- Ett äventyr till Gemini av Magnus Sjöström i samarbete med Johan Sjöberg |
Gemini är ett mörkt fantasyrollspel. Du hittar mer om Gemini hos tillverkarna Cell Entertainment, som även äger alla rättigheter till spelet och gett oss tillstånd att publicera äventyret Långt i norr, högt uppe bland bergen ligger "baron Matteus akademi för studier kring konstnärliga former". Detta är en internatskola för provinsens adelsfamiljers barn. Här får de redan i unga år lära sig saker som etikett, hovdans, poesi och sång vilket de kommer att behöva när de väl ger sig in i vuxenlivet. Baron Matteus själv är akademins föreståndare, och han ser noga till att allt går rätt till på denna förnäma skola. Till sin hjälp har han tio lärare i de olika ämnena, och i akademin bor ett femtiotal elever i åldrarna femton till tjugo. Akademin var ursprungligen en fästning som skulle vaka över Ulvpasset, en djup ravin som löper genom berget, men då det på senare tid inte funnits några behov av en sådan befästning så har den gamla borgen nu förvandlats till en färgsprakande akademi. I akademin bor det även fem vakter, före detta soldater som numera fungerar mer som vaktmästare och jägare än som krigare. De har alltmer vant sig vid att det lugna livet och har mer eller mindre lagt svärden på hyllan. Dessa soldater anar inte att det kan komma att bli några bråda dagar framöver. Baronen själv är änkling sedan många år tillbaka efter att hans hustru störtat mot sin död i Ulvpasset. Baronen verkar aldrig riktigt ha kommit över detta och han tillbringar mycket tid för sig själv, gråtande.
Mitt emot borgen, på andra sidan Ulvpasset ligger ett kloster
som bebos av ett fåtal munkar. Dessa munkar tillhör den mer ortodoxa
sorten och anser att vad man ägnar sig åt inom akademins väggar
är såväl syndigt och skamligt som lättsinnigt. Baronen
och hans anställda anser att munkarna är en grupp tråkiga
och galna fanatiker som inte vet hur man roar sig. Det skiljer inte mer än
ett stenkast mellan de båda gruppernas boningar; baronens
färgsprakande akademi och munkarnas svartgrå kloster, och
ändå är de två så vitt skilda platser att de
lika gärna skulle kunna ligga i helt olika delar av världen. På
sätt och vis är det faktiskt så, eftersom klostret ligger
i Sein, en region styrd av kyrkan, medan akademin ligger i Aretas, en provins
styrd av adeln, med Ulvpasset som gräns mellan de två rikena.
Bakgrund Under hennes konvalecens stod det dock klart att hon inte skulle komma undan händelsen utan kraftiga sviter; hennes ena ben var starkt deformerat efter att benpiporna splittrats i fallet och hennes ansikte var kraftigt ärrat. Det var detta som tog hårdast på henne. Hon var mycket mån om sitt utseende, eftersom hon alltid varit känd för sin enorma skönhet. Nu stod hon inte längre ut med att se sig själv i spegeln och blev allteftersom tiden led mer och mer oregerlig. Baronen, som ännu älskade sin hustru, insåg att hon var på väg att förlora förståndet. Hon ville inte träffa någon och hon ville inte heller promenera i trakten som hon gjort förr. Det enda hon ville var att sitta på sitt rum på vinden och läsa de dikter som prisade hennes skönhet, dikter som baronen skrivit till henne då de först träffades. Ju längre tiden gick desto värre blev det, och till sist så var det endast baron Matteus och tjänarinnan Eza som fick träffa baronessan. Det var nu som baronessan började vandra omkring i borgen om natten, och det var nu som hon började leta efter ett sätt att återfå sin skönhet. Hon tillbringade timmar och åter timmar i befästningens bibliotek och fann där till sist en bok som talade om ett sätt som kunde ge henne ansiktet åter: en bok som berättade om den mörka magin. Den bok hon snubblat över var en enkel dagbok som skrivits för länge sedan, en dagbok som en gång tillhört baron Matteus förfader, Ommnus. Baron Ommnus hade försvunnit spårlöst en vacker vårdag, flera generationer innan baron Matteus och hans hustru kom till platsen, men då hon läste hans ord var det som om alla händelser de berättade om hade inträffat bara ett par dagar tidigare. I dagboken berättade Ommnus om en kvinna i trakten som beskylldes för att vara en häxa. Denna kvinna arresterades av baronens vakter och fördes upp till borgen där hon kastades i en cell. Baron Ommnus var nyfiken på den kvinna som vistades i den lilla cellen, särskilt