Varken plåster eller piller
- Sjukdomar och sjukvård för fantasyhjälten och hans vänner

Detta leder till att attityden till smärta, död och lid-ande är annorlunda jämfört vad vi ser som normalt. Vare sig det rör sig om det kristna medeltidseuropa eller det buddistiska Asien betraktas lidandet som något som är så att säga inbyggt i det mänskliga tillståndet – låt vara att man försöker minimera, eller i alla fall få en acceptabel relation till, lidandet med olika metoder.

Detta är något som såväl rollspelskonstruktörer som fantasyförfattare ofta tar lätt på. Man låter magiska helare ströva omkring och kurera sjukdomar och brygga helande trolldrycker eller förser sin fantasyvärld med en läkarvetenskap som är mycket mer avancerad än samhället i övrigt. Även om detta är praktiskt på många sätt – få saker är så tråkiga som en rollperson som dör i pesten efter att ha besegrat Det Yttersta Mörkrets Herre – så kan lite kunskap om sjukdomar och deras roll i samhället öka ”realismen” och verklighetskänslan i spelet.

De sjukdomar som härjar i ett lågteknologiskt samhälle är delvis annorlunda än de vi ser som ett hot. Epidemiska sjukdomar av typen pest eller kolera är relativt vanliga liksom sårinfektioner, medan ”vällevnadssjukdomar” som många hjärt- och kärlsjukdomar är sällsynta (annat än möjligtvis bland de mycket rika). Förslitningsskador av olika slag är mycket vanliga, medan cancer är sällsynt – annat än hos vissa grupper av hantverkare som regelbundet kommer i kontakt med cancerogena ämnen. De flesta människor lever helt enkelt inte tillräckligt länge för att hinna utveckla cancer. Allergier är också mycket ovanliga, medan sjukdomar av typen tuberkulos och lepra är vanliga.

Vetenskap, teori och diagnos
Läkekonst som vetenskap är en relativt sentida företeelse – i alla fall om man ser till hur den fungerar för de flesta och inte kungar och patricier, som kan ha tillgång till akademiskt skolade läkare. I allmänhet har man dock klara åsikter om vad som orsakar sjukdomar, till exempel obalans mellan Yin och Yang, osunda dunster i atmosfären eller attacker från onda andar eller häxor. Även om åsikterna om orsaken till sjukdomen, med våra mått mätt, är minst sagt tveksamma, hindrar inte detta att forntida läkare kunde vara mycket skickliga på att bedöma själva symptomen. Det finns kil-skriftstavlor och papyrusrullar från Sumer och forntidens Egypten som beskriver sjukdomar på sätt som är fullt begripliga för nutida läkare.

I allmänhet kan läkare i en kultur behandla sådana tillstånd som de har stött på tillräckligt ofta för ha erfarenhet av och som de kan begripa utifrån existerande modeller för ohälsa. Till exempel så kunde romarna behandla svärds- och pilskador på ett kompetent sätt, eftersom de hade stor erfarenhet av sådant. Det fanns myndigheter som fann det värt besväret att utbilda folk i färdigheten och ta fram lämplig utrustning och skadornas ursprung och natur var lättbegripliga. Däremot kunde de inte göra mycket åt den malaria som härjade i vissa delar av imperiet, utom att inse att det fanns något samband mellan sjukdomen och sumpmarker och trögflytande vattendrag. Parasiter och smittspridning via myggor ingick inte i den romerska modellen för hur sjukdomar fungerade.

Bedövning och smärtlindring
Under huvuddelen av mänsklighetens historia har det funnits små möjligheter att lindra smärta. Detta gör att man i allmänhet betraktar tanken på alla sorts kirurgiska ingrepp med ännu större oro än vad vi gör.

Alkohol var, åtminstone i Europa, ett av de vanlig-aste medlen att försöka dämpa smärta (eller i alla fall få patienten i ett mera hanterbart skick). Vin eller sprit användes ofta vid amputering eller andra kirurgiska ingrepp. Att lösa upp något ämne i alkohol är ett utmärkt sätt att bevara den verksamma substansen i till exempel läkeörter; ett stort antal likör- och brännvinssorter har uppkommit på detta sätt. Många anser alkohol vara något av en universalmedicin, bra mot det mesta, men detta kanske har andra skäl än rent medicinska.

Opium har varit känt sedan antiken i vissa länder, men är sällsynt på många ställen och förknippat med markanta nackdelar. Under både amerikanska inbördeskriget och första världkriget blev tusentals soldater beroende av opiater efter att ha fått preparaten som behandling mot kronisk smärta. Däremot uppstod detta inga juridiska restriktioner förrän 1900 eller senare, eftersom det inte fanns lagar mot droger dessförinnan – på många ställen regleras detta i lag först under mellankrigstiden. Det finns även andra smärtlindrande substanser, men de är ofta inte särskilt effekiva mot kraftiga smärtor.

