla honom medan han fortfarande är inne i rummet? Ja: 52 | Nej: 27 67 Du rullar in under baracken för att få ett skydd. Hummandet växer sig starkare och kommer mycket nära; roboten ställer sig och svävar alldeles intill väggen på någon meters höjd. Den verkar veta precis var du är, men den är antagligen förbjuden att beskjuta baracken. Den kan inte nå dig... för tillfället.      Du börjar inse att du har satt dig själv i en kniptång - om du lämnar ditt skydd blir du omedelbart nerskjuten, men så länge du ligger här är du en fin stationär måltavla för de mänskliga vakterna. Om du ska hitta på något så börjar det bli bråttom...      Plötsligt får du en desperat idé: Vill du hoppa fram och gripa tag i roboten? Ja: 12 | Nej: 36 68 Du reser sig upp och försöker att inte verka hotfull.      ”Jeanette, är du verkligen säker på det här..?”      ”Vad menar du?”      ”Ja, alltså... Har du funderat över vad det är ni gör här? Miljoner människor lever i skräck på grund av er. Ni plågar dem ju - terroriserar dem! Hur kan du gå med på det?”      Hon fnissar bara. ”Tro mej, gullet, jag har sett mycket värre än det här! En Resenär får inte vara så kräsen.”      ”Kräsen? Folk dör ju av ert lilla påhitt! Fattar du inte det? Den där antennen borde förstöras innan ännu fler får sätta livet till!”      ”Här förstörs ingenting!” Hennes röst blir frostig, ”Rör på fötterna nu - de andra vill nog ta en titt på dig.”      Hon får något hårt i blicken och höjer vapnet mot dig; du börjar tro att den mjuka stilen var helt fel.      ”Um, lugn nu, älskling. Inte skulle du väl kunna skjuta mej..?”      Du gör ett försök att sparka vapnet ur handen på henne, men du har redan begått misstaget att få henne på sin vakt. Det hörs ett skarpt whop samtidigt som någonting fräser till i ditt mellangärde. Massiv smärta väller upp och du faller rosslande till marken      Med större delen av magen bortbränd lever du bara precis så länge att du hinner uppfatta Jeanettes sista gråtfärdiga ord till dig:      ”Idiot! Din idiot!!  Varför skulle du tvinga mig till det här!?” Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 69 De ser snabba ut; ingen chans att kunna springa ifrån dem på öppen gata. Närmaste innergård med stängsel är för långt borta, du ser inga bilar parkerade i närheten, kloakluckorna är försedda med lås, inga andra tänkbara flyktvägar inom räckhåll utom portarna och balkongen...      Ledsen, men du stod och tvekade för länge. Tre ludna, muskulösa varelser störtar vrålande fram mot dig med utspärrade klor, och förvandlar dig till hundmat på några sekunder. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 70 Det verkar säkrast att hålla sig borta från vägen; de som finns däruppe håller den troligen under bevakning. Du lämnar bilen i vägkanten, tar med dig K-pisten och vandrar ut i den mörka terrängen. Tack vare fullmånen är det inga svårigheter att orientera sig inne i skogen.      Någonstans i natten hörs det avlägsna ylandet från en flock varulvar... Det kanske inte är så himla smart att traska omkring härute, i vargars naturliga miljö?  Nej - du slår tanken åt sidan. Det är för sent att börja tänka på sånt nu.      När du har gått där en stund blir du medveten om ett pulserande, dovt hummande ljud som växer sig starkare. Nånting närmar sig uppe i luften! Du trycker i ett buskage och väntar. Snart kan du se en mörk silhuett som sakta kommer svävande över trädtopparna..      Du har aldrig sett nåt liknande! Det ser ut som nånting direkt ur Stjärnornas Krig - en stor kantig robot med gripklor och något slags skjutvapen på undersidan. Den har en stor rödglödande lins på toppen som svänger från sida till sida, precis som om den söker efter någonting. Vill du skjuta ner den? Ja: 9 | Nej: 58 71 Du borde ha kunnat gissa att hon bara skulle bli sur. Hon reser sig häftigt upp och står sedan en lång stund och tittar ut genom källarfönstret under tystnad. Till slut tar hon till orda igen, med uppenbar irritation i rösten.      ”Jag kan inte stanna här länge till! Jag måste ge mig iväg till... ett ställe där jag skulle träffa en del folk.” Hon sväljer och är tyst en stund igen, ”Det kanske vore bäst om du och jag inte.. AAHHH!!”      