Taaroonaal

Taaroonaal, korpklanen, bor på fastlandets nordligaste punkt som även med weamhiska mått är ett mycket ensligt område. Folk söderöver föreställer sig vanligen klanlandet som civilisationens allra sista, isolerade utpost långt, långt, långt borta i norr. Om de får se en karta över regionen blir de ofta förvånade över att det inte ligger längre bort än det gör.
Ändå är det inte så konstigt att en sådan bild har vuxit fram av Taaroonaal; klanen har inga grannar förutom det i sig tunt befolkade Wonpaa, och de som seglar förbi området är oftast folk som passerar det för att resa vidare. De ser mest klanens mark som en stor landtunga som de måste runda innan de kan fortsätta, vilket inte direkt gör det mer gästvänligt i deras ögon.

Till skillnad från Gaaruum och Wonpaa är Taaroonaal inte känd för någonting speciellt i sin omvärld. De klarar sig ganska gott på självhushållning utan att ägna mer krafter än de behöver åt att vara sociala. Den förre ättehövdingen kom från den här klanen, och när han mördades och Gardir Buloin från Wonpaa övertog uppgiften var det många inom Taaroonaal som kände sig lättade över att inte längre behöva ha grannklanernas "utifrån"-folk på tingsplatsen vid vartenda ätteting.
Korpklanens isolering är alltså till lika delar påtvingad och självvald, men så har de också mer än de flesta fått känna på vad det kan innebära att få ovälkommet besök; klanlandets läge gör det till ett utsatt mål för tanganernas plundringsräder.

Landskap

Klanlandet Taaroonaal utgör den yttersta spetsen av den jättestora slätt som täcker huvuddelen av Khelataar norr om den centrala bergryggen. Terrängen här är utpräglat platt; många klanmedlemmar har aldrig ens sett ett berg i verkligheten.
     Eftersom det är så flackt och omgivet av hav på tre sidor är landet också ganska vindpinat, men blåsten gör inte så mycket för klimatet. Vädret är för det mesta varmt och soligt med ganska beskedliga nederbördsmängder. Däremot är det snarare regel än undantag att slättlandet nattetid sveps in i böljande dimbankar under den kallare årstiden. Det finns ett otal spökhistorier från Wonpaa som handlar om ödsliga hedar där korparna kraxar i dimman, och de har en enveten benägenhet att utspela sig just hos Taaroonaal.
     Vegetationen består liksom hos Wonpaa främst av gräs och små buskar. De skogar som finns i klanlandet är små och obetydliga, och koncentrerade kring de två större åarna Fooræ och Tyylæ (båda är delar av det vattendrag som av Gaaruum kallas Isforsen), där också de flesta uppodlade markerna återfinns. Det finns dessutom två insjöar i Taaroonaals land, som båda är centrum för ett flertal småbyar. De är den långsmala Jungfruspegeln i väster och den något större Saroæsjön vid gränsen mot Wonpaas territorium.
     Förutom dessa hittar man den största delen av befolkningen i närheten av kusten. Slättlandet är mycket sparsamt bebyggt, särskilt i de centrala delarna där man utan vidare kan vandra en hel dag utan att se ett spår av bebyggelse.

Historia

Om Taaroonaals tidiga historia vet man mycket lite. Klanens egna legender förtäljer att deras folk kom till landet i båtar på flykt undan fjärran krig och plågor i öster. När de rundade de nordligaste uddarna såg de en flock korpar som åt av ett hjortkadaver vid stranden, och deras anförare Wermor den Långe menade att korparna ville berätta att det fanns villebråd att jaga i dessa marker. Folket lydde de svarta fåglarnas råd, landsteg och byggde upp sina hus och gårdar här.
Denna knapphändiga historia säger ingenting om varifrån deras folk kom eller när de kom hit, och den kan helt enkelt vara en omskriven version av Legenden om Silverörnen. Ändå ger den en rimlig förklaring till korpklanens namn, för dess jägare anser det än i dag vara ett gott tecken att se korpar cirkla på himlen när de drar ut på jakt.

Därefter finns en tom lucka i Taaroonaals historia, men i Leamilems legender om krigen som föregick Vemyntaartinget omnämns klanen i förbigående som en av de stridande parterna. Två av versraderna lyder:

Skummande hav bar Korpens vingar Snidarnas folk gick ljungens väg Hårda var Korpens näbbar då mot Järnets ståndfasta bringa

Denna skildring talar antagligen om en attack mot järnklanen - Rahlba - från två håll; från Taaroonaal, som angrep kusten med sina skepp, och från 'Snidarnas folk' (klanen Nicatmon?) vars krigare gick till offensiv landvägen. Av den andra versraden att döma var det Taaroonaal som åstadkom den största skadan.
En av de krigsherrar som deltog i Vemyntaartinget kallades 'den Ljuva Svarta Fågeln' och kan ha varit en vacker, kvinnlig korpklanhövding. Det var för övrigt hon som formade Weamhisättens traditionella symbol, den uppåthöjda knytnäven.

Tack vare klanlandets läge växte Taaroonaal i betydelse under de nästföljande åren och hade under sin storhetstid en position jämförbar med vad klanen Ragowitevel har idag. Denna tid verkar ha inletts under det sena 200-talet när de många krigen mot klanerna i Khelatyyl slutgiltigt var förbi, och den räckte i nästan fyrahundra år.
Nordkusten var då en väl använd farled och klanen fick en viktig roll som knutpunkt för skeppstrafiken längs nordkusten och handelsrutterna i sydväst. Det var en tid då Taaroonaal räknades som en mycket mäktig klan bland nordlandets folk - "den tid då Korpens vingar omslöt Norden", enligt en annan gammal dikt.
Byn Worweiræ växte upp under dessa år, och skulle antagligen ha varit en stor stad idag om inte förhållandena i omvärlden hade förändrats. Farvattnen var säkrare då, färdvägarna på land användes inte lika mycket och klanländerna i väst var halvt obebodda vildmarker som saknade betydelse för handeln.

Vid Expansiontidens slut var situationen en annan. Handelsleder som Oemniihl uppstod i inlandet, Khelafoors utveckling fick de centrala ätterna att delvis vända sig västerut, och klanerna Wonpaa och Siimweeli började ge sig in på sådana domäner som Taaroonaal tidigare hade varit ensamma om.
Klanens betydelse för sjöfarten började gradvis minska redan på 600-talet, för ett dussin generationer sedan, och idag brukar skepp som passerar Weamhis oftast lägga till i Whhiela istället. Eventuella taaroonaalska köpmän får se skeppen passera förbi långt ute till havs i vetskapen om att världen mer eller mindre har glömt dem.