Farmakologi och örtkunskap
De flesta kulturer har många örter och andra växter som tillskrivs läkande eller annan medicinsk effekt. I många fall gäller detsamma olika animaliska produkter (”drakben”, enhörnings- och noshörningshorn och så vidare). Ett stort antal av dessa folkmediciner innehåller genuint verksamma substanser och kan användas för att bota eller lindra diverse åkommor. Det sätt på vilket de insamlas och används kan dock ofta verka märkligt för oss som är vana vid modern medicin. Ofta skulle växter plockas vid platser som ansågs särskilt förknippade med magiska krafter (t.ex. korsvägar, foten av en galge eller en kyrkogård). Exakt vilka mediciner som bör sättas in mot en viss sjukdom styrs också ofta av vad vi skulle se som irrationella eller i alla fall märkliga föreställningar (t.ex. om en viss växt liknar ett visst organ). I de flesta fall kombineras örtmedicin med trollformler eller läkesånger.

Örtkunskap och olika mer eller mindre nyttiga dekokter förekommer i många rollspel, men reglerna förenklar oftast verkligheten. Om spelledaren vill behandla färdigheten på ett realistiskt sätt finns det många faktorer att tänka på. De medicinskt verksamma substanserna förekommer bara i vissa delar av växten och i mycket varierande halter beroende på årstid och klimat. (Att försöka samla läkeörter under en svensk vinter är till exempel ganska futilt.) I de flesta fall så minskar växtens kraft snabbt efter att den plockats och bland en örtmästares viktigaste kunskaper är förmågan att bevara läkekraften med olika metoder, t.ex. torkning eller genom att lösa upp de verksamma substanserna i alkohol, olja eller vatten.

Antiseptik
Innan man hade en någorlunda klar bild av hur sjukdomar sprids så var det svårt att inse hur viktigt det är att hålla läkaren och hans omgivning ren och fri från smittämnen. I en miljö där det inte finns sulfa och antibiotika är det av större betydelse än nu. Olyckligtvis så är det svårt att åstadkomma en steril miljö i de omgivningar rollspelsäventyr brukar utspela sig i (t.ex. slagfält, skumma gränder, ruiner och grottkomplex).

Detta är den främsta anledningen till exempelvis den typiske piratens krok och träben. Risken för infektion i en av söndertrasad kroppsdel är så stor att man oftast föredrar att amputera, särskilt när man har bråttom – vilket en fartygsläkare eller fältskär defintionsmässigt alltid har efter en strid.

Epidemier
”Ve oss, ve oss! Sorg överallt, överallt fasa! Husen står tomma, städerna står öde, åkrarna oskötta, vägarna täckta med lik. Överallt en fasansfull ödslighet. Skulle du tro detta, du som lever långt senare? Vi själva, som ser allt detta, tror det ju knappast. ”
Francesco Petrarca

Även om stora utbrott av epidemiska sjukdomar fortfarande förekommer så är dessa, i allmänhet, begränsade och kontrollerbara i vårt moderna samhälle. Det finns inget som är riktigt lika genomgripande till sin effekt som forna tiders epidemier, vilka kunde föröda hela länder och döda miljontals människor på några få år.

Det mest välkända exemplet är Digerdöden, en pestepidemi som härjade i Europa och Asien på 1300-talet och fick stora politiska, sociala och ekonomiska konsekvenser. Lika förödande för de kulturer som drabbades var de sjukdomar som spreds i Nord- och Sydamerika efter européernas ankomst.

Ofta har de som drabbas av en sådan epidemi ingen aning om de bakomliggande orsakerna, utan tolkar det inträffade som en gudomlig straffdom eller en följd av att himlakropparna utövar ett olyckligt inflytande (i en fantasykampanj kan båda givetvis vara korrekta tolkningar). Den panik och fasa som epidemin ofta för med sig vållar lätt social oro, till exempel förföljelse av någon minoritetsgrupp som anses ansvarig eller angrepp på politiska eller sociala auktoriteter (om dessa kan antas ha dragit på sig högre makters illvilja genom syndfullt leverne eller dylikt).

Professionalism och läkekonst
I många miljöer är läkare inte det högstatusyrke som vi är vana vid, utan helare är ofta präster eller tillhör medelklassen och jämförs med kvalificerade hantverkare i status och välstånd. I många fall har läkar-färdigheterna varit uppdelade på flera olika kategorier av personer – fältskär, läkare, ”kloka gummor” och så vidare – som ofta har en mer eller mindre negativ attityd till varandra och som skyddar sina respektive hemligheter från att falla i utomståendes händer. Inte förrän under 1800-talet, med dess betoning på vetenskaplighet och framsteg, kan man tala om en ”läkarvetenskap” och inte en ”läkekonst”.

Legender och monster
Detta kan tyckas vara en märklig rubrik i en artikel om medicin, men många varelser som förekommer i folktron har nära samband med föreställningar om hur sjukdomar orsakas och sprids.

Många religioners demoner och onda andar är direkta förkroppsliganden (förandliganden?) av vanliga sjukdomar eller kan i alla fall sprida sådana om de misshagas. (Antikens greker ansåg att guden Apollon vållade epidemier. Reds anm.)

Sambandet mellan vampyrer och andra vandöda och sjukdomar är nästan lika tydligt. Man behöver inte vara överdrivet skarpsynt för att för att se likheten mellan den döde som suger ur livskraften ur de levande och en dödlig epidemis härjningar. Även rent historiskt finns det ett samband, ty vampyrlegenden uppstår ungefär samtidigt som pesten härjar i Europa. I dessa fall så kan man vara i lika stort behov av en exorcist som av en läkare.

Äventyrarens nödfallsutrustning
Vad kan då den typiske äventyraren göra för att undvika att duka under för diverse tvinsoter innan orcher, jättar och onda riddare fått sin chans? Han kan se till att ha med sig viss utrustning som i alla fall minimerar riskerna med livsföringen.

Ett antal rena bandage är inte svårt att bära med sig. De är bättre än att riva bort ett stycke av skjortan eller manteln när man ska förbinda ett sår. En flaska vin eller sprit är bra som decinficeringmedel och kan kanske göra hans sista minuter något mindre plågsamma om han råkar ut för något riktigt allvarligt. En vass kniv är bra att ha för att få ut pilspetsar som fastnat i kroppen och liknande. En möjlighet att snabbt få fram varmt (eller i alla fall rent) vatten är också mycket praktiskt. Så mycket örtmediciner, helande drycker och så vidare som han har råd med kan heller inte skada, förutsatt att han vet att de fungerar. Ett medel mot loppor, löss och annan ohyra står högt på den listan, ty förutom att de sprider sjukdomar så sover han bättre utan sådan uppvaktning.

Mot en epidemi hjälper dock egentligen bara tur och att inte vara där när den bryter ut.

Verkningar på samhället
En viktig följd av den höga dödligheten i olika sjukdomar är att befolkningsökningen hålls nere. Ett lågteknologiskt samhälle med låg dödlighet i sjukdomar tack vare till exempel magi skulle ha en snabb befolkningsökning och snart få svårt att livnära sin befolkning. Detta är ju en direkt parallell till förhållandena i många länder i tredje världen. Medelivslängen är också mycket kortare än vad vi är vana vid, ofta mellan 30 och 40 år, vilket ger en befolkningsstruktur som mer liknar vissa nutida fattiga afrikanska eller asiatiska länders än 1990-talets Sverige. Detta är en anledning till att man i många kulturer hyser så stor respekt för de gamlas visdom; gamla människor är helt enkelt sällsynta nog att vara imponerande i sig.

Sjukdomar påverkar ofta krigföringen, både i stort och i smått. Fälttåg är en utmärkt grogrund för epidemier av alla de slag – såväl soldater som civila drabbas ofta hårt av ”fältsjuka”. Även om det inte bryter ut någon större epidemi så leder diverse mindre utbrott till att de arméer som kungar och krigsherrar samlat ihop tenderar att smälta samman, särskilt om man stannade för länge på samma plats. Det var inte alls ovanligt med förluster på flera procent i månaden. Detta gjorde – tillsammans med svårigheten att skaffa tillräckligt med förnödenheter i ett förhärjat land – att det ibland var svårt att samla tillräckligt stora arméer för att kunna avsluta kriget. Detta är tydligt i både Hundrårskriget och Trettioåriga kriget. Om det bryter ut en häftig epidemi i hären kan det blir omöjligt att genomföra ett fälttåg så det måste ställas in, något som inträffat flera gånger under historiens lopp.

Ända fram till sent 1800-tal vållade sjukdomar större manskapsförluster än striderna, något som en riddare i skinande rustning och blivande världerövrare bör ta med i beräkningarna. Efter att ha lett sin här under stort personligt risktagande i många slag dog Alexander den store i sjukdom vid 32 års ålder.

Sjukdomars härjningar kan ha mer subtila och svår-överskådliga konsekvenser för hur folk tänker och handlar. I ett samhälle där en dödlig epidemi när som helst kan bryta ut är det svårt att ägna sig åt långsiktig ekonomisk eller politisk planering och folks attityd till sjukdomen präglas ofta av osäkerhet och diverse irrationella reaktioner. Som en följd av den skräck som folk kände inför Digerdödens härjningar kunde flagellanternas excesser och brutala judepogromer sprida sig över stora delar av Europa.

En kampanj där spelledaren beaktar dessa medicinska och sociala aspekter kanske inte direkt blir ljusare och trevligare, men förhoppningsvis blir den mer intressant.