Med en högljudd krasch kommer två ludna armar plötsligt in genom fönstret och griper tag i henne! Innan du hinner reagera har varelsen dragit ut henne från källaren.      ”JEANETTE!!”      Förbannelse! Du ormar dig ut genom det lilla fönstret och krälar ut på trottoaren - och ser hur Jeanette just reser sig upp framför dig. Varulven löper iväg i full fart neråt gatan, vilt gnällande.      ”Jeanette... hur gick det? Vad hände??”      Hon spottar ut lite blod.  ”Jag bet den i örat!”      Kvicktänkt. Du står och försöker kläcka fram en lämplig komisk replik när flera ylanden börjar höras från den riktning där varulven försvann. Den återvände till sin flock!      ”Det är fler på väg. Vi måste röra på oss!”      Ni börjar springa ner efter gatan, alldeles för långsamt för att kännas betryggande. Jeanette bär högklackat och du själv haltar lite av skadan du fick i benet. Efter mindre än en minut kan ni höra morrande skall någonstans bakom er. De har upptäckt er!      Ni kommer fram till en tvärgata. Ska ni svänga in på den? Ja: 33 | Nej: 6 72 Du hittar snart lyan där du såg Honan sist, men hon är inte kvar där. Hennnes spår leder ut på gatan och där försvinner all vittring.      Du försöker tänka. Ett suddigt minne... Någonting säger dig att du borde veta var hon är...      ”...jag kanske kunde tänka mig att låta dig följa med till Svartberget...”      Du vet var hon är! Det är långt till berget men dina ben är starka. Du börjar springa, och stannar inte ens för att lukta på lyktstolparna. Till slut har du lämnat allt det grå och hårda bakom dig, doften av gräs och jord smeker din nos och du känner fuktig mjuk jord under tassarna. Du kommer in i Skogen.      Berget reser sig framför dig över träden när du plötsligt hör ylande röster någonstans längre in i Skogen, inte långt borta. Det börjar rycka i din svans. En flock av de dina! Vill du söka upp dem? Ja: 22 | Nej: 63 73 Du ser på flickan i det svaga ljuset från källarfönstret när hon sätter sig upp. Hon bär en svart skinnjacka över en röd, urringad blus där överdelen av en spets-BH sticker fram. Benen är täckta av svarta nylonstrumpor och hon har en kort skinnkjol på sig. Sedan ser du hennes ansikte.      ”Jeanette!!”      Du tvekar lite... Nej, det här är inte hon. Jeanette är kortklippt och blonderad, men den här tjejen har långt mörkt hår. Hon tittar på dig och ser paff ut.      ”Hur... hur vet du vad jag heter??”      Det här är för mycket!  Du sätter dig ner bredvid henne och börjar uppgivet linda om ditt skadade ben.      ”Hela den här dan har varit knasig! Jag hinner inte mer än komma ut från sjukan så dyker det upp ludna vilddjur på stan - och det är inte ens fredag! Alla bär sig åt som om det har varit så här i flera år. Den där hjärnkirurgen måste ha gjort nåt fel när han skar i mig!”      ”Menar du att du inte kände till varulvarna?” Hon lutar sig fram och ser på dig med en förbryllad min, ”Var kommer du ifrån egentligen??”      ”Säg det. Ända sen jag rörde vid den där lysande cirkeln så har...”      ”Lysande cirkeln!?” Hon flämtar så högt att du för en sekund tror att hon har fått syn på en till varulv i skuggorna, ”Åh nej, du har använt en av våra passager!! M-men hur kunde du se den..?”      Hon tystnar abrupt och får något skamset i blicken, och sjunker sedan ner på golvet med händerna mot hakan.  Jeanette eller inte, den här bruden verkar veta en hel del om det som har hänt dig. Vill du fråga ut henne om de där ’passagerna’ som hon nämnde? Ja: 14 | Nej: 48 74 Det skriker i däcken när du börjar snurra på ratten. Du behöver nästan hela fältets bredd för att vända lastbilen i den här farten, och du ser folk kasta sig handlöst åt sidorna för att inte bli överkörda. Spridda skott slår in i hyttplåten omkring dig, rutorna krossas och det yr glassplitter i luften, men på något sätt lyckas du undgå att bli träffad själv. Till slut dyker parabolen upp framför dig och du sätter full fart framåt.      Skotten, den rusande motorn och fartvinden genom de sönderskjutna rutorna överröstas nästan i dina öron av dina egna bultande hjärtslag. Om du inte vill bli mos själv måste du ta dig ut ur bilen innan kollisionen, men för att förstöra antennen måste du få upp så hög fart som möjligt. Du känner kallsvetten bryta fram; fundamentet kommer rusande mot dig i svindlande fart. När du har mindre än trettio meter kvar lägger du växeln i friläge och kastar dig ut.      