Barbarian

Folksamlingens vrål och jubel har nått sitt klimax. Dina öron ringer av oväsendet där du cirklar nere i den lilla gropen medan du försöker bevaka din motståndares rörelser. Sällan har du mött någon som varit så snabb! Hans svärd rör sig fortare än tungan på Aarash, den lilla röda giftormen, men folksamlingen skulle döda dig om du försökte backa undan nu. Fastän ni båda blöder från ett dussin sår är det han som har segervittring.      Plötsligt snubblar du till. Brett flinande störtar han fram för den avgörande stöten och höjer svärdet över huvudet - och din väldiga stridsyxa krossar revben och senor under sig innan den stannar, inbäddad djupt i hans bröstkorg. Du höjer yxan i en vid segergest åt hans jublande kamrater uppe på kanten. De låter dig klättra upp ur gropen och någon trycker ett spritkrus i din hand. Medan du dricker ur det i djupa klunkar kommer stamhövdingen fram mot dig.      ”En bra strid, främling! Du kämpade väl.”      ”Så gjorde också min motståndare.” Du sänker kruset och betraktar den ärrade krigaren. ”Hårda är stammen Kata-Ras seder!”      Hövdingen bara skrattar. ”Varför klaga? Nu har du rätt att vandra fritt på Kata-Ras mark! Stammens sprit är inte längre tabu för dig, och om du vill kan du ta dig en kvinna.”      ”Det första är det viktigaste för mig. Jag måste korsa stammens land för att söka upp en fiende!”      Hans ögon blir till smala springor, och du undrar om du kanske redan sagt för mycket.      ”Krigsherren?”      Hans röst är inte högre än ett väsande, och du känner på dig att det är säkrast att vara helt ärlig mot den här mannen.      ”Ja - det finns ogäldat blod mellan mig och Krigsherren av Zarkonta. Är ni lojala mot honom?”      Hövdingen spottar ilsket på marken. ”Här har han ingen vänskap att hämta, men han är för mäktig att bekämpa!” Han suckar djupt och ser tankfullt upp mot himlen. ”Förra månaden tog han min dotter Alayca som tribut.”      ”Hans smak för kvinnfolk är inte obekant för mig. Jag svär att ta henne tillbaka till Kata-Ra om jag hittar henne!”      ”Om du lever så länge, främling.” Han lägger en tung hand på din axel. ”Nog talat! Stannar du i byn över natten? Vi håller en stor fest i kväll.”      Det låter lockande; under dina resor har du inte kunnat rumla ordentligt på flera månader. Ändå känns det fel att inte fortsätta nu när du är så nära ditt mål. Hur ska du göra? Vill du festa med stammen på kvällen? Ja: 15 | Nej: 37

1 Väggarna är höga och är täckta av slem, så det är en svår klättring. När du griper efter fotfästen börjar dessutom den buande folkhopen uppe på kanten att kasta ner saker på dig. Efter att nästan ha blivit träffad av en stol blir du tvungen att ge upp och släppa taget.      Det enda alternativet verkar vara att försöka hugga upp dörren. Fortsätt: 18 2 Han måste gå att övertyga, bara du kan komma på rätt saker att säga!      ”Jag har vunnit många segrar i norr.”      ”Försvinn eller dö!”      ”Jag har ensam dräpt en hel trupp valoriska solryttare... och jag brände en gång en hel by långt inne i Valorias land!”      Nu förblir han tyst i några sekunder. ”Mmm... Följ mig.”      Krigsherrens fiendskap med Valoria fastnade tydligen. Han vänder om och du följer efter honom över bron. Hettan ovanför lavasjön biter och fräser mot ditt skinn, men vakten verkar inte alls påverkad av den. Du funderar lite om repbron kan ta eld...      Slutligen når ni borgens ingång. Som allting annat är den gjord ur ett stycke massiv, stelnad lava och är lika mycket en grottöppning som en port. Vakten vänder sig om mot dig vid ingången.      ”Ditt vapen måste lämnas här.”      ”Aldrig!”      Med ett snabbt, kraftfullt yxhugg krossar du hans höft. Stöten kastar honom över kanten och du ser honom rulla nerför klippan mot den sjudande lavan. Inga andra vakter syns till, så du fortsätter inåt i rask fart. Du passerar mängder av sidogångar och små korridorer, som troligen leder till gästrummen och tjänarnas flyglar. Du lär inte hitta din fiende där så de är ointressanta för dig.      Slutligen når du fram till en stor dubbeldörr där en vakt, likadan som den förste, står posterad. Han sänker sitt spjut när du kommer närmare och riktar det mot dig. Vill du försöka bluffa bort den här vakten också? Ja: 22 | Nej: 17 3 Dit du ska kommer det att bli svårt nog utan en vek spoling att släpa på. Du ignorerar hans ynkliga gnällande och letar igenom vagnen; det mesta är sådant som du inte behöver eller inte litar på, men några fyllda vattenskinn kan komma väl till pass. När du vänder för att gå därifrån öppnar valpen munnen för första gången.      ”Herre..? Snälla, n-ni lämnar mig väl inte här?”      Du grymtar irriterat. ”Du har en vagn med friska dragdjur. Använd den!”      Vart han är beger sig i de här trakterna blir hans öde förmodligen något liknande det han skulle ha mött tillsammans med borodiern, men det är hans problem; du har annat att göra.      Du vänder vagnen ryggen och fortsätter din vandring. Fortsätt: 33 4 Du går fram till den närmaste av dem och försöker lyfta ner honom från kroken som han hänger i. Så fort du rör vid honom ger han upp ett höggljutt omänskligt skri, och de andra stämmer in i kören      Utan förvarning börjar han tugga och riva mot dina ben! Du hoppar bakåt; han och alla de andra klöser frenetiskt i luften efter dig. Ett par av dem slår upp ögonen och stirrar på dig med tomma, blodröda glober. Nu förstår du hur Krigsherren skapar sina halvmänskliga soldater...      Det finns ingenting du kan göra för dem, förutom att hämnas deras själar. Du vänder dig om mot schaktet igen. Fortsätt: 30 5 Du försöker ta dig ett varv runt klippan, men det enda du hittar är vulkanisk sten och taggiga klippor. Flera gånger händer det att glödheta droppar av lava sprätter upp mot dig ur den kokande sjön, och ett par gånger är du nära att snubbla på de lösa lavastenarna och ramla ner. Det verkar inte finnas något att se härute, och du utsätter dig bara för risk att bli upptäckt.      Du håller som bäst på att ta dig tillbaka till sprickan som du såg tidigare, när du får syn på en liten avsats en bit längre upp på klippväggen. Uppe på den kan du skymta några små rubinröda föremål. Ska du stanna och undersöka det? Ja: 26 | Nej: 38 6 Du tar ett glaskrus ur handen på en dansös som ändå använder munnen till annat just nu, och låter dig väl smaka.  Hej, det smakade faktiskt bättre än du hade väntat dig! Du tar en klunk till, och sedan ännu en... Snart nog är kruset tomt. Du har just svept en karaff zafraansk nektarsprit, kryddad med lotusfrön från Chan Pong - något av det starkaste man kan hitta i dryckesväg på den här kontinenten.      