Kentauren
Man och häst — men ingetdera

Kentaurens anatomi är en blandning av människans och hästens. Den mänskliga kroppens höfter ansluts till hästkroppens motsvarighet till skulderpartiet. Ryggraden löper obruten från huvudet till rumpan. För att försörja den stora kroppsmassan med syre finns det lungor i både människodelens och hästdelens bröstkorg. Hjärtat sitter i hästkroppen, likaså matsmältningsorganen.

En kentaur kräver en stor mängd föda och vätska, dubbelt så mycket som en människa. Han har samma sorts matvanor som en människa och kan dessutom smälta cellulosa, vilket gör det möjligt att äta både gräs och löv. Dessa är dock inte lika näringsrika som vanlig mat, vilket innebär att kentauren måste sätta i sig stora mängder för att tillgodose kroppens behov.

Liksom man kan skilja på människors ursprung utifrån färgen på hår, hud och ögon och utformningen av organ som näsan och ögonlocken, kan man särskilja olika kentaurfolk på likartat sätt. Skiljetecken är päls-, hud- och hårfärg, ögonfärg och kroppsstorlek. När det gäller det sistnämnda kan kentaurer variera i storlek från ponny till ardenner. Det finns "mongoliska", "negroida" och "kaukasoida" (vita) kentaurfolkslag.

Kentaurerna är inte ett enhetligt folk på samma sätt som dvärgar eller alver, utan har under tidens lopp frambringat många olika kulturer, ungefär som människan. En del har slagit sig samman med alverna och lever djupt inne i skogarna. Andra lever tillsammans med människor, oftast då nomad- och herdefolk, då den livsstilen passar kentaurerna. På enstaka platser kan man även hitta kentaurbönder.

Det finns även barbariska kentaurstammar vilka lever på att samla rötter och frukter, jaga och fiska i vildmarken. De har inte utsatts för någon större påverkan från mer utvecklade kulturer, utan kan förmodligen jämföras med Nordamerikas indianer innan dessa besegrades av de vita; teknologin och kulturen befinner sig på stenåldersnivå, kanske med föremål tillbytta från andra. En del lever på nordens arktiska tundror, andra i de tempererade eller subtropiska områdenas skogar eller slätter, medan ytterligare finns i de heta öknarna mot söder.

Kentaurerna har inte ett gemensamt språk. På många platser där de lever som en minoritet bland alver eller människor har de antagit det lokalt dominerande språket som modersmål. Det finns inte heller någon speciell kentaurisk religion, utan kentaurer kan tillbe i stort sett vilken gudom som helst. De som bor i vildmarken tenderar att vara andedyrkare, medan de som lever tillsammans med människor dyrkar deras gudar.

Det finns även exempel på kentaurer som tjänar mörkrets gudar. I nordlanden minns man fortfarande hur grymma, brunpälsade kentaurer tillsammans med orcher för några sekler sedan stormade ut ur de djupa skogarna, intog och brände befästa människobyar och offrade deras invånare till sin svarta gud. Kentaurerna hävdade att denne hade uppenbarat sig för dem strax dessförinnan och förkunnat kamp mot den mänskliga kräftsvulsten på världens kropp. Endast genom en samlad insats lyckades människorna och skogsalverna stoppa dödskultisterna och driva dem tillbaka varifrån de kom. Men skogarna är djupa och inte ens alverna känner alla dess hemligheter och gömslen så huruvida kutisterna blev knäckta för all framtid är det ingen som vet.

En skapelselegend
I många av religioner finns det legender som berättar om hur de olika intelligenta raserna skapades i tidernas begynnelse. Följande skildring är hämtad från en mänsklig religion. Texten består av två segment ur en lång berättelse som handlar om hur de olika gudarna befolkade världens alla hörn med besjälade varelser.

"När så vår gud hade skapat menniskan sågo de andra gudarna hennes verk och blefvo imponerade. De förstodo att äfven de hade kraften att ingjuta själ och ande i djuriska kroppar och omvandla dessa till något långt utöfver hvad djuren ursprungligen hade varit. Den humanoida formen var dock den mest gynnsamma och gudarna föredrogo den; se blott på huru lika varandra till formen alfver, dvergar och orcher äro."