Du landar hårt och din kropp rullar och studsar handlöst över marken i några sekunder. När du stannar är du bara nätt och jämnt vid medvetande, men du kan höra en våldsam explosion i närheten, följd av ett utdraget, metalliskt gnissel... Sedan skakas luften omkring dig av en öronbedövande krasch. Fortsätt: 80 75 Inviten är ett rätt uppenbart försök att distrahera dig så att du ska sluta ställa besvärande frågor, men just nu känns det rätt lockande att få tänka på annat än varulvar en stund. Och hon är tusan så lik din ex-fästmö... Hennes ena handflata börjar långsamt smeka musklerna innanför din T-shirt.      ”Jag hade nog mer tur än jag trodde när jag träffade dig!”      En kort, tvekande puss. Hon fnissar blygt när du drar ner hennes jacka över axlarna och dina fingrar börjar glida ner mot hennes mage.      ”Vem vet... jag kanske kunde tänka mig att låta dig följa med till Svartberget...”      ”Hm?” Du lyssnar inte riktigt, då din uppmärksamhet just nu är fäst på att utforska hennes hals med läpparna.      ”Öh... Ingenting! Vi kan ta det i morgon.”      En lite längre kyss, tungspetsar som snuddar vid läppar. Hon fnissar igen medan hon börjar knäppa upp ditt bälte med lätt darrande fingrar.      ”Mmm, vet du om att du...”      Någonstans bakom dig hörs ett lågt, dovt morrande som får er båda att omedelbart stelna till. ”Sschhh! Vad var det..?”      För någon sekund sitter ni stilla under absolut tystnad, sedan fylls luften av ljudet från krossat glas, följt av ett öronbedövande djuriskt vrål. En slank luden kropp dyker upp i källarfönstret och börjar klämma sig in.      ”SKIT!!”      ”Jeanette, se upp!!”      ”Se upp själv!”      Hon störtar fram mot fönstret med sin jacka i handen och kastar den över huvudet på varulven. Den stannar upp något ögonblick och försöker slita bort den, tillräckligt länge för att du ska hinna fram och ge den ett tungt armbågsslag över nacken. Du känner kotorna krasa sönder.      Ni står ett par ögonblick och ser på den döda varulven på golvet, och det är faktiskt precis som på film! Pälsen dras in i huden inför era ögon, kroppen förändras och börjar gradvis anta en mänsklig form... Någonstans i fjärran hörs fler ylanden; du inser att ni inte är säkra härinne.      ”Jeanette, stanna här och försök spärra fönstret med nånting! Jag ska se om jag kan hitta nåt bättre ställe där vi kan gömma oss.”      ”Men... Okej. Var försiktig!”      Du sticker ut huvudet genom fönstret; inga andra varulvar syns till, så du klättrar ut och börjar smått haltande ta dig neråt gatan. Ditt ben värker fortfarande där du blev klöst.      Plötsligt hörs ylandet igen, knappast mer än ett par kvarter från dig. Lopphögar i närheten!  Du ökar farten och börjar undra om du inte borde ha barrikerat dig i kolkällaren med Jeanette istället; det är inte ens en fråga om minuter innan den där flocken har nosat upp dig.      Du kommer fram till en tvärgata. Vill du svänga in på den? Ja: 24 | Nej: 57 76 Ljudet tystnar medan du går mot det. Efter ett par minuter kommer du fram till en siren som sitter uppmonterad på ett trafikljus vid en gatukorsning. Någon har klottrat ordet ’Vargtutan’ på den.      Trafikljusen står och blinkar gult, men sirenen är helt tyst... Faktiskt är allting helt tyst i omgivningen! Det slår dig plötsligt att du inte har sett en enda människa förutom lodisen ända sedan du rörde vid den där skimrande cirkeln.      Du känner dig lite obehaglig till mods, och börjar gå in mot centrum. Där borde det åtminstone finnas folk! Fortsätt: 44 77 Flockledaren stannar upp och tvekar ett ögonblick. Den kastar ett par snabba blickar i motorljudets riktning, men vänder sig sedan mot er igen och gör sig redo för ett språng.      Plötsligt rycker den till och vrålar högt när det börjar spruta blod från ett dussin ställen på dess muskulösa kropp. Det skarpa ljudet av en kulspruta ekar längs gatan och ledaren faller till marken i häftiga dödsryckningar, grundligt blästrad av en skur silverkulor.      