Rummet börjar snurra så sakteliga, men du beslutar dig att inte bry dig om det. Istället försöker du hickande bekanta dig med en söt ung jänta som ligger utbredd på ett bord. Det tar en stund innan du inser att hon redan är medvetslös av utmattning.      Medan du försöker resa dig ser du två slavinnor som kommer in med en stor gryta, i sällskap av nån ful typ. Han får syn på dig och störtar fram med ett bredsvärd redo. Det går upp för dig att han är en vakt; när du famlar efter yxan upptäcker du att du nog har lagt ifrån dig den någonstans...      I ditt nuvarande tillstånd är du så gott som hjälplös mot honom. Efter ett par skoningslösa hugg som knäcker dina armar och ben lyfter han upp dig och kastar ner dig i arenan, där du landar på rygg med en bedövande duns. Du ligger fortfarande och försöker förstå vad som hände när du ser svavelmaskens slemfuktiga mundelar öppna sig över ditt huvud... Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 7 Valet mellan att leka med kvinnfolk och att njuta av god sprit är inte särskilt svårt! Du sätter en fot mot jäntans bröst och sparkar undan henne, sedan dricker du ur innan du fyller på hornet igen. Festen blir bara vildare allteftersom natten fortskrider...      ...så du är inte förvånad när du vaknar nästa morgon och finner dig liggande hos svinen i dynghagen. Du kliver upp och försöker skaka av dig din fyllsjuka innan du går och börjar samla ihop din utrustning. Efter att ha skaffat lite proviant inför resan ger du dig av. Fortsätt: 39 8 Du har smugit runt bergssidorna i nästan en timme utan att hitta något, när ett gällt djuriskt skri plötsligt klyver luften. En flygödla sveper ner mot dig med en av Krigsherrens vakter på ryggen. Han kastar ett spjut mot dig, som du enkelt slår undan med yxan.      Han får inte återvända till borgen och slå larm!  Så fort ödlan kommer inom räckhåll kastar du dig upp och griper tag i dess ena ben. Den ökade tyngden får djuret att landa, men vakten tar ett språng ner på marken med ett bredsvärd i handen. Han är naken förutom sitt höftskynke och en hjälm där två tomma, blodröda ögon stirrar ut.      Ni störtar fram mot varandra och han blockerar ditt första utfall utan svårighet. Du överraskas något av hans styrka, men turen är med dig idag; ett av dina hugg får honom tillfälligt ur balans. Han snubblar och stapplar bakåt - och faller ner i en smal klippskreva. Ett fuktigt ljud hörs där nerifrån, du tittar ner och hinner se hur en vass klippspets skär upp honom från nacken till korsryggen medan kroppen glider nedåt i skrevan och försvinner.      Du tänker inte mer på honom. Det verkar inte ge något mer att gå runt och spana här nere, och du börjar tro att det bästa ändå vore att följa den ursprungliga planen.  Då ser du hans flygödla som fortfarande står kvar på marken. Vill du klättra upp på den och försöka flyga upp till slottet? Ja: 31 | Nej: 25 9 Du har rest för långt för att lämna din bäste vän utanför den här striden! Med ett rungande stridsvrål låter du yxan svepa i en dödlig båge genom luften mot Krigsherren - utan effekt. Du slår in hugg efter dödande hugg, men klingan studsar bara mjukt och ofarligt mot hans kropp. Det är som att slå på honom med en kudde!      Din fiende skrattar högt. ”Jag har en speciell pakt med järnets gudar, barbar! Metallvapen kan inte skada mig... men jag kan använda dem för att skada andra!”      Han drar fram en kniv och störtar framåt. Ditt försök att parera är lönlöst; han skär ett djupt snitt i din strupe, och när du rosslande sjunker ihop tar han ett stadigt grepp om ditt hår och släpar fram dig till altaret. Du kan bara kraftlöst se på medan ditt livsblod forsar ut över det glänsande svärdet som ännu ett offer till Avgrundens makter.      ”Som jag sade, barbar; ditt uppdykande kom mycket lägligt!”      Krigsherren håller fast dig tills forsen från ditt sår har krympt ner till en djupröd rännil, sedan lyfter han dig över sitt huvud och kastar dig ner från klippan. Du har fortfarande tillräckligt mycket liv kvar för att behålla medvetandet tills du slår ner i den jäsande lavan... Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 10 Du känner på dig att någonting inte står rätt till med de där flickorna. Dessutom har du ändå fullt upp utan att behöva släpa på en hord kvinnfolk; du koncentrerar dig på att fylla din penningpung istället.      Medan du står böjd över ett smyckeskrin slås dörren plötsligt upp, och in kommer en jättelik karl som bara delvis är mänsklig. Han har inga kläder men huden är blanksvart och läderartad, och på hans bröstkorg och armar har blanka stålnitar slagits in direkt i hans kött. Med ett dovt morrande lyfter han en stridsklubba över huvudet och kliver fram mot dig. När du rycker upp din yxa störtar han framåt och krossar en marmorstaty med ett fruktansvärt slag som missar ditt huvud med några centimeter.      Dina öron ringer snart av oljudet från krossade prydnader. Han är inte så snabb, men han har en mördande styrka bakom sina slag och verkar lika obekymrad som du för de möbler och prydnader som råkar komma i vägen. Dina hugg gör däremot ganska liten verkan på honom... I en desperat manöver dyker du ner på golvet bredvid honom, samtidigt som du håller ut din yxa. Du stannar nästan i luften av rycket, men med hela din tyngd bakom sig tränger den genom hans tjocka hud och skär upp buken från sida till sida.      Han faller framåt och landar handlöst på gallret, där hans bukinnehåll töms ut över de kvidande jäntorna. Du skyndar dig ut och fortsätter nerför trappan. Fortsätt: 28 11 ”Gå hem, yngel! I det här slakthuset serverar de såna som du till kvällsvard!” Du knuffar burdust ut honom ur klippskrevan och går ensam vidare inåt.      Grottan är en riktigt labyrint av håligheter och vindlande gångar som tar dig längre och längre uppåt. Den måste leda rakt in under lavasjön, för hettan blir så småningom nästan outhärdlig. Svetten flödar nerför din rygg, men du fortsätter din klättring.  Du har just passerat en stor grottsal och börjat ta dig uppför ännu en smal spricka när plötsligt nånting kommer upp bakom dig och slår ett par granithårda käkar runt din midja! Du försöker slita dig loss, men den låser fast dig med ett par enorma, kloförsedda ben.      Någonting som känns som en spjutspets trycks in i din rygg! Ditt skri blir till ett kvävt rosslande när den sprutar in en iskall vätska i dina ådror, sedan försvinner din känsel fullständigt. Varelsen släpper ner dig på golvet.      Nu ser du att det är en gigantisk bergsspindel. Giftet har redan börjat verka; du ligger stilla och hjälplös på det sotiga grottgolvet utan att kunna röra ett finger. Monstret ställer sig på huk över dig - och tusentals små spindelungar, stora som din handflata, väller ner från dess rygg för att klättra upp på din orörliga kropp. Du vet att så fort giftet har löst upp ditt kött tillräckligt mycket, kommer de att börja äta... Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 12 Det skulle vara en skymf mot din klan att backa för en fiende! Han hugger sin sabel i luften tre gånger. Du känner igen rachtaanernas rituella utmaning och höjer yxan i försvarsposition i väntan på hans första utfall. Utan ett ord går han till attack och era klingor möts i en öronbedövande klang.      Striden har inte pågått i många sekunder innan det står klart vilken fruktansvärd fiende han är! Sabeln skär blödande kurvor genom ditt skinn, och han pressar dig bakåt med oroande hastighet. Vid hans nästa hugg ser du att han försöker sikta in sig på ditt vapen. Skaftet är stridsyxans svaga punkt; om han lyckas kapa det är du försvarslös! Du rycker den snabbt bakåt, och när han försöker följa upp rörelsen hugger du till...      Du måste dra hårt i skaftet för att få ut yxan ur hans ansikte, ändå rycker det fortfarande i kroppen medan du muddrar den.      Du hittar fem ljusa hårskalper i en läderpåse. Av flätorna att döma måste de ha tillhört valoriska solryttare, och du minns att valorierna är svurna fiender till Krigsherren av Zarkonta. I övrigt har han bara med sig en läkande rotgröt som du smetar ut över dina sår. Du bryr dig inte om hans stäppödla; rachtaanska riddjur är tränade att döda alla utom sin herre som försöker röra vid dem.      Med dina sår väl inpackade fortsätter du din vandring. Fortsätt: 33 13 Du kastar yxan till golvet, spottar i handflatorna och avbryter Krigsherrens monologer med en rak höger - och det känns ljuvligt!      Trots alla hans göranden i svartkonst är han en väldig krigare; senorna sväller och bågnar under hans tunga läderrustning, men han är ingen match mot dina granithårda muskler. Du slår ner på honom som en blodtörstig stormdrake och känner ben och senor trasas sönder under dina knogar. Hur har du inte längtat efter det här ögonblicket! Krigsherren försöker slå tillbaka, men din första förödande attack har tagit hans kraft ur honom. Skrattande gräver du ner dina handflator i hans ansikte, och han ger upp ett gällt skri.       Det här går nästan för lätt för att vara roligt! Du lyfter hans blodiga och sönderslagna kropp och utdelar ett fruktansvärt slag som skickar honom tvärs över altaret. När han landar ovanpå flickan verkar han dock återfinna lite av sin styrka; han sträcker ut en arm för att ta upp sitt svarta svärd.      Du bara skrattar högt åt det löjligt tomma hotet. Han sa ju själv att svärdets krafter inte var färdiga! Det vore nästan harigt av dig att hindra honom... men du kan ju göra det ändå om du vill. Ska du det? Ja: 40 | Nej: 20 14 Du håller yxan i handen, och han verkar inte vara beredd på strid ännu, så han borde gå att ta med överraskning.      Ett blixtsnabbt hugg klyver hans hjälm till hälften, och han sjunker ner på marken i våldsamma spasmer. Perfekt! Du springer snabbt ut på bron; nu hänger det bara på att det inte finns alltför många vakter på andra sidan. ... I själva verket hänger det på mer än så, för du glömde tydligen de två demonerna. De hakar lös repbron när du är halvvägs över den, rakt ovanför den sjudande sjön. Ditt utdragna skri avbryts tvärt när du slår ner i lavan med ett dovt fräsande... Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 15 Kata-Ra är ett hårdfört folk på mer än ett sätt. Gudar, de vet verkligen hur man tömmer ett krus! Under natten dricker, dansar, slåss och älskar stammens medlemmar om vartannat, och alla försöker föra så mycket oväsen som möjligt medan de gör det. De som är för välfyllda för att stå upp fortsätter festa liggande. Själv står du vid en eld och skrävlar högljutt om alla de bravader du har utfört under dina vandringar. Du slår in tänderna på alla som tvivlar på dina rövarhistorier, vilket får de andra att skratta än högre.      När du sätter dig ner för att fylla på ditt dryckeshorn känner du plötsligt en liten hand fingra dig innanför höftskynket. Du tittar ner; en blond jänta med välfyllda bröst sitter vid dina fötter och ler beundrande. Här vankas det kvinnokött! Vill du ha henne? Ja: 32 | Nej: 7 16 Du ger upp en brölande stridsvrål och störtar fram för att förgöra din fiende med din massiva stridsyxa färdig för hugg. Krigsherren tar omedelbart stridsposition med sitt svärd i handen, men trollkarlen tittar knappt ens upp. Han pekar bara på dig - och alla de små miniatyrdemonerna sveper ner mot dig som en grotesk getingsvärm!      En kakafoni av små omänskliga skratt fyller dina öron. Det är omöjligt att träffa de små krypen, hur du än försöker slå mot dem. De är snabba som pilar och flyger in i din mun, i öronen, i näsan, innanför höftskynket... Plötsligt flammar de upp som små bloss av helveteseld, och du känner hur lågor av vulkanisk hetta skjuter upp och in genom alla dina kroppsöppningar!      Det mesta av dig har förvandlats till svart, förkolnat kött redan innan du hinner slå i golvet. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 17 Du går lugnt fram mot honom tills han är inom räckhåll för din stridsyxa. Då gör du ett snabbt hopp åt sidan och kapar hans spjutskaft med en grov sving. Han kastar genast det avhuggna skaftet mot dig och rycker åt sig ett bredsvärd som stod lutat mot väggen.      Du har kämpat mot skickligare motståndare många gånger. Efter bara några sekunder får du in en bra träff som nästan kapar hans svärdsarm från axeln - men han verkar inte ens känna det! Han tar bara svärdet i andra handen och fortsätter kämpa. När du träffar nästa gång är det med ett hugg som skickar både arm och svärd i en vid båge genom luften. Du följer upp den med att begrava yxan i hans bröst, och han faller hårt till golvet.      Sådär. Du vänder dig bort och börjar försiktigt känna på handtaget... när du plötsligt får en kraftig spark i ryggen!      Du tror det knappt. Vakten står upp igen! Han har inte längre något vapen, så det är mer slakt än strid när du nu går lös på honom med din stridsyxa - men han slutar inte röra sig!      Efter någon minut står du lutad över en samling lösa, kapade, kluvna, styckade kroppsdelar på golvet, och allihop vrider, slingrar och rycker frenetiskt.      ”Bergens alla gudar...”      Då inser du varför vakterna har hjälmar; du lyfter av den från det avhuggna huvudet, och ryser när du ser vad han har istället för ett ansikte. Du höjer yxan en sista gång och klyver hans skalle. Ingenting rinner ur den, men nu blir han åtminstone stilla.      Med en djup suck öppnar du porten och finner dig stående vid toppen av en trappa, gjord av små klippavsatser, som leder ner till en stor sal eller grotta. Du börjar gå nerför trappan. Fortsätt: 28 18 Det tar dig ett par minuter, och folkhopen däruppe skriker och kastar saker på dig medan du jobbar, men till slut får du upp en öppning stor nog för att kunna lyfta bort tvärslån som spärrar dörren på andra sidan.      