eftersom hon inte alls var så som man kunde tro att en häxa skulle vara; hon var vacker och ung, belevad och talför och hon hade det mest förtjusande skratt man kunde tänka sig. Baronen kunde inte förstå hur någon kunde misstänka att kvinnan var en häxa, en dag var han tvungen att fråga henne. Häxan tittade bara på honom och frågade "Hur gammal ser jag ut att vara?". På detta svarade baronen "några och tjugo, men inte en dag över tjugofem.". Häxan gav till ett av sina klingande skratt och frågade "och finner du mig inte vacker?" varpå baronen bekände att så var fallet. Häxans blick flammade till som av eld då hon sade "Och ändå, min käre baron, så är jag äldre än din saliga moder. Detta är den magi som jag anklagas för, detta är den gåva som jag har gjort bruk av. Det är inte på grund av det enkla folkets fruktan som jag sitter här, utan det är på grund av deras avund." Och det var i detta ögonblick som baron Ommnus förstod vad det var han hade framför sig. Genom långa förhör av kvinnan kom det fram att hon hade en bokrulle på vilken hon hade nedtecknat alla de formler hon kunde, och kort efter att han fått reda på detta bestämde han sig för att finna den och lära sig dess hemligheter. Ty sådant är Mörkret, att det slår an strängar av maktbegär och själviskhet i människor och får dem att tro att de besitter styrkan att bruka dess krafter utan att betala med sina själar. En övertygelse som aldrig är sann, för när man släpper in Mörkret i sina tankar så är själen inte långt borta. Baronessan läste feberaktigt vidare i dagboken som skildrade hur baronen efter långt sökande i häxans lilla stuga äntligen fann skriftrullen. I dagboken fanns det tydliga beskrivningar för hur han studerade de formler som häxan nedtecknat, och hur han alltmer såg detta nya redskap som en välsignelse. Till sist så blev han ännu en av Mörkrets lakejer, och även han blev till sist avslöjad. I det sista kapitlet av dagboken berättade baron Ommnus hur han gömt skriftrullen under golvet i biblioteket. Baronessan ägnade en hel natt åt att bryta upp golvets svarta parkett innan hon till sist fann vad hon sökte. Den gula och sköra skriftrullen var inlindad i ett mörkt tygstycke och föll nästan sönder under hennes beröring, men den innehöll allt som baronessan velat veta. Nu skulle hon återskapa sitt ansikte! Under de följande åren började det hända saker i fästningen. Manskapet som vaktade borgen blev överflödiga och skickades iväg, och ett flertal av de äldre tjänarna avled i sina sängar. Snart fanns det ingen kvar som visste att baronessan överlevt fallet nedför berget förutom hennes man Matteus och trotjänarinnan Eza. Dessa två var de enda som visste att baronessan levde i det ensliga vindsrummet. Baronessan sökte i de mysterier som fanns nedtecknade i skriftrullen, men kunde inte finna någon formel som kunde hjälpa henne någon längre stund. Hon kunde för en kortare tid låta sitt ansikte bli vad det en gång varit (genom att använda aspekten Påverka organisk materia) men efter en stund försvann skönheten och kvar fanns endast den ärrade ytan. Hon blev alltmer tröstlös och det hjälpte inte att baronen betygade sin kärlek till henne, hon ville vara vacker för evigt! Baron Matteus kom på idén att starta sin akademi, mest för att han höll på att förlora förståndet i den tomma borgen, och behövde människor omkring sig. Kort efter att han beslutat sig för att genomföra iden talade han med sin hustru om saken och fann till sin förvåning att hon blev glad över hans idé, men varför ville hon inte berätta. Nu har det gått tio år sedan dess och det är nu som saker har börjat gå riktigt snett.
Baronessan har bett sin man att inte avslöja att hon levde
förrän den dag som hon åter kunde visa sig bland människor,
och baronen har lovat henne detta. När han avgav löftet hade han
ännu ingen aning om vad hans hustru höll på med, men sakta
och säkert har det gått upp för honom att hans hustru
försöker bruka den förbjudna magin för att hon skall
kunna återfå sin forna skönhet. Han har aldrig varit någon
kyrkans man, men Matteus inser ändå att det är absolut
nödvändigt att det inte blir känt att hans hustru brukar sig
av dessa krafter. Dessutom så ligger klostret på andra sidan
Ulvpasset som en konstant påminnelse om vad som skulle kunna hända
om någon fick veta vad som pågår innanför borgens
murar.