"Men en af Nordens gudar man säger att hans namn är GÆsh ville befolka de stäpper som voro hans rike med besjälade varelser som i hans ögon skulle vara lika sköna som de hästar och antiloper som redan galopperade öfver de gröna slätterna. Han skådade ut öfver sin domän och utvalde de hästar han fann vackrast och sammangöt deras kroppar med den humanoida formen till något hvars like aldrig tidigare skådats. GÆsh gaf dem äfven något av rofdjurens sinnelag, då han ansåg att betare icke hade sinne eller kraft att sträfva mot högre mål än att fylla buken. På detta sätt skapades kentaurerna, varelser som i menniskors ögon äro ytterligt fula och barbariska, men som i sin guds och sina egna ögon äro sköna likt en häst stormande fram öfver böljande gräs i gryningen och vars lifssyn väl passar det kärfva lifvet i deras hemtrakter."

Kentaurer som rollpersoner
De flesta spelare brukar föredra humanoida rollpersoner, men det går alldeles utmärkt att istället spela en kentaur. Man bör dock tänka över dess för- och nackdelar ordentligt då kentaurer passar utmärkt i vissa miljöer och betydligt sämre i andra.

Yrken
De lämpligaste yrkena för en kentaur bör vara följande:

Stäppnomad: En sådan kentaur är en skicklig vildmarkskännare och kunnig i jakt, boskapsskötsel och strid. Oftast tillhör han någon mer eller mindre barbarisk stam.

Krigare: Många fältherrar uppskattar kentaurer som spejare eftersom de kan förflytta sig lika snabbt som en häst, men som samtidigt inte kräver samma sorts skötsel. Kentarurer kan använda alla vapen, även om de brukar undvika mycket långa stångvapen, till exempel pikar, då dessa kan vara svåra att transportera i galopp. Populära vapen är båge, lans och yxa. Det finns kentaurkrigare som har utvecklat stridskonster som är anpassade till deras speciella kroppsbyggnad; tonvikten läggs då ofta på olika slags hovsparkar.

Köpman: En del kentaurer förtjänar sitt uppehälle som kringvandrande gårdfarihandlare, ungefär som 1800-talets västgötaknallar. De bär sina varor med sig, vilket är tämligen lätt för en så stark varelse, och färdas från by till by för att handla med bönderna. På detta sätt kan även isolerade bondbyar få tillgång till nyttigheter som de aldrig annars skulle få se. Givetvis är en gårdfarihandlare också bevandrad i stridsfärdigheter, då han måste kunna försvara sig mot rövare, och talar åtskilliga språk då hans kunder talar många olika språk.

Lärd: Det är inte ovanligt att kentaurer blir lärda män eller kvinnor. Hos många kentaurfolk finns en lång tradition av lärdom och en vis individ har hög status blad dem.

Fördelar
En kentaur har vissa unika fördelar som kan komma väl till pass i en äventyrargrupp. För det första är han både stor och stark och kan därför bära betydligt mer last än en människa. Om det skulle behövas kan han till och med ha "passagerare". Han blir också en dödlig kämpe på grund av sin stora skadebonus och sina hårtslående hovsparkar.

Vidare kan han förflytta sig snabbt över långa sträckor i vildmarken och det finns nog ingen vanlig humanoid som kan springa ifrån en kentaur i någorlunda öppen terräng. Sålunda är han en tillgång på slätter eller i tempererade eller subtropiska skogar med gles undervegetation.

Nackdelar
En kentaur har problem på grund av sin storlek när han rör sig inomhus. Dörröppningar och takhöjder är ju avpassade för mindre varelser. Trappor är extra bekymmersamma och en kentaur måste ta det försiktigt, då det är en typ av förflyttning som hans kropp inte är konstruerad för. Stegar är givetvis helt oanvändbara. Av dessa anledningar brukar kentaurer dra sig för att ge sig in grottor eller labyrinter. Samma problem uppstår ombord på båtar, särskilt om de är små.

Vissa typer av vildmark är också mindre lämpliga. En kentaurs hovar tenderar att sjunka ner i lera och myrmarker och han kan inte heller forcera branta bergväggar lika bra som en människa. När det alltför brant kan en humanoid klättra, medan en kentaur inte kan ta sig fram överhuvud taget. Djungler med tät undervegetation vållar också problem vid förflyttning; galopp eller trav blir helt omöjligt.