Taaroonaal var en av de få klaner, förutom de i västlandet, som inte deltog i det Stora Kriget. De höll sig redo i händelse av att någon skulle angripa dem, men gick aldrig till någon offensiv själva.
På kort sikt var detta en klok strategi eftersom de slapp de förluster av människoliv och materiel som fick många klaner i söder att nästan falla samman. När de stannade hemma utan att utnyttja omvärldens problem vid den efterföljande återhämtningen ställdes de dock helt utanför den nya gemenskap som resten av Khelamhis delade.
Situationen har förblivit i stort sett densamma under de nästan tvåhundra år som förflutit sedan dess, och det får ses som betecknande för klanen att det fanns mer att säga om dem i forntiden än vad det finns idag.

Nutid

På många sätt kan Taaroonaal sägas ha hamnat på sidan av de båda andra Weamhisklanerna. Medan Wonpaa numera skickar handelsskepp till avlägsna klaner och Gaaruum tar upp värdefulla metaller ur sitt berg, odlar Taaroonaal sin jord och lägger ut fiskenät i havet som de har gjort i alla tider. De tar visserligen upp tillräckligt mycket fisk för att kunna sälja stora mängder till Gaaruum, men de får inte mycket för det; järn är dyrt och fisk är billig. Den makt som deras ättefränder kan utöva, vare sig den är politisk eller ekonomisk, är därför till stor del utom räckhåll för Taaroonaal.
Som tur är för dem har de i dagsläget en kraftfull hövding som i kraft av sin personlighet kan föra klanens talan och ställa krav under ättetingen. I annat fall skulle Wonpaa och Gaaruum lätt kunna ignorera sina grannar i norr om de ville.

De senaste åren har folket emellertid fått ett allt större problem med att kunna driva sin huvudnäring i fred, problem från ett håll som ingen hade kunnat förutse i förväg. Tanganskepp kan sedan ett tjugotal år tillbaka siktas ute på havet med otäck regelbundenhet, och befolkningen i detta utsatta kustland har ofta fått känna på det främmande piratfolkets härjningar. Många är de gårdar som genom åren har plundrats och bränts vid Taaroonaals kuster, och många är de unga män och kvinnor som tagits tillfånga och förts bort över havet i de slanka, ökända långskeppen.
     Tanganerna gör vanligen sin närvaro känd en eller två gånger om året, vilket är sällan nog för att Taaroonaals folk skall kunna leva med det, men tillräckligt ofta för att vara ett smärtsamt problem för klanen.
     Attityden mot tanganer är förståeligt nog totalt oförsonlig; få personer skulle ens kunna tänka sig att hålla sig passiv i en tangans närhet, än mindre försöka tala med honom. I Taaroonaals ögon har de lika mycket människovärde som galna hundar och bör också behandlas som sådana. Rustningar, huvuden eller hela kroppar kan ibland ses uppsatta på pålar vid kusten som en varning för eventuella förbipasserande långskepp, KhelinnOrdens protester till trots.
     Ett allmänt känt faktum som ingen brukar tala om är att dräpta tanganer ofta mister delar av sin hud eller mindre kroppsdelar efter sin död. Det anses inte som god ton att fråga ut en Taaroonaalkrigare om de ornament som pryder hans rustning; han vet bara själv varifrån hans souvenirer kommer och vill kanske att det förblir så.
     Klanens taktiska förberedelser är av nödvändighetsskäl omfattande. Taaroonaals medlemmar är ytterst medvetna om de faror som kan komma över havet, och de rustar sig mot alla tänkbara angrepp när deras fiskebåtar ger sig ut på vattnet. Byn Worweiræ, som är klanens huvudort, har befästs med en kraftig jordvall, och man har under senare år börjat installera ett signalsystem vid gårdarna efter kustbandet. Om tanganska skepp siktas på havet tänder man vårdkasar, och signalhorn ljuder från gård till gård. Alla fiskebåtar har också horn med sig när de drar ut till havs ifall de skulle möta ett långskepp medan de fortfarande är inom hörhåll från land.

Hövdingen

Karhan Brothlaar är en av de kraftfullaste hövdingar klanen har haft på många årtionden. Han grundlade sin berömmelse sommaren 990 då han med vapenmakt och en hel del list drev iväg ett band tanganer som var på plundringståg i trakten.
De lyckades ta hans syster Carnara tillfånga och förde henne med sig till Tanatia, så Brothlaar är förståeligt nog av åsikten att en tangan gör sig bäst med en yxa i huvudet. De khelinner som stationerats hos klanen är enligt ett avtal som han genomdrivit skyldiga att träna upp Taaroonaals unga män och kvinnor i vapenföring. Det anses numera också tabu att erbjuda skydd eller hjälp åt tanganer och att ta emot gåvor från dem.
Nästan ingen inom klanen känner till det, men hövdingen brukar erbjuda resenärer som väntas bege sig till västlandet en riklig belöning om de kan skaffa fram upplysningar om var Carnara Brothlaar finns.

Både i och utanför klanen är Brothlaar känd som en man med naturlig ledarförmåga, något som ofta brukar skapa friktion mellan honom och Gardir Buloin under ättetingen. Vanligen slutar det med att Buloin viker för den enögde Taaroonaalhövdingen, till de andra klanernas förtret.
Miiraam Woragin och Wathiran Beranir ser i honom en stark ledare som skulle kunna påverka deras respektive folk i olika åsikter om han verkligen försökte. De är båda angelägna om att inte skapa alltför öppna konfrontationer mot Brothlaar, men helst skulle de vilja hålla honom utanför alla diskussioner helt och hållet.

Vid offentliga sammankomster brukar han alltid ha med sig sin unga, blinda rådgiverska Weyhla Kalthean, boldtaarens yngre syster. Folk gör sig ofta lustiga över att de två tillsammans bara har ett fungerande öga att lita till, men han ser snarare hennes blindhet som en tillgång. En person utan syn bedömer andra människor på ett annat sätt än en seende gör, och Brothlaar har funnit flickan ovärderlig i sitt diplomatiska arbete.

Byar

Worweiræ

Klanens främsta centralort är Worweiræ, en by av ansenlig storlek som ligger längst inne i den stora Taarteerviken på nordkusten. Hövdingen bor där, liksom flera av de hantverkare som förser klanmedlemmarna med bruksvaror.
Boplatsen som sådan har mycket gamla anor, för människor har bebott Taarteer sedan Khelataars första århundraden. Många av de gårdar som finns i byn har passerat i sina familjers ägo genom åtskilliga generationer och visar ofta spår av att ha utsatts för mängder av ombyggnader och restaureringar genom åren.
Worweiræ är idag med sitt 80-tal bofasta innevånare den näst största tätorten i Weamhis men är ändå inte någon särskilt viktig plats i ättelandet. Detta beror helt enkelt på att de resurser och det kunnande som finns samlat här nästan enbart kommer till användning för folk inom klanen, så byns närvaro märks inte speciellt mycket för folket i omvärlden. De flesta av innevånarna är medvetna om det men brukar påpeka för varandra att så inte alltid har varit fallet.