Ondskan på
vinden För en tid sedan så talade hon med sin trotjänarinna Eza om detta nyvunna hat, och den gamla kvinnan instämde till fullo med henne. Tillsammans så började de att planera saker som var så grymma och omänskliga att de omöjligen skulle kunna verkställas av ett friskt sinne. Eza gick till en närbelägen by och fick där en smed att tillverka en mask av järn. Järnmasken var försedd med skruvar och tvingar och genom att dra åt dem fick man masken att dra sig samman. Masken hade inga hål för ögonen och det var heller inte öppet för munnen. Endast näsan lämnades bar så att den som bar den skulle kunna andas. Eza tog denna mask till vindsrummet och där fortsatte de två kvinnorna att planera sitt nästa steg. Kort efter att de fått tag i masken försvann den första flickan. En mörk natt steg en av akademins flickor upp ur sin säng för att uppsöka avträdet. Hon sågs aldrig mer av någon annan än de två kvinnorna som slet upp henne till det öde vindsrummet, där de satte järnmasken över hennes ansikte. Nu när baronessan hade denna unga och vackra flicka i sitt våld så kunde hon inte behärska sig. Masken var egentligen avsedd att vanställa den som bar den, men under baronessans ursinniga händer kunde den också döda. Tvingarna drogs åt så hårt att flickans huvud sprack, och de två kvinnorna lämnade kroppen liggande på vindsgolvet. Eza lugnade baronessan, som efter händelsen blev rädd för att de skulle avslöjas som mördare, med att det inte fanns någon i borgen förutom baronen själv som visste att hon ännu var i livet. Tillsammans kastade de kroppen över klippkanten och ner i Ulvpasset. En förfärlig olycka, eller självmord, skulle det komma att kallas. Det var nu som Eza talade till baronessan om att det kanske var detta som krävdes för att besvärjelsen som gav henne ansiktet åter skulle vara för evigt: offer. Kanske skulle baronessan kunna "stjäla" ett ansikte från någon av flickorna i akademin, och lyckades man inte första gången så var det bara att försöka igen...
I det ensliga vindsrummet har baronessan och Eza planerat en fruktansvärd plan. De skall kidnappa de fem vackraste flickorna i akademin och vanställa dem med järnmasken. Under denna fruktansvärda akt så skall baronessan kasta den besvärjelse som skall ge henne det hon vill ha mest av allt; evig skönhet. Under de senaste veckorna så har de två kvinnorna smugit runt och ruvat i skuggorna i avsikten att finna de flickor som är de vackraste.
Allt detta skall hända den natt som maskeraden äger rum,
vilket också är årsdagen för Järnportens
öppnande...
Sanningen Allt detta övervakas av en av Mörkrets trognaste tjänare, Eza, släkt i rakt nedstigande led med den häxa som baron Ommnus skrev om i sin dagbok. Häxan överlevde fångcellen genom att baronen gav henne fri i utbyte mot hennes hemligheter, och det var hon som till sist dödade honom. Baronessans "framsteg" övervakas av denna kvinna, som har lett henne längs den väg som till sist kommer förvandla henne till en av mörkrets varelser; en Jeselit. Rollpersonerna, som kommit till akademin för att föra hem dottern och sonen till en gammal vän, unga fröken Rolinda och unge herr Dios, kommer att ha en möjlighet att se vad som pågår. Kanske kan de också förhindra att baronessan förvandlas och kanske kan de se till att häxan Eza inte kan ställa till mer problem i framtiden, men detta kommer att kräva att de först och främst överlever natten...
Munkarna på andra sidan klyftan är alla fullständigt
ovetande om det hela, med ett undantag. I klostrets källare sitter en
gammal och utmärglad munk som under hela dagarna täljer på
kors av trä. I munkarnas källare finns det tusentals kors nedstuckna
i jordgolvet och mitt ibland dem sitter den gamle munken. Denne munk känner
att det finns en stor ondska i borgen mitt emot klostret, men han har inte
agerat på detta förrän nu när han anar vad som kommer
att ske. För första gången på flera år träder
han ut ur sin källare och ut på klostergården.