En fuktkall vind slår mot dig när du kliver in. Det droppar från taket, och när dina ögon vant sig vid mörkret kan du skymta en mörk grottpassage som sträcker sig bortåt i mörkret till höger och vänster. I den ena riktningen ser du ett ljus långt borta, så du börjar smyga ditåt.      När du kommer närmare kan du höra ljud av skramlande kedjor och de omisskänliga stönandena från döende människor. Passagen mynnar ut i en grottsal som måste vara en tortyrkammare - och en väl använd sådan; luften är tjock av stanken från intorkat svett, blod och svavel. Vid den ena väggen hänger några vanställda människokroppar i krokar genom fötterna; de rycker och sprattlar fortfarande. Mitt i rummet ser du ryggen på en man som går runt och plockar upp lösa fingrar och öron från golvet. Han är klädd i en fotsid kappa, och när han vänder sig om mot dig ser du att han har mängder av små förgyllda amuletter runt halsen - en zarkontisk trollkarl! Han har makt att förvandla dig till sten i en blinkning, så du tar dig inte tid att springa fram mot honom. Samtidigt som han höjer händerna kastar du yxan mot honom.      Din tunga stridsyxa var aldrig avsedd att användas som ett kastvapen, men det hindrar den inte från att skära in i hans pannben med ett skarpt knakande. Du böjer dig ner för att dra loss yxan igen... och då ser du någonting på bortre sidan av grottan.      Under ett enormt stenblock som hissats upp i en grov kätting, finns en öppning i golvet. Bolmande svavelångor och ett svagt rödaktigt ljus tränger upp från hålet. När du går närmare ser du att det är ett djupt schakt. Uthuggna trappsteg slingrar sig längs med dess väggar ner i underjorden.  Du kommer ihåg allt tal du har hört om Krigsherrens allians med demoner från Avgrunden; det här måste vara platsen där han möter dem! Att nedgången är öppen kan bara betyda en sak - att han är därnere just nu! Du känner på dig att ditt sökande snart är över.      Ett svagt rosslande stön bakom dig får dig att haja till. Du hade nästan glömt männen som hänger i krokarna. Ska du se om du kan göra någonting för dem innan du går ner? Ja: 4 | Nej: 30 19 ”Nåväl, men håll dig bakom mig.”      Grottan slingrar sig stadigt uppåt. Ibland vidgar den sig till stora salar, ibland måste ni krypa på alla fyra för att ta er framåt. Lavasjöns närvaro börjar kännas när ni kommer längre in; det var varmt redan ute vid klippskrevan, och härinne är hettan fruktansvärd. Ni har just passerat en grottsal och börjat ta er uppför en smal spricka...      Plötsligt hör du ett snabbt, smattrande ljud som av hårda sulor mot sten bakom er. Skaor skriker till. Du vänder dig om, och ser honom lyftas upp av ett vidunder med fler ben och ögon än du kan räkna till. En jättelik bergsspindel!      Ett sjukligt sugande ljud fyller grottan och Skaor skriker för full hals. Du hugger av ett par ben från monstret nästan innan du har hunnit tänka, men den bryr sig bara om pojken just nu. Han hänger från de massiva mun-klorna och rycker krampaktigt med hela kroppen. Du vill inte vänta på att den ska vända sig mot dig, så du tar ett mäktigt språng och hoppar upp på spindelns rygg... och ångrar dig omedelbart; den bär en myriad av ungar på ryggen, var och en stor som din handflata. De klafsar under dina fötter, klättrar uppför benen, hoppar upp på din kropp...      ”AAARRGGHHH!!”      Med all din styrka hugger du yxan tre gånger i moderns huvud, och kastar dig sedan ner på marken och rullar runt för att bli av med de vämjeliga små kreaturen. När du tittar upp ser du att dina hugg nästan klöv huvudet på bergsspindeln. Den ligger orörlig på grottgolvet.      Du tittar till Skaor, men han är redan död. Monstret hann spruta in sitt gift i pojken; hans kropp känns som en skinnsäck fylld med gröt. Det finns inget annat för dig att göra än att fortsätta. Efter några minuter ser du ljus från en klippskreva längre bort, och häver dig upp den sista biten. Du kommer ut på klippan som borgen vilar på. Bara några meter nedanför dig rinner den bubblande, jäsande lavan och kastar rykande stänk åt ditt håll, men lite längre upp ser du en smal spricka i den svarta klippan. Den skulle eventuellt kunna gå att klättra in genom. Vill du gå runt utanpå klippan för att undersöka omgivningen istället? Ja: 5 | Nej: 38 20 Med ett triumferande flin griper han svärdet och höjer det - men istället för att anfalla dig hugger han in det mellan flickans bröst!      Alayca dör med ett kort, gällt skri innan du hinner reagera. Mörka lågor flammar genast upp från svärdet när hennes blod forsar ut över det, och överallt på den svartglänsande klingan börjar snirklande runor glöda med ett pulserande, blodrött sken...      Krigsherren skrockar belåtet. ”Det var ditt sista misstag, barbar!”      Han sa ju att flickan var det sista nödvändiga offret; du har just låtit honom slutföra skapandet av ett demonsvärd! Han lyfter det leende över sitt huvud, och genast sluter sig alla hans skador. Du kastar dig ner och rycker åt dig din yxa igen, men han är framme hos dig i ett snabbt språng och med ett enda hugg klyver han yxhuvudet i två delar. Med nästa rörelse svingar han svärdet mot din axel, och det skär genom kött och ben som mjuk lera - och såret brinner av helveteseld! Sedan stöter han in klingan i ditt bröst... Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071

21 Dörren är låst, men ett tungt slag med din yxa slår upp den utan svårighet. När du öppnar dörren kommer du in i ett stort luxuöst rum som är överfyllt av troféer, prydnader och statyer. Dyrbara mattor täcker golvet, i flera lager ovanpå varandra, och längst bort står en enorm säng som skulle rymma ett helt värdshus alla gäster samtidigt. Det här kan inte vara något annat än Krigsherrens privatrum! Tyvärr är han själv inte här, men du kan åtminstone passa på att förse dig av hans dyrbarheter.      Medan du går omkring och plockar upp smycken och juveler får du syn på ett galler i golvet. Det hörs svaga ljud under det, misstänkt lika kvinnliga suckar och stönanden. Du tittar ner och ser en liten trång grotthåla som är fylld till brädden av... jäntor! Det måste vara minst tre dussin nakna unga flickkroppar därnere, de har inte ens utrymme nog att stå upp utan måste kräla och krypa ovanpå varandra. Du har uppenbarligen hittat Krigsherrens personliga harem. Vill du befria dem? Ja: 36 | Nej: 10 22 Du harklar dig igen. ”Jag har kommit för att gå med i Krigsherrens ärorika armé...”      ”Aha? Känn dig då som hemma...” Han stöter det grova spjutet i din buk.      ”...för du kommer aldrig härifrån!” För ett ögonblick står du bara och tittar misstroget på spjutskaftet som sticker ut ur dig. När dina knän viker sig ser du varför han inte gick på din historia - du kom gående med yxan nedsölad av den första vaktens blod... Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 23 Du känner igen en borodisk slavhandlare när du känner lukten av en; stanken av parfym från hans skägg är bedövande - och deras drogade vin är beryktat! Du kastar kruset till marken.      Slavhandlaren drar ilsket en kroksabel ur sitt bälte och hoppar ner på marken, men en lönnfet borodier som röker thabacc är ingen match för dig. Din första sving kapar hans ena ben ovanför knäleden, och när han faller framåt hugger du in yxan i hans nacke.      En snabb undersökning av liket avslöjar en oxpiska och lite ädelstenar i en påse. Du hittar också en nyckel och går bort för att ta en titt under den övertäckta bakdelen av vagnen. En bastant stålbur står där, och det ser ut som om det är någon i den. Du låser upp dörren...      Därinne ligger en ung pojke, kanske tio eller tolv år gammal, som förvånat tittar upp på dig. Han är helt naken. Vill du ta honom med dig? Ja: 34 | Nej: 3 24 Du vill hellre vänta tills Krigsherren har mindre sällskap omkring sig, så du backar tillbaka in i cellen.      Det blir en lång väntan bland de mögliga likresterna; de torterade skriken fortsätter eka därute, och ju längre du sitter härinne desto säkrare blir du på att en del av benknotorna omkring dig försöker röra sig... Efter lite mindre än en timme har den siste fången slutat skrika och nya ljud hörs från tortyrkammaren - en grov kedja börjar rassla, det tunga skrapet av sten mot sten, och bortom det ett obestämt avlägset muller.      Du smyger fram igen. Alla fångarna hänger med sönderskurna huvuden, vanställda bortom all mänsklighet... men de rör sig fortfarande! De små demonerna svärmar runt deras ansikten och kryper in i dem genom munnar, näsborrar och alla andra öppningar de kan hitta. Samtidigt har Krigsherren och trollkarlen hissat upp ett väldigt stenblock i en grov kätting. Under det gapar ett schakt i grottgolvet där ett svagt rödaktigt ljus tränger upp. En stickande svavelstank börjar spridas genom luften. Krigsherren lyfter upp kopparskålen, som nu är fylld till brädden, och går med den nerför en trappa i schaktets sidor. Han försvinner ner bland ljuset och ångorna. Trollkarlen är nu ensam kvar och börjar lugnt inspektera de ryckande kropparna.      Du vill helst inte pröva turen genom att attackera en zarkontisk trollkarl i strid; valet mellan att bli förvandlad till en stenstod, en padda eller en askhög känns inte tilltalande. Istället plockar du upp en tung sten från golvet, reser dig och kastar den med all din styrka mot trollkarlens huvud. Den träffar honom rakt över tinningen och krossar det mesta av hans skalle. Han faller bakåt, rakt mot en köttkrok som hänger från taket...      Du bryr dig inte mer om honom utan går fram till det öppna schaktet. Böljande heta svavelångor tränger upp därifrån. Du ser uthuggna trappsteg slingra sig längs med dess väggar ner i underjorden, och kommer ihåg allt tal du har hört om Krigsherrens allians med demoner från Avgrunden. Nu behöver du bara gå ner och möta din fiende!      Ett svagt, rosslande stön från en av fångarna avbryter dig i dina tankar. De sönderskurna stackarna har visst fortfarande lite liv i sig. Ska du se efter om du kan hjälpa dem innan du går ner? Ja: 4 | Nej: 30 25 Det är nog ingen bra idé att ändra sina planer nu. Om du skall använda en bluff är det lika bra att sätta igång! Du följer den lilla stigen uppför berget tills du står uppe vid kraterkanten. Det finns ingen bro över den bubblande lavasjön, men två järnpelare sticker upp ur marken bredvid en gong-gong. Du slår på den.      Efter någon minut ser du två figurer komma flygande genom den tjocka röken; två små bevingade demoner, inte större än barn. De bär på den ena änden av en repbro, som de hakar fast på järnpelarna. Sedan sätter de sig på huk framför dig och hindrar dig från att gå ut på den.      Snart ser du en tredje figur komma gående över bron - en av de ökända halvmänskliga vakterna. Han är klädd i hjälm och höftskynke, och bär på ett glimmande bredsvärd. Två blodröda, känslolösa ögon är allt som syns under den tunga hjälmen. Demonerna flyger åt sidan när han kommer fram.      ”Vad vill du?” Rösten låter ihålig och raspande, knappast från en mänsklig strupe.      Du harklar dig lite. ”Jag har rest många mil för att gå med i Krigsherren av Zarkontas ärorika armé och kämpa för hans...”      ”Det går inte. Försvinn!”      ”Men jag är en stor krigare...”      ”Försvinn, sa jag!!” Det här verkar inte gå särskilt bra. Ska du strunta i bluffandet och slå ihjäl honom istället? Ja: 14 | Nej: 2 26 Du klättrar upp på avsatsen och häver dig upp för att titta efter. Däruppe ligger ett rede med några glänsande röda ägg som verkar pulsera av en svag glöd från insidan. Du sträcker fram ena handen och petar nyfiket på ett av äggen... och rycker snabbt tillbaka fingrarna - ägget är brännhett!      Tyvärr för dig får stöten det mogna salamanderägget att kläckas. Skalet sprängs som ett överjäst ölkrus, och salamanderungen kommer till världen i en kaskad av brinnande slem som träffar dig rakt i ansiktet. Med ett gällt skri kastar du reflexmässigt upp armarna för att skydda dig - och släpper därmed taget om klippväggen. Du håller fortfarande händerna för ansiktet när du störtar baklänges ner i lavasjön... Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 27 Du ställer dig bredbent, sätter snabbt ner yxan i marken och vrålar med din allra mäktigaste stämma.      ”FRID!”      Rachtaanens religion förbjuder honom att kämpa mot dig nu. Han stoppar tillbaka sin sabel i skidan. Det är omöjligt att avgöra om han ler eller grinar hotfullt mot dig, eftersom hans läppar är bortskurna; ett kännemärke för hans kast.      ”Vart, barbar, och varför?”      Så, han har åtminstone kvar sin tunga! Det går inte att bedöma vilket slags svar han väntar sig, men du tror inte på att ljuga för en man som brukar äta sina stupade fienders testiklar.      ”Till Krigsherrens borg, för att döda.”      Rachtaanens reaktion är lite oväntad - han kastar huvudet bakåt och ger upp ett gnisslande skratt.      ”Kan du flyga, barbar?”      ”Nej. Varför frågar du?”      ”Du kommer aldrig över den Glödande Sjön!” Han skakar på huvudet medan han sitter upp på ödlan igen. ”Anfall du själva berget om du vill.”      