År 981 påbörjade man byggandet av den två meter höga jordvall som idag omger hela Worweiræ, undantaget den långgrunda hamnen, några båthus och ett par av de mer perifert belägna gårdarna. Den är i sin tur omgiven av ett vattenfyllt dike av samma djup som vallens höjd, och på dess topp står en två meter hög timmerpalissad. Inträde till byn sker genom en stor dubbelport av kraftiga timmerstockar, men den stängs vanligen bara vid klanfejder eller när tanganer har siktats i trakten. I normala fall står den öppen och obevakad.
     I vallens ena hörn har ett litet, sex meter högt utkikstorn byggts upp där byborna kan bevaka viken mot annalkande skepp. Oftast är det byns kvinnor som sköter denna syssla, eftersom de allmänt anses mer skarpögda än karlarna. Worweiræs mansfolk kallar konstruktionen "Stickartornet" på grund av en bisyssla som kvinnorna brukar utföra medan de sitter däruppe.
     Direkt utanför jordvallen ligger det dike som grävdes när man tog upp material till vallen, och som regn och insipprat grundvatten har fyllt till ett djup av ungefär en meter. Den fylls också på inifrån byn genom de små dräneringsrör som leder ut regnvatten från byn genom vallen, och som byborna numera dessutom använder som avlopp.
     Den stillastående, illaluktande vätskan hotade tidigare att bli en sanitär olägenhet för byn, så man grävde en liten bäck ut till stranden för att få cirkulation på vattnet. Det är ändå tillräckligt fyllt med alger och klimpig sörja för att göra det fullständigt odrickbart, och Worweiræs barn brukar skrämma varandra med historier om gröna, jättegiftiga slemspindlar som bor i diket. De vuxna fäster naturligtvis inget som helst avseende vid sådana påhitt.
     I nödfall kan man ta sig ut på andra sidan byn genom en kort tunnel som mynnar ut i en tät skogsdunge utanför vallen. Nedgången till den finns bakom smedjan, och är tillsluten av en förstärkt trälucka. Den hålls vanligtvis låst för att inte bli använd till vardags så att gångstigar uppstår och avslöjar dess läge. Besökare från andra klaner brukar avrådas från att undersöka tunneln alltför ingående.

Worweiræ har inget brett utbud av affärer, men i den pratsamme gamle köpmannen Bearh Mynwirs hus finns en handelsbod som säljer lite av varje. Han har långt ifrån alltid hemma det som folk frågar efter, men kan i allmänhet få tag på det med några dagars varsel. Så gott som allt han säljer har tillverkats inom klanen.
Mittemot hövdingen bor boldtaaren Rainor Kalthean vars hustru Mæranda driver en klädaffär. Hon säljer enbart färdiga kläder som några familjer på landsbygden tillverkar som biinkomst, men kan själv sy upp eller sy in plagg som inte passar kundernas mått.
Intill byns värdshus hittar man en speceributik. Den ägs av den bedårande Iliaagi Leeyhtawe som har ett omfattande kontaktnät till de flesta av klanens livsmedelsproducenter - maten som serveras på värdhuset köps in härifrån.

Den väldige smeden Grimor Nariwan är en av Taaroonaals mest inflytelserika män. Kvaliteten på hans smide är ypperlig, och han kan gravera utsökta ornament, men vet att ta betalt därefter.
     Byns krukmakare, änklingen Thesluc Sakhaar, bor lite avsides vid ett hörn av jordvallen. Hans hustru Jaana var boldag och stupade i klankriget mot Wonpaa år 988. Han har sedan dess varit en mycket ensam och förtegen man.
     När man kommer in i byn är lädermakaren Wirek Nariwans hus det första man ser på höger hand. Han garvar, bereder och färgar läder av traktens boskap, men gör själv inga produkter av dem.
     Husen bakom hans är Karhan Brothlaars brädlager och verkstad, där klanhövdingen om dagarna arbetar som snickare. Han tillverkar också de signallurar som används av klanen vid tanganska besök.
     Vävaren Siimjyn Mooreakh odlar själv växter för att färga sina tyger, och han arbetar dessutom som segelmakare. Han är en butter och ogin typ som har satt upp en hög inhägnad kring sin trädgård.

I Worweiræ finns också Valens Mun, en mycket gammal byggnad som är det enda reguljära värdshuset i Taaroonaals land. Behovet av ett värdshus på orten var större i gamla tider så huset är idag något överdimensionerat för sin kundkrets.
Ägarna Jherumis och Sarita Nariwan använder halva värdshuset som förråd och bostad för sig och sin familj, så besökande gäster brukar snabbt få vänja sig vid att se tre lekande barn i skänkstugan. Valens Mun är ändå ett påtagligt lugnt och stillsamt värdshus eftersom Sarita Nariwan är mycket restriktiv med att servera starka drycker på kvällarna; hon vill ha det tyst i huset när barnen skall sova.
Åtta enkelrum med tvättfat och halmsängar finns tillgängliga på övervåningen, som man tar sig upp i via en trappstege genom en taklucka. Någon trappa har aldrig funnits i huset.

I en vik nordväst om byn finns en befäst stenbyggnad som utgör KhelinnOrdens huvudkvarter i Weamhis. Den kan bara med god vilja kallas en saarluhn, men då KhelinnOrden uppförde sina garnisoner ingick klanen Siimweeli fortfarande i ätten, vilket medförde att saarluhnen byggdes i Whhiela. Numera anser Orden att det skulle vara onödigt att centrera sina aktiviteter till Weirwelaas som ändå ligger så nära Whhiela. Tanganerna gör dessutom khelinnernas närvaro mycket mer motiverad här hos Taaroonaal där de kan bidra till kustens försvar och erbjuda klanens män och kvinnor träning i vapenföring.
Här residerar myntaaralen Wermahl Faalarogh tillsammans med Kaalan Elodhain, Raanev Melkænor och Sershev Azt, de tre taaraler som ansvarar för Ordens aktiviteter inom de tre klanerna, samt de trettio khelinner som står under deras befäl.
Simweelis taaral Borek Aamilm kan ibland återfinnas här, eftersom hans egen myntaaral är stationerad i Rahlbaklanens tingsstad Weirsiim, mer än femtio mil österut. Om Aamilm behöver rådgöra med ett högre befäl i något brådskande ärende brukar han vända sig till Faalarogh.