Händelseförloppet
i översikt Kl. 17.30 - Rollpersonerna jagar efter en mus som har lagt beslag på en fjäder som skall sitta i en av deras dräkter. Musen kilar in i ett hål i väggen. Rollpersonerna har nu möjligheten att följa efter den om de inser att hålet leder in till rummet bredvid, ett rum som alltid är låst eftersom det är baronessans gamla sovrum. I detta rum hänger det flera porträtt av baronessan, och även ett antal speglar, men dessa är alla sönderslagna. Detta kan leda rollpersonerna till att forska mer i saken. Om de väljer att fråga baronen om detta kommer han att bli mycket vred över att de varit i hans hustrus gamla sovrum. Kl.18.30 -Maskeraden börjar med en stor middag, vilket senare följs av dans. Tillställningen präglas över överdåd och viss dekadens, men framför allt gott humör och en intensiv vilja att njuta av livets goda. Kl.20.30 - Nu tar den årliga traditionen vid: kurragömma. Traditionen säger att de som lyckas hålla sig gömda längst vinner en häst, så alla sprider sig ivrigt över akademin. Man gömmer sig i par, och man söker i grupp. Traditionen säger att när den sista personen hittats skall man låta maskerna falla, och därefter skall man inta en sen kvällsmat innan man kryper till sängs. Under leken försvinner de fem flickorna och rollpersonerna finner den döde Dios utan huvud, fortfarande iklädd sin fågelskrämmekostym. Om rollpersonerna väljer att springa efter hjälp försvinner kroppen, och rollpersonerna antas ha hittat på hela händelsen. Att det bevisligen saknas folk oroar ingen, flera gånger under tidigare år har folk gömt sig för att de sedan skall kunna skrämmas under natten. Alla avfärdar det hela som ett skämt. Alla utom baronen. Kl.23.55 -Demaskeringen i stora salen genomförs och i samma ögonblick hör man att munkarna ringer i sin klocka. Folk rusar för att se vad som händer och klättrar upp i ett av tornen för att se bättre. Ut på klostergården så kommer en skock med munkar som leds av en gammal och utmärglad man. Han har ett träkors i sin ena hand och man kan se att det har en spetsad ände. Han tar sig upp i klocktornet och påbörjar en mässa. Under tiden så rusar baronen till vinden och konfronterar de båda kvinnorna just då de skall till att fästa masken över den första flickans ansikte. När baronen ser detta kastar han sig över sin hustru samtidigt som han gråter och vrålar av ilska. Eza smyger upp bakom honom och hugger honom i ryggen med en dolk. Under tumultet sliter sig en av flickorna och rusar mot trappan, men hon snavar och bryter nacken i fallet. Efter att baronessan kommit ur chocken så inser hon att de nu saknar en flicka, och att de måste skaffa fram en ny. Deras blickar faller på en av rollpersonerna (om det finns någon kvinna i sällskapet) och beslutar att hon är den perfekta ersättaren. Kl.00.20 -Munkarna på klostergården håller en mässa av något slag som mest av allt påminner om en exorcism. Den utmärglade skepnaden med träkorsen visar upp stigmata som visar sig som blod som strömmar ur mun, ögon och öron. Han ropar högt att Mörkret är på väg. Samtidigt som detta äger rum så smyger sig baronessan genom en av de många lönngångarna så att hon kommer att hamna bakom den kvinnliga rollpersonen (alternativt). Därifrån använder hon sig av magi (alstra Ljud, påverka Ljud) för att ropa till henne med Rolindas röst. Hon försöker få det att låta som om hon ropar från långt håll, och försöker få rollpersonen att följa efter. Om flera av rollpersonerna följer rösten så kommer de till slut till vinden där Eza väntar bakom en dörr. Tillsammans med baronessan går de till anfall i syfte att få sina händer på den unga kvinnan. De två häxorna kommer med förenade krafter att kunna nedgöra rollpersonerna med stor lätthet, men de har inte räknat med den gamle munken på andra sidan av Ulvpasset. Just då det ser som mörkast ut för rollpersonerna ropar han på den Ende med en hög och klar röst som kan höras över hela trakten, för att sedan ränna sig över ett av sina träkors. I det ögonblicket av självuppoffring (vilket lyder under reglerna för stigmata) felar häxornas magiska krafter för en stund och det är dags för rollpersonerna att slå tillbaka. Under denna strid så försöker Eza att fly genom en av de många lönndörrarna och hennes mål är den plats där allt började för flera generationer sedan; hennes stuga i skogen. Kl.01.30 -Om Eza kommer undan flyr hon mot sin stuga i skogen. Kanske försöker rollpersonerna följa efter henne, eller så stannar de i borgen och låter de soldater som finns där söka efter henne. Oavsett vilket försvinner baronessans kropp spårlöst och det sista man ser av henne är hur en blek gestalt vandrar igenom Ulvpasset och in i skogen...
Beskrivningar av platser som
förekommer i äventyret
Rollpersonerna har som sagt fria händer, men bör också
tänka på att Sephirus uttryckligen bett dem att vara diskreta.
Scen 3: Efterforskningar kan komma att pågå under flera dagar.
Detta är givetvis inte ett problem, utan även när Scen 4 spelats
kan man komma att fortsätta att göra efterforskningar och
återgår i sådana fall till Scen 3.