Han rider vidare och du ser honom snart försvinna i ett dammoln mot horisonten. Det finns inget mer här för dig att göra, så du fortsätter din vandring. Fortsätt: 33 28 Citar- eller harpmusik, stönanden och enstaka skratt hörs inifrån grottsalen. När du kommer längre ner märker du att en dekadent orgie pågår därinne - för tredje dagen i sträck, såvitt du kan bedöma. Luften är tung och dimmig av narkotiska ångor. Golvet är halt av matrester, sprit och olika kroppsvätskor, och för att komma fram måste du kryssa mellan blekfeta nakna adelsmän som ligger och vältrar sig ovanpå drogade slavflickor. Ett par utmattade åsnor går omkring i salen och ser vilsna ut bland allt folk. Och du som tyckte att Kata-Ras fester var vilda...      Längst bort i salen ser du en stor öppning i golvet. När du går närmare ser du att det är en åskådarplats över en liten nedsänkt arena, där en jättestor svavelmask ligger hopringlad bland högar av vältuggade likdelar.      Du kommer att tänka på en sak: Härinne finns det mängder av dryckeskrus, fyllda med exotisk sprit och årgångsviner värda mer pengar än vad du brukar se på ett år. Vill du passa på tillfället och ta dig en klunk? Ja: 6 | Nej: 35 29 Du kommer ihåg den gången du råkade förolämpa en rachtaansk furste genom att vägra gå i säng med hans dotter. Det är säkrast att ta emot det man blir bjuden på; man vet aldrig vilka seder den här mannen följer.      Du tar emot kruset och dricker två djupa klunkar ur det - och hostar. Det smakade mer beskt än du hade väntat dig. Du räcker tillbaka kruset och börjar buga dig till tack, när du känner marken gunga till och är nära att ramla omkull. Lätt förvånad rätar du på dig och tittar dig omkring, bara för att upptäcka att allt håller på att svartna för dina ögon. Vinet var drogat!  I samma ögonblick som du inser det viker sig dina knän under dig. När du vaknar ligger du naken och obeväpnad i en stålbur inne i vagnen. Du blir såld någon vecka senare, till sultanen av Ar-Bhata som betalar bra för vackra unga män med fasta stjärtar. Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 30 Du drar ett djupt andetag och börjar sakta gå nerför sidorna på det öppna schaktet.      Värmen blir starkare ju längre ner du kommer i den vindlande trappan. Minuterna går, och du tar dig djupare och djupare in under bergets rötter, men schaktet bara fortsätter nedåt. Till slut vidgar det ut sig till ett öppen avgrund där trappstegen slutar. En repstege hänger vid det sista steget och fortsätter ner i djupet.      Du börjar klättra nerför den... och kommer ner över en underjordisk kanjon, långt större än någon grotta du någonsin har sett tidigare. Hundratals meter längre ner rinner en mullrande flod av glödhet lava i klyftans botten och badar det underjordiska landskapet i ett djuprött helvetessken. Svavelångorna och den fruktansvärda hettan gör det tungt att andas, men du fortsätter klättra nedåt.      Du hör Krigsherrens mässande röst långt borta, och när du tittar rakt nedåt ser du ett långsmalt klippblock som sticker upp som en pelare ur den kokande floden. Ett inristat pentagram kröner klippans topp, och i dess mitt står ett massivt altare uppställt. Ovanpå det ligger en ung jänta fastkedjad - hon är naken, men du kan se att hennes blonda hår är klippt som hos kvinnfolket i Kata-Ra. Du har hittat stamhövdingens dotter, Alayca!      Mellan hennnes fötter ligger ett stort glimmande tvåhandssvärd. Krigsherren står lutad över det, och häller försiktigt blod ur en kopparskål över dess svarta klinga samtidigt som han mässar med entonig röst. Du är inte säker, men det ser ut som om den blodiga sörjan sugs upp och försvinner in i svärdet. Du hoppar ner den sista sträckan och tar mark med en mjuk duns bakom din ärkefiende, som fortfarande inte har märkt dig. Med triumf i ditt hjärta smyger du framåt mot hans rygg... och just då väljer flicksnärtan att titta upp mot dig! Hon flämtar till, och Krigsherren vänder sig om.      ”A-HA! En otvättad barbar som tror att hans löjliga stridsyxa kan hjälpa honom här nere!”      ”Jag har en gammal oförrätt att klara upp med dig, zarkontier.” Din röst är ett rått väsande mellan sammanbitna tänder.      Han bara skrockar åt dig. ”Utan tvivel något ärende som saknar allt intresse för mig. Men ditt uppdykande kom ändå mycket lämpligt! Mitt demonsvärd är nästan färdigt. Nu när det har druckit blodet från mina fångar är den här flickan dess sista offer innan det svarta vapnet kan användas. Klingan har smitts genom svartkonst av metaller från det uråldriga Tartaria, och härdats i elden från tusen brinnande människokroppar. En renhjärtad jungfrus själ är nu allt som Avgrundens makter kräver för att ingjuta sin demoniska kraft i detta magnifika svärd. Med det i mina händer blir jag oövervinnelig på världens alla slagfält - inte ens Valorias självgoda solryttare eller de grymma krigarna från Scot kommer att kunna mäta sig med mina arméer när jag leder dem med ett vapen som detta!!”      Du kan inte hålla tillbaka en suck. Krigsherrens prat börjar bli långrandigt - det är dags att kämpa, och din massiva stridsyxa är vass och tung i ditt grepp!      Tanken slår dig dock att du skulle kunna kasta den åt sidan och istället krossa honom med dina bara händer... Vill du göra det? Ja: 13 | Nej: 9 31 Du sätter dig upp på ödlans rygg och griper tömmarna. Den väser oroligt, men gör åtminstone inga försök att kasta av dig. När du rycker i tömmarna breder den ut vingarna och tar ett kraftigt språng.      Den lyfter klumpigt men stadigt, och ni sveper upp i luften, uppför bergssidan. Snart kommer ni över kraterkanten och styr över den jäsande sjön av het lava. Du styr ödlan genom de böljande ångorna mot ett av de högsta tornen där du hoppar av uppe på taket. Du är inne i borgen!      En sluttande gång leder ner i tornet härifrån. Du följer den tills du kommer ner på en bred klipphylla ovanför en stor grottsal. Det finns en trappa ner till salen, och du är halvt på väg nerför den när du upptäcker en dörr i den ena sidoväggen häruppe. Vill du undersöka den först? Ja: 21 | Nej: 28 32 ”Undan, veklingar! Detta är ett jobb som kräver en MAN!”      De andra jublar när du med två starka ryck sliter lös hennes tunika och kastar den i elden. Du lyfter upp den nakna tösen över axeln och går iväg till ditt tält, där du visar henne varför kvinnorna i din klan kallade dig ’Tjuren’.      När du vaknar nästa morgon ligger hon kvar och betraktar dig med stora, fuktiga ögon.      ”Är det sant som de säger, att du tänker söka upp Krigsherren av Zarkonta och dräpa honom?”      Du har ingen lust att prata allvarliga ting med en jänta från igår, men du orkar inte snäsa av henne nu. ”Jag har en skuld att betala över Krigsherrens krossade skalle.”      Flickan skakar förskräckt på huvudet. ”Du kommer aldrig levande därifrån! Alla vet att han är lierad med demoner från Avgrunden, och omger sig med vakter som inte längre är mänskliga. Det sägs också att han har ingått en pakt med järnets gudar - vapen av metall kan inte skada honom!”      