Oväntat motstånd

Det låg något nervöst över de tre. De såg sig oroligt omkring och höll sina vapen lättillgängliga. Trots att landets regering hade kapitulerat fortsatte invånarna kampen med sporadisk gerillaverksamhet.

Två av de tre var vetenskapsmän. Deras uppdrag var att studera vissa lokala livsformer och jämföra dem med liknande arter i hemlandet. Hittills hade de gjort få framsteg, men de hoppades att det skulle gå allt bättre ju mer de satte sig in i den nya miljön.

Några dagar tidigare hade de talat med en av traktens invånare. Han hade svarat på deras frågor och föreslagit att de skulle besöka ett närliggande kärrområde i gryningen. Den äldre av forskarna, doktorn, hade visat sin vanliga skepticism, men den yngre, studenten, hade med sin entusiasm övertygat honom om att det var värt en undersökning. Området skulle snart dräneras för att ge plats åt en av erövrarnas militärbaser, så de skulle antagligen inte få en andra chans.

Nu när vattendropparna regnade ner från trädgrenarna, kände sig doktorn åter tveksam. Han längtade hem till sin födelseprovins, där vita städer låg utspridda på soldränkta slätter.

Studenten besvärades mindre av kylan och vätan. Han kom från ett skogsdistrikt, så miljön här var hemtam, även om floran och faunan var främmande.

Den tredje i gruppen, soldaten, var enbart irriterad över att behöva ge sig ut i skogen om natten för att eskortera två vetenskapsmän. Han längtade efter värmen och vännerna på kasernen.

De vandrade på, var och en innesluten i sina egna tankar. Hade de varit mer hemmastadda i omgivningen, kunde de kanske ha upptäckt att de var skuggade, men nu såg de inte de små tecken som avslöjade förföljarna.

De två gerillasoldaterna var väl samtränade och kommunicerade med varandra med gester. De bar kamouflageuniformer och vapen. Den ene hade varit lärare när invasionen kom. Gripen av patriotisk kallelse hade han begivit sig ut i skogen till motståndsrörelsen. Han hatade ockupanterna intensivt. Den andre var en stor och grov sälle. Trots detta rörde han sig smidigt och hemtamt i terrängen och det märktes att han var en van skogsman. Hans käresta hade dödats av fiendens flyg och han sökte nu hämnd.

Efter en kvart stannade de tre förföljda. De höll en kort diskussion över sin karta och lämnade därefter stigen. Det var ändå ganska lätt att ta sig fram eftersom vegetationen var sparsam och mest bestod av mjuka växter med flikiga blad. Marken var dock ganska lerig och hal. Gerillasoldaterna hade inga svårigheter att följa efter.

Efter några hundra meter nådde forskarna fram till skogskanten. Framför dem utbredde sig ett öppet sankt område. Dess utsträckning kunde inte bedömas på grund av det svaga ljuset. Soldaten bredde ut ett skynke på marken och de tre slog sig ner. Nu var det bara att vänta. Studenten inledde ett viskande samtal med soldaten. Doktorn satt tyst och såg ut över kärret. Han skymtade en del stjärnor, men skyn verkade ganska disig. I öster syntes en viss ljusning; solen skulle nog stiga upp snart.

Mycket sakta började det bli ljusare. Tunna dimslöjor formades över kärret och drev omkring i den svaga vinden. De tre var tysta. Doktorn förde sin kikare till ögonen. Det skedde märkliga saker därute. Här och var kunde han skymta rörelser som gick mot vindriktningen. Diffusa skepnader började röra sig i dimman. Från kärrets yta steg mer ånga. Ett viskande, sjungande ljud hördes.

Gestalter verkade framträda. De svävade fram mot de tre, men gled undan innan någon kunde se några detaljer. Sjungandet blev ett njutbart bakgrundsljud. De tre studerade fascinerade det okända fenomenet och glömde tid och rum.

Etthundra meter därifrån låg förföljarna och observerade sina villebråd med nattkikare. De såg fienderna resa sig och vandra ut i kärret och försvinna bland dimslöjorna.

Läraren beskådade händelseförloppet med skräckfylld fascination. Hans partner var mer likgiltig, eftersom han kände väl till fenomenet. Det var mycket länge sedan han för första gången hade sett älvorna dansa. Förstrött kramade han sin svanstofs i ena handen.