Akademin
Källaren
Våning 1 Matsalen är hög i tak och väggarna är målade med ståtliga figurer som tar del av allehanda krigaraktiviteter. Stora trappvalv leder upp till en estrad på andra våningen. Tre stora långbord står sida vid sida i detta rum, och vid kortänden på det mittersta bordet står baronens tronliknande ekstol med silverbeslag. En gigantisk eldstad täcker hela den norra väggen så när som på den dörr som leder ut till köksregionerna. Danssalongen är precis vad det låter som: en stor sal med blankpolerat marmorgolv där det är meningen att man skall kunna hålla baler eller liknande. Efter att baronen gjorde om borgen till en akademi så har man även låtit resa en liten scen ämnad för uppträdanden och poesiläsning. Det finns även en stor dörr här som leder till avträdet och det finns en trappa som leder upp till andra våningen. I en panel bakom den västra väggen så finns det en lönndörr som leder direkt in till ett dolt trapphus. Denna dolda trappa leder hela vägen upp till vindsvåningen. Att finna denna dolda öppning är svårt och alla attributslag som syftar till att finna den har SG -6 modifikation. Troférummet är fyllt av vildsvinshuvuden, björnskinn, rådjurshorn och dylikt. Ett gigantisk jaktspjut hänger mitt emellan de stora fönster som vetter ut mot borggårdens baksida. Man kan känna en svag doft av malmedel i luften. Ett stort bord står mitt i rummet och kring det står det sex stolar i svart trä. En trappa leder ner till källaren i det bortre hörnet.
Våning 2 Biblioteket är ett stort och mörkt rum med tunga bokhyllor som dignar under trycket från alla de böcker som finns i detta rum. Golvet är gjort i mörk parkett, och det finns fyra stora och tunga fåtöljer i skinn i ett av hörnen. En ljuskrona hänger i taket, gjord av gjutjärn. Härifrån leder en trappa ned till danssalongen. Lärarnas rum är rymliga och lyxigt inredda med mjuka fällar och stora sängar fyllda med dunbolster. De flesta har egen eldstad i väggen. Elevernas rum är sparsamt inredda med två sängar i varje, ett klädskåp och ett bord med en vattenskål för att man skal kunna tvätta sig. Om man önskar att tvätta mer än bara ansiktet så får man ta sig till badstugorna på borggården. Man bor två och två i dessa rum, och givetvis förekommer ingen blandning mellan könen. I korridorerna finns det även avträden där man kan göra sina behov. De är enkla och svagt parfymerade. I slutet av varje korridor så leder en trappa upp till den tredje våningen. Det finns även ett rum som alltid hålles låst på denna våning, och det är placerat i lärarnas korridor. Detta rum ligger vägg i vägg med rollpersonernas rum, vilket leder till incidenter senare i äventyret. Detta rum är baronessans gamla sovrum, och det är fyllt av tavlor och speglar. Alla speglar är krossade och alla tavlor har skurits sönder, men det är ändå möjligt att se att tavlorna föreställer en mycket vacker ung kvinna med mörkt hår och blek hy. En mörk säng står i dammet som ligger likt en filt över golvet. Om man tittar riktigt noga så kan man se spår i dammet, spår som kommer från någon som vandrat barfota över golvet för inte så länge sedan. Detta är baronessans fotspår, det händer att hon då och då tar sig in i detta rum under sina nattliga vandringar.
Våning 3
Våning 4 Sovrummet är översållat med svarta björnskinn och tunga trämöbler. Över den breda spiselkransen så hänger det ett jättelikt porträtt av baronen och hans hustru, som hon såg ut i sin ungdoms dagar. Detta porträtt är det enda som är oförstört, och det är baronens käraste ägodel. En jättelik yxa hänger över sängen, fläckad av rost men ännu med en skarp egg. Detta är baronens egen tvåhandsyxa, men det var mycket länge sedan som han använde den sist. I baronens arbetsrum finns det förutom ett skrivbord även en mindre soffgrupp kring ett bord i röd bok. En stor bokhylla och ett vinskåp finns också i rummet. En spegel hänger över dörren och flera ljusstakar i silver sitter fästa på vägen. På golvet ligger det en röd matta. Dessutom samlar baronen på statyer av marmor i naturlig storlek, och i detta gigantiska rum finns det ett tjugotal sådana utspridda. Salongen är baronens vanligaste vistelseplats. Han sitter ofta vid de stora fönster som leder ut mot Ulvpasset och drömmer sig bort. På en av väggarna så hänger det en gobeläng i guld och svart, med motiv från de dagar då baronens ätt härskade på ett mer krigiskt sätt än idag. En uppsättning med silverbägare står på ett litet ekbord som placerats framför rummets eldstad. Härifrån så leder en trappa upp till vinden, halvt dold bakom gobelängen. Detta är dock inte den trappa som baronessan brukar ta, hon föredrar att ta sig ned genom den hemliga trappan i borgens väggar. Dörren är olåst men gnisslar fruktansvärt.