Längst ute på Wermors Udde, ungefär åtta kilometer norr om Worweiræ, finner man Ffalcaaras [Andarnas Borg], det märkliga säte där Taaroonaal håller sina ting. Den saknar likheter med varje annan plats i ättelandet, för den består av ett runt, upphöjt område av ca 60 meters diameter, ungefär tre meter högt och med fyra kraftiga, fem meter höga stenblock uppresta runtom dess kanter. Dess namn härrör från en lokal sägen som hävdar att andarna efter klanens förfäder vaktar landet mot mörka krafter härifrån och håller ting här varje fullmånenatt.
Ffalcaaras har funnits här längre än vad någon känner till och var i gamla tider omgiven av legender och mörk mystik, men få människor undrar numera över vad platsen ursprungligen har använts till. Några säger att den har varit grunden till någon slags befästning som aldrig slutfördes, medan andra tror att det är ett sjömärke som klanen byggde upp någon gång efter folkvandringstiden.
I själva verket fanns detta monument här långt före Landstigningen, men inte ens Vishetens Sällskap vet någonting om den saken.

Fooraan

Klanen har på senare år försökt bryta sin isolering och tagit upp handelsfärder till sjöss, framför allt till Taarwor och Amonin, men de har egentligen inte så mycket att sälja. Deras skepp får ofta istället frakta handelsvaror från Wonpaa på resor som i praktiken sköts i ölklanens regi, delvis därför att mycket få människor i Taaroonaal har erfarenheter av hur man organiserar långväga handel.
Dessa färder har ändå betytt en uppryckning för byn Fooraan på klanens västkust. Den är fortfarande en liten ort med knappa trettiotalet innevånare, men man väntar sig en inflyttning från den omgivande landsbygden inom kort och arbete pågår på att bygga ut byns lilla hamn. De enda som skulle kunna spoliera Fooraans nuvarande framtidsutsikter är tanganerna, så man har också börjat konstruera två vakttorn i sten som skall befästa hamnen. Ingen av dessa kommer dock att stå färdiga förrän om tidigast ett par år.

När Fooraan får besök är det fortfarande oftast av folk från andra delar av klanen och byborna är vana att hysa in dessa på sina gårdar över natten, eventuellt mot en slant eller någon mindre tjänst. Däremot blir en person från en annan klan vanligen tvungen att tala med husfolket på flera av gårdarna innan han hittar någon som alls är villig att släppa in honom hos sig. Långväga resenärer som passerar Fooraan regelbundet brukar inte sällan ta med sig egna tält som de slår upp på en äng strax utanför byn.
De kan i alla fall få andra sorters tjänster hos byns enda praktiserande hantverkare. Smeden Kiona Leeyhtawe är en slank men förvånansvärt muskelstark ung kvinna som kan utföra de flesta typer av arbeten mot en rimlig betalning eller en gentjänst. Hon kräver däremot mer betalt av främlingar än av folk från trakten.

Rahlsaariew

Ute på den stora ön Iamhis, några mil nordost om fastlandet, bor några Taaroonaalfamiljer i en liten fiskeby kallad Rahlsaariew. De är - så vitt de vet - öns enda innevånare och håller ganska oregelbunden kontakt med sina släktingar i Worweiræ. Flera hus i och omkring byn ägs av familjer från fastlandet som bara använder dem vissa tider på året, så Rahlsaariews tillfälliga invånarantal varierar i hög grad.
Den permanenta befolkningen utgörs av bara fyra familjer som oftast håller sig för sig själva på Iamhis. Det händer ofta att de uteblir från tingen ett par månader i sträck, till hövdingens stora ogillande.
Den som vill övernatta eller köpa någonting i Rahlsaariew måste vända sig till dessa fiskare, för byn innehåller inga som helst butiker eller värdshus. Byborna är vana att ta hand om sig själva och har både utrustning och kunskap för att smida, stöpa och snickra, men de gör det knappast åt en främling om de inte har goda orsaker till det.

Ön i övrigt består nästan helt av öppen slättmark med fläckar av tätare buskvegetation och små, glest spridda skogsdungar. Djurlivet är ganska sparsamt vid kusterna och består mest av fåglar, men det är ingen som egentligen vet något om vad som finns på de inre delarna av Iamhis. Ortsborna har med ojämna mellanrum företagit turer mot öns inland, men har inte sagt sig hitta något av intresse.

Kultur

Människorna som bor här är till största delen fiskare och jordbrukare, anspråkslösa men väderbitna, och de är både buttra och tystlåtna till sitt sätt - faktiskt mer än andra Weamhisbor. I Wonpaa och söderöver hör man ibland en skämtsam ballad om klanen. Den heter "Oonaaltaar" och handlar om en resande bard som kommer till Taaroonaal, men som aldrig lyckas få ett ord ur någon av de klanmedlemmar han möter; de enda röster han hör under sin vistelse är korparnas kraxande i träden. Balladen är naturligtvis satirisk, men ger en uppfattning om hur utomstående kan uppfatta Taaroonaals folk. Det gamla talesättet "man blir som de man umgås med - umgås därför sällan" tillskrivs inte helt oväntat en digon från korpklanen.
     Med tanke på deras förfäders aktiva roll i nordlandet har någonting definitivt stagnerat i klanens attityder till omvärlden, och det har nu förblivit så i många generationer. Bilden av Taaroonaal som det "tystlåtna utbygdsfolket i norr" har varit rådande under så lång tid att knappast ens barderna känner till något annat om dem, men saker och ting har faktiskt börjat röra sig på senare år i och med de nyupptagna handelsfärderna.
     Många klanmedlemmar säger fortfarande att man gör bäst i att hålla sig till sitt hörn av Khelataar och inte beblanda sig med folket i söder, medan andra har börjat tycka att en stolt klan bör skapa sina egna initiativ och att Taaroonaal åter bör göra sin stämma hörd ute i världen. Hövdingen Karhan Brothlaar hör till den senare gruppen.
     Man skall emellertid inte göra misstaget att blanda samman klanfolkets inställning till andra människor med deras beteende mot varandra. Taaroonaal har en rik inbördes samvaro där de olika familjerna och släktleden möts under uppsluppna fester, högtider och sammankomster. Korpklanens barder komponerar svulstiga hjälteepos - det finns knappt en tangan som har nedgjorts av någon klanmedlem utan att en frejdig sång har skrivits om hans död - och den otyglade 'Fjäderdansen' som Taaroonaalkvinnorna utför på festernas senare timmar är en syn som få manliga besökare glömmer.

Det är enkelt att identifiera kläder från korpklanen på deras karakteristiska färger. Svart och grått är en dominerande kombination som bärs av både män och kvinnor. Korparnas fjäderdräkt ligger troligen bakom det färgvalet, men det är ändå ovanligt glanslöst jämfört med vad man hittar hos andra klaner. Om man vill ha starkare färger läggs de istället in i klädernas ornament, på bårder eller broderier. De är oftast gjorda av tjock, pösig ull eller lin och täcker det mesta av kroppen; Wonpaas tunna, avslöjande klädesplagg anses en smula osmakliga hos Taaroonaal. Mantlar, huvor och kappor är ytterst vanliga och har blivit något av ett kännetecken för klanen.