De andra varulvarna gnäller till och skingrar sig blixtsnabbt när en militärbil kommer ångande nerför gatan med en smattrande kulspruta på taket. Jeanette tar ett jämfotaskutt.      ”Vi är räddade! Det är Nattpatrullen.”      Bilen tvärstannar framför er med skrikande bromsar. Den kör över den döde flockledaren, vars päls just har dragits in i vad som åter börjar likna mänsklig hud. En bildörr öppnas och ett storväxt fänrik sticker ut en arm mot er.      ”Hoppa in! De är snart här igen.”      Ni kliver ombord och militärbilen kör iväg. Saved by the cavalry... Fortsätt: 54 78 Nu ser du dem tydligt. Tre stora håriga bestar lämnar skuggorna och rör sig ut på gatan, lika gracilt och målmedvetet som en vargflock som avancerar mot ett inringat byte, och fixerar dig med skarpa gula ögon. De ser inte ut som någonting du skulle vilja möta i en mörk gränd - och knappast på en upplyst huvudgata heller, men här är du nu.      Du ser dig snabbt omkring; gallerfönstren verkar hopplösa att försöka ta sig igenom, men det finns en balkong inom räckhåll. Med ett kraftigt språng kanske du kan nå den. Tänker du försöka? Ja: 25 | Nej: 69 79 Ett par rikoschetter tjuter kring dina öron när du kravlar in under baracken, men härnere har du ett utmärkt stridsvärn i skydd av ett av cementblocken. Några väl valda salvor av K-pisten räcker för att avstyra alla försök från Jeanettes kumpaner att rycka fram mot dig. Du slappnar av lite och börjar planera för ditt nästa drag.      Någonstans därute hörs plötsligt ett högljutt metalliskt gnisslande. Vad var det där!? Ljudet kom uppifrån... Sedan ersätts gnisslet av ett utdraget skärande ljud från metall som slits sönder.      Du hade alldeles rätt i att parabolen snurrade lite för fort. Där du ligger kan du inte se det, men den lossnar just från sitt fäste och störtar omkull. Baracken krossas till smulor under den fallande metallkolossen - och du kan nog gissa hur mycket som blir kvar av dig själv. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 80 Någonstans kan du höra avlägsna rop. Du slår upp ögonen, i pur förvåning över att du fortfarande lever, men ser först bara damm och dammtäckt bråte i närheten.      ”Urgh... Varför ger jag mig in på sånt här?”      Du reser dig upp och tittar omkring dig medan du försöker hitta ett ställe på din kropp där du inte är blåslagen. Parabolen rasade ner och förstörde allting under sig; mobilbaracken är slagen till flisor - och själv känner du ett välbekant surrande i bakhuvudet. Antennens fundament krossades när den föll, och i resterna av det svävar... en vit, pulserande cirkel av skimrande ljus. Passagen, din biljett härifrån! Det var den de projicerade kraften ur!  Du stapplar fram och står beredd att röra vid den...      ”Du har förstört allt!!”      Jeanette kliver fram bakom antennvraket med ett futuristiskt skjutvapen riktat mot dig.      ”Och för vad? Det hjälper dig ändå inte att bara gå genom den; du kommer inte hem på det viset!  Du kan inte ta dig till ett bestämt mål om du inte vet hur man gör. Passagen fraktar dig bara slumpmässigt till vilken värld som helst!”      Du ser ett dussin beväpnade män komma springande bakom henne, och du vänder dig mot cirkeln igen.      ”Ledsen stumpan, men vilken värld som helst är bättre än den här just nu!”      Hon lyfter vapnet och siktar på dig... och sänker det sedan igen.      ”Okej. Försvinn då. Bara försvinn!  Men tro inte att du ska komma undan med det här - vi kommer att hitta dig igen, vart du än tar vägen. Hör du det!?  VI KOMMER ATT HI...”      Surrandet övergår i ett plötsligt crescendo. Cirkeln flammar till och för en bråkdels sekund är du omgiven av skarpt vitt ljus... ...och sedan hör du fågelkvitter.      Du tittar dig omkring i din nya omgivning. Ingen tvivel om att Jeanette hade rätt; det här är absolut inte din hemvärld! En enhörning tittar nyfiket på dig från skogsbrynet, och på ett av molnen uppe i himlen ser du ett magnifikt slott.  Nu börjar det likna nånting!      Du borstar dammet av kläderna och börjar sakta promenera nerför berget, mot vilka nya äventyr den här världen än kan tänkas erbjuda... Gratulerar! Du har överlevt del 1 och löst äventyret. Börja om Arkiv 071 Barbarian Allmänt om Stormens Tid-trilogin