Vinden I baronessans rum ligger det papper över hela golvet och det luktar av söt parfym och av smutsiga kläder. Det står en stol vid det enda fönstret i rummet och vid den står ett bord. På bordet ligger baron Ommnus dagbok, nästan sönderläst. De trasiga papperen på golvet är de dikter som baron Matteus skrev till henne då de först träffades. De prisar hennes skönhet och hennes ljuvliga sätt. I ett hörn så står det en säng med järnstomme och på den så ligger det en tjock pläd. På bädden ligger också den skriftrulle som innehåller häxans besvärjelser.
Lönngångarna
Klostret
Äventyrets
händelseförlopp Kl.16.00 -Rollpersonerna är i full färd att ta sina kostymer till sina rum, kostymerna har anlänt från en skräddare i deras fäders trakter. Rollpersonerna har alla dräkter som är inspirerade av fåglar; hök, kråka, gam, svan och uggla. De är dräkter med fjädrar som sitter fast på bylsiga dräkter av sammet. De har varsin fågelmask av trä, målad i fågelns färger. På väg uppför den magnifika trappan från matsalen så möter de en av de mest förtjusande flickorna i akademin, Rolinda och hennes broder Dios. Rollpersonerna känner de bägge ganska väl. Dios har redan sin dräkt på, han skall maskera sig som en fågelskrämma med en säck knuten runt huvudet med bara ett par hål för ögonen. Under samtalet så kommer det fram att Rolinda skall klä ut sig till räv, och hon visar upp en mask gjord av ett riktigt rävhuvud. Efter detta så skiljs de åt och rollpersonerna tar sig till sina rum.
Kl.17.30 -Rollpersonerna håller på att avsluta sina maskeringar då ett pipande läte hörs och en liten mus syns sticka iväg över golvet med en svart fjäder i munnen. Den flyr in i ett hål i väggen och in i ett angränsande rum. Detta rum är baronessans gamla sovrum, men detta har inte rollpersonerna någon aning om. Den fjäder som blev stulen skulle ha suttit på toppen av kråkans huvud, och utan den så ger kråkan ett skalligt intryck. Med lite resonemang så kan rollpersonerna komma fram till att det rum som musen tog sig in till måste gå att komma åt genom lärarnas korridor. Om de väljer att ta sig till det rummet möter de på sin vandring många personer som skyndar fram och tillbaka klädda som alla möjliga djur. Väl framme vid baronessans sängkammare så finner de att dörren är låst, men att låset är så enkelt konstruerat att i princip vilken nyckel som helst skulle kunna passa till det. Det är också möjligt att ta sig in genom att klättra längst med den avsats som löper runt borgens utsida, två decimeter bred, tills dess att man kommer fram till det fönster som leder in i rummet. Detta fönster är stängt med en hake på insidan, och vill man inte krossa rutan så kan man peta loss den med hjälp av något smalt objekt. Inne i baronessans rum är det som sagt tidigare dammigt och en väldig oreda. Musen som man letar efter ligger i sitt lilla hus som den byggt i den trasiga madrassen. När rollpersonerna har hunnit titta sig omkring lite och har fått syn på tavlorna så hörs en kraftig röst vråla bakom dem: "Vad i hela fridens namn tar ni er till! För bövelen! UT!" Detta är baronen själv, dagen till ära klädd i en björnkostym av riktigt björnskinn. Han är fullkomligt rasande över rollpersonernas tilltag och frustar ilsket. Vad än rollpersonerna säger förs de med omilda händer ut ur rummet. Baronen går sedan in i rummet själv och smäller igen dörren. En av tjänarna som har sett hela händelsen muttrar om att "det inte passar sig att tala om frun", men om rollpersonerna frågar vad han menar med det så visar det sig att det tydligen passar sig trots allt. Tjänaren kan berätta att baronens hustru var mycket vacker men att hon föll ned i Ulvpasset för många år sedan. Baronen har aldrig tagit sig över denna förlust och han har valt att stänga hustruns sovrum, så att hennes minne skall få vara ostört. Därefter talar tjänaren på om alla de saker som är fullkomligt ointressanta för rollpersonerna; det har fötts en griskulting nere i byn, gamle Hans har visst drabbats av lungsot, det skulle behövas nya skor till tjänarna, och så vidare i all oändlighet om han inte stoppas.