Det var mer än du visste! Om din mäktiga yxa inte biter i hans kött, hur ska du då kunna utkräva din hämnd? Nåja, du har aldrig oroat dig i förväg förut och tänker inte göra det nu.      Du packar ihop dina tillhörigheter och skaffar lite färdkost för resan innan du ger dig av. Fortsätt: 39 33 Dagarna går, och det vindpinade landskapet förändras sakta tills terrängen bara består av aska och svart, vulkanisk sten som knastrar under dina fötter. Dina vattenransoner börjar bli oroande små, och du har inte sett en bäck eller en pöl på två dagar. Till slut når du ändå fram till vulkanen som är hemvist åt Krigsherren av Zarkonta. Hans svarta slott är uthugget ur ett enda stycke stelnad lava och ligger mitt i vulkankratern, omgivet på alla sidor av en bubblande lavasjö. Ingen vanlig man hade kunnat uppföra en borg på en sån plats; den är själv ett bevis på vilka krafter han är allierad med.      Du måste till att börja med hitta en väg in. Din plan så här långt har varit att försöka bluffa sig in förbi vakterna. Om du vill kan du istället gå runt berget och spana lite på omgivningarna först. Ska du göra det? Ja: 8 | Nej: 25 34 Du tar tag i pojkens arm och drar hårdhänt ut honom på marken.      ”Vem är du, valp?”      ”J-jag heter S... Skaor, herre! T-tänker ni döda mig?” Rösten darrar av illa dold skräck.      ”Inte just nu.” Du grymtar uppfordrande. ”Vad vet du om det här landet?”      Hans ansikte skiner upp. ”Det här är mitt hemland, herre. Jag tillhör stammen Da-Keela!”      Alltid något... ”Följ mig om du kan hålla min takt, eller stanna här.”      Du vänder honom ryggen och fortsätter din vandring. Skaor lyckas hitta en tygtrasa att svepa om sig med innan han kilar ifatt dig. Allteftersom dagarna går blir terrängen mer och mer torr och död; till sist är vulkanaska och stelnad lava allt som syns hitom horisonten. Valpen får pressa sig hårt för att hålla jämna steg med dig, men han är kunnig i att hitta underjordiska bäckar och vattendrag i det här uttorkade landskapet.      Slutligen kommer ni fram till den vulkan där Krigsherren av Zarkonta bor. Hans svarta borg är en onaturlig formation av stelnad lava. Den ligger mitt i vulkankratern och är helt omgiven av en sjö av smält magma.      ”Hur bar han sig åt för att bygga en borg som den här?”      ”De gamle säger att den bara kom upp ur berget en natt. Krigsherren tjänade en demonfurste från Tartaria för många år sedan.”      ”Hm! Nu måste jag hitta ett sätt att ta mig in dit.”      ”Jag känner till en väg in! Min far använde den en gång för att fly från Krigsherrens fängelsehålor.”      Han leder dig runt berget till en smal klippskreva. En trång vindlande grotta öppnar sig längre in. Den verkar fortsätta uppåt. Du tänder en fackla och börjar klättra in, när du hör spolingens uppskrämda röst bakom dig.      ”Herre, lämna mig inte här! Jag vill följa med er!!”      Du hade inte hittat den här ingången utan Skaor, men Krigsherren av Zarkontas boning är ingen plats för en ung valp. Vill du låta honom följa dig? Ja: 19 | Nej: 11 35 När du råkar sparka till en övergödd zarkontier på golvet börjar han kräkas våldsamt, och ett gällt tjut hörs från jäntan under honom. Du bestämmer dig för att ta det lugnt med spriten tills vidare.      Det är inte svårt att vara diskret härinne, så ingen lägger märke till dig när du tar dig tvärs över salen mot en öppning i den motsatta väggen. Du är nästan framme när två svettiga slavflickor kommer in genom den med en stor ångande gryta - och bakom dem kommer en vakt! Han rycker fram sitt svärd så fort han ser dig, men du har redan stridsyxan i händerna.      Ditt första hugg avväpnar honom, men han är fortfarande oskadad och kastar sig mot dig med hela sin vikt. Du brukar vara stadig på fötterna, och kanske beror det på ångorna i luften, men när du tar emot stöten snubblar du över någon på golvet och faller bakåt... och faller...      ”UGH!!”      Hålet i golvet... Du är nere i arenan! Ett fuktigt hasande ljud hörs någon meter ifrån dig. Folk börjar samlas uppe runt kanten, men du har bara ögon för den gulbruna svavelmasken som redan har börjat ringla upp sig. Din yxa följde åtminstone med dig i fallet... Masken börjar vika ut sina mundelar i samma ögonblick som du störtar fram. Du hugger med all din styrka, men yxan sjunker bara ner i maskens sega ythinna utan att göra någon skada. Den slår mot dig med sin bakkropp och du kastas in hårt i den motsatta väggen. Fastän det ringer i dina öron av smällen kan du höra hur folkhopen jublar däruppe. Den här motståndaren är minst tio gånger så tung som du, och ditt vapen är värdelöst mot den. Du måste hitta på någonting annat!      Masken börjar lyfta framkroppen och har nu öppnat sin mun fullt ut; den köttiga öppningen är lika stor som en Scot-krigares rundsköld. Det ger dig en idé!  Du håller ut dubbelyxan som ett spjut framför dig, och när masken går till attack trycker du in yxhuvudet i dess mun. De skarpa klingorna skär in i det blottade mjuka köttet, men den fortsätter att pressa sig framåt mot dig. Du håller stadigt fast i skaftet med all din styrka och ser yxan sjunka djupare och djupare in, i små, korta ryck. Tjockt gulvitt maskblod flödar ut genom munnen - och ändå stannar den inte!      Till slut står du tryckt mot arenans vägg. Yxskaftet är inne i masken i nästan hela sin längd när det äntligen börjar rycka i den uppsvällda kroppen. Du kliver åt sidan och drar ut yxan med ett tvärt slafsande ryck. Svavelmasken slår och skakar en stund i krampaktiga spasmer, innan den rullar ihop sig under sina dödsryckningar. Din seger möts av burop och visslingar uppifrån kanten. Krigherrens gäster verkar inte uppskatta en god strid. Du ser dig omkring; det finns en timmerdörr i väggen, men du behöver inte känna på den för att veta att den är låst. Kanske skulle det kunna gå att hugga upp den med yxan, fast det skulle kräva en stunds arbete i en ganska utsatt position. Vill du istället försöka klättra tillbaka upp till festsalen? Ja: 1 | Nej: 18 36 Damer i nöd har alltid intresserat dig, och det här är för mycket för att du ens ska kunna tänka på att låta bli! Du lyfter undan silverkroken som håller gallret på plats och sträcker ner en arm mot dem... men någonting är fel. De ryggar tillbaka för dig och fräser som skrämda kattor. Du ger upp ett kort tjut när en av dem plötsligt biter dig. Tänderna som sjunker in i din arm är vassa som nålar!      Du rycker upp armen när du inser ditt misstag. Ingen av de här flickorna är människor - de är succubi, kvinnliga sexualdemoner! Eftersom de har frammanats av Krigsherren är han naturligtvis också den ende som de lyder. Du backar och börjar resa dig - utan att upptäcka att någon har kommit in i rummet bakom dig.      