Krigsmakt

Taaroonaal, och i synnerhet klanens kustbor, lever med hotet från tanganerna över sig och är därför ofta beväpnade när de arbetar eller är ute och fiskar. Detta gäller både män och kvinnor; omaket att släpa på en tung dolk medan man hämtar vatten eller vallar boskap är att föredra framför risken att en dag tas oförberedd och bli bortförd i ett tanganskt långskepp. Folk brukar ordna uppgörelser om att ersätta varandra på gårdarna, ha ständiga lager av livsmedel tillhanda och i största allmänhet organisera sina hushåll för möjligheten att en dag plötsligt behöva lämna dem.
     Denna vana att hålla sig redo gör att klanen mycket snabbt kan mobilisera sig i en konfliktsituation. Ungefär 250 man kan vara redo för strid inom en dag, och på längre sikt kan ytterligare lika många beväpna sig och dra ut till strid.
     Taaroonaal är inte någon rik klan jämfört med sina ättefränder, men folket har på grund av tanganerna sett det nödvändigt att hålla sig ordentligt rustade. Klankrigarna är därför framför allt försedda med välgjorda vapen som inte kostar så mycket. Lankarer och liknande lyxartiklar är ytterst sällsynta här, och arsenalen domineras istället av spjut, långdolkar samt strids- och långyxor. Eftersom fiskarbefolkningen kan använda sig av långdolkar i sitt dagliga arbete är dessa ett populärt vapen bland dem, och de är i allmänhet mycket erfarna i att hantera dem. Krigarnas rustningar är oftast gjorda av härdat läder.
     De har inte samma anseende i ryggen som Gaaruums boldager fastän alla vet att Taaroonaals män och kvinnor är väl bevandrade i stridskonst. Deras faktiska skicklighet skiljer sig inte nämnvärt från krigarna i grannklanerna, men de strider med mer pondus än de flesta. Det finns ett talesätt som lyder "man kan inte backa när man bor vid världens ände", och som tydligt illustrerar deras attityd; Taaroonaal är inte benägna att vika undan om saker och ting går dåligt för dem.

Klanens mest aktade krigare är en muskulös boldtaar vid namn Rainor Kalthean. Han kallas Rainor Stålhand av sina klanfränder efter den tanganräd då Karhan Brothlaar gjorde sig ett namn för sex år sedan. Kalthean var då nära att bli nedkämpad när han försvarade sin familjs gård. Tanganerna lyckades avväpna honom, men istället för att ge upp och låta sig tas tillfånga dräpte han deras anförare med sina bara händer, vilket drev dem på flykten.
Flera barder från Taaroonaal har skrivit populära hjälteepos om den händelsen. Man säger att ingen i hela Weamhis har mött och besegrat så många fiender som han, vilket Kalthean själv tar med roat överseende.
Han bor numera med sin unga hustru Mæranda i Worweiræ, där han i vardagslag arbetar som fiskare. Så fort han får tid över tränar han på sin egenhändigt utvecklade stridsteknik som KhelinnOrden har visat visst intresse för. Den går i korthet ut på att hela tiden röra sig framåt mot sin fiende och lägga press på hans gard med kroppen. Tekniken är ganska dödlig, men kräver rustning och en god portion muskelstyrka för att kunna användas effektivt.

Det finns emellertid ännu en boldtaar i klanen som man bör ta minst lika stor hänsyn till, en kvinna vid namn Luthana Mooreakh. Hon är en stor och tämligen knubbig dam i sina bästa år som bor på en liten bondgård i klanlandets centrala regioner tillsammans med sin man och sina fyra barn. Hon tillbringar det mesta av sin tid hemma på gården som en vanlig bondhustru och rustar sig bara till strid om hon blir kallad av hövdingen. När fejder uppstår blir hon emellertid en av de dödligaste krigarna som finns i nordlandet.
     Detta är desto mer anmärkningsvärt med tanke på att hon inte är en tränad kämpe; som tonåring övade hon sig en tid i att hantera ett stridsspjut, men bara tillräckligt länge för att lära sig den grundläggande tekniken.
     Ingen förstår till denna dag hur Mooreakh är kapabel till de blixtrande manövrer hon så till synes ledigt och obesvärat kan utföra med sin kroppshydda - hon deltog t.o.m. i klankriget mot Wonpaa för åtta år sedan (mot tingets uttryckliga förbud), trots att hon samtidigt var havande med sin yngsta dotter.
     Hennes vapen är ett specialbyggt långspjut med stålhuvud. Hon kallar det Aluur [Syster] och är omtalad för sin vana att kyssa och smeka det efter varje avslutad strid. Detta har fått folk att spekulera i om spjutet är laddat med magiska krafter eller hyser en ande, men Mooreakh skakar på huvudet åt alla sådana rykten.

Hintaar

Förutom de tre klanernas marker, som i sig är sparsamt befolkade, rymmer ättelandet också ett renodlat vildmarksområde som inte tillhör någon klan. I Weamhis' västmarker finns åttatusen kvadratkilometer av öppna, obebodda hedar och skogar dit vanligt folk sällan beger sig. Förutom enstaka eremiter och jägare är detta land nära nog tomt på människor. Det är i alla händelser alltför glest befolkat för att någon klan skall kunna lägga anspråk på det.
Hintaar saknar inte förutsättningar för att kunna försörja en egen befolkning; Weamhis' folkmängd är helt enkelt för liten för att kunna fylla hela ättelandet. Wonpaa har ändå inget intresse av att bege sig längre upp i höglandet, Gaaruum måste koncentrera sig kring Luugeemenith för att hålla sitt komplicerade samhälle igång, och Taaroonaal förfogar redan över alla fiske- och jordbruksmarker de behöver. De omgivande klanernas gränser mot Hintaar är i högsta grad diffusa. Befolkningen tunnas gradvis ut mot vildlandet, så det går inte att bestämma några exakta avgränsningar för det.
Hela landet har dock inte alltid varit tomt; den sydvästra delen tillhörde förr i tiden Gaaruum, men avfolkades gradvis när man flyttade upp i berget för att idka gruvdrift. Många gamla sönderfallna husruiner och spår av forntida bebyggelse finns alltjämt kvar i sydväst. Fortfarande, tre hundra år senare, räknar många av Gaaruums medlemmar den delen av Hintaar till klanens land.