Om rollpersonerna tar upp vad de nyss fått höra med någon
annan så kan flera av tjänarna berätta samma sak. Alla tror
att baronessan är död, och det finns även de som tror att
hon spökar i den tysta borgen om nätterna. Några säger
sig ha sett henne vandra genom korridorerna och försvinna in i
väggarna utan ett spår. Andra säger sig ha sett henne titta
ut genom de fönster som finns i biblioteket. Alla dessa iakttagelser
är sanna, men givetvis så är hon inget spöke, utan hennes
mystiska försvinnanden in i väggar kommer sig av alla de
lönngångar som hon begagnar sig av då hon rör sig genom
borgen. Kl.18.30 -Middagen tar sin början i matsalen. Bordet formligen dignar under all den fina maten; helstekt gris, grillade vaktlar, stuvat lammkött, frästa sötpotatisar, brässerade foreller och kallskuren hjort. Allt serveras vid de tre långborden, och vid denna speciella måltid så får även tjänarna vara med vid ett av borden. Bland de dräkter som märks finns givetvis Rolindas rävkostym, men även kostymer av gycklare, narrar, prinsar, riddare och diverse monster. Allt äger rum under de stora takkronorna som skänker ett varmt ljus över salen. I den stora eldstaden så brinner en varm eld och vinet flödar i strida strömmar. Under middagen tackar baronen för det år som gått och han verkar inte ha kvar någon ilska över rollpersonernas tilltag. Under middagen kommer Dios att tala med en av rollpersonerna om de munkar som lever i klostret på andra sidan passet. Han säger att han för några nätter sedan såg en munk stå på klostertaket med en väldig mängd träkors i famnen. Mannen verkade vara utmärglad och svag, för han vinglade konstigt. Dios tittade på mannen under ett par minuter, men gick sedan och lade sig igen och när morgonen kom så var han borta. Under detta samtal så kommer de som sitter runt omkring rollpersonerna att börja tala om den flicka som hittades på botten av klyftan med krossat huvud, och det finns de som säger att man hade funnit ett träkors på hennes kropp. Detta är faktiskt sant, munken lade dit korset på kroppen som en slags välsignelse, men rollpersonerna kanske inte tolkar det som en sådan gest, utan tror att munken dödade kvinnan. Efter middagen tar dansen vid och denna hålls givetvis i den marmorklädda danssalongen. Några av eleverna står tillsammans med lärarna för musiken på det lilla podiet. Dansen blir i övrigt händelselös.
Kl.20.30 -Kurragömma. I enlighet med traditionen i akademin skall man leka kurragömma, och den som lyckas hålla sig gömd längst vinner en ståtlig springare. För att alla ungdomar skall få möjlighet att vinna springaren väljer baronen att låta rollpersonerna söka. De får stanna i matsalen och vänta i en kvart innan de ger sig av efter sina vänner. Vad som händer under leken har framgått tidigare, men nedan finns ett antal händelser som du som Berättare kan kasta in i vilken ordning du vill. Att hitta de som gömt sig går till en början fort, och de som hittas går ned till matsalen under resterande del av leken. Baronen själv deltar inte i leken, utan sitter vid bordet och spelar ett parti schack mot sig själv. I det mörka biblioteket har någon släckt alla ljus och det är beckmörkt. I mörkret kan man höra rörelser som verkar komma från den bortre väggen. Om man får tag i en ljuskälla så ser man att rummet är tomt, men man hittar en stor fläck med fortfarande mjukt stearin som ligger på golvet. Hur man än letar så finner man inte ljuset som stearinet kom ifrån. Längst inne i en av korridorerna så hör man ljud från avträdet och där man öppnar dörren så rasar det ut femton personer som alla gömt sig där. I troférummet sitter Dios i sin fågelskrämmekostym gömd bakom ett uppstoppat vildsvin. När rollpersonerna talar med honom så får de inget svar. När de tar i honom så tippar han omkull med en sjuklig duns och hans huvud rullar över golvet likt ett klot. Om rollpersonerna har sinnesnärvaro nog att stanna i rummet och undersöker kroppen så finner de att trots att kroppen halshuggits så finns det inget blod på platsen. Såret har bränts med en sådan hetta att blodet koagulerat. Allt detta har en förklaring: Dios och Rolinda satte sig i troférummet och väntade, men i samma ögonblick så kom Eza och baronessan in genom lönndörren i väggen. Eza frammanade aspekten Eld och lade den på eggen av den yxa som hon använde sig av då hon högg huvudet av Dios. Rolindas skrik hördes inte eftersom baronessan använde sin magi för att tysta ljudet i rummet (påverka Ljud). Efter detta tog de med sig Rolinda till vindsrummet. De skulle ta med sig kroppen upp också, men just då var rollpersonerna på väg in i rummet, och de stängde snabbt lönndörren. Efter att