Plötsligt slås en tung stridsklubba in mellan dina skulderblad. Din ryggrad knäcks som en tunn kvist och du faller framlänges ner i hålan utan att kunna röra dina armar och ben. Du landar mjukt, men känner genast hur en hand slår in sina rakbladsvassa klor i ditt könsorgan. Medan gallret sätts tillbaka på plats begravs du under ett berg av fnittrande kvinnokroppar där du sakta blir klöst till små, blodiga slamsor... Du har förlorat; äventyret är slut. Börja om Arkiv 071 37 Du vill mest av allt komma iväg, så du skaffar lite färdkost och ger dig iväg redan samma afton. Två händelselösa dygn passerar medan du vandrar över den heta vulkaniska stäppen. Du är inne på den tredje dagen när du plötsligt får se en ryttare vid horisonten. Hans stäppödla är en snabbt, slankt riddjur som utan svårighet skulle kunna springa ifatt dig, så du ställer dig med yxan redo och väntar in honom. När han kommer närmare börjar du kunna se honom tydligt - och ditt hjärta hoppar över ett slag. Det är en rachtaansk legosoldat; de mest fruktade krigarna väster om det Kordiska Havet!      Ödlan väser aggressivt när ryttaren håller in den en bit bort. Han drar sin kroksabel och hoppar av dess rygg, färdig för strid. Det här är en motståndare som kanske inte ens du kan klara av. Vill du försöka tala med honom istället? Ja: 27 | Nej: 12 38 Sprickan är trång, men du lyckas klämma dig in genom den smala öppningen. I några minuters tid kryper och ålar du på mage, djupare och djupare in i klippan. Passagens längd förvånar dig lite; vart den än leder måste det vara någonstans mycket centralt inne i borgens innandömen.      När du kommer längre fram börjar du kunna höra avlägsna, plågade skrik. Till slut mynnar gången ut i en öppning, så smal att du knappt kan pressa axlarna genom den. Du knuffar bort en stor sten som ligger i vägen och kryper ut... och upptäcker att du ligger i en hög av uttorkade skelettdelar. Du tittar upp - det här är en fängelsecell! Närmare bestämt en liten grotthåla med ett galler som spärrar öppningen. Lyckligtvis står dörren öppen. Skriken som du uppfattade tidigare hörs utanför den, nu mycket närmare, och du kan även höra fuktiga skär- och sågljud. Du smyger fram för att titta närmare.      Hålan öppnar sig längre bort till en stor grottsal som ser ut att vara Krigsherrens egen tortyrkammare. Den är välförsedd med olika sorters vidriga instrument, och en tung stank av blod och svettiga kroppar hänger i luften. En våg av kyla går genom din kropp när du får se din ärkefiende därinne! Den svarte Krigsherren av Zarkonta står iklädd en ceremoniell läderrustning och ser på medan en zarkontisk trollkarl utför en blodig demonritual. Några människor hänger upp och ner från en rad krokar vid den ena väggen. Trollkarlen sågar upp deras skallar med ett lång taggig kniv och låter det som rinner ut ur dem samlas upp i en kopparskål medan han mumlar besvärjelser över deras sprattlande kroppar. En svärm av små bevingade andar eller demoner, knappt större än insekter, cirklar i luften omkring skålen.  Synen är tillräcklig för att skicka en våg av illamående genom den mest förhärdade krigares mage. Ska du rusa fram med din yxa och sätta stopp för Krigsherrens sjukliga hantverk? Ja: 16 | Nej: 24 39 Solen steker skoningslöst över den brända vulkaniska stäppen som verkar sträcka sig ut i oändlighet i alla riktningar. De torra vindarna viner runt ditt huvud natt som dag. Dina steg har redan fört dig långt, men du vet att du har flera dagars marsch framför dig.      Det är på den tredje dagens morgon som du får syn på en övertäckt vagn långt borta, dragen av två taggiga sandödlor. Den kommer sakta närmare och dess förare, en stor skallig karl med ett ymnigt skägg, höjer handen till hälsning. Ni försöker samtala, men upptäcker snart att ni inte förstår varandras språk.      Han visar sina glänsande tänder i ett brett leende och plockar inifrån vagnen fram ett vinkrus som han räcker mot dig. Vill du ta emot det och dricka? Ja: 29 | Nej: 23 40 Med ett vigt lejonsprång är du framme vid honom när han lyfter svärdet och riktar det - inte mot dig, utan mot flickan!  Du vrider det snabbt ur hans händer och kastar ner det i avgrunden.      ”NEEJ!! Vad har du gjort!?”      Någonstans långt därnere hörs ett dovt, djuriskt fräsande när målet för alla hans planer träffar den sjudande lavan och upplöses. Krigsherren ser ut som en man som redan förlorat sitt liv när han långsamt vänder sig om och ser dig i ögonen.      ”Vem... är... du?”      Nu är det din tur att skrocka. ”Vad säger dig namnet RacRoloth?”      Han blinkar åt den oväntade frågan. ”Eh..? Det är en... barbarisk klan i Tarktisbergen. Jag skövlade den under mina krigståg där för åratal sedan.”      ”Det är riktigt. Du lät dina män bränna alla klanens hyddor och dräpa krigarna, medan du själv förgrep dig på deras kvinnfolk!”      ”Jag tog inga kvinnor däruppe!” Han tvekar ett ögonblick. ”En ung trollpacka, men...”      ”Hon var klanens schaman. Du visste förstås inte att hon födde en son efteråt?”      ”Vad..?”      ”Hon födde MIG!”      En synlig stöt av chockad insikt går genom hans kropp, men innan han hinner säga något lyfter du din far på raka armar och vräker ner honom från klippan. Hans utdragna skri ekar genom kanjonen hela vägen ner, tills han slutligen träffar den mullrande floden med en smäll som av en dånande pisksnärt. Sedan blir allt märkligt tyst.      Lavan förtär hans kropp, och demonerna han tjänade lär komma att göra detsamma med hans själ.  Det är över. Din mor har fått sin hämnd, du har lyft skammen från din släkt. Det svaga skramlet av kedjor bakom dig avbryter dig i dina tankar.      ”Du har väl inte glömt mig, barbar?”      Du vänder dig om mot den leende unga skönheten på altaret. Hon är en stamhövdings dotter - i andra länder skulle hon kallas en prinsessa - och den som tar henne till sin kvinna ärver makten över den största fria stammen i Zarkonta. Fast när du böjer dig över henne känns jäntans status inte viktig; inte med hennes bröst och svettblanka ljumskar så utsökt exponerade.      ”Flicka lilla, vet du inte att det är livsfarligt att vara jungfru i ett land fyllt av demondyrkare?”      ”Javisst...” Hon ler ljuvt mot dig. ”Kan du hjälpa mig med den saken?”      ”Om du ber snällt...”      Du minns din ed till stamhövdingen, och vet att du så småningom måste ta er båda ut härifrån. Sedan måste du föra henne i säkerhet till Kata-Ras marker, förbi den vidsträckta vulkanstäppen med alla dess faror...      Det får bli ett senare bekymmer. Gratulerar! Du har besegrat Krigsherren och löst äventyret. Börja om Arkiv 071 Skymning