Om man reser genom vildlandet är chansen närmast obefintlig att man skulle råka möta någon, men Hintaar är naturligtvis inte fullständigt öde. Vishetens Sällskap räknar med att ett par hundra enstöringar och ensamma familjer bor utspridda på slätten och hedarna, vilket innebär att varje person därute i genomsnitt har fyrtio kvadratkilometer mark till sitt förfogande.
Dessa människor, både de som har växt upp i vildlandet och de fredlösa som sökt fristad där, räknar sig inte till någon klan och följer ingen lag utom sin egen. Vid enstaka tillfällen kan någon av dem bege sig till ett klanlands bebyggelse för att skaffa sig någonting de behöver, men för det mesta är de vana att klara sig helt på egen hand. De som bor där är ganska luggslitna, ofta extremt osällskapliga och inte sällan livsfarliga, men de vet mer om överlevnad i vildmarken än många khelinner; Hintaar rensar ut sina svaga innevånare med brutal effektivitet.
De klanlösa är inte de enda som finns där ute. Under väl dolda jordkullar huserar det gåtfulla folket Ei-Am-Ire som ibland verkar vara bofasta, ibland inte. De har dock ingen gästfrihet till övers för khelataariska vandrare och visar sällan nåd mot dem som kommer alltför nära deras hem. Ingen vet hur många eller hur starka de är, och ingen verkar vara intresserad av att ta reda på det heller; om man lämnar Ei-Am-Ire ifred gör man både dem och sig själv en tjänst.

Wohlmynsaa

Hintaars natur är i grunden av samma typ som Wonpaas och Taaroonaals även om hedarna upptar en proportionellt större del av den. Det beror på att ungefär halva regionen är högland, vilket också avspeglar sig i dess vegetation. Några åar och klara vattendrag korsar dock landet och gör markerna mer frodiga i sin närhet. Den största av dessa är en bred ström som har sina källor på Lugeemeniths nordsida där den kallas Isforsen. Namnet används bara om dess bistra källdrag vid berget, men den egentliga ån har inget annat namn.
     Dess vatten flyter genom Weamhis' andra stora skogsområde, en tyst och dunkel plats som av Gaaruums folk benämns Wohlmynsaa. Liksom Sunatsaai består den främst av grov och kraftig lövskog med en frodig undervegetation. Vildsvin är ingen ovanlig syn i Wohlmynsaa, men den stora vargflock som har sitt revir i skogens nordöstra delar är också en faktor att räkna med om man vandrar där. Dock är det få människor som gör det nuförtiden.
     Vid flera tillfällen under senare år har folk från Gaaruum försökt inrätta skogshuggarläger vid Wohlmynsaas sydrand för att minska klanens behov av att köpa timmer utifrån. Detta har dock alltid avbrutits efter några veckor när skogshuggarna en efter en börjat försvinna spårlöst. Man har skyllt försvinnandena på varg, björn och stråtrövare, gått skallgång och lagt ut förgiftat kött, men ingenting har hjälpt och inget organiserat skogsarbete pågår i Wohlmynsaa för närvarande.
     Om blodklanens folk hade frågat människorna som bor i området om saken, istället för att misstänka dem, skulle de ha kunnat få veta sanningen om försvinnandena. De hade åtminstone fått en ledtråd i det faktum att anmärkningsvärt många av de isolerade gårdar som finns i skogens närhet bebos av ensamma kvinnor och faderlösa barn.

Wohlmynsaa är hemvist för en skogsmö. Detta säregna kvinnoväsen har existerat i löven och myllan här sedan urminnes tider, men hon tog senast fysisk form år 962, i en ensam vandrares drömmar under en gnistrande fullmåne. Hon har under åren sedan dess kunnat förföra och dräpa skogshuggare och jägare utan att någon har misstänkt hennes närvaro i skogen, framför allt därför att hennes märkliga släkte inte är mycket mer än en legend i den här delen av Khelataar.
Det var ändå inte förrän för lite drygt sex år sedan som hennes aktiviteter verkligen började kunna märkas i trakten; hon avlade då en dotter, en liten välskapt tös som ännu är alltför ung för att kunna klara sig på egen hand. Skogsmön måste tills dess skaffa föda (mansblod) både åt sig själv och henne, och tvekar inte inför någonting när det gäller att beskydda sin avkomma. Hon kan vara fruktansvärt blodtörstig mot den som ens ovetande kommer i närheten av hennes dotter, och måste - även mätt efter en skogsmös normala beteende - räknas som mordisk och alltigenom livsfarlig. Hennes primära intresse är att utplåna allt som kan tänkas hota flickan och det går före allt annat, till och med före hennes egna lustar.

Tanganerna

I dag huserar Hintaar också en närvaro av helt annat slag. Då unga, manliga tanganer skall träda in i de vuxnas värld föreskriver traditionen att de beger sig ut i ett skepp tillsammans med en mer erfaren anförare för att visa vad de duger till.
     För ett par månader sedan satte en khyzyb, ett tanganskt långskepp, ut från klanen Uzjuhrs territorium med trettiofyra entusiastiska ynglingar ombord. De reste ostörda förbi Khelweams nordkust, ut över den stora Nordbuktens vatten och kom så småningom till Foorokhela där de lade an vid Hintaars kust.
     Deras ledare är den robuste rengaanen Tirzinn é Uztokh som styr gruppen med järnhand. Att hålla ordning på en skock tonårsvalpar är inte något som den barske krigaren gör med glädje, men han har inget egentligt val; hans egen äldste son Eghran är en av dem.
     Tanganerna har slagit läger i en djup vik där de är skyddade från upptäckt, och de har tillgång till färskvatten genom en liten å som har sitt utlopp där. De använder viken som bas för kortare havsturer medan pojkarna lär sig något om sjövett och taktik. När de inte är ute till havs övar de sig att jaga vildsvin, vilket ger dem tillfälle att både visa sin mannakraft och att få smaka ett djur som är en sällsynt delikatess på Tanatia. På kvällarna sitter de runt lägerelden och dricker ur sin medhavda sprittunna, sjunger och berättar oanständiga historier om khelataariska kvinnor. Det urartar dock aldrig till rena dryckesfester, för den som dricker sig alltför redlös kan vänta sig en rak höger av Tirzinn é Uztokh.

Lägret är uppbyggt efter typisk tangansk modell; en öppen halvcirkel av fem åttamannatält med en central eldplats, samt några gropar bakom tälten för avfall och renhållning. Utrustning och proviant förvaras till största delen i skeppet som ligger uppdraget på stranden och är lätt åtkomligt från tälten. Lägrets bevakning sköts i överlappande patrullturer, lagda så att två tvåmannapatruller alltid är ute samtidigt.
Systemet låter effektivare än vad det egentligen är, på grund av ungdomarnas bristande disciplin och erfarenhet, men det skulle ändå vara svårt för någon att närma sig lägret oupptäckt. Om en patrull slår larm kan hela gruppen vara på fötter och stridsklar inom två minuter. Att i all hast iordningsställa skeppet för avfärd skulle ta dem något mindre än en kvart, och hela lägret skulle ta ungefär fyrtio minuter att riva och föra ombord. Erfarna sjöfarare klarar av sådant på knappt halva den tiden, vilket é Uztokh inte missar ett tillfälle att låta pojkarna veta.

Angränsande klaner

Siimweeli

Klanen Siimweeli har i alla tider varit rörlig. Dess folk kom ursprungligen från centrala Khelatyyl där de var kända som klanen Giirohin [Hungrig]. De vandrade västerut och bosatte sig på det bördiga låglandet vid Rahagaamæs mynning under fyrahundratalet då ätten Leamilem plågades av interna motsättningar. De tog sitt nuvarande namn och ingick under flera hundra år i Weamhis fram till det Stora Kriget. Klanens medlemmar bekämpade då den falske guden Ymin medan deras dåvarande ättefränder Wonpaa och Gaaruum slöt upp bakom Brondival Rhaloffan. Denna brytning var alltför djup för att de skulle kunna hålla sig samman, och några år efter krigets slut blev Siimweeli återigen en Leamilemklan.
     De har dock fortfarande mycket nära kontakter med Wonpaas folk; faktiskt är deras förhållande till ölklanen bättre idag än det någonsin var under Sarolaneemihm [Mellanåren], den gamla tiden under Weamhis' ättehövdingar.
     Festklanen har något över fem tusen innevånare som bor vid nordkusten öster om Rahagaamæ, intill flodens utlopp och i skärgården utanför den. De andra klanerna inom Leamilem bor i ättelandets östra och södra delar. Mellan dem och Siimweeli ligger ett enormt vildland, till ytan nästan tolv gånger så stort som Hintaar, och närmaste andra klan inom ätten är Nicatmon som bor 15-20 mil längre uppför floden.
     Det är alltså inte så konstigt att Siimweeli känner sig avskurna från sina ättefränder trots möjligheterna till kontakter via sjöfart. Klanens relationer till Wonpaa är därför mycket viktiga för dem. Om de alls kommer att förbli en del av ätten Leamilem, och i så fall hur länge till, återstår att se.

Siimweelis stora centralort är tingsstaden Whhiela vid Rahagaamæs flodbank som inte var större än Weirwelaas förrän långt in på 600-talet. Området den är byggd på är ojämnt och kuperat, varför den har fått öknamnet "Knölstaden". Bebyggelsen har på grund av denna terräng inte kunnat trängas ihop när staden har växt. Den är alltså stor till ytan för sina 300 innevånare.
     Även om man bara ser till befolkningen är dock Whhiela den ojämförligt största orten i den här delen av landet. Närmaste andra riktiga stad härifrån sett är Amonin, som ligger mer än trettio mil neråt sydväst. Whhielas roll som centralort för områdets köpmän och hantverkare kan därför knappast överskattas.
     Resenärer kan bland alla stadens butiker och inrättningar hitta två värdshus. Den Skummande Sejdeln är en centralt belägen byggnad som från början var ett stort lagerhus innan det byggdes om. Dess arkitektur är därför lite ovanlig, centrerad som den är kring en smal, öppen skänkstuga i två våningar. Lokalen brukar vara välbesökt och ganska stimmig, men ägaren Lemina Vesaarmenith bryr sig inte särskilt mycket om ifall alkoholmängden eller ljudnivån är hög så länge hennes gäster trivs.
     Det andra värdshuset heter Ankaret och är en oansenlig liten envåningsbyggnad i närheten av hamnen. Maten som bjuds här är enkel men stadig, och inkvarteringen består i en gemensam sovsal med halmmadrasser och filtar. Syftet med värdshuset är att inhysa flodfarande sjömän som vill sova någon annanstans än på båten, men familjen Theldanek som äger Ankaret kan tänka sig att ta emot andra gäster också. Priserna är i alla fall låga (ca 15% under vad som anges i Regelbokens utrustningslistor).

Hos Wonpaa brukar man säga att Whhiela ligger tvärs över floden från Weirwelaas, men avståndet mellan de båda orterna är egentligen större än så. Färjelägret på flodens östbank ligger intill en by kallad Awirahl, som är belägen ungefär en mil uppströms från Whhiela. Byn lever i första hand på jordbruk men man försörjer sig också till stor del på att tillhandahålla last- och lossningshjälp till färjan och på att ordna vagntransporter mellan staden och färjelägret.
De andra större orterna i Siimweelis land är Ærroch, en enslig men solstekt fiskeby vid nordkusten, och skogshuggarbyn Rahmael intill skogen Saakhela, välkänd för sina hårdföra innevånare. De ligger båda många mil från Weamhis i klanens östra områden och är ointressanta i det här sammanhanget.
En stor handelsled går mot öster från Whhiela och löper tvärs över Khelatyyl bort till Weirsiim på den avlägsna östkusten, fast den brukar inte användas särskilt ofta. Den passerar inte någon ort av intresse före byn Æmis fyrtio mil österut, och dit kan man ta sig mycket snabbare med ett skepp. Innan dess korsar den östlandets obefolkade vildmarker där mer än en resenär har fått möta sitt öde genom åren. Dess namn Velniihl [Dödsvägen] är sålunda inte helt obefogat. Siimweelis folk brukar bara använda sig av ledens västligaste delar när de färdas inom klanlandet.

Klanens hövding är en gråsprängd man vid namn Waaghar Balurevely som brukar anses hjärtlös men pålitlig av de som har med honom att göra. Han och Miiraam Woragin bjuder ibland hem varandra på middagar och bjudningar å affärernas vägnar, och han kan även vid andra tillfällen emellanåt återfinnas i Weirwelaas. Balurevely bor i ett centralt beläget hus i Whhiela med sin tonåriga hustru Frelia, en förvånansvärt ung maka med tanke på hans ålder. De gifte sig efter det att han valdes till hövding.
     Ett ytterst ovanligt faktum är att klanen inte har någon aktivt verkande boldtaar. Det beror dels på att Siimweeli inte har varit inblandat i något klankrig på snart femton år, dels på att de bästa vapenvirtuoserna som finns här är ett tiotal talangfyllda ungdomar som alla är ungefär lika bra. En rejäl klanfejd skulle emellertid snabbt plocka fram en eller två mästare bland dem i ljuset, och det finns faktiskt en någorlunda vanlig åsikt bland folk att man har varit snäll mot grannklanerna lite väl länge.
     Siimweelis taaral Borek Aamilm och dennes tio khelinner är stationerade i en saarluhn i utkanten av Whhiela. De arbetar under en lite speciell situation eftersom Leamilemättens myntaaaral finns i det avlägsna Weirsiim på östkusten. I praktiken står de under Wermahl Faalaroghs befäl, då han finns relativt enkelt tillgänglig hos Taaroonaalklanen.
     I Whhiela finns också det erelaas som ligger närmast de tre Weamhisklanerna. Dess föreståndare, erdigonen Sabrenæ Agiwohl, är därför den som utnämner de digonberer som har hand om undervisningen i byskolorna runt om i Weamhis. Hon sköter pliktskyldigt Sällskapets administration över den Höga Norden, men ser innerst inne de tre klanerna som ett mindre intressant sidospår bredvid de långt mer kultiverade och bildade Siimweeli. Det stöter henne också att Wonpaa, den ärade wordigonens egen hemklan, motsätter sig hans åsikter. Weamhis' digonberer har som en följd av detta ganska oregelbundna kontakter med erelaaset.

Mafuu

Sydväst om Gaaruums land bor klanen Mafuu som ingår i ättelandet Gooronib. Dess medlemmar är kända över större delen av Khelataar som skickliga tillverkare av mjukbröd och gräddtårtor - de senare uppfanns här - men det betyder naturligtvis inte att klanen består av fem tusen tårtbagare. Wonpaas rykte som ölbryggare och handelsmän kommer från några få företagsamma familjer, och samma situation gäller för Mafuu. Den är däremot en ganska renodlad jordbrukarklan vars hela territorium är beläget på den bördiga Khelamhisslätten.
Majoriteten av klanens medlemmar bor glest utspridda i gårdar på den vidsträckta landsbygden, oftast i närheten av vägar eller vattendrag, eller i små husklungor vid kusten. Den enda mer samlade bebyggelse som finns i klanlandet är byn Caarwhhi, där Mafuu håller ting, och Rahl, en liten fiskeby på en klippig udde ute vid kusten. Caarwhhi har ett fyrtiotal innevånare. Den ligger bara någon halvmil från Oemniihl och har både smedja och ett värdshus, så den är en vanlig övernattningsort för resenärer på handelsvägen.
Klanhövdingen Leemye Windameel är en fridsam äldre herre som bor i en stor bondgård i Caarwhhis utkant. Släkten Windameel är sedan gammalt mycket inflytelserik inom Mafuuklanen; många av dess större och rikare gårdar ägs av folk med detta efternamn, och Mafuus enda boldtaar är en vresig ung kvinna vid namn Thylili Windameel. Hon reser omkring mycket i klanens territorium och kan ofta ses i närheten av Gaaruums sydvästra områden. Ibland råkar hon i bråk med bröderna Engarth över de båda klanländernas mer omtvistade gränsavsnitt.

Taaroonaal har aldrig haft några egentliga kontakter med Mafuu, men Gaaruum säljer järn till dem i utbyte mot livsmedel (bland annat bakverk) och hantverksvaror. Genom denna kommers har Mafuu också fått lära känna Wonpaas handelsmän.
I normala fall är Weamhisklanernas relationer med Mafuu stabila och fredliga men på senare tid har lokala incidenter skapat öppen ovänskap mellan dem. Situationen är mer baserad på personlig prestige än på faktiska motsättningar, men klankrig har kunnat startas på lösare grunder än så. Mafuus militära styrka är dock diskutabel och lite för hårt knuten till boldtaaren.

SL: För mer information om Mafuuklanen och dess förhållande till Weamhis, se äventyrsmodulen 'Wohlgoor'.

Wilegoor

Plogklanen Wilegoor bor rakt öster om Mafuu, och ingår liksom dem i Gooronibätten. Deras territorium ligger på en lång sträcka i direkt anslutning till Gaaruum och det finns också en kortare gränstrakt mot Wonpaas land. Liksom brödklanen i väster är Wilegoors folk i huvudsak jordbrukare som lever av att odla Khelamhisslättens jord, men de förfogar dessutom över de norra delarna av Rynmynsaa, den största skogen i nordlandet.
     Klanens enda större ort är Lapawim, en medelstor jordbruksby som byggts upp vid insjön Leminsaaræs västra strand där fyra små vägar korsas på sin väg över slätten. Byn har ett femtiotal bofasta innevånare, i första hand bönder och fruktodlare men även ett stort antal hantverkare som försörjer sig på traktens resenärer. Det finns ett litet värdshus och två gästgivargårdar i Lapawim där besökare kan få tak över huvudet.
     I en liten gård på andra sidan sjön bor Wilegoors hövding, Erianæ Weerindar, som är en talför men ledsjuk kvinna omkring de sextio. Numera lämnar hon och hennes make mycket sällan sitt hem, förutom vid tingen som brukar hållas på Leminsaaræs långa sandstrand nedanför byn. Klanmedlemmarna söker upp henne i hemmet om de vill diskutera någonting vid andra tidpunkter.
     Den främste av klanens tre boldtaarer, Garlofh Weerindar, är hövdingens äldste son och stora stolthet. Han är skolad hos en vapenmästare i Geeliew och anses vara en av ättens mest fruktade män. Det är allmänt känt att han har ett horn i sidan till Gaaruums boldtaar Ædar Miirawir sedan denne gav honom ett grovt ärr över näsan för tre år sedan.

Klanen har överhuvudtaget ett lite kyligt förhållande till Gaaruum som man ofta grälar med över olika gränsfrågor. Oftast rör detta Wilegoors rätt att bruka handelsvägen Oemniihl, som anses ligga på Gaaruums mark. Ett flertal klankrig har resulterat i att gränsområdet mellan de två klanerna med åren kommit att löpa parallellt med vägen, med en smal remsa Gaaruumland söder om den. Denna zon brukar kallas Gaarmgoor [Blodjorden] med viss rätt, för tvister om dess storlek och läge har i decennier varit den främsta orsaken till fejder klanerna emellan.
     Wilegoor har bättre relationer med Wonpaa och Siimweeli. Båda de klanerna har visserligen ett rykte om sig som snikna och lite opålitliga hos Wilegoors medlemmar, men inga krig har utkämpats mot dem på många år. Handeln med olika inhemska produkter är vanlig dem emellan. Plogklanen har däremot också tillgång till Rahagaamæfloden och därigenom till samma förbindelser söderut som dem, så de är inte knutna till någon annan klan i sin handel.
     Köpmän från Wonpaa gör ibland försök att sälja Gaaruumjärn till dem, men det är politiskt riskfyllt med tanke på hur snabbt Gaaruum och Wilegoor kan råka i konflikt med varandra. Miiraam Woragin avråder de sina från att ge sig in på sådana affärer.
     Wilegoor och Taaroonaal har för sin del endast få och mycket oregelbundna kontakter. De bor alltför långt ifrån varandra.

Till nästa kapitel, 'Den senaste tidens händelser' Tillbaka till innehållsförteckningen