rollpersonerna ger sig av så tar de med sig kroppen till vindsrummet. Om inte rollpersonerna lämnar rummet utan stannar kvar med kroppen låter de kroppen ligga kvar tills dess att det är möjligt för dem att ta den osedda. Om det blir nödvändigt så använder de sig av magi för att locka rollpersonerna ur rummet, exempelvis med aspekten Ljud. Reaktionen till rollpersonernas upptäckt beskrivs i sammanfattningen. I en av korridorerna får rollpersonerna se en kvinna i röd klänning som just rundar ett hörn. Då de följer efter så finns det inget spår av henne, hon verkar ha försvunnit i tomma luften. Egentligen så gick hon genom en av lönndörrarna. Om rollpersonerna letar efter den så kan de finna den men detta kräver ett lyckat slag med -6 i modifikation. Rollpersonerna ser en råtta kila in genom en dörröppning tätt följt av att de hör ett kvävt skrik. När de kommer in i rummet så ser de en flicka maskerad som hovnarr rulla ut från den byrå hon gömt sig under. Hon tittar upp och ser att hon är upptäckt. Hon förklarar glatt att hon är rädd för råttor och att den sprang rakt över hennes hand. Hon stannar kvar i rummet och borstar av sina kläder. När rollpersonerna lämnar rummet hör de några sekunder senare en smäll därifrån, och när de kommer in i rummet ser de en död råtta ligga mitt på golvet, ihjältrampad. Av flickan syns inte ett spår, men en liten spegel som stod på byrån har fallit i golvet. Flickan hette Linnea och är en av de fem utvalda. Baronessan öppnade en dörr i väggen och slog flickan medvetslös. Sedan trampade hon på råttan och fick syn på sig själv i spegeln. Hon blev som vanligt rasande över vad hon fick se och kastade den i golvet. Därefter använde hon aspekten Tid för att agera snabbare så att hon hann in i sin lönndörr igen innan rollpersonerna kom till platsen. Precis som tidigare är det svårt att finna dörren, men om man finner den kommer man in i en av alla de tunnlar som löper genom borgens tjocka väggar. I ett av rummen som rollpersonerna kommer in i ligger det en svag doft av parfym i luften. I rummet sitter Eza och stickar. Den gamla kvinnan har inte visat sig under hela maskeraden men rollpersonerna känner igen henne som en av tjänarna i huset. Eza tittar på dem på samma sätt som en rovfågel skulle titta på sitt byte. Om rollpersonerna väljer att tala med henne kommer de inte att få något annat än korthuggna svar. Om rollpersonerna bevakar henne diskret kan de få se hur hon reser sig upp från sin stol och går bort till ett skåp i rummet. Därefter kliver hon in i skåpet och öppnar en dörr i väggen, vartefter hon försvinner in. Lönndörren låses från insidan och är väldigt robust.
Kl.23.55 - En klocka ringer i matsalen och alla de som inte hittats ännu kommer fram. Alla utom fem flickor och Dios. Om rollpersonerna börjar skrika ut att det pågår skumma saker kommer de flesta att avfärda detta som rena fantasier eller som ett försök att skrämma upp folk. I samma veva så hörs klosterklockan ljuda och man kan höra en hög röst ropa. Folk strömmar nyfiket för att ta reda på vad som står på och ger sig av mot ett av vakttornen tvärs över borggården. Från denna punkt så ser man tydligt munkarnas ceremonier och man kan urskilja att munken som står på taket har ett stort träkors i handen. I detta tumult springer baronen till vinden, där han blir dödad.
Kl.00.20 - Efter att en av flickorna dött (se sammanfattningen ovan) försöker baronessan att locka till sig den kvinnliga skönheten bland rollpersonerna (om det finns en sådan, annars kan hon komma att välja den skönaste mannen). Om hennes vänner följer efter oroar hon sig inte, hon vet att hennes krafter kan ta hand om dem med lätthet. Rollpersonerna tar sig troligen upp via baronens trappa, om de inte har funnit lönntrappan. Väl på vinden så tar det två rundor av strid innan de utifrån kan höra munkens röst ge upp ett sista rop. Munken ger sitt liv för den Ende och ger rollpersonerna övertaget. Utan sina krafter så är de båda kvinnorna betydligt mindre farliga, och dessutom är de mycket förvånade. Synen som möter rollpersonerna när de kommer upp på vinden är en fruktansvärd sådan. På golvet ligger fyra bakbundna flickor med munkavlar, och en av dem (Rolinda) bär någon bisarr järnkonstruktion över sitt ansikte. Ett flertal vevar och tvingar spretar ut från masken. Eza väntar på rollpersonerna ovanpå en av takbjälkarna och hon anfaller dem därifrån. Hur striden än går försvinner baronessans kropp spårlöst och man kan se en blek gestalt vandra iväg genom Ulvpasset.
Berättarpersoner
Baron Matteus
Sty 14
Eza
Sty 8
Magi +6
Baronessan Minerva Hon är också rätt ordentligt galen.
Sty 7
Magi +4